Eftersom jag är född på 50-talet (1950-talet alltså) blev det på något vis naturligt att jag skulle falla först för The Beatles och sedan för Monty Python´s Flying Circus.
Det fanns saker i min omgivning under uppväxten som ledde till att jag uppskattade den sortens musik och den sortens humor (vilket jag knappast var ensam om).
Jag påstår inte att musiken och humorn var bättre förr, alltså när jag växte upp, men Beatles och Monty Python är grundstenar i en kultur som min generation (ett begrepp jag är rätt generös med att sätta tidsgränser för) kan referera till.
The Beatles fick jag aldrig chansen att se spela live (men jag känner folk som har gjort det, liksom jag känner folk som sett Rolling Stones när Brian Jones fortfarande var med i bandet), och Monty Python fick jag njuta av via tv.
Men någonstans längtade jag efter att få se åtminstone någon av Beatles i verkligheten och kanske få se en föreställning där någon av Monty Python-medlemmarna medverkade.
Vad gäller Beatles fick jag först hålla till godo med Ringo som var i Malmö med sitt All Starr Band någon gång under första halvan av 90-talet. Bra musiker på papperet, men rätt trist musik.
Så småningom (i början av 2000-talet) köpte jag en billig biljett (100 svenska kronor) av en försäljare utanför Parken i Köpenhamn och fick se Paul McCartney med band spela låtar ur Beatles-, Wings- och den egna repertoaren.
Då kände jag starkt den där kopplingen tillbaka till tonåren och till det som gjorde att jag föll för The Beatles.
Samma känsla fick jag i går kväll när jag från tredje bänkraden såg John Cleese ge en enmansföreställning i Malmö konserthus.
Det var ingen traditionell stå upp-föreställning (och han är vid 71 års ålder (fyller det på onsdag) knappast kapabel att bjuda på Silly Walks), utan nästan ett föredrag om Cleeses uppväxt och karriär i humorbranschen, komplett med tv- och filmklipp visade på en skärm.
Allt gjort efter ett välrepeterat och mycket ordrikt manus fyllt av humor och värme (och en och annan liten utvikning) och framfört av ett komiskt geni.
Bara inledningen, när han skulle tala till oss på "svensk" engelska (vi svenskar lever nog lite för ofta i tron att vi talar perfekt "engelsk/amerikansk" engelska) var obetalbar.
Jag vet inte om en och annan i publiken kanske väntat sig en föreställning i sketchform och blev lite besviken. Jublet, skratten och applåderna i den fullsatta salongen tydde inte på att det kunde vara många.
Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle tro innan John Cleese stod där livs levande framför oss, men jag vet att de något mer än två timmarna (med en kort paus) drog iväg snabbt och att jag fick skratta högt gång på gång.
Det tycker jag räcker långt.
Vill ni läsa en regelrätt recension av föreställningen, så finns en här.
Jah Hollis
Läs även andra bloggares åsikter om 1960-talet, 60-talet, The Beatles, Beatles, Ringo Starr, Paul McCartney, Monty Python, Monty Python´s Flying Circus, John Cleese, Malmö konserhus, Humor, Musik, Engelska, Malmö
3 kommentarer:
Jag håller tillgodo med din recension. Du är ju uppväxt med samma "förebilder" som jag ... oooops nu har jag avslöjat min ålder;-) å jag måste säga att det du skriver är "walking memory lane".
Att se en livs levande John Cleese IRL åste ha varit - ja wow.
PS. Dessutom finansierade ditt inträde hans pågående skilsmässa, bara en sådan sak. Gärdsmygen var på samma konsert förresten. DS
Jag jag läste att Gärdsmygen befann sig i Konserthuset samtidigt som jag och John Cleese. Och att se och höra honom på så nära håll var, ja wow! :-)
Och det där med den dyrbara skilsmässan förklarade han grundligt i början av föreställningen.
I was there :)
Skicka en kommentar