Semester: Tiden då allt ska hända på en gång?

Jag är inne på min andra semestervecka och jag måste säga att för varje år som går tar det längre tid att kliva ur jobbet och släppa taget om det.
Semestern är ju utan tvekan något jag ser fram emot och jag skulle tro att de flesta känner som jag inför en längre sammanhängande ledighet: det är skönt och slår en längre sammanhängande arbetsperiod med hästlängder (ha-ha).
Men visst är det samtidigt lite ångestladdat med de här snålt tilltagna veckorna då allt, eller helst i alla fall väldigt mycket, ska hända?
Tänk om man hade kunnat göra som Sven Otto Littorin och utlösa en fallskärm och ta en riktigt lång ledighet med de pengarna.
Nej, nu ska vi inte slå på en kille som redan ligger, eller?
Musikaliskt är jag, tack vare mina kassettfynd, fortfarande inne i 80-talet och, innan jag drar för att quizza, och ha trevligt i största allmänhet, med kära goda vänner (på den onsdag jag egentligen skulle jobbat) slänger jag i ren glädje in en låt med Was (Not Was) och hoppas den får ligga kvar.
Annars kan ni lyssna på en annan version (som inte går att bädda in på bloggen) eller på George Clintons (nej jag tror inte han är släkt med Bill) variant.
Walk the Dinosaur!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sommar, Ledighet, Semester, Ångest, 80-talet, Was (Not Was), Sven Otto Littorin, George Clinton, Bill Clinton, Quiz, Pickwick Pub, Malmö

Skönt att undkomma drömmarnas värld

Jag hade en fruktansvärd mardröm precis innan jag vaknade i dag.
Jag drömde att jag av någon obegriplig anledning jobbade på Sydsvenskans nattredaktion (vilket troligen bokstavligt talat skulle vara ett drömjobb för många yngre journalister i den här delen av landet) och hade högsta ansvaret för att tidningen skulle bli klar att trycka.
Ingenting fungerade eller gick min väg, ingenting blev gjort. Allt var bara en enda röra.
Och fastän det fanns massor av folk runtomkring mig var det ingen som kunde, eller ville, hjälpa mig ur detta katastrofläge jag hamnat i.
När jag stod på sammanbrottets rand vaknade jag och så obehagligt realistisk hade drömmen varit att det kändes som en enorm lättnad att vakna och inse att det bara var en dröm.
Det var längesedan jag hade en sådan realistisk och otäck dröm (det låter kanske inte så hemskt som om man skulle drömma om monster och död och elände, men det var enormt ångestladdat).
Jag vet inte, men något måste det väl betyda.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Drömmar, Arbete, Sömn, Ångest, Sydsvenskan, Katastrof, Drömtydning

Kittlas vi alla lite av att leka med döden?

Som jag berättat tidigare var gudbarnet och jag i Danmark tidigare i veckan och då bland annat på Köpenhamns nöjesfält numero uno, Tivoli. På barnets begäran höll vi oss till endast två av attraktionerna som finns där inne (och jämfört med de stora nöjesfälten ute i världen är det väl inte så många).
Vi åkte med radiobilarna ett par gånger och vi åkte den gamla berg- och dalbanan, Rutschebanen kallad på infödingarnas ibland svårbegripliga språk. Den senare lockades jag själv upp i fyra gånger medan gudbarnet åkte dubbelt så många gånger.
Och hon tyckte det var lika roligt varje gång. Själv hade jag inte direkt tråkigt heller: det är med någon sorts blandning av ångest och glädje man låtar sig kastas runt längs med banan.
Men det finns andra, i mitt tycke, betydligt värre attraktioner på Tivoli.
Den modernare varianten av berg- och dalbana, Demonen, verkade få alla som åkte den att skrika i dödångest. Rätt ljudligt lät det också från en en annan variant på sådan bana, Odinexpressen.
Men priset tar nog Himmelskibet, som ska vara världens högsta slänggunga (se bilden). Man kommer upp på 80 meters höjd och kastas runt i gungorna med en hastighet av 70 kilometer i timmen.
Varken gudbarnet eller jag hade en tanke på att ge oss upp i den, men det var inte långt ifrån att vi satsade på Odinexpressen.
Det kommer.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på vad det är som lockar upp oss i dessa anordningar. Vi vet att det kan inträffa mycket svåra olyckor (och jag menar inte bara att man kan fastna och bli hängande upp och ner och liknande), och att det gör det också.
Är det kanske så att vi alla, mer eller mindre, kittlas av att leka med döden?
Att vetskapen om att det faktiskt kan gå riktigt illa, fast risken är mycket, mycket liten, ger en extra dimension till de här attraktionerna.
Eller vill vi bara se om vi fixar det utan att lunchen kommer upp?

Jah Hollis

Två videor som dämpar söndagsångesten

Så här på söndagskvällen kanske man kan behöva något kul, någon som motar bort tankarna på att det snart är måndag igen. Jag rekommenderar två musikvideor av ett och samma band och som finns på Youtube.
Det handlar då om Camper Van Beethoven, ett band som haft sina upp- och nergångar och funnits i olika formationer i ett tjugotal år nu. Huvudpersonen allt kretsat kring är David Lowery som också bildade Cracker och som har ett finger, eller flera, med i många andras musik också.
Just nu är Camper Van Beethoven och Cracker ute på turné tillsammans, så David Lowery lär ha fullt upp.
Själv har jag sett Camper Van Beethoven en gång, på KB i Malmö, och det var en sådan där höjdarkonsert man lever länge på efteråt.
Nåväl. På Youtube hittar ni först Camper Van Beethovens cover på boogiegubbarna Status Quos första hit, ett psykedeliskt färgat mästerverk som Francis Rossi lär ha skrivit på muggen (skitmusik är det inte för det :-) och som heter Pictures of Matchstick Men.
Video nummer två är en låt som var med i Fahrenheit 9/11: Take the Skinheads Bowling.
Titta, lyssna, njut.
Glöm för en stund måndagen.

Jah Hollis