Ja, då var det jag kom hit (Stockholm) för att göra avklarat; i går kväll var PF och jag på Skeppsholmen och kollade Steely Dan tillsammans med närmare 10 000 andra. Det var ömsom vin, ömsom vatten (det mesta kom uppifrån) och jag tycker nog inte de kom riktigt till sin rätt i det här festivalformatet.
OK vi kom till Skeppsholmen i sista sekunden, vi hade tagit ett par öl hemma hos PF och avsmakat hans nyinköpta whisky, och där var väldigt mycket folk. Mer folk kanske än vad arrangörerna förväntat sig, för det blir inte kul för alla att tränga ihop sig framför stora scenen på Jazzfestivalen.
När man sedan stått i korvkö 20 minuter och trängt sig fram genom folk som verkar vandra planlöst fram och tillbaka och hitta de människor man bestämt träff med, ja då hamnar man vid sidan i folkmassan. Hela blåssektionen plus gitarristen Jon Herington blir för den skull osynliga för oss under hela konserten.
Dessutom är det en massa råddande med folk som fäller upp paraplyer för att det regnar lite och som ställer sig upp på sittplatsbänkrna (och skymmer sikten för folk som betalt dyrt för biljetter och kanske åkt långt för att även SE Steely Dan).
Dessutom hittar inte PF, som vi skickat i väg för att handla dricka, tillbaka till oss när bandet börjar spela tio minuter före utsatt tid, utan när vi träffar honom efteråt har han satt i sig det som skulle räcka till fyra personer.
Men ålrajt, Steely Dan har svårt att misslyckas.
Dom är för duktiga och har för bra låtkatalog för att inte fixa det.
Men ljudet var lite lågt (ibland lyckades dom inte överrösta den andra sortens festivalplågor, folk som står och babblar högljutt när andra vill lyssna) och jag ger väl konserten en stark trea.
De i mitt sällskap som åkt runt 35 mil enbart för att uppleva Fagen och Becker och kompani tyckte det var värt resan.
Det tycker jag med, men nu står det annat på programmet.
Steely Dan ser jag igen på måndag, i Köpenhamn, på Falkonerteatern.
Omgivningar som borde vara som gjorda för bandet.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar