Låt mig presentera Leo, sex månader när bilden togs och ett år i början av nästa år.
Detta ansiktsuttryck, förundran och skepsis (?), visade han mig (hans pappas farbror) första gången vi sågs.
Efter en stund blev vi i alla fall rätt bra kompisar och det verkar som om jag på något vis blivit godkänd av honom.
Men det är inte utan att jag funderar på vad som rörde sig i hans huvud när han tittade på mig på det där viset.
Vad tror ni?
Jah Hollis
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Barndom, Minnen, Funderingar, Upplevelser, Tankar
5 kommentarer:
Han ser onekligen rätt skeptisk ut. Säkert undrade han över vad du var för en figur, om han skulle vara rädd eller om du var snäll.
Visst är det helt underbart när det där avvaktande, lätt förskrämda uttrycket förbyts till ett härligt leende och man är godkänd.
Kram, Ingrid
"Du har känt mig så länge och presenterar mig för dina bloggvänner först nu! Hur kunde du?!"
Förgrymmad var ordet! ;)
I: Jovisst, han överlät sig utan att klaga i min famn efter ett tag. Och vi ska inte tala om leendet jag fick när jag mötte mitt gudbarn för första gången. Hon var heller inte ett år då, men det var kärlek vid första ögonkastet.
P: Ja, det kanske jag skulle gjort. Men jag är lite försiktig med att visa upp folk på bloggen. Detta ansiktsuttryck kunde jag dock inte undanhålla läsarna. :-)
Håller med dig faktiskt, ville bara skoja lite. Man ska inte exponera minstingarna alltför mycket. :)
Maken tycker att han ser "angry" ut. Personligen tycker jag att han undrar vad du har för konstig kamera;-)
Skicka en kommentar