Jag var på, ett icke utsålt, KB i går och kollade Mavis Staples, en gång en klippa i Staple Singers, men på äldre dagar en fram-gångsrik solostjärna med en gudomlig röst i bra behåll.
Hon var på samma plats vid ungefär samma tid förra året och gjorde succé, så förväntningarna nu var stora, både hos mig som skulle se henne för första gången, som hos flera som sett henne förra KB-konsert.
Kanske var förväntningarna lite för högt uppskruvade, eller så har nu 69-åriga Mavis börjat känna av lite mer av sin ålder.
Alla förutsättningar var egentligen de rätta: hon har ett strålande band, hon är en glad och öppen scenpersonlighet med bra publikkontakt och hon har, som sagt, en gudomlig röst.
Men någonstans under konserten var det som om luften gick ur den färgglada konsertbadbollen: efter en strålande inledning planade det ut i ett antiklimax i en korsning av Allsång på skansen och amerikansk medborgarrättsrörelse på 50-60-talet.
Synd på så rara ärtor skulle man kunna säga, men jag är ändå glad att jag var där.En tanke som dock slog mig under kvällen var denna: trots att Mavis Staples är en av de stora svarta soulsångerskorna och en kvinna som befunnit sig mitt i den amerikanska medborgarrörelsen och kände Martin Luther King, så såg jag inte en enda svart människa på KB i går.
PS. Läs här vad en annan som var där tyckte. DS.
Jah Hollis
Andra bloggar om: musik, malmö, KB, Kulturbolaget, staple singers, Mavis Stapels, martin luther king
14 kommentarer:
Missade du skylten vid insläppet? "Whites only".
Jamen det är väl bara när dom har "Apartheid-vecka" på Bäckahästen i Ystad det gäller numera?
jahhollis.blogspot.com/2008/07/
i-ystad-firar-man-gamle-fine-mussolini.html
Och hur f-n får man in den andra bilden på rätt ställe i texten samtidigt som man kan hämta den från mitt bildalbum?????
Grrrrr!!!!
Allvarligt talat, de flesta av Malmös svarta invånare har sina rötter i Afrika. Jag tror att den amerikanska medborgarrättsrörelsen är ganska främmande för dem, liksom för de flesta i Sverige som är födda efter 1970. Och för att komplettera din beskrivning av publiken kan jag väl tillägga "mest män" och "ganska ålderstigen".
På B svarar jag "ingen aning".
Mer kvinnor än när Steve Earle är där. :-)
Ja, om du räknar Mavis och Yvonne.
Systrarna Häftklammer ingår i min beräkning, ja.
Och jag såg inte en enda svart människa i publiken på KB ska det ju vara förstås.
Hm, varför är färg så viktigt?
ASD, färg är totalt betydelselöst – och jätteviktigt. Det är en av de där egenskaperna hos människor som förenar och skiljer oss. Som kön, ålder, språk, hårfärg, intressen och yrke. De bidrar mer eller mindre till att dela upp oss i grupper. Hudfärgen borde ha ungefär lika stor betydelse som hårfärgen.
Under ett OS på 90-talet möttes en fisblek bulgarisk boxare och en mörkbrun från Angola. Den svenske kommentatorn sade det politiskt korrekta: "Det kan vara svårt att skilja boxarna åt. De har ju samma färg på byxorna."
Viktigt och viktig.
Det var bara en observation jag gjorde.
Jag går ofta, när tillfälle ges, och ser reggaeband här i Sydverige och då dyker alltid ett gäng av Skånes rastas (oftast svarta killar) upp för att de gillar den musiken och identifierar sig med den.
Mavis Staples är gammal nog för att ha varit med då hudfärgen i högsta grad betydde mycket i hennes hemland USA. Svarta behandlades vanligtvis som andra klassens medborgare.
Man tycker kanske att en kvinna som var med i kretsen kring Martin Luther King skulle väcka ett visst intresse hos svarta med känsla för musik.
Men så var det tydligen inte.
De kanske gillar hip hop i stället.
Eller Kikki Danielsson.
Hm, jo jag vet att hudfärg spelar roll - i synnerhet för betraktaren.
Jag brukar försöka vara kameleont i den mån jag kan. Det är inte alltid lätt.
Jag är dock säker på att vi gör oss själva en tjänst om vi försöker vara så färgblinda vi kan.
Jag förstår att det är svårt att vara kameleont, ASD. Att sakta smyga sig på flugor och fånga dem med den där långa, klibbiga tungan...
Nu dummar jag mig igen. Jag håller med om att hudfärg, precis som bakgrund, språk och religion ska ha så liten betydelse som möjligt.
När jag tänker efter tror jag att problemet med fördomar kring hudfärg i dagens Sverige är det minsta av de nämnda.
Man kan nog säga att det är väldigt, väldigt mycket som ligger i betraktarens öga.
Sedan träffade jag en gammal kollega på Mavis-konserten som var besviken för att hon backades upp av vita musiker.
Det störde inte mig det minsta.
Hade jag blundat, hade jag inte kunnat säga något säkert om musikernas hudfärg.
"I wanna be black, I wanna be a panther
Have a girlfriend named Samantha
And have a stable of foxy whores
Oh, oh, I wanna be black
I dont wanna be a fucked up
Middle class college student anymore
I just wanna have a stable of
Foxy little whores
Yeah, yeah, I wanna be black
Oh, oh, I wanna be black
Yeah, yeah, I wanna be black"
Lou Reed Street Hassle 1978
Skicka en kommentar