Det blev ännu en kväll i vimlet på Malmöfestivalen i går. Vi inledde med Taj Mahal på Stortorget, och sedan BV och jag slukat var sin supergod superburgare från Victor Jaraföreningens vältrimmade grill samlades vi alla originellt nog på stamhakets uteservering(i festivalvimlet, men ändå lite vid sidan om).
Eftersom det var måndagskväll, då jag normalt alltid jobbar, var det musik. Jamsession som kan vara av väldigt varierande intresse har jag förstått av dem som brukar gå dit på måndagarna.
I en paus kommer en bekant ut, sonen till ett par av mina vännner från min gamla hemstad, och därtill en mycket duktig gitarrist.
Han hälsar glatt och berättar att A, son till ett par andra mycket goda och gamla vänner från den gamla hemstaden sitter bakom trummorna.
När bandet kör i gång tränger musiken igenom sorlet på uterserveringen och folk runt vårt bord nickar och konstaterar att "det här låter ju faktiskt riktigt bra". Det är inte utan stolthet jag berättar att jag känner både gitarristen och trummisen sedan de var mycket små knattar.
När vi sedan flyttat in i puben kommer trummisens yngre syster, tämligen nyinflyttad till Malmö, fram och hälsar hjärtligt och säger att hon undrarde vad det var för "kändis" (undetecknad altså) som kom in.
Sedan fortsätter det unga gänget till Röda Kran där det är mer jazzjam, och Ol´Hell, R och jag drar till Brogatan för att släcka efter med varsin svindyr bärs.
Det är en underbar känsla att kunna träffa sina gamla vänners barn ute på krogen, där man inte inte längre, av diverse anledningar, träffar de där gamla vännerna själva.
Traditionerna och banden förs i alla fall vidare.
För övrigt knyckte Håkan Engström exakt de orden jag tänkt använda till ett blogginlägg om Taj Mahals konsert i Malmö. Så ni kan lika gärna läsa hela hans omdöme.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar