En kolumn i SvD, skriven av Merit Wager, har satt (åtminstome lite) fart på debatten om det egna ansvaret kontra att låta myndigheter ta ansvar in i detalj. Egentligen handlar det om saker man skyfflar över på rättsväsendet när det handlar om stridigheter grannar emellan.
I en idealisk värld vore det naturligtvis så att grannstridigheter gjordes upp med samtal grannarna emellan genom att man pratade med varandra på ett sansat sätt. Men nu är det ju inte en idealisk värld vi lever i och det verkar inte alltid fungera så ens i de lugnaste villakvarteren.
Själv bor jag i flerfamiljshus och när jag flyttade hit hade ägaren till husen mittemot (åt det håll jag har balkong, sovrum och vardagsrum) klara problem med att hyra ut sina lägenheter.
Det var före bostadsbristens nuvarande tid i Malmö och området är inte ett av stadens attraktivaste. Men på något vis lyckades den här husägaren fylla ett antal lägenheter med människor som sedan dess förpestat tillvaron för oss andra som bor här.
Det var ett rent ut sagt djävla liv dygnet runt, det var nedskräpning och vandalisering Big Time.
Det var slagsmål som krävde polisingripanden och det var det ena med det andra.
Vi var många som tog vårt eget ansvar och bad våra nya grannar att visa vanlig enkel hänsyn. Men de, och deras vänner och släktingar som var här och tävlade om att föra mest liv tog det tydligen som en förolämpning.
Vi som ville sova på nätterna och ha det något så när snyggt omkring oss var "bögar", "horor", "nazister" och "rasister" och vi skulle få stryk eller så skulle fridstörarna "döda oss".
Vi hade diskussioner med fastighetsägaren som var mer intresserad av att dra in pengar än att göra något åt sina hyresgästers beteende.
Och där står vi, efter flera år, fortfarande.
Tänk om vi som grannar hade haft kurage nog att dra in alla tillgängliga myndigheter direkt från början i stället för att utsätta oss för detta. Nu har snart alla i här i huset utom jag flyttat eller planerar att flytta.
Att snacka med sina grannar för att lösa problem låter ju hur bra som helst, i alla fall i teorin.
Men klimatet mellan grannar verkar ha förändrats, och det är nog väldigt olika från område till område.
Och ska man snacka med risk att bokstavligen få en kniv i ryggen, ja då kanske man hellre tiger och lider.
Eller ser sig om efter någon annanstans att bo.
Jah Hollis
3 kommentarer:
Har du själv planer på att flytta? Och du, hur gick det med bilköpet?
Jag har ofta tänkt på att flytta, men det är inte så enkelt om man vill bo hyggligt inne i Malmö, och det vill jag.
Dessutom är det, märkligt nog, på många sätt OK att bo där jag bor. Bara man slapp dom här dönickarna på andra sidan gatan.
Bilköpet är på G, jag spanar hela tiden efter den rätta bilen, men det är inte någon hets än. Jag tar det lugnt.
När jag växte upp i trygga förorten Svedala fanns det två kvinnor, husägare, som var grannar. Och de hatade varandra. Det sägs att den ena sköt med hagelgevär mot den andras hus... Grannosämja är inget nytt. Gräset är grönare... och så vidare.
Själv har jag riktigt bra kontakt med mina grannar. Döttrarna springer fritt mellan lägenheterna och vi umgås en hel del (vi och våra grannar, alltså)
Ibland blir det bättre...
/Fredrik
Skicka en kommentar