Det finns inget dåligt väder…

Nu vet vi vilken äkta floskel uttrycket "det finns inget dåligt väder…" är. Fråga Christer Fuglesang som efter en lång väntan i rymdfärjan fick krypa ut igen och vänta på att det ska bli väder för uppskjutning.
För en lekman är det svårt att fatta att moln och blåst kan stoppa denna gigantiska raket som ska skjuta upp Discovery-färjan. Vanliga flygplan klarar väl lite moln och blåst, så varför fixar inte denna farkost det?
Jaha, nu kanske våra tidningar, tv och radio kan ge lite mer plats åt en annan nyhet: 5 000 gorillor i Kongo-Brazzaville har strukit med i ett utbrott av ebolavirus.
5 000! Inget litet avbräck för en art av djur som redan är utrotningshotad.
Vad är egentligen Discoverys uppskjutna resa mot det?

Jah Hollis

Christer Fuglesang och Donovan

Just nu, strax för klockan två på natten, handlar nyheterna inte om mycket annat än vår nye hjälte Christer Fuglesang och om hur det går med hans rymdresa. Går allt nu vägen så får man väl säga att killen har fått upprättelse för att han tidigare betraktades mest som ett skämt, där man i Percy Tårar drev skämtandet till sin spets.
Nu bryr jag mig inte så värst mycket om Fuglesangs öden och äventyr, men jag hoppas givetvis det går bra för honom och att han återvänder oskadd till jorden, om han nu kommer iväg.
Dock hittade jag en intressantare figur lite längre in i nyhetsflödet. Donovan, skotsk folk- och folkrockmusiker. På någon tidnings hemsida sades han ha gjort comeback efter mycket lång tid, vilket ju är en sanning med ganska stor modifikation om man kollar lite fakta.
Donovan fick faktiskt för tio år sedan (det var väl samtidigt som Percy Tårar gick på tv) hjälp på vägen av producenten Rick Rubin. De gjorde en skiva tillsammans, men den gjorde väl inte för Donovan vad Rubin-producerade skivor samtidigt började göra för Johnny Cash och har gjort för många andra artister: satt fart på en karriär på sparlåga.
Men jag önskar även Donovan lycka till i fortsättningen. Han är säkert, som Fuglesang, en hygglig prick. Och han har gjort många bra låtar, en Best of med Sunshine Superman, Catch the Wind, Hurdy Gurdy Man, Sunny Goodge Street och Season of the Witch på är inte att förakta, tvärtom.

Jah Hollis

En Blogspotbloggare i nöd

Det är mycket med det här bloggandet.
Aldrig trodde väl jag att jag skulle sitta väldigt långa stunder framför min dator och försöka lösa HTML-mysterier.
Men som gammal tidningsredigerare är jag inte riktigt nöjd med min makt över den rena layoutaspekten av min blogg. Innehållet bestämmer jag ju själv, men när det gäller att fixa till bloggens utseende uppstår det svårigheter som beror på ren okunnighet.
Därför har jag en rak och enkel fråga till er som behärskar Blogspots betavariant av bloggen:
Hur tar man bort en bild man sparat ner tillsammans med en text utan att man samtidigt tar bort all text?
Jag fattar det som om både text och bild försvinner om jag använder mig av delete-funktionen.
Hjälp mig, någon!
När detta mysterium lösts ska jag, till allas glädje, återgå till att skriva mina oerhört intressanta inlägg.

Jah Hollis

Castro, Tomten & SvT

Den svenska statstelevisionen har onekligen fått problem med skäggiga äldre män. Först Castrodebaclet, och nu påstår man att Tomten inte finns. Vad blir det härnäst? Ska man kanske dra till med att Gud inte existerar?
Lägg ner hela rasket direkt, överlåt till högklassiga kanaler som Femman, TV3, TV6 och ZTV att förse oss med all den information vi behöver. Och därtill all den härliga underhållning som är dessa kanalers adelsmärke. Då slipper vi också bekymra oss om tv-licenser och annat som ju tydligen kan ställa till trubbel för en del.
För den som vill vidga sina vyer finns ju alltid CNN, al-Jazira och Fox. Med en digitalbox får man dessutom in en miljon andra kanaler med ett brett utbud.

Jah Hollis

Steely Dan i livsmedelsbutiken

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att höra sin favoritmusik spelas medan man går i livsmedelsbutiken och plockar till sig varor i en korg. I dag fick jag höra följande rader:

Now you swear and kick and beg us
That you're not a gamblin' man
Then you find you're back in Vegas
With a handle in your hand...

Visst är det Steely Dans ”Do it Again” från ”Can’t Buy a Thrill” (det ganska förfärliga omslaget här intill) och samtidigt som jag är förtjust, mest kanske förvånad, över musikvalet kan jag tycka att det är fel att använda Steely Dan som bakgrundsmusik, som något som bara finns för att göra konsumerandet behagligare.
Behöver man överhuvudtaget höra musik medan man handlar?
Kolla in Steely Dan (som tagit sitt namn från en dildo i William Burroughs ”Naked Lunch”) hemma i lugn och ro i stället. Boxen ”Citizen Steely Dan” är definitivt min öde ö-skiva. Där finns allt från deras första, mest innovativa period.
De senare skivorna, fas två i karriären, är bra men känns inte lika fräscha.

Jah Hollis

Hjärndöda så kallade män

Efter quizet fortsatte vi till nästa krog. Tungan lossnade och jag berättade om min blogg. Någon blev lite skraj att jag skulle åka hem och berätta om vad folk gjort under kvällen. I viss mån hade jag kanske tänkt det, utan att lämna någon till hundarna.
När så blicken föll på en sida i bladet, en notis med rubriken: 92-åring rånades vid sin lägenhet, tappade jag lusten.
En 92-årig kvinna rånades på plånboken med 500 kronor i medan hon försökte låsa upp dörren till sin lägenhet. Rånarna var två "män" i 35-årsåldern som snappade åt sig plånboken.
Sådana "män", ryggradslösa blötdjur, väcker upp de mest primitiva känslorna i mig. Inför dödsstraffet igen, sparka upp ballarna i skrevet upp på dom, långt upp i inälvorna. Sådana "män" är en skam utan dess like för hela världens manlighet. Är det någon som vet vilka dom är, hör gärna av er.

Jah Hollis

Omöjligt att förbereda sig för Quiz

Onsdag kväll och jag är ledig. Det betyder Quizkväll och BF har redan hört av sig via sms att han kommer. M är dock ute på landet och fast i sitt jobb och kommer sorgligt nog inte.
Själv värmer jag upp inför Quizet med pasta och sit ups. Nej, skämt åsido, det är närmast omöjligt att förbereda sig inför ett quiz. Ok, har man hjälpligt hängt med i de senaste veckornas tidningsnotiser om nöjen, sport och kanske en och annan allmännyhet kan man ha tur och få en fråga på något sådant.
Men i stort är det oförutsägbart vad det blir för frågor. Och så hänger det på vilken quizmaster eller quizmistress det är för kvällen.
Dock är det i quiz tillåtet att dopa sig, ja det till och med uppmuntras av tävlingsledarna. Inget tramsande där inte!

Jah Hollis

Creme de la Cream

Eric Clapton har fått utstå mycket spott och spe genom åren. Hans skicklighet som musiker har överskuggats av det faktum att han är rik, modefixerad och att han i den senare delen av sin karriär inte gjort så intressant musik. Och så har han ju knarkat och supit (som vilken genomsnittlig rockstjärna som helst) och stulit George Harrisons fru och dissats kraftigt av Lennart Persson.
Att det senare inte gjort honom så speciellt mycket är väl inte så svårt att tänka sig, och den gode Lennart får ursäkta, men nu ska jag lägga ett gott ord för Eric.
Gå in och kolla lite från den återföreningskonsert Eric hade med sina polare Ginger Baker och Jack Bruce, Cream alltså, i Royal Albert hall förra året. Spela Sunshine of Your Love eller White Room (Toad är överkurs för Bakers fans) och ni kan kanske få en aning om varför Eric Clapton en gång kallades God.

Jah Hollis

Blå i ansiktet av kokain

Så har det hänt igen: en hyggligt känd elitidrottsman (en handbollsspelare) har tvingats erkänna att han sniffat kokain för att pigga upp sig lite samtidigt som han var ”ordentligt på fyllan”. Detta hade han gjort ett par dagar innan han skulle spela en träningsturnering med sitt elitlag.
Kokainet är väl en sak, men hur fixar man att spela på topp när man strax före en turnering tar sig en brakfylla?
Kokainet verkar ha rotat sig ordentligt i Sverige, på krogar och bland musiker, kändisar och idrottare. Dock ska man passa sig för detta uppiggande medel, för ska man tro Riksorganisationen för ett drogfritt Sveriges hemsida, blir man blåaktig i ansiktet och förvandlas till Iron Maidens Eddie när man använder det. Bilden denna anti-drogorganisation ger av en kokainmissbrukare är ju inte speciellt lik handbollsspelaren Alexander Hansen.
Men det var kanske heller inte meningen.

Jah Hollis

Vad är själfull musik?

Själfull är nog ett epitet jag själv använt då jag ibland recenserat musik, på skiva eller live. Musiken alltså, inte jag.
Numera, alltså inte när jag anammade detta epitet för länge sedan, tycks själfull innebära att artisten i fråga gallskriker vid lämpliga tillfällen, när det kan ha effekt på lyssnaren. Inte när artisten känner det inifrån.
Wilson Pickett, lyssna på honom. Själfullt var bara förnamnet när han sjöng.
Kalla mig gammal stöt, men dagens soul rör inte ens vid Wilsons.

Jah Hollis

Kärt att få en önskelista

Jag är en barnlös gammal man, och det är inget att vara sentimental över; det är bara att konstatera att det är så. Det kan kännas svårt i bland att acceptera detta faktum, speciellt när goda vänner och arbetskamrater får barn och är så lyckliga och talar om att ”det är ju meningen med livet”. Då kan jag tänka: ”Så mitt liv är meningslöst då?”
Samtidigt vet jag ju att det inte är det, och därmed kan jag glädjas med alla som får barn och som verkligen är lyckliga över det. Ni vet vilka ni är.
Jag har i alla fall ett gudbarn, adoptivdotter till ett par av mina bästa vänner. Hon är det mest älskade jag har och en enorm källa till glädje och tröst i livet.
Och i kväll hade detta gudbarn mejlat en önskelista till mig och berättat vad hon vill ha i julklapp. Sådant skänker en otrolig värme, så jag skänker henne till att börja med den vackraste sången jag vet om att vara barn och att växa upp: Bob Dylans Forever Young. Banalt? Kanske det, men jag är en enkel man, innerst inne. Och lite berusad av årets första glögg.

Jah Hollis

När orden inte längre räcker till

Läste i en av våra sorgliga kvällsblaskor om Markus Fagervalls första dag "som riktig Idol". De hade hängt på killen, som de hänger på allt annat som för tillfället är på tapeten, för att citera Nationalteatern.
Idolen skulle förklara hur det kändes och hur väldigt pressat hans schema var i detta nya liv. "Det är otroligt extremt", förklarade han.
Smaka på uttrycket: Otroligt extremt.
Vart går man vidare från det? Hur beskriver en polsk gruvarbetare, en kinesisk stenindustriarbetare eller kanske en barnarbetare någonstans i världen sin situation?
Vad ska man dra till med? Jag vet inte. Orden räcker inte längre till.

Jah Hollis

Julölen visar skiljelinjen

Julen närmar sig och redan har Systembolaget laddat upp med julöl. Tidningarna hakar snabbt på med julölstester och där kan man faktiskt se att Bonniers tidningar inte alltid skriver och tycker likadant, som vissa illvilliga påstår.
Jag har jämfört julölstestet i en av de stora drakarna med testet i en av de icke fullt så stora drakarna.
Av alla svenska och utländska julölsvarianter de avsmakat, är det inte mindre än 29 stycken som är gemensamma. Det är mycket att smaka sig igenom det!
Båda bladen har en skala från ett till fem, där ett är riktigt dåligt öl. En av sorterna i den kategorin, som bara den ena tidningen testar, sägs ha "avloppsstank". Hu då!
Ett antal öl får samma betyg i båda testen, men då handlar det ofta om öl som bedöms som treor.
Intressantare är att notera att till exempel St Peter’s Winter Ale i ett test får fem poäng och i det andra en poäng.
Jacobsens Golden Naked Christmas Ale luktar enligt en test "salubrin " och smakar "ugnsplåt" (och får en etta), medan den andra draken har misstagit (?) salubrindoften för syrlig, torkad frukt samt bakplåten för "tydlig sötma" och givit denna bira fyra poäng.
Och så där håller det på. Kom sedan inte och säg att det inte är skillnad på Bonnierstidningar och Bonnierstidningar.

Jah Hollis

Tillhör Kanada USA?

Jag läser sällan DN, annat än när jag plockar med mig kulturdelen hem på natten efter jobbet för att försäkra mig om att jag ska somna gott. Dock föll mina ögon på ett inlägg på intressant.se som i sin tur ledde till något Niklas Ekdal på DN skrivit: Skällsordens tio-i-topp.
Ingen speciellt upphetsande läsning det heller, men man kan konstatera att det är lite vingligt ställt med faktakollen, eller kanske kunskaperna, hos Ekdal. Som "USA-älskare", ett av skällsorden på listan, nämner han ett antal namn som man kan dra till med om man vill knäppa den som nämner Dubya Bush på näsan.
Joni Mitchell, född och uppväxt i Kanada (började för övrigt röka när hon var nio (!) år), är ett av namnen. Nu är väl ändå inte Kanada USA, och det kan väl tyckas småaktigt av mig att påpeka det för Niklas Ekdal. Han vill ju bara oss alla väl, eller?

Jah Hollis

Nu kan jag dra mig tillbaka

Nu är den tuffaste delen av arbetspasset över för den här gången. Min käre kollega F kommer och tar över i morgon och jag ta en lite mer tillbakalutad position i två dagar. Just nu går det en repris av Faktum på tvåan, jag tror säkert att det är ett seriöst program, men jag har svårt för den beskäftiga tonen. Och jag, det ska jag erkänna, gillar inte han "überprogramledarens" stil.
Det känns som om dom vill skriva oss på näsan: Vi vet en massa som inte ni vet, ha-haaaa! Ibland är det bara så: något man "borde" gilla kan man bara inte gilla av någon anledning som det är svårt att sätta fingret på.
Jag tror han programledaren påminner mig om obehagliga typer från min ungdom. Så enkelt kan det vara.
Tidigare gick Metallicas Some kind of monster i repris. Där har dom också en massa problem med varandra utan att alltid kunna peka på vad det hänger på. Men jag gillar Metallicas musik, trots att bandet, åtminstone Lars Ulrich, ja framförallt han, inte framstår som så jättesympatiska. Ibland verkar dom bara vara giriga och alldeles för rika.
Men vad är grunden för att man gillar eller ogillar något? Den kan man suga på länge. Varför ser jag hellre Some kind of monster än Faktum? Jag får rannsaka mig själv, men jag tror inte jag är så politiskt korrekt i alla lägen.
Usch jag börjar bli trött; dags att skriva en liten nattrapport till dom som kommer i morgon och sedan komma ut i friska (?) luften.

Jah Hollis

Första advent, tänd ljusen

I dag är det första advent och det är dags att ta fram staken, putsa av den och ställa ut den i fönstret. Ett gammalt slitet skämt, somliga skulle väl inte kalla det skämt, från en gudlös man.
Dock tycker jag det är en bra tradition att lysa upp tillvaron med mera ljus nu när vi går mot midvintermörkret, vi behöver det mer än någonsin. Åh, nu blev jag lite religiös igen. Tillbaka till verkligheten: jobbet väntar och det gäller att hinna med tåget.

Jah Hollis

Vill spela Augustus Pablo

En av mina gamla vinylklassiker står lutad mot skivhyllan: Original Rockers med Augustus Pablo. På omslaget sitter Augustus och drar i sin chalice och ser något stenad ut. Han är klar att köra igång Rockers Dub.
Åh, jag skulle vilja spela den, högt, nu mitt i natten.
Men det går inte för att:
1. Min vinylspelare funkar inte
2. Jag är en omtänksam människa som egentligen inte vill stöta mig med mina grannar
3. Jag ska gå och lägga mig och sova och hämta kraft inför en lång arbetsdag i morgon Suck!

Jah Hollis

Brutalt ihjälslagen?

Tog en titt på Aftonbladet, Sveriges motsvarighet till detektivmagasin och pulp fiction, och läste följande: Tvåbarnsmamman Laila hittades brutalt ihjälslagen i sitt hem.
Man undrar då: hur slår man ihjäl någon på ett icke-brutalt sätt? Är det inte alltid brutalt att slå ihjäl någon?
Och på tal om Pulp Fiction! Den här tar lite grann musten ur originalversionen. Eller?

Jah Hollis

Inget bra arbetsschema

Att jobba fem dagar, vara ledig en och sedan jobba tre igen är inget höjdarschema. Hur välkommen än den lediga lördagen är, blir det sällan något kul gjort under den.
Man hinner handla upp sig på lite käk, käka sen frukost och sedan är det som om krafterna tar slut, speciellt efter en sådan här vecka då det varit mycket stressframkallande tekniktrassel på jobbet.
Det sades en gång att tekniken skulle befria oss från trist arbete, men nu kan den i stället göra att arbetet blir trist och tröttande.
Nej, jag hade förlitat mig på att lottobollarna skulle trilla ner i rätt ordning i dag, men det blev bara en dryg hundring som plåster på såren. Och strax är det midnatt, denna dystra vinternatt.

Jah Hollis

Begåvade krönikörer och kommentarer

Jag har fått en kommentar till ett av mina inlägg på bloggen. Inlägget handlade om att jag tycker Johan Hakelius i Aftonbladet är en överskattad krönikör. Då tycker en "anonym": Lär dig skriva bättre innan du klankar på någon som är betydligt mer begåvad.
Vad svarar man? Är det lönt att svara över huvud taget? Är det Johan Hakelius som skrivit kommentaren? Nej, han tar nog inte illa vid sig av min kritik.
Vad jag skulle kunna ta tillbaka i det jag skrev är uttrycket "och märkligt nog får fortsätta med det". Jag menade att det märkligt nog finns så stort intresse för det han (Hakelius) skriver, men det är klart att han får fortsätta skriva vad tusan han vill.
Precis som jag. Skulle kritik få framföras enligt någon turordning för begåvning vore vi väl rätt illa ute.
Så jag tycker, oavsett statusen på min begåvning, vad jag vill om vem eller vad som helst. Och jag är glad att jag bor i ett land där man får göra det.

Jah Hollis

Castro vs. Dylan

Min gamle vän Bob Dylan har alltid varit förutseende.
Redan för 42 år sedan förutspådde han den debatt som nu rasar angående SVT:s Castro-temakväll. Kolla bara dessa rader ur Motorpsycho Nitemare (märkligt nog felstavad som Nightmare på Bobs hemsida):

Well, I couldn't leave
Unless the old man chased me out,
'Cause I'd already promised
That I'd milk his cows.
I had to say something
To strike him very weird,
So I yelled out,
"I like Fidel Castro and his beard."
Rita looked offended
But she got out of the way,
As he came charging down the stairs
Sayin', "What's that I heard you say?"

I said, "I like Fidel Castro,
I think you heard me right,"
And ducked as he swung
At me with all his might.
Rita mumbled something
'Bout her mother on the hill,
As his fist hit the icebox,
He said he's going to kill me
If I don't get out the door
In two seconds flat,
"You unpatriotic,
Rotten doctor Commie rat."

Castro är ett säkert kort om man vill retas lite med de rättrådiga, självutnämnda demokratimonopolisterna.

Jah Hollis

Castro vs. Rambo

Det råder Castro-feber här i Sverige inför SVT:s temakväll om Castro i kväll.
Castro-fansen jublar förstås och ser fram mot några härliga timmar framför burken. På högerkanten, och kanske lite i mitten också, har man gått helt i spinn och ropar på censur.
Jag föreslår att dom som inte vill se Castro på tv, slår över till någon icke-SVT-kanal, där kommer ni garanterat att hitta någon amerikansk goja som med råge väger upp Castrokvällen. Annars kan ni ju plocka fram Rambo-boxen och kolla igenom en gång till. Femman har väl visat filmerna tio gånger vid det här laget, men de tål att ses om, inte minst Rambo III där vår amerikanske hjälte kämpar sida vid sida med talibaner och mujahedin mot de slemma ryssarna. Lite en parallell till hans Rocky när denne möter Ivan Drago. Garanterat kul och underhållande!

Jah Hollis

Gråväder & journalistpristagare

Lördag förmiddag och det är verkligen novembergrått ute. Det blir aldrig riktigt ljust under dagen, känns det som.
Nåväl, Cecilia Hagen var en av dem som kunde kamma hem Stora journalistpriset i år. Med de kriterier man har för det priset, är hon säkert värd det. Men jag kunde inte låta bli att leta upp en artikel hon skrev i Expressen för ett tag sedan, en intervju med John Lennons första fru, Cynthia (med anledning av att Cynthia skrivit ännu en bok om John). Där listades de sex Beatleslåtar Cynthia tycker bäst om, som bland andra skulle vara "She loves you, yeah, yeah, yeah", "Strawberry Fields" och "I am a Walrus". Alla med lite kunskap om vad Beatles låtar egentligen heter märker ju felen.
Men inte ens en mottagare av Stora journalistpriset behöver alltid ha allt klart för sig, eller? Cecilia Hagen fick nog inte priset för sin faktakoll i alla fall.

Jah Hollis

Svin som handlar på McDonald’s

Hemskjutsad från jobbet, efter en rätt tuff vecka, är det första jag ser, när jag stiger ur bilen, en massa skräp som lyser i mökret. Det ligger på trottoaren, i rännstenen och bland buskarna i rabatten utanför mitt hus.
Det är inte svårt att förstå att det mesta av soporna kommer från McDonald’s drive-thru som ligger ett par kvarter härifrån och förpestar tillvaron för oss som har stället alldeles för nära. Företaget är ju noga med att trycka sin logotyp på det mesta av skräpet deras kunder sprider omkring sig.
McDonald’s må skryta med att de serverar nötkött, men deras kunder verkar alltför ofta vara svin. Miljösvin.
Varje sådan restaurang skulla vara tvungen att hålla rent från sitt skräp på en radie av åtminstone en–två kilometer runt området där de ligger. För visst uppmuntrar de sina kunder att ta med sig engångsförpackningar som sedan hamnar på folks gräsmattor och i folks rabatter.
Svineri i ordets rätta bemärkelse, och McDonald’s kan på inget vis svära sig fria från sitt ansvar.

Jah Hollis

Jag är helt slutkörd

Visst är det omsvängningar på det här stället.
I kväll har vi upplevt en av de djävligaste kvällarna på länge, där allt tekniskt som kunnat djävlas har gjort det. Och jag känner mig så trött och ska fatta mig kort.
På tv går just ännu en av dessa märkliga natt-filmer. Backflash heter den och jag känner direkt igen en av mina favoritskådisar, Colm Meany, i en av rollerna.
Och så är Robert Patrick, mannen som spelade terminatorn som skulle ta livet av Arnold Schwarzeneggers terminator i Terminator 2, med i en huvudroll.
Resten verkar vara en bunke c-skådisar och hela ståryn en riktigt tunn soppa.
Nej, snart kommer nattvakten, jag måste ge mig och jag får spara eventuella djupare funderingar till lördag då jag är ledig.

Jah Hollis