Jo då, det blev Rickie Lee Jones på KB i kväll. Och det var värt de 375 kronorna det kostade, även om jag tyckte det var lite snålt att inte bjuda på ett enda litet extranummer.
Jag kan inte påstå att jag är någon större kännare av RLJ och hennes musik. Jag minns ju att hon hade en superhit med Chuck E’s In Love och att hon hängde med Tom Waits. Men att hon på senare år gått in i en andra fas i karriären som är mer experimentell.
Jag vet inte om det var många som minns henne från fas ett som var på KB i kväll, man kan misstänka det. I så fall blev de nog besvikna (fast det är ju inte säkert), eftersom det är fas två och framförallt den senaste skivan som gäller nu.
Men rösten finns kvar, den som inspirerat så många rock- och poptjejer. Och med tanke på livet med Tom Waits, ser Rickie Lee Jones oförskämt välbehållen ut med ett fantastiskt leende.
Musiken då: Jo allt från stilla viskande (RLJ ensam med gitarren) till improviserat rockvrål med hela bandet på overdrive. Jag vet inte om det var någon mer än jag som kände igen tongångarna från Amon Düül II:s Yeti.
Inte, nähä?! Men så bra var det!
Håkan Engström skriver nog en fyllig recension i Sydsvenskan. Han var där och antecknade flitigt. Jag tror han gillade vad han hörde.
Jah Hollis
4 kommentarer:
Hej, fint at se din kommentar til koncerten. Jeg vil også lige checke anmeldelse i Sydsvenskan.
Anders
http://mybackpages.urbanblog.dk/
Tack, jag lämnar en kommentar på din blog. Och mycket riktigt gillade Håkan Engström i Sydsvenskan vad han hörde.
Jag hade också gärna hört ett eller annat extranummer från Rickie Lee. Varför inte den sprudlande studsiga Woody and Dutch on a slow train to Peking?
Fast sen kan man vända på steken och säga att hon spelade i uppåt en timme och trekvart. Hade det varit bättre om hon spelat i en och tjugo, blivit inklappad och kört tio minuter till?
Jag vill inte göra det till en fråga om matematik. Utan mer om att besvara den respons man får från publiken.
Annars har du säkert rätt.
Fast å andra sidan…
Skicka en kommentar