söndag 3 augusti 2008
Whiskyn gjorde sig påmind dagen efter
Gamle vännen BT har återvänt till Malmös jord efter ännu en arbetsresa på de sju haven. Efter ett par dagar, i fredags kväll, hörde han av sig och berättade att jetlaggen lagt sig såpass att han tyckte jag kunde titta över och kolla hans senaste whiskyinköp som gjorts vid hemresan från Seattle Airport.
Han förklarade att han ännu inte var inne i vår dygnsrytm här hemma, men att han väl skulle kunna hålla sig uppe ett par timmar till så att vi kunde ta "en whiskypinne eller två".
Inköpet visade sig vara en mild och lättdrucken femtonårig Dalwhinnie, en ny bekantskap för mig (om jag nu inte testade den på whiskymässan i Malmö för ett par år sedan, jag är inte hundra).
Eftersom vi hade mycket att dryfta - det hade hänt oss båda en del omvälvande saker medan han varit borta - blev det både en och två och tre pinnar och till det en och annan öl.
Sedan ville BT ställa Dalwhinniens lite sötoljiga inställsamhet mot gamla favoriten Talisker som han hade inskaffat här hemma i vårt kära systembolag. Och det blev nog både en och två pinnar även av denna välrökta smakupplevelse.
Jag vinglade hem på cykel på småtimmarna och rafsade ihop tvätten jag hade i torkrummet och lade mig sedan upplivad på soffan för att lyssna på någon skiva jag inte lyssnat på på länge.
När jag sedan vaknade var det bara att släpa sig in i sängen och sova vidare.
På lördagsförmiddagen lyckades jag ta mig upp till ett soligt Malmö city och bland annat köpa ett par skivor (som jag ska återkomma till i ett nytt inlägg).
Men efter frukosten gick luften ur ballongen och det var med möda jag kunde ta mig hem till BT för att se andra halvleken av MFF:s misslyckade insats mot Blåvitt, äta en räkmacka och skölja ner den med vatten och släcka efter med läsk.
Och då hade jag denna lördag erbjudanden om att åka ut till landet och grilla i stilla ro, eller att komma till gårdsfest i stan och grilla - kanske inte i fullt lika stilla ro.
Men av detta blev det ju intet.
Whisky är en nyckfull dryck.
Den kan vara lika hård när den slår tillbaka, som den är upplivande när man njuter den.
Jah Hollis
Andra bloggar om: arbete, fritid, Malmö, MFF, Blåvitt, IFK Göteborg, allsvenskan, Malmö, whisky, santana, talisker, dalwhinnie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Sötoljig inställsamhet" tycker jag var en ovanligt bra beskrivning av Dalwhinnie, lägg därtill att den har en ganska trist färg. Du berättar inte vad er jämförelse med Taliskern ledde fram till (förutom dagen-efter-symptomen) men i min värld vinner Taliskern varje gång.
Hm, tycker nog MFF kunde jobbat lite hårdare för en poäng. Det hade vi (Bajen) behövt :-).
Taliskern vann här med. Den är en favorit i BT:s hushåll och han brukar sällan vara utan den.
Jag har nog aldrig funderat så mycket över färgen på whiskyn man dricker, men helt klart var ju Taliskern mustigare även på den fronten.
Med tanke på att du lyckades lämna sängen kan ju inte bakfyllan ha varit av det tyngre slaget. Mina bakfyllor har närmast astronomiska proportioner. I övrigt instämmer jag ed Asd:s nästsista och sista mening.
Jag har väl en annan typ av bakrus. En molande variant som kan hålla i sig alldeles för länge och ibland, som i går, komma smygande och kasta sig över en när man tror man har klarat sig.
Jag tvingas tyvärr instämma vad gäller MFF. Men efter deras katastrofinledning i går var det som om matchen var punkterad direkt.
Dom har svårt att ta sig samman i sådana lägen och kämpa som et lag.
Jo, i detta fallet är även färgen viktig! Det hävdar jag bestämt. Att dricka whiskey är en fråga om att använda alla sinnen.
Skicka en kommentar