För en knapp halvtimme sedan (nu när jag börjar skriva detta) bör Pegi Young, tillsammans med maken Neil Youngs band, ha stigit in på scenen i Falkonerteatern (Falkoner Salen är visst det oficiella namnet) i Köpenhamn.För andra kvällen i rad har fru Young den säkert både tacksamma och otacksamma uppgiften att värma upp publiken i den danska huvudstaden åt sin man.
Jag önskar att jag hade varit där, precis som jag var där på konserten i går.
Men jag försåg mig bara med en biljett till mig, och en till en god vän, till torsdagens konsert.
Hade jag vetat hur bra det skulle vara, kanske jag hade försökt få (få och få, dom kostade 1 400 svenska kronor styck på 19:e raden där vi satt) biljetter även till i kväll.
Men då hade jag nog inte varit där i tid för att se Pegi Young som väl aldrig fått ställa sig på den scenen om hon inte varit just fru Young.
Det var inte dåligt, nej det var bara rätt så medelmåttigt (toppmusikerna till trots) så tillvida att det finns mängder av countrysångerskor som är bra mycket intressantare.
Men Pegi Young fick i alla fall ett varmt mottagande och säkert var det en och annan som fann henne sympatisk och kan tänka sig att köpa hennes skiva.
Neil Young, däremot, fick stående ovationer bara genom att kliva in på scenen.
Och det finns bara en musiker som Neil Young, den saken har jag, och många med mig, haft klart för mig sedan många år.
Jag ska inte ge mig på att försöka recensera den fyra timmar långa (korta!) förställningen (inklusive två 20-minuterspauser) utan bara konstatera att jag lätt kunde ha hört mer (jag saknade en och annan låt).
Det var en akustisk del, med välkända pärlor och rariteter blandade på ett föredömligt sätt och skimrande elegant framfört.
Och när sedan Neil och bandet drog igång den elektriska avdelningen, ja då sprakade det och fräste på ett sätt som jag sällan sett det göra så gudomligt som i Falkonerteatern.
När vi reste oss för att gå ut i Köpenhamnsnatten kändes det inte alls som om vi varit fyra timmar inne i Falkonercentret i Köpenham. Jag tror Ulf Lundell med flera som var där kan instämma.
Och nu ringer det väl strax in till Neils entré.
Suck!
Jah Hollis
Andra bloggar om: musik, neil young, pegi young, köpenhamn, falkonerteatern, förband, recensenter, recensioner, aftonbladet, svd, kvp, ulf lundell, sydsvenskan
7 kommentarer:
Nu är man hemma igen efter ett dygn i köpenham. Konserten var helt otroligt bra.Gillade den akustiska delen väldigt mycke,Föresten holis var de du som satt med datorn på 22raden då vet ja vem du va.Vi satt på rad 13 med neil skjorta och hatt, och grön crosby stills nash turne jacka.Dena kväll var magisk.Ja lär läsa din blogg även fortsättningen
Häls:BLOMMAN
Du är välkommen att läsa vidare, även om det inte alltid handlar om Neil Young.
Nej, jag satt på 19:e raden och hade inte datorn med. Dock fick jag, som synes på den lite suddiga bilden, med mig en kamera in och jag tog lite bilder, dock utan blixt.
Men visst såg jag en och annan med Neil Young-hatt under kvällen. Bland annat på Dutski Bar som ligger en bit från Falkonerteatern och där jag var före konserten.
När han kom in på scenen och gick fram till kanten och hälsade på oss. som vi reste oss allihop.Det var starkt.Glömmer det aldrig
Det var en effektfull entré i sin enkelhet. Han fick, som sagt, stående ovationer innan han spelat en ton.
Fint att läsa om era kommentarer, det låter som en stor upplevelse! Jag blir lite avundsjuk nästan. De enda konserter jag har varit på som inte varit klassiska, har varit med Bob Dylan. Fast Neil Young hade inte varit fel.
Ju mer jag tänker på konserten, desto mer inser jag hur bra den var.
Och det känns lite tomt nu efteråt när man är tillbaka i "verkligheten" igen.
Just det ögonblicket när man är mitt uppe i musiken under en bra konsert skulle man vilja behålla längre.
Jag var i fredags själv. Och kan bara hålla med. Den bästa rockkoknsert av de hundratalet jag varit på genom åren.
Thomas
Skicka en kommentar