Vad är egentligen original och vad är kopia?

En av Köpenhamns största turistattraktioner, den rätt oansenliga skulpturen Den lille havfrue (Den lilla sjöjungfrun), har lämnat stan och kommer att vara borta hela sommaren och en stor del av hösten.
Den lilla sjöjungfrun gav sig förra veckan av på sin resa till Shanghai i Kina där den ska vara med på Världsutställningen som pågår 1 maj–31 oktober.
Men för att de horder av turister som varje sommar söker sig till Langelinie i Köpenhamns hamn för att se skulpturen, inte ska bli besvikna ska det finnas en ersättare.
Enligt reklambladet "Köpenhamn kallar" ska "Kinas svar på Andy Warhol" fixa till något slags multimediaverk på Langelinie.
Dessutom ska vi, enligt samma reklamblad, hela sommaren kunna se en "originalkopia" av Den lille havfrue på en annan av stans stora turistattraktioner, nöjesfältet Tivoli.
Det är inte utan att man undrar vad en "originalkopia" är för något.
Är inte allt, som inte är original, kopior?
Inte blir det klarare av att skulpturen vid Langelinie tydligen inte alls är originalet, utan en kopia av den skulptur som kommer att visas på Tivoli i sommar.
Hänger ni med?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Den lille havfrue, Den lilla sjöjungfrun, H C Andersen, Köpenhamn, Kopia, Original, Konst, Langelinie, Tivoli, Shanghai

Det verkar inte vara nöjesfältens år i år

Jag har varit inne på det tidigare i sommar, det här med våra stora nöjesfält och den eventuella faran med att ge sig upp i berg- och dalbanor, karuseller och andra attraktioner.
I precis samma veva som jag skrev om detta, efter ett besök på danska Bakken med gudbarnet, inträffade några olyckor på några av nöjesfälten i närområdet. Sedan brakade Rainbow på Liseberg ihop och det hände mer saker på Kålles och Adas favoritnöjespark.
Efter detta förklarade någon varumärkesexpert att Lisebergs goda rykte kunde vara skadat.
Han uttalade även följande kryptiska analys:
"Anledningen till att man går på ett nöjesfält är ju att man vill uppleva faran. Samtidigt måste det vara ett villkor att det inte är farligt."
Jaha, du.
Då undrar jag hur man kan uppleva någon fara om man är garanterad att det inte är farligt?
Det är väl ändå så att man vill uppleva en känsla av att det kan vara i alla fall lite farligt, även om man givetvis inte vill råka ut för en olycka.
Och uppenbarligen kan det ju vara en aning farligt, det har ju sommarens olyckor visat.
I helgen drabbades Köpenhamns stora turistmagnet, Tivoli, när en åkattraktion med det talande namnet Demonen stannade och ett gäng passagerare blev sittande i en vagn högt uppe i luften.
Säga vad man vill om nöjesfälten.
Men skulle de börja tappa besökare i någon större utsträckning lär de inte kunna ta igen på gungorna vad de förlorar på karusellerna.

Jah Hollis

Andra bloggar om: nöjesfält, göteborg, liseberg, rainbow, farligt, säkerhet, fara, karuseller, berg- och dalbana, köpenhamn, tivoli

Kittlas vi alla lite av att leka med döden?

Som jag berättat tidigare var gudbarnet och jag i Danmark tidigare i veckan och då bland annat på Köpenhamns nöjesfält numero uno, Tivoli. På barnets begäran höll vi oss till endast två av attraktionerna som finns där inne (och jämfört med de stora nöjesfälten ute i världen är det väl inte så många).
Vi åkte med radiobilarna ett par gånger och vi åkte den gamla berg- och dalbanan, Rutschebanen kallad på infödingarnas ibland svårbegripliga språk. Den senare lockades jag själv upp i fyra gånger medan gudbarnet åkte dubbelt så många gånger.
Och hon tyckte det var lika roligt varje gång. Själv hade jag inte direkt tråkigt heller: det är med någon sorts blandning av ångest och glädje man låtar sig kastas runt längs med banan.
Men det finns andra, i mitt tycke, betydligt värre attraktioner på Tivoli.
Den modernare varianten av berg- och dalbana, Demonen, verkade få alla som åkte den att skrika i dödångest. Rätt ljudligt lät det också från en en annan variant på sådan bana, Odinexpressen.
Men priset tar nog Himmelskibet, som ska vara världens högsta slänggunga (se bilden). Man kommer upp på 80 meters höjd och kastas runt i gungorna med en hastighet av 70 kilometer i timmen.
Varken gudbarnet eller jag hade en tanke på att ge oss upp i den, men det var inte långt ifrån att vi satsade på Odinexpressen.
Det kommer.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på vad det är som lockar upp oss i dessa anordningar. Vi vet att det kan inträffa mycket svåra olyckor (och jag menar inte bara att man kan fastna och bli hängande upp och ner och liknande), och att det gör det också.
Är det kanske så att vi alla, mer eller mindre, kittlas av att leka med döden?
Att vetskapen om att det faktiskt kan gå riktigt illa, fast risken är mycket, mycket liten, ger en extra dimension till de här attraktionerna.
Eller vill vi bara se om vi fixar det utan att lunchen kommer upp?

Jah Hollis