Det finns musiker och det finns musiker. I kväll, fredag den 30 januari, spelade Rodney Crowell på KB i Malmö. Jag känner honom mest som gitarrist i Emmylou Harris Hot Band och har en gång sett honom live med just detta Hot Band. Men jag har hört en del av hans soloplattor och hört att hans senaste besök på KB skulle ha varit något speciellt. Så jag cyklade upp till KB för det första besöket på mitt gamla stamställe på flera månader. När jag betalt och hängt av mig i garderoben avslutade förbandet, Will Kimbrough och Jenny Scheinman med orden "vi är strax tillbaka med Rodney Crowell". Aj, aj! Det skulle alltså bli en akustisk afton när jag var inställd på lite god countryrock. Men jag föll som en fura för Rodney Crowell, en låtskrivare, gitarrist och sångare av guds nåde. Violinisten Jenny Scheinman och gitarristen/melodikaspelaren Will Kimbrough föll inte långt från päronträdet: två musiker som var och en för sig skulle vara värda en biljett. Crowell är född -50 och har varit svärson till Johnny Cash. Han har en del att berätta och sjunga om och han drar en publik som mestadels är i hans egen ålder. Mogna människor. Tyvärr är en del av dom inte mognare än att de efter några öl inte kan hålla klaffen när Crowell och hans medmusiker drar en lugnare låt eller en låt fyllona inte känner igen. Hoppas ni som tar chansen att kolla in detta formidabla musikaliska sällskap i Göteborg den 2 februari eller Stockholm den 3 februari (eller i Helsingfors och Oslo dagarna före och efter) slipper dessa amatörfyllon.
Efter en viss väntan avslöjades det vad som ska vara denna veckas Fredagsfärger: en kombination av brun och vit (någon mer än jag som kommer att tänka på "två vita och en brun"?). En inte speciellt vanlig kombination i mitt arkiv, och definitivt ingen kombination att ge sig ut och jaga efter nu när mörkret fallit över Malmö. Men jag slår till med två bilder. En urdrucken cappuccino i London och en svensk insjöfärja med bruna och vita väggar i sommarhettan. Hur andra löst denna färgkombination kan ni kolla här.
En av de svenska skådisar som haft en hyfsat framgångsrik karriär utomlands är Peter Stormare. Men det verkar som om alla träd inte tillåts att växa upp till himlen, inte ens i underhållningsparadiset USA. Peter Stormare har gjort sin Broadwaypremiär i Ibsens Hedda Gabler och utan tvekan var han mycket nöjd med att få vara med och leka på legendariska Broadway. Nu tyckte tydligen inte kritikerna att hans insats i pjäsen var någon höjdare. Hans rollfigur beskrev i amerikanska media som "monstret från Det våras för Frankenstein" och "en mindre attraktiv Lurch från The Addams Family". Jah Hollis kan här ovan exklusivt visa ett kort avsnitt ut Stormares Broadwaypremiär.
Onsdag eftermiddag och klockan är fem. Till min glädje märker jag att det ännu inte är totalt kolmörkt ute så här dags nu. Ljuset kommer mer och mer för varje dag som går. Och denna onsdag är jag ledig; jag har njutit min frukost i förvissningen att jag inte ska jobba i dag. Jag har tagit det lugnt, läst lite och duttat runt i lägenheten och diskat och plockat i ordning lite av det värsta i oredan. Jag har fått avlöning och jag har betalt min hyra: nu är det quiztime! Jag ska snygga till mig, raka av det vildvuxna skägget som grott de dagar jag jobbat och jag ska ta cykeln upp till Pickwick i Malmö centrum och njuta av friheten. Jag noterade för övrigt att Malmö troligen kommer att vara enda staden med ett fotbollslag i himmelsblått i allsvenskan den här säsongen. Gefle funderar på att byta till vitt. De tycks ha insett att det bara finns ett himmelsblått lag som kan göra skäl för namnet.
Det är mycket märkligheter man stöter på när man läser tidningar.Mest naturligtvis i kvällstidningarna som älskar att presentera saker som gränsar till freakshow eller rena skrönor. Därför tycker jag att det är lite märkligt att ingen nappat i större skala på nyheten att Anders Lundin har fått en flicka. Han måste, mig veterligen i alla fall, vara den ende mannen i historien som fått barn. Jag vill minnas att det faktiskt är så att det är kvinnorna bland oss människor som får barn. Männen brukar väl bidra med sin insats (häpp!) runt nio månader innan kvinnan får barnet.
Klockan 10 i dag på förmiddagen skulle biljettbokningföretaget Eventim släppa biljetterna till Bruce Springsteens konserter på Stockholms Stadion i början av juni. Jag hade tänkt sitta stand by vid datorn bara för att på djävelskap se om jag kunde skaffa några biljetter. Och naturligtvs skulle jag i så fall använda dom också. Till att börja med sov jag till halv elva och trodde jag hade missat biljettsläppet. Men på biljettbolagets sajt var det kaos och biljettsläppet var uppskjutet en timme (till att börja med). Märkligt nog kastades man under väntetiden då och då in på deras tyska sajt. Det hela kändes mer än amatörmässigt och det verkade märkligt att man inte lärt sig av biljettsuget från tidigare Springsteen-konserter. Men så, helt plötsligt, var jag framme vid pärleporten och kunde beställa fyra av de bästa biljetterna man kunde erbjuda. Konstigare än så var det inte och en och en halv timme efter det att biljetterna skulle ha släppts var affären klar. Och vad jag kunde se nu, så finns det fortfarande biljetter kvar. Eller så är det fortfarande en massa folk som köar i datasystemet.
Precis när det är dags att gå och lägga sig för att hämta krafter inför morgondagens arbete, upptäcker jag att veckans fototriss har dragit igång.Veckans tema är "Ätbart" och med tanke på att jag jobbar i morgon blev det att nu snabbt leta fram passande bilder ur arkivet. Ännu fler bilder på temat hittar ni här.
Som väl alla rockintresserade känner till vid det här laget, så kommer Bruce Springsteen med band på ytterligare ett Sverige(Stockholms)besök till sommaren. Själv är jag inte något Springsteenfan av större format, utan jag jag ser honom som en av många duktiga musiker och låtskrivare från det stora landet Over there. En habil kille med många kvaliteter, duktiga medmusiker och som genom åren hållt sin standard och intresset för musiken han gör uppe. Men frågan är väl om det inte är med honom som med många andra av de stora: det allra bästa han gjort ligger ett antal år tillbaka i tiden. Själv har jag sett honom live en enda gång, på parken i Köpenhamn. Då var min lillebror, som dyrkar Springsteen och som sett honom mängder av gånger, med i det strilande regnet. När jag fick höra att Bruce nu kommer till Sverige igen, på dagar då jag är ledig, tänkte jag att man kanske kunde köra en repris på Köpenhamnskonserten (fast gärna då utan regnet). Så jag ringde upp brodern, som givetvis skulle till Stockholm för att kolla Springsteen. Och som till min förvåning redan köpt biljetter, fastän de släpps först på måndag (den 26 januari). Han hade gått in här och beställt (och betalt) två svindyra biljetter. Trots att biljetterna alltså släpps först på måndag. Och det finns andra som säger sig ha biljetter "i lager" som man redan nu kan beställa till rena ockerpriserna. Finns det ingen konsumentombudsman som kan syna den här verksamheten. Jag tycker det hela verkar kriminellt på något vis. Ska inte alla få vara med och köpa biljetter på samma villkor och till samma priser. Eller finns det någon lucka i lagen här? Jag tycker, även om jag unnar min bror en biljett för dubbla priset om han nu vill ha det, att det hela stinker.
Ja, fredag hann faktiskt bli lördag innan jag fick tillfälle att leta upp bilder som innehåller färgerna silver och vit. Fredag kväll befann jag mig på jobbet och det var inte att tänka på att sitta och lägga ut blogginlägg då. Men här kommer två bilder, en på vad väl ser ut som en typisk silverfärgad handikappanpassad bil (ja, den står ju på den p-platsen) och en hyfsat vit husvägg. Och så är det min skärmsläckare på datorn här hemma: ett välkänt varumärke med silver och vitt (och guld och svart) i. Fler bilder på veckans färgtema hittar hittar ni här.
Egentligen hade Jah Hollis tänkt sig att, ja vad fan, det är dags att gå och lägga sig efter väl (?) genomfört arbete. Men så blev det inte. Bloggosfären är aldrig långt borta. Och han sågdetta: Jag vet inte vad jag ska säga: Är det detta vi pratar om? Jesus och Doktor Phil. Glöm det!
Ja, det har, ganska raskt tycker jag faktiskt, blivit fredag igen. Och för en och annan, inklusive undertecknad, är det en lönefredag; det kommer (har redan) att poppa in pengar på kontot. Det innebär i sin tur, för många skulle jag tippa, en extra anledning att festa till det denna fredag. Fredag är väl fortfarande den stora festkvällen här i Sverige, en dag man fortfarande ser fram emot som den då arbetsveckan äntligen tar slut. Den känslan beskrevs rätt bra redan på sextiotalet när Easybeats fick en världshit med Friday On My Mind. Kompgitarristen och en av låtskrivarna, George Young, är för övrigt äldre bror till bröderna Young i AC/DC. Visste ni inte det, så har ni i alla fall fått lära er något genom att besöka min blogg. För övrigt tycker jag det där fredagsfestandet är överdrivet och mest för amatörer. Ja, jag ska jobba i kväll!!!
Det stora och oerhört viktiga diskussionsämnet i bloggvärlden nu är tydligen hurvida två av alla dessa mystiska mediafenomen ska mötas i en diskussion i SVT:s debattprogram med det fantasifulla namnet "Debatt". En tonårstjej och en något äldre kvinna som, via sina bloggar, bråkat om varandras vikt skulle mötas i detta program för att, under ledning av samhällsjournalistikens gigant Janne Josefsson, diskutera vikthets. Personligen skiter jag i vilket, eftersom det aldrig skulle falla mig in att slösa tid på att kolla en sådan diskussion i tv. Men jag tycker det tyder på att SVT verkar befinna sig på väg utför och att man desperat letar efter några sätt, vilka sätt som helst verkar det, för få fler tittare. Av allt att döma har både SVT och Janne Josefsson sett sina bästa dagar när man börjar förfalla till sådant ohämmat publikfrieri.
Den lite suddiga bilden här ovan är tagen på Hemköp vid Värnhem i Malmö i dag, dagen efter att Barack Obama svor eden som USA:s nye president. Samtliga fyra morgontidningar i tidningsstället, samtliga grundmurat borgerliga i sin politiska syn, har jättebilder på Obama på sina förstasidor. På hyllan under ligger en kvällstidning, som ska vara socialdemokratisk i sin politiska inriktning, som föredrar att ha någon mordhistoria på en stor bild medan Obamainvigningen får något mindre utrymme. Det råder väl inga som helst tveksamheter om var det politiska etablissemanget i Sverige har sina sympatier. Det finns inga val som får så stor plats i den svenska pressen som det svenska och det amerikanska. Ibland känns det som om vi i Sverige med vår förkärlek för det amerikanska och vår fallenhet för att blanda in hemkokt tv-amerikanska i vårt eget språk skulle kunna vara USA:s 51:a stat. Visst, det finns mycket USA-kritik och det finns det som en del lite fånigt kallar USA-hat, men jag undrar om det inte i de kretsarna mest handlar om hatkärlek. För finns det någon i Sverige som inte tagit till sig en endaste liten amerikansk kulturyttring och uppskattat den? Jag tvivlar.
För visst är det, som en kommentator konstaterade på min blogg, en Messiasstämning som råder i USA och stora delar av övriga världen när Barack Obama i dag officiellt blir president i världens än så länge mäktigaste stat. Och visst är det på något sätt motsägelsefullt att denne svarte Messias ska behöva skyddas av ett säkerhetspådrag utan dess like på denna dag som ska ge oss så mycket hopp. Men sådant verkar tillståndet vara i världen i dag: vi vågar inte ta något för givet och vi vågar inte riktigt lita på vår omgivning Sad but true, som Metallica sjunger. Och tänk på att Obama tycks ha lurat oss lite redan med "sitt" motto "Yes we can". Lee Dorseys låt i videon ovan är från 1970.
I dag är det Martin Luther King Jr Day i USA, en helgdag som skapades, efter bland annat en stor kampanjinsats av Stevie Wonder (där låten Happy Birthday var ett viktigt inslag), till minne av Martin Luther King. Den firas den tredje måndagen i januari varje år, alltså så nära Martin Luther Kings födelsedag den 15 januari som möjligt för denna måndag. Som av en händelse infaller Martin Luther King-dagen i år dagen innan en annan svart man, Barack Obama ska svära eden för att installeras som presiden i USA. Det är inte utan att man undrar vad Martin Luther King hade haft att säga om det. Förväntningarna på Obama verkar vara gigantiska. Man undrar hur det ska gå när han inte kan leva upp till dem. För naturligtvis kommer han inte att på långa vägar snabbt kunna reda upp i den röra som avgående George Bush har lyckats åstadkomma under sina åtta år i Vita huset. Hur det gick för Martin Luther King är vi väl alla sorgligt medvetna om. Nu är vi säkert också en och annan som undrar hur det ska gå för Barack Obama. Det är bara att hoppas på det bästa, och att vi kanske med hans tillträde får i alla fall lite anledning att se mer optimistiskt på framtiden i stort.
Tur att man i sådana här lägen har ett välfyllt fotoarkiv och att man varit förutseende nog att ta bilder för en massa tillfällen. För något frost har vi inte i Skåne nu, det har varit grått och milt och vått och blaskigt och jag har för den delen (ännu) inte varit utanför dörren. Men vi har tidigare i år, och i slutet av förra året, haft några kalla dagar då jag påpassligt nog tog några frostbitna bilder som jag tycker håller nu. En av dom kanske kan uppfattas som ett slag under bältet, men tydligen väcker frosten ett längtan hos somliga att uttrycka sina djupa tankar på något vis, eller vad de nu vill ha sagt med sin frostgraffiti. :-) Och, javisst, ni hittar en massa frostiga foton här.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt produktiv vad det gäller att skriva blogginlägg nuförtiden. Det blir väl ett om dagen på sin höjd. Men i kväll har det blivit flera. Och vad händer då? Jo bloggportalen.se grips av den gamla sjukan att inte skicka ut inläggen när man har pingat dom. På knuff och intressant kommer de ut utan problem, medan bloggportalen verkar ha gått i stå. Tröttsamt, sa Bull.
När punkvågen drog igång under andra halvan av 70-talet var det till en del som en reaktion på att vi fått en binge dinosaurieband som dominerade pop- och rockscenen. De här banden inte bara tog plats, de var ofta utstuderat skickliga musiker också. Så punkens budskap blev då rätt mycket att alla som kände för det skulle kunna ställa sig på en scen och spela, oavsett hur bra man behärskade instrument och sång. En helt vettig tanke tycker jag själv, men jag ser inget motsättning i den tanken och det faktum att det finns band, musiker, artister som är väldigt skickliga på det dom gör och att dom av det skälet ska få stå på en scen och spela. Jag har aldrig trott på det där snacket att skickliga musiker med automatik blir trista och tekniska och saknar genuin spelglädje. Mitt bevis för det är Steely Dan, ett av mina absoluta favoritband. Kolla in videon här ovan, Kid Charlemagne. Snygg musik, en enormt bra text (om en man som levt på att tillverka och sälja droger men nu råkat i onåd) och suveräna musiker som tycks njuta av varje sekund på scenen.
I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar. Onsdagarna som var jul- och nyårsaftonen var det förstås inget quiz alls och hur det var i trettonhelgsveckan vet jag inte, och för övrigt jobbade jag då. Men den gångna onsdagen var det full fart igen och smockat med folk. Vi lyckades mönstra ett bra lag, men det räckte inte till mer än en placering i skocken som kom bakom de två bästa lagen. De regerande mästarna tog hem tävlingen och det känns som om det inte bådar gott. Vare sig för oss eller för själva tävlingen som kräver att det finns chans för mer än ett lag att vinna. En av quizmaster Bryans frågor den här gången var att man skulle placera tolv mediahändelser under det gångna året i rätt månad då det hände, en händelse per månad. Den bevisade vilken bedräglig apparat minnet är: vi lyckades placera tre av de tolv händelserna i rätt månad. Trots att vi har mediafolk i laget. Suck! Quizmaster (och tillika barchef på Pickwick) Bryan hade fyllt femtio år första veckan på året och hyllades av alla närvarande. För en gammal stammis är det rätt rörande när runt hundra pubgäster står upp och sjunger och hurrar för Bryan i ett avbrott i quizet. Inte undra på att Pickwick har blivit något av ett andra hem för många av oss. Man känner sig hemma där, lite som en i familjen.
På tal om nyheter. Undrar vilket av detta man kommer att minnas om ett år: • Littorins vredesutbrott i Riksdagen? • Spekulationerna (för vilken gång i ordningen?) om någon form av liv på Mars? • Flygplanet som mirakullöst klarade en nödlandning på Hudson River i New York? • Israels vettlösa och blodiga anfall på Gaza? Det sista lär vi i alla fall inte glömma. För hur stora är oddsen för att man ska lyckas att lösa den konflikten, och gräva ner alla gamla stridsyxor, inom ett år? Jag skulle tro, dessvärre, att den som satsar på att vi får se en hållbar och acceptabel lösning på hela Mellanösternproblematiken inom ett år inte kan hoppas på att få några vinstpengar tillbaka. Sorgligt men sant.
Fredagsfärger i dag: Gult och blått som i svenska flaggan. Och visst hade jag bilder med svenska flaggan i arkivet, från någon samling vi hade framför tv:n vid fotbolls-EM. Men jag hade faktiskt en hel del annat att välja på i arkivet också (att ta nya bilder nu är inte att tänka på: klockan är fyra på natten och det är strax läggdags även för nattugglor som jag. Så här kommer mitt bidrag med lite bleka, men dock, gula och blå inslag. Hur andra har illustrerat detta färgtema kan ni se via Fredagsfärgers blogg.
Nej, nu får det vara nog, och det verkar som om tiden är rätt vald. Jag tänker sluta upp med att använda LSD nu och tänker börja luta mig mot lagliga substanser i stället. I en artikel i gamla pålitliga Aftonbladet slår någon av alla dessa forskare, som tycks få anslag till vad som helst, fast att den som dricker mycket kaffe "riskerar" att få hallucinationer i en omfattning som icke-kaffedrickarna inte får. Så om jag ökar på mitt intag av kaffe borde jag kunna minska ner på LSD-tripperna i samma omfattning. Jag dricker för övrigt redan mycket kaffe, mer på jobbet än hemma. Men än har jag inte, vad jag vet, drabbats av hallucinationer i någon större omfattning. Så lite grann får jag allt öka på dosen för full effekt. Förutom hallucinationerna, som kan sätta sprätt på tillvaron, finns det tydligen andra trevliga effekter av javaintaget. Den till synes omfattande kaffeforskningen har nämligen dessutom kommit fram till att vi koffeinister löper mindre risk att drabbas av demens och en radda andra åkommor som kan försämra livskvaliteten på gamla dar.
Slutjobbat för den här veckan. Och avslutningen var sådan att jag kunde skjutsa hem min käre kollega F, som tar över nu, tidigare än väntat. Och jag ska erkänna att jag var väldigt sugen på att varva ner med ett par öl, en liten whisky och god musik. I min ensamhet förstås, tyck vad ni vill om det, men så är det. God musik har jag i mängder, whisky har jag med. Men det fanns denna kväll inte en öl hemma i kylen. Så jag köpte med mig några håglösa tre-komma-femmor på macken i kvarteret bredvid. Men när jag parkerade min bil på min kostbara parkeringsplats hörde jag ljudet av glasflaskor som klingade mot varandra. Jag kollade i bagageutrymmet och fann en systemkasse med julöl som åkt med mig fram och tillbaka mellan Malmö och Ystad i snart två veckor nu. Samuel Adams Winter Lager: vad mer kunde jag be om? Whiskyn till blev Aberlour. Musiken just nu: XTC (se ovan), gamla favoriter som jag påmindes om när jag läste i senaste Mojo om kommande återutgivningar av några av deras mer briljanta plattor. Jag har en gammal vän, boende i the USA, som fick mig att uppskatta XTC på allvar. Hoppas du läser detta X-mas; jag lyssnar på Oranges and Lemons, ett fynd i cd-lådorna lika fint som ölen i bagageluckan. Och jag bryr mig om vare sig detta, eller detta just nu. Jag har ingen som helst anledning.
Det sägs att vi går mot ljusare tider nu, rent årstidsmässigt alltså. Och visst har den ljusare delen av dygnet blivit längre sedan det vände vid vintersolståndet. Men ibland undrar man om det har hakat upp sig någonstans i maskineriet. När jag vaknade till och kollade ut strax före åttatiden i morse kändes det mörkt som mitt i natten. Det verkar hänga på den skånska vinten, den illaberyktade. Just nu är det som om någon lagt en grå filt över Skåne, i alla fall över den del där jag befinner mig. Kolla själv på bilden ovan. Visserligen är fönstren inte nyputsade, men visst får man känslan av det gamla Ruhrområdet eller en vy från utkanten av någon gudsförgäten öststatsmetropol. Visst, jag bor omgiven av vägar och järnvägar (det senare tycker jag bara är ett plus, jag gillar att höra och se tågen) och detta är inte Malmös fagraste omgivningar. Men när syrénerna börjar blomma och träden får gröna musöron förvandlas detta gråtrista elände till något helt annat. Tro mig!
Dagens frågor: Varför? Hur dum får man bli? Ställer jag med anledning av detta.
Jag fick en kommentar på min blogg i går från en Fototrissdeltagare som saknade ett bidrag från mig. Det värmde förstås, men anledningen till att jag uteblev var att jobbet kallade. Jag hann inte fixa en fototriss. Men i dag på förmiddagen hann jag ge mig ut med kameran (efter att ha ratat en möjlig lösning med arkivbilder). Jag hade kommit fram till att jag skulle försöka ta tre bilder av Turning Torso från olika vinklar under en snabb inköpsrunda på stan. Det skulle inte vara några problem efterom det skruvade huset sticker upp lite här och var över hus och träd. Jag inledde på Östervärns station där man kan se TT mot horisonten. Och så kom ett persontåg inifrån centralen i full fart på väg mot Köpenhamn. Jag vände mig om på en impuls och knäppte febrilt medan tåget passerade bara en bit ifrån mig. Och, voilá, där hade jag min triss på tre röda sekunder! Hur andra har löst veckans utmaning kan ni se här.
Det finns musiker och det finns musiker.
