Mina jobbtider och familjeförhållanden tillåter att jag i stort sett kan sova så länge jag vill på förmiddagarna, ja jag kan i alla fall normalt stiga upp när jag känner mig utsövd.
Det medför också att jag skaffat mig frukostvanor som innebär att jag har svårt att äta före klockan tolv (alltså mitt på dagen).
Det i sin tur innebär att jag oftast har Vetenskapsradion eller lunchekot som sällskap när jag intar dagens första mål.
Just i dag behandlar Vetenskapsradion vattenklosetter och frågan om hur man världen över tar hand om det vi släpper ifrån oss bakvägen, bajset alltså.
Jag anser mig inte vara speciellt äckelmagad, men det är ett ämne jag inte gärna har som sällskap vid frukostbordet. Död och elände i ekot är OK; bajs i Vetenskapsradion är det inte.
För många år sedan, på en av mina tidigare arbetsplatser, var det en stor grupp av de yngre förmågorna som skaffat barn och livligt, när vi satt och käkade, kunde diskutera vad de hittat i småttingarnas blöjor.
Jag har också suttit i fikarummet på en arbetsplats och hört hundägande kollegor diskutera vad deras älsklingar släppt ifrån sig när de inte mått så bra.
Urk!
Nej, för min del får alla gärna skippa skitsnacket i samband med maten.
Visst "bajs är naturligt", men det gör det definitivt inte aptitligt för det.
Nu börjar strax ekot med lite stilla krigsrapportering från Georgien.
Till matbordet!
Jah Hollis
Andra bloggar om: mat, äta, radio, P1, Ekot, nyheter, Vetenskapsradion, avföring, bajs, frukost, fikarum
11 kommentarer:
Fast det var faktiskt ett intressant reportage även om jag inte skulle vela haft det till matbordet...
Det brukar vara intressanta saker på Vetenskapsradion, det var bara lite fel just i dag.
I går hörde jag för övrigt en gammal bekant, Tomas Lindblad, som gjort ett bra reportage om lobotomi.
Jag läste någonstans att uppfinnaren av vattenklosetten hette Crapper!
Så lär det vara:
www.jldr.com/crapper.htm
Det har varit en sådan där true or false-fråga på quizet på Pickwick en gång.
Eller vad sägs om Animal Planet till middagen som hos oss?
Där förekommer det också en hel del bajs (fast de använder eufemismen "spillning"), tordyvlar som rullar bollar av elefantdynga samtidigt som man själv spetsar en köttbulle på gaffeln. Smaskens.
Gina: Det är kommentarer som din som får mig att fortsätta blogga. Jag missade vid kvällsmaten, med en hårsmån, en kvinna som berättade om en bok hon skrivit som heter Bajsboken:
www.barnboken.nu/cgi/kort/9789187805042.shtml
Det var en repris av ett program jag tidigare hört i bilen på väg till jobbet och jag saknade inte just den biten i dag.
Så länge vi inte har luktradio och luktteve är det väl ok. Fast maken min berättade om utförliga rapporter om babybajs vid hans lunchbord. Han gillade inte det!
Faktum är, nu när jag tänker på det, att något av det mer smärtsamma under min skoltid (snyft), var när mina skolkamrater upptäckte att jag associeradee anblicken av rotmos (som jag verkligen hatade) med bajs. När det sedan var rotmos så ropade de elaka "kamraterna": "Bebilass, bebilass, bebilass" (så sa man i Malmö på 50-talet). Det har präglat mig må ni tro ... Äter ALDRIG rotmos ...
Aldrig funderat på att byta (k)anal?
E: Det var ju trist att du fått ett sådant dåligt förhållande till rotmos. Det är en av favoriterna från uppväxttiden och i skolan.
BV: Det verkar vara mest skit i dom andra kanalerna också.
:)
HA, Bajsboken är en gammal kär bekant, den har jag läst för dottern mååånga gånger.
Jag hörde utdrag ur den boken då programmet gick tidigare och jag kan tänka mig att barn gillar den.
Men jag är glad att den delen av programmet redan varit när reprisen kom och jag satt och åt samtidigt.
Skicka en kommentar