Jag fick inte chansen i japanska tv:n

Fredagens inledning på Malmöfestivalen blev en blåsig, och stundtals småregnig, historia.
Baskery som fick inleda på den stora scenen på Posthusplanen kämpade till att börja med både med blåsten och en rätt gles åskådarskara.
Nu tog det sig, i alla fall på publikfronten (blåsten var inte mycket att göra åt) och Stockholmstjejerna kände sig nog rätt nöjda efteråt, precis som vi i publiken.
Men vädret gjorde att vi sökte skydd över mat och öl på The Green Lion Inn i väntan på nästa band vi skulle kolla.
När vi så satt där mätta och nöjda gjorde ett gäng japaner, utrustade med mikrofon och tv-kamera, entré på puben. De passerade oss och började, den som verkade vara reporter och vad som verkade vara hennes tolk, att intervjua gäster på puben.
Vi sträckte givetvis på oss och piffade till oss så gott det gick, beredda på att vi skulle bli intervjuade om Malmöfestivalen eller vad de nu frågade om, bara för att finna att de inte bevärdigade oss med en blick utan drog vidare till en annan del av puben.
Därmed var det ajöss till chansen att bli kultstjärna i någon stor japansk tv-kanal och kanske börja en ny karriär på gamla dar.
Som jag skriver detta avslutar Leif GW Persson årets Sommar i P1 med sitt program som väl inte riktigt lyckas fånga min uppmärksamhet (jag skriver ju rätt begriplig samtidigt, eller?).
Men även GW faller för att, som så många andra Sommarvärdar gjort, spela en låt för kvinnan han bor samman med sedan många år.
Suck! Kan han inte betyga henne denna kärlek hemma i det privata i stället?
Kunde han i alla fall inte spelat något annat än den med kommissarie Clouseau-varning behäftade She med Charles Aznavour?
Sommar är slut, men sommaren pågår för fullt där ute än.
I dag är Malmö dessutom varmast i landet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Baskery, Malmöfestivalen, Malmö, Blåst, Sommar, Sommar i P1, Green Lion Inn, Japan, TV, Leif GW Persson