Kebnekaise skapar fortfarande musikmagi

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag tillsammans med T gick och kollade Kebnekaise på S:t Gertruds utescen här i Malmö i går.
Jag har i stort sett bara goda minnen från den tiden de var stora, 70-talet, och bland annat spelade hemma i min gamla hemstad ett par gånger.
Då handlade det mest om svensk folkmusik framförd med elektrisk förstärkning, en total förnyelse av en musik som ansågs museal och lite knätofstöntig.
Kebnekaise var svensk rock med ett öppet sinne både mot traditionen och mot omvärlden. Ett unikt band skulle jag vilja påstå, även om det var fler som spelade vad man skulle kunna kalla svensk folkrock.
Till min glädje hade inte så mycket förändrats när en något nedbantad version av bandet nu åter stiger upp på scenerna. Visst, det låter bättre rent ljudmässigt, men därmed kanske också lite för polerat ibland.
Men när det lossnar och Kenny Håkansson går lös på sin vackra Malmberggitarr och Mats Glenngård på sin elfela, samtidigt som två basister, en slagverkare och den formidable trummisen Pelle Ekman manar på dem allt vad de kan, ja då är det magiskt (Horgalåten är fortfarande en rent underbar musiktripp).
Det är inte nostalgi, utan en musik som ligger helt rätt i tiden och som skulle göra sig på vilken europeisk festivalscen som helst denna sommar.
I Malmös monopolmorgontidning, Sydsvenskan, har jag inte hittat ett ord om Kebnekaises konsert än.
Däremot kan den som är lagd åt det hållet läsa en minut för minut-redovisning av Britney Spears spektakel på Parken i Köpenhamn samma kväll. :-P
Det är inte utan att man undrar hur man kan lyckas med att gå på scenen en och en halv timme försenad när konserten planerats månader i förväg.
Publikförakt, någon?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Malmö, Kebnekaise, Progg, Folkrock, Kenny Håkansson, Mats Glenngård, Sydsvenskan, Monopol, Britney Spears, Köpenhamn, Publikförakt