Uppe vid Värnhemstorget här i Malmö, granne med Hemköps butik (som i sin tur ligger granne, ihopbyggt, med Entrévaruhuset) ligger ett kombinerat bageri och fik som blivit en succé. Mormors startades i Lund för drygt femton år sedan och har sedan växt sig stort, och det är fullt förståeligt. Jag brukar själv handla frukostbullar där och de är färska och goda (många varianter) och man får handla av en trevlig och tillmötegående personal. Och det är dessutom alltid mycket folk som fikar där. Häromdagen stod jag och väntade på min tur och såg då en liten, sympatisk skylt på disken, en skylt man tycker borde stämma till eftertanke: Mobilsamtal under pågående köp undanbedes, står det kort och gott. Hur många gånger har man inte retat sig på folk som står och snattrar i mobilen medan de handlar eller ska betala något i en affär? Jag begriper inte att man inte kan vänta till man kommer ut ur butiken med att svara. Dessutom tycker jag det är rätt oförskämt mot den man handlar av, att samtidigt ha sin uppmärksamhet riktad åt något helt annat håll. Kolla sedan också vad det står på kassaapparatens display.
Jag brukar inte använda margarin eller smör, eller någon av alla de mer eller mindre märkliga matfettsvarianter som finns i mejeridisken, på frukostmackan. Inte på några andra mackor heller för övrigt. Jag tycker det räcker med någon slags saftigt, smakrikt pålägg, någon grönsaksskiva och kanske lite hummus eller något annat kladd om det behövs för att det inte ska kännas för torrt. Men den där botten av fett känns inte nödvändig för mig och det är många år sedan jag använde sådant. Däremot har jag ett par gånger, bland annat i dag, nappat till mig en förpackning av ett franskt smör som finns i min lokala Hemköpsbutik. Det är en annan variant än det svenska standardsmör jag har växt upp med, och ska man tro dem som vet något om mattrender, så är smör något som det blivit variation på de senaste åren. Vi nöjer oss inte bara med en sort, även om den kan kännas helt OK. Det debatteras väl också om huruvida det är nyttigt eller ej med smör och om det är nödvändigt i matlagning för att man ska få fram smaken bättre. Jag vet inte, men detta franska smör (med flingor av havssalt i) med namnet La Motte är supergott på en bit färskt bröd, bara som det är (så då är det väl inte nyttigt då). Eller varför inte på en krasig skorpa. Visst ja, en krisproll heter det ju på nysvenska. Ska inte Pågen byta namn till The Lad?
Jag vet inte om det är en tillfällighet, eller om jag blivit mer på min vakt, men vid flera tillfällen den senaste tiden har jag blivit plockad på pengar och annat som jag fått för lite i utbyte för. Det började för några veckor sedan när jag storhandlat i en varuhall modell lada i Västra hamnen i Malmö. Av en ren händelse kollade jag kvittot (tyvärr inte förrän jag kommit hem) och upptäckte att man tagit betalt för en vara som jag definitivt inte köpt, en matvara för drygt ett par tior. Jag beslutade att det inte var värt besväret att försöka få rätt mot butiken i efterhand. En tid senare köpte jag några folköl i en nattöppen mack, betalade, struntade i kvittot och började inte förrän under färden hem att fundera över vad ölen egentligen kostat. Jag kom fram till att starkölsvarianten av dessa pilsner, inköpta på Systembolaget, skulle ha varit billigare än dem jag hade med i bilen hem. Men då hade jag redan kört så långt att jag inte ville vända, åka tillbaka och (utan kvittot) börja bråka om kronorna jag tror jag blev blåst på. Några kvällar senare stannade jag till vid en nattöppen mack igen, men nu när jag kommit hem till Malmö, handlade tre franskbrödbullar, mjölk och (be mig inte att kort förklara varför) en burk Bullens pilsnerkorv. Det kostade över etthundra spänn, men det var inte förrän jag kommit hem jag började tänka efter om det inte varit en väldigt dyr korvburk. Jodå, mycket riktigt hade jag, enligt det sparade kvittot, fått betala för en bulle och tre burkar korv. Den här gången ryckte jag upp mig. Två nätter senare tog jag svängen förbi macken på väg hem och ställde dem (samma personal som jag handlat av två nätter tidigare faktiskt) inför faktum. Utan knot blev allt korrigerat och jag valde att utan kostnad (fråga mig inte varför) ta med mig ytterligare två burkar korv hem. Men i kväll kom på något vis droppen när jag var och quizade med två quizkamrater på den där andra, lite folkligare, quizkrogen vi brukar gå till då och då. När en av vännerna betalt sitt och gått hem satt BV och jag kvar en stund och betalade vår del när vi gick. Jag tyckte vi fick betala för mycket, men damen i baren försäkrade att det bara var vår del av notan vi skulle betala. Så var det inte visade det sig när jag kollade kvittot. Notan var saltad med två öl, men vi fick pengarna tillbaka utan annan förklaring än att damen som tog betalt räknat fel. Vad värre är kanske att vi tidigare nog blivit blåsta på kvällens quizseger med. Enligt quiz mastern vann ett lag som skulle haft två poäng mer, än vad vi skrapat ihop för att hamna på andra plats. Därtill hade vi fel på bara tre frågor samtidigt som vi i efterhand fick veta att vi varit ensamma om att ha rätt på tre av kvällens frågor. Logiken säger att vi då borde ha vunnit, men att det blivit fel i sammanräkning eller rättandet eller någon annanstans på vägen. Nu ställde vi inte till någon scen om detta eftersom det handlar om ett quiz under lite lättsammare former och där det inte väntar några platser i en årsfinal för lag med tillräckligt många segrar. Så vi lät det hela passera och höll god min i vad som (förhoppningsvis) inte var elakt spel. Jag menar, det kunde ha varit värre. Man kunde ha varit Mona Sahlin. Men lär av detta att hålla ögonen på pengar och kvitton, mina vänner. Jag tänker i alla fall fortsätta med det nu.
När jag började blogga i forntiden hade jag då och då inlägg om musik jag hört i livsmedelsbutikernas högtalaranläggningar när jag varit och handlat. Nu var det så länge sedan jag skrev ett sådant inlägg att jag har glömt vilket detta blir i ordningen i denna "serie". Men i dag kom jag att tänka på det där temat när jag var i Malmborgs vid Caroli city i Malmö och införskaffade lite förnödenheter. Att jag valde Malmborgs var för att de hade Zoegas kaffe till lockpris och kaffe är nog den enda vara jag köper till sådana priser. Ur deras högtalaranläggning strömmade i alla fall musik och plötsligt kom en välbekant låt, en melodi jag inte riktigt kunde placera där i butiken där musiken inte hörs så där jättetydligt. Men efter en stund trillade poletten ner och jag insåg att det var Bruce Springsteens sorgliga musikberättelse Streets of Philadelphia, låten han fick en Oscar för. Denna sång om en man drabbad av aids är väl egentligen ett lite bisarrt val för att öka köplusten hos folk, men å andra sidan blev den en av Springsteens största singelhits. Videoversionen ni ser här är inte densamma som kom samtidigt som filmen, utan en senare live-version.
Mat, det måste vi väl ändå alla ha i oss i en eller annan form om vi ska överleva. Själv tar jag med jämna mellanrum cykeln till någon av de storamatbutikerna kring Värnhemstorget i Malmö och handlar upp mig på förnödenheter. Jobbar jag och är lite stressad kan det mycket väl bli så att jag handlar det nödvändigaste på en bensinmack på väg till eller från jobbet. Och alltid har jag i bakhuvudet att jag vid tillfälle ska ta bilen till någon stormarknad och köpa upp lager av saker "som kan vara bra att ha hemma". Men det har inte blivit av på länge nu. Ett besök i varuhusen vid Värnhem innebär nästan alltid att man utsätts för lite mystifikationer, som syns av bildexemplen här ovan (båda från Coop vid Värnhem). Överst: Äkta pizzaskinka. Finns det falsk också då? Underst: Färdigmat. Potatis med pannbiff eller köttbullar. Man får väl hoppas att det syns vilket av dem det är man får.
Visst är det märkligt: bara för en liten stund sedan hände det mig en massa saker som jag nu, när jag är precis nyvaken, inte längre kommer ihåg något av.Jag talar förstås om drömmar och drömmarnas märkliga värld. För en gångs skull, ja det är i alla fall ovanligt, har jag sovit gott och i det närmaste obrutet i runt sju timmar. Och jag har drömt; aktiviteten tycks ha pågått för fullt precis innan jag vaknade, för det var som att kliva från en värld över i en annan bara på en sekund. Det som är lite trist är bara det att jag, som skrivet ovan, inte minns ett dugg av vad det var som hände i drömmen. Och nu finns det ingen som helst möjlighet att återskapa den, det skulle jag ha försökt göra direkt när jag vaknade antar jag. Men det här med drömmar och drömmarnas värld är fascinerande, och jag vet att jag en tid hade återkommande teman i mina drömmar. Nej nu får jag väl kasta mig in i verkligheten igen, fast det nästan bär emot lite. Dock verkar det inte ha nänt mycket på nyhetsfronten. Det verkar vara samma diskussion idag, som det var igår. Jag kan, om någon nu är intresserad, berätta att jag inte tillhör de osäkra när det gäller EU-valet. Jag ska förhandsrösta i veckan eftersom jag inte kommer att vara i Malmö på valdagen.
Jah Hollis
PS. Bilden är tagen i Malmö i går kväll. Det verkade som om det skulle vara ett rejält åskväder på gång, av molnen att döma. Men det bidde inget av det, och jag har inte märkt av något i natt heller. DS.
Just nu har ett regnväder modell kraftigare, modell åskladdat, rullat in över Malmö och det verkar grusa planerna på att sitta ute och i BV:s trädgård senare och dricka av hans i Belgien inköpta bira. Det går väl förvisso lika bra att sitta inomhus, men det lär nog inte vara så lämpligt att tända grillen inne i lägenheten. Jag hann i alla fall ge mig ut och handla lite tidigare i dag innan regnet började ösa ner. Jag hade bara tänkt handla det allra nödvändigaste till ett par dagars frukost, men som vanligt åkte det ner en massa annat i korgen. Och eftersom jag handlat för en bra bit över en hundring var jag berättigad till tre paket kaffe för prima x-trapris. Det var naturligtvis Zoegas man lockade med, men min favorit Blue Java var slut (ja det fanns ett paket som var punkterat och sladdrigt och det ville jag inte ha) så det blev att välja lite andra sorter. Helt klart tog jag då denna färgstarka rastablandning. Den kommer att göra sig fint till Big Youth, Bob Marley och Burning Spear.
Uppen- barligen har jag inte de rätta talalan- gerna och den rätta motiva- tionen att bli vegetarian, när jag faller för korv av typen ni ser på bilden här intill och kniper mig ett paket och slänger i varukorgen. Jag skulle tippa att företaget som ligger bakom detta smörgåspålägg kan ha inspirerats av det nyss avslutade EM-slutspelet i fotboll. Men själva korven är av färskt datum, jag är inte mer lättlurad (även om det tydligen inte alltid hjälper) än att jag i alla fall kollar att bäst före-datumet inte har passerats. Men nu utlyser jag en liten tävling: Vad heter den här korven? Vad har den för namn på paketet den ligger nerpackad i? Och jag kan direkt säga att det inte är något så simpelt som fotbollskorv eller EM-korv. Nej lite svårare är det allt. Den som kommer närmast rätt svar belönas med Jah Hollis Virtuella Guldmedalj för Eminenta Korv- och Påläggskunskaper.
Jag tror i alla fall att det blir nummer tio av dessa bisarra musikaliska upplevelser man får samtidigt som man går och handlar upp sig på käk, eller dasspapper, eller vad det nu är. På väg till jobbet i söndags (jepp, en söndag) måste jag stanna till vid den stora Konsumladan vid en av infarterna till Ystad. Jag har givetvis inte käkat frukost hemma utan dragit iväg direkt i bilen för att hinna handla på vägen och krubba på jobbet. Och när jag går där inne är det en, säger en låt i den musikaliska sörjan som sköljer över mig som jag lägger på minnet. Black Sabbath: Paranoid, låten som blev deras genombrott. "Quit it with my woman..." Ja, där är ju bröd som inte är lastgammalt. "...cause she couldn´t help me with my mind..." Och där har vi en hyfsad ost... Jag lyssnade faktiskt på Black Sabbath från första plattan, och efter Paranoid kändes det som om det bara bar utför. Och Ozzy blev en seriefigur. Det kunde kanske inte gått på något annat vis.
Ibland, när jag går ute i någon butik för att handla, tänker jag på hur lätt det skulle vara om det bara fanns en sort av varje vara. En sorts makaroner, en sorts duschkräm, ja en sort av allt. Lite som Konsums gamla blåvita varor (skulle även kunna gälla fotboll om man är lagd åt det hållet). Det skulle ju bli som när man utser president på Kuba, eller kanske som när Fredrik Reinfeldt och kompani ska utse generaldirektörer. Tänk att slippa den där ångesten man kan känna när man ställs inför ett val. Jag tror Fidel och Fredrik har kommit på något där.
Det är en väldig massa saker och företeelser som fått sin egen dag nuförtiden. Jag känner ingen direkt stress att följa eventuella underförstådda påbud sådana dagar. Det blir mer som det råkar bli på något vis: det inträffade nog inget omstörtande i min kvinnosyn på kvinnodagen och jag åt ingen ostkaka på ostkakans dag, Dock åt jag ett ägg på äggets dag och en kanelbulle på kanelbullens dag: det förstnämnada för att jag kände för ett ägg till frukosten och det andra för att någon bjöd på en kanelbulle på jobbet. I dag är det en dag som väl på svenska (den har givetvis ett namn på engelska) skulle heta Köp inte något-dagen. Men jag kan med ganska stor säkerhet redan nu säga att jag kommer att köpa något denna dag. Inte något speciellt lyxigt eller onödigt, men dagligvaror som jag normalt skulle köpa en lördag. Jag skulle ju kunna ha varit förutseende och handlat dom grejorna redan under fredagen, men vad skulle det varit för mening med det? Nu bråkar man från vänster och höger om denna dag. Från vänsterhåll tror man kanske att man kan väcka folk med en Köp inte något-dag och få oss att fundera på hur och varför vi konsumerar. På högra kanten har vi ett antalspån som tycker att vi i stället ska handla så mycket vi kan denna dag eftersom vi genom att handla uppnår lycka och välstånd åt jordens befolkning. Så det känns som om det hela kommer att jämna ut sig på något vis i slutänden. Som så ofta.
I dag är jag ledig från jobbet och passade på att handla upp mig på lite nödvändigheter. Jag passade också på att panta några gamla tomflaskor som stod och skräpade tillsammans med allt annat skräp som tar plats i köket. På den lite kladdiga och illaluktande returautomaten såg jag ett meddelande jag aldrig lagt märke till tidigare. Jag minns det inte inte ordagrant, men kontentan var ungefär denna: "Stoppa inte in brinnande föremål eller något som är giftigt i automaten." Är det ett så stort problem, att folk sätter eld på saker och slänger in i inkastet för petflaskor (eller för den delen kastar in giftiga saker), att man måste trycka upp meddelanden om det och sätta på automaterna för att förhindra det? "Öh, kolla, ett hål! Jag tror jag sätter eld på något som är lagom stort och slänger in det!" Say no more!
Jag vet inte hur urvalet av musik till de stora köpcentrumen går till, men jag har svårt att tänka mig att Sinéad O´Connors Nothing Compares 2 U skulle öka på köplusten något vidare. Men denna sorgliga berättelse om förlorad kärlek var det i alla fall som hördes när jag just pantat ett gäng gamla ölburkar i dag. Det var ju ingen tvekan om vilken låt det var, den känner jag igen redan på första tonerna, men jag var tvungen att dra mig undan lite för att få lyssna ordentligt. Prince skrev låten som en sidoprojekt, och det säger väl en del om vad den mannen fått till i musikväg i sina dagar. För Sinéad O´Connor blev det en jättehit och en kommersiell framgång hon aldrig någonsin senare nått upp till. Men framgången verkar också ha snurrat till livet för tjejen som en gång var servitris på The Bad Ass Café i Dublin. Det är väl först på senare år som hon fått ordning på saker och ting igen. Ja om man tycket det är "ordning" att vara hetero-lesbisk rastafari-nunna (Rastacatholic Vibration var rubriken på Mojos senaste artikel om henne). Hur som helst: den som inte blir berörd av Sinéads sätt att göra Princes låt till sin egen, och av videon, måste ha ett hjärta av sten.
Det var dags att proviantera lite igen och den här gången var det i ett varuhus med bra volym på musiken i internanläggningen. Och vad bjöds det då på medan man gick där mellan diskarna? Jo, det första jag lade märke till var George Harrisons gamla My Sweet Lord, men den har jag redan behandlat i min serie om Musiken i livsmedelsbutiken. Ändå är det lite speciellt varje gång man hör denna (stulna) sång om andligt sökande samtidigt som man vandrar runt i Mammons tempel. Nej, huvudnumret den här gången fick i stället bli I don’t Want a Lover med skotska Texas med sångerskan med det fantasieggande namnet Sharleen Spiteri. Den är från bandets första platta, Southside, som kom för snart 20 år sedan. Jag tyckte då den var fantastiskt bra, väldigt oskotsk, och när jag nu lyssnar igenom den, tycker jag den försvarar sin plats i samlingen. Men någon mer Texas-skiva blev det inte för min del. Men Texas gick det bra för. Southside sålde bra, men det dröjde några skivor till innan de stora framgångarna kom. Det jag har hört från den tiden, ja bandet håller på än, låter inte alls lika spännande som debuten. Ett av banden jag har haft glädjen att spela med genom åren hade för övrigt Everyday Now från Southside på repertoaren. Och Sharleen Spiteri fyller 40 år i november.
Följer man, som jag, dagligen vad som händer på vissa bloggportaler kan man knappast undgå att märka att det verkar vara en vanlig sysselsättning bland (främst kvinnliga) bloggare att shoppa. Att handla hette väl den sysselsättningen en gång i tiden och jag tror inte den upptog folks intresse lika mycket då. En enkel slagning på bloggsök.se i dag ger 7 384 träffar på ordet shopping. Tittar man lite närmare på en del av de här bloggarna verkar det som om somliga människor inte klarar en dag utan att shoppa. Och jag talar då om kläder och saker till hemmet (inte mat och sprit och liknande nödvändigheter). Visst, Anders Borg och handlarna blir ju väldigt glada över denna konsumtion, men det är en sak jag undrar över. Var gör ni av allt ni bär hem efter era shoppingturer? Jag menar, ni kan väl inte ha oändliga garderobs- och förvaringsutrymmen hemma. Kan det utbredda shoppandet kanske hänga samman med att vi ser det här företaget lite här och var nu för tiden?
Jag var ute på stan en runda tidigare i dag och gjorde några ärenden. Bland annat var jag inne i en bokhandel för att köpa ett kort och skicka till mitt gudbarn på hennes dopdag (dagen då jag officiellt blev hennes gudfar). Hittade ett par som jag inte kunde välja mellan utan tog båda och ställde mig och väntade på min tur vid disken där man betalar. Plötsligt kom en ung tjej i second hand-utstyrsel och med några pocketböcker i nävarna och klämde sig in framför mig. Jag var inte på humör för att argumentera, men trots att hon hade glasögon (det har jag med) verkade hon inte se mig. När jag sedan cyklade hem med en stor kasse på styret var det någon figur som slängde upp en bildörr så att jag var millimeter från att cykla in i den. Jag var fortfarande inte på humör för att argumentera, utan slängde bara ur mig några väl valda eder och fortsatte hemåt. Men uppenbarligen hade blindstyret i bilen heller inte sett mig. Det verkade heller den trio trettinånting-damer som en stund senare klev ut i cykelbanan rakt framför mig göra. Vad är jag? Den osynligemannen?
Jag tyckte dagen började så bra, så jag kastade mig ut på stan och spenderade pengar på saker jag egentligen inte tänkt köpa, plus då en del jag var tvungen att inhandla. Anders Borg borde bli glad om han bara visste. För att göra en lång historia kort (oj, klichéerna står som spön i backen i dag) kom jag hem nyss och kollade hur det gått med den lilla betraktelsen jag skrev innan jag gav mig ut. Resultat: På bloggportalen.se fanns inlägget, på intressant.se fanns det inte. 1–0 till bloggportalen. Det är tydligen rena lotteriet det här. Men jag återkommer med mer om dagen, denna fina och soliga dag i Malmö.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att höra sin favoritmusik spelas medan man går i livsmedelsbutiken och plockar till sig varor i en korg. I dag fick jag höra följande rader:
Now you swear and kick and beg us That you're not a gamblin' man Then you find you're back in Vegas With a handle in your hand...
Visst är det Steely Dans ”Do it Again” från ”Can’t Buy a Thrill” (det ganska förfärliga omslaget här intill) och samtidigt som jag är förtjust, mest kanske förvånad, över musikvalet kan jag tycka att det är fel att använda Steely Dan som bakgrundsmusik, som något som bara finns för att göra konsumerandet behagligare. Behöver man överhuvudtaget höra musik medan man handlar? Kolla in Steely Dan (som tagit sitt namn från en dildo i William Burroughs ”Naked Lunch”) hemma i lugn och ro i stället. Boxen ”Citizen Steely Dan” är definitivt min öde ö-skiva. Där finns allt från deras första, mest innovativa period. De senare skivorna, fas två i karriären, är bra men känns inte lika fräscha.
