Dags att kolla Cohen igen efter 40 år

I övergången mellan augusti och september 1970 befann sig en mycket ung Jah Hollis på Isle of Wight i Engelska kanalen.
Jag var fortfarande tonåring och där tillsammans med en skolkamrat. Vi var på Isle of Wight-festivalen, en megatillställning där över en halv miljon människor befann sig för att under några dagar se och höra gräddan av den tidens artister, från Miles Davis och Jimi Hendrix till Free och Joni Mitchell.
Där fanns också en rätt ny, om än 35 år gammal (vilket kändes väldigt gammalt i sammanhanget), förmåga vid namn Leonard Cohen och hans band The Army. Jag har väl aldrig varit någon av hans största fans, men jag minns honom från den gången och jag har lärt mig gilla ett antal av hans låtar genom åren.
Men i augusti i år, nära 40 år sedan jag såg honom för den hittills enda gången, kommer han till Malmö arena och M som är ett stort Leonard Cohen-fan ville gå och se honom och jag erbjöd mig att fixa biljetter.
Eftersom hon och andra jag litar på vittnat om att han gav en fantastisk föreställning på Sofiero för två år sedan köpte jag en biljett till mig själv med. Eftersom jag var stand by vid datorn fick vi platser på elfte raden på parkett och jag förväntar mig nu stordåd av Cohen, som ju hunnit fylla 75 år.
Lite lustigt i sammanhanget är att hans föreställning på Isle of Wight 1970 kom ut på cd och dvd så sent som i slutet av förra året och fick strålande recensioner.
Där sjöng han bland annat So Long Marianne, en låt som (se videon ovan) ännu finns med i repertoaren. Den, plus I´m Your Man och First We Take Manhattan står nu överst på min önskelista.
Och tänk att kunna ropa till honom: Hallå Leonard! Kul att se dig igen efter 40 år. Du ser strålande ut.
Fast på engelska då, förstås.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Leonard Cohen, Malmö, Malmö arena, Biljetter, Isle of Wight, Miles Davis, Jimi Hendrix, Joni Mitchell