Fototriss 227 den 25 augusti 2013: Randigt

Veckans tema i Fototriss är Randigt.
Och av diverse randiga skäl och rutiga orsaker har jag lite svårt att ta mig ut och fota nya bilder just nu.
Tur då att jag tog en massa användbara foton under Malmöfestivalen som pågått hela den gångna veckan.
Uppifrån och nedåt:
1. Den maliske musikern Bassekou Kouyate och hans band Ngoni ba var en av festivalens många musikaliska höjdpunkter. Bandledaren och hans hustru, sångerskan Amy Saco bar randiga varianter av scenklädseln (BK under sin mantel).
2. Ett annat suveränt afrikanskt band, Sean Kuti & Egypt 80 i aktion på Stortorget.
3. En festival utan öl är ingen festival (om man nu inte ogillar öl naturligtvis) som här på Hamnmästarens biergarten.
Fler randiga bidrag hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fototriss, Randigt, Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Öl, Bassekou Kouyate, Ngoni Ba, Sean Kuti, Egypt 80, Hamnmästaren

Tema fredag den 23 augusti 2013: Trassel

Sinneskatten, Carina, har dragit igång sitt Fredagstema igen efter sommaruppehållet.
Denna är fredag är det faktiskt det tredje temat (jag har alltså lyckats missa två tidigare) och det är: Trassel.
Trassel är det med mycket nuförtiden, speciellt den högteknologi vi konfronteras med dagligen och som ofta är skakig och skraltig.
Jag retar mig till exempel på Telia som gör reklam för att deras mobila bredband är så pålitligt och fungerar så bra. Eftersom jag har just deras mobila  bredband så vet jag ju att det inte är sant.
Det är ibland som trasslet ni ser på min bild, rena skräpet. Ja, det ni ser är en skräpskulptur, byggd under Malmöfestivalen och sedan nedpregad i en container.
Måste ha varit mycket trassel för att få ner den där, och hälften hänger ju utanför.
Fler bilder på temat hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Ftotema, Fredag, Trassel, Malmö, Malmöfestivalen, Telia, Skräp

Bassekou Kouyaté tar med hela familjen på turné

Malmöfestivalen har gått in i andra halvlek och i går, tisdag, såg jag på nära håll en av de absoluta musikaliska höjdpunkterna så här långt.
Men lite orolig var jag när bandet som reser runt med ngonivirtuosen Bassekou Kouyaté från Mali skulle inta Posthusscenen vid sex på kvällen för att värma upp inför bandledarens entré.
Det var ödsligt, dåligt med publik och fördelen var ju att jag kunde ta plats allra längst fram. Trist var ju att detta högklassiga band skulle mötas av en oförtjänt liten publik.
Men det fylldes på på planen och när Bassekou Kouyaté drog upp tempot bjöd bandet (två bröder, hustrun, två söner och en brorson till bandledaren) på en rasande härlig föreställning.
Soulmannen Cody Chesnutt, som spelade i lördags, hade förannonserats som en ny Jimi Hendrix. Han var nog mer en bra sångare och soulentertainer, medan det var Bassekou Kouyaté som är en malisk Hendrix.
De olika varianter av den maliska lutan som han och bandet spelar på må se primitiva ut, men musiken vi hörde ur de elförstärkta stränginstrumenten (där man inte var rädd för att använda wha-wha och andra effektpedaler) var folkrock av bästa märke.
En sångerska i den högre skolan och ett par suveräna slagverkare gjorde inte saken sämre, tvärtom. Synd att de bara hade en timme på sig.
I kväll är det quiz och under festivalen kan det vara en prövning om överförfriskade festivaldeltagare ramlar in på puben under pågående quiz.
Men det är smällar man får ta.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, Malmöfestivalen, Mali, Bassekou Koyaté, Cody Chesnutt, Jimi Hendrix, Quiz, Pickwick Pub,

Fototriss 226, 18 augusti: Så ser det ut där jag är

Så var då Fototriss äntligen tillbaka till alla fototrissares stora glädje.
Temat är det med jämna mellanrum återkommande Så ser det ut där jag är. Och i Malmö, där jag befunnit mig i stort sett hela sommaren så här långt, var det inga problem att hitta motiv.
Malmöfestivalen drog igång i fredags och i år har jag kastat mig ut i den med hull och hår i sällskap med många underbara vänner och bekanta.
Här ser ni, uppifrån och nedåt:
1. Susanne Hultman som håller i fotoutmaningar som Veckans Fönster och Hundra hus 2013. Hon är ju också en, i mitt tycke, mycket duktig och engagerad fotograf som medverkade i utställningen Linan 2013 i parken vid Malmö Stadsbibliotek på lördagseftermiddagen. Jag tog tillfället att titta på hennes fina bilder av arbetskamrater och en del annat, och inte minst att få träffa henne i verkliga livet vilket jag inte gjort med så värst många bloggare hittills.
2. Museispårvägen i Malmö som luftade sin fina vagn och som hade hållplats intill parken vid Biblioteket.
3. Cody Chesnutt, amerikansk soulartist som spelade på Posthusplatsen på kvällen, och som var en upplivande bekantskap som jag kan rekommendera alla att lära känna via exempelvis Spotify eller kanske på en livescen om det ges tillfälle. Suveränt bra musik!
Fler bilder på temat hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Fototriss, Den 18 augusti, Malmö, Malmöfestivalen, Susanne Hultman, Veckans Fönster, Hundra hus 2013, Cody Chesnutt, Spårvagnar

Malmöfestivalen är både älskad och hatad

Fredag den 16 augusti och Malmöfestivalen har dragit i gång så sakta för att pågå fram till runt midnatt nästa fredag.
Det är en festival som har många vänner och som även har en del fiender bland Malmöborna.
Den har varit omdiskuterad och nedläggningshotad, men har stått pall och i år att det faktiskt 29:e årgången av denna gratis-gatufestival i centrala Malmö.
Den har förändrats genom åren, vissa populära stående inslag har (inte utan protester) försvunnit, andra har tillkommit och festivalområdet har förskjutits lite åt olika håll geografiskt.
Från början fanns det en nidbild av festivalbesökaren som en lantis (alltså inte från Malmös innerstad) som planlöst drog runt på festivalområdet, söp till på den inledande kräftfesten, hinkade festivalöl ur burk, åt langos och älgkebab och pinkade och spydde i de riktiga Malmöbornas portar. 
Min egen upplevelse genom åren är att det alltid har bjudits på en hel del bra musik, på väl så spännadnde konserter som de fasta musikställena i stan kan erbjuda.
Och visst har jag kunnat hitta bra mat också, och på den fronten har ambitionerna hela tiden höjts.
Årets festival känns som ett arrangemang som ligger rätt i tiden med sikte på det bästa för miljön och med något för alla åldrar och smaker (både mat och musik och annan kultur) på programmet.
Men visst, jag vet folk som bor inom festivalområdet och som i tyst protest står ut med hög ljudnivå fram till efter midnatt, en del skränanade och nedskräpning.
Själv inleder jag hursomhelst i kväll med vad jag kan tycka är festivalens musikaliska topp, Calexico från Tucson, Arizona. Ett av mina absoluta favoritband.
Sedan räknar jag med att få i mig något gott att käka och dricka och att träffa en del goda vänner i vimlet.
Jag återkommer med rapporter här på bloggen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Calexico, Mat, Svineri, Öl, Fylla, Kultur, Miljö

Tema fredag 2 september 2011: Lust

Veckans fredagstema hos Carina/Sinneskatten ligger ute, fastän det ännu är ett par timmar kvar till fredagen den 2 september.

Denna fredag är den sista på min semester och fredagstemat är lust, fast egentligen känner jag mest olust vid tanken på att börja jobba igen. Det blir svårare och svårare att starta om för vart år som går nu.

Nåväl, en bild på temat, en rätt ny bild, har jag valt, men kanske inte alla direkt tänker på lust när de ser den.

Men den är tagen en kväll under Malmöfestivalen och man ser siluetterna av människor som rör sig på kajen vid gamla Posthuset där det fanns musikscener.

Det ligger mycket lust och äventyr i luften för för många när det är Malmöfestivalen, sedan får folk tycka vad de vill om den.

Andra tolkningar av temat hittar ni här.

Jah Hollis

PS. Blogger har designat om sina mallar för bloggandet och det känns något ovant. Hoppas allt funkar som det ska. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fredag, Lust, Malmö, Malmöfestivalen

Kanske sensommarens mest fotograferade

Under Malmöfestivalen blev den inre hamnbassängen i Malmö, där Flygbåtarna en gång hade kajplats, plats för konstinstallationen Atlantis.

En röd liten stuga, ett verk av Tea Mäkipää och Halldor Ulfarsson, som flyter med kraftig slagsida och ser ut att när som helst kunna haverera totalt i vattnet. En symbol för folkhemmet kanske, eller vår bräckliga civilisation och ansvarslösa livsstil.

Det flytande huset har tidigare bland annat huserat(!) på Wanås och det drar blickarna till sig var än det dyker(!!) upp, helt klart.

Jag skulle tippa att Atlantis är ett av sommarens mest, kanske allra mest, fotograferade konstverk i Malmö

Kanske mer fotat än Optimistorkestern och Turning Torso, som väl på sitt vis är ett konstverk.

Se bara här. Och här. Och här.

Jah Hollis

PS. Lite värdelöst vetande: Bilden var egentligen tänkt att medverka i Fototriss: Vid vatten, men fick inte plats. Jag har en kort tid varit med i ett rockband kallat Atlantis. Det gick under snabbt och för övrigt var namnet redan taget av ett tyskt band. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Atlantis, Malmö, Malmö hamn, Malmöfestivalen, Konst, Wanås, Sommar, Optimistorkestern, Turning Torso

Jag fick inte chansen i japanska tv:n

Fredagens inledning på Malmöfestivalen blev en blåsig, och stundtals småregnig, historia.
Baskery som fick inleda på den stora scenen på Posthusplanen kämpade till att börja med både med blåsten och en rätt gles åskådarskara.
Nu tog det sig, i alla fall på publikfronten (blåsten var inte mycket att göra åt) och Stockholmstjejerna kände sig nog rätt nöjda efteråt, precis som vi i publiken.
Men vädret gjorde att vi sökte skydd över mat och öl på The Green Lion Inn i väntan på nästa band vi skulle kolla.
När vi så satt där mätta och nöjda gjorde ett gäng japaner, utrustade med mikrofon och tv-kamera, entré på puben. De passerade oss och började, den som verkade vara reporter och vad som verkade vara hennes tolk, att intervjua gäster på puben.
Vi sträckte givetvis på oss och piffade till oss så gott det gick, beredda på att vi skulle bli intervjuade om Malmöfestivalen eller vad de nu frågade om, bara för att finna att de inte bevärdigade oss med en blick utan drog vidare till en annan del av puben.
Därmed var det ajöss till chansen att bli kultstjärna i någon stor japansk tv-kanal och kanske börja en ny karriär på gamla dar.
Som jag skriver detta avslutar Leif GW Persson årets Sommar i P1 med sitt program som väl inte riktigt lyckas fånga min uppmärksamhet (jag skriver ju rätt begriplig samtidigt, eller?).
Men även GW faller för att, som så många andra Sommarvärdar gjort, spela en låt för kvinnan han bor samman med sedan många år.
Suck! Kan han inte betyga henne denna kärlek hemma i det privata i stället?
Kunde han i alla fall inte spelat något annat än den med kommissarie Clouseau-varning behäftade She med Charles Aznavour?
Sommar är slut, men sommaren pågår för fullt där ute än.
I dag är Malmö dessutom varmast i landet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Baskery, Malmöfestivalen, Malmö, Blåst, Sommar, Sommar i P1, Green Lion Inn, Japan, TV, Leif GW Persson

Nu har Malmöfestivalen 2011 dragit igång

Det blåser halv storm ute och regntunga moln lågflyger på rad in över Malmö; ja, Malmöfestivalen 2011 har dragit igång, även om invigningen är först om ett par timmar.
Traditionen, att inleda med kräftskiva på Stortorget, är stark även om det sedan flera år är ett spontant arrangemang där deltagarna själva tar med det som behövs.
Själv kommer jag, i vanlig ordning, att undvika Stortorget premiärkvällen för att försöka hitta något jag gillar bättre i programmet.
Det innebär att jag strax beger mig mot planen framför gamla Posthuset, där två av festivalens bättre musikscener finns (och det är nära till Green Lion Inn så man slipper festivalfolkölen).
Läste i dag vad Sydsvenskans kulturknutt(a e)avdelning rekommenderar under festivalveckan. Inte oväntat ingår inte kräftskivan eller något annat som alltför många andra kan tänkas tycka om i de rekommendationerna utan det är till exempel Seminarium om samt ”slutwalk” (Malmös första), Release för Karolina Bångs seriealbum om lesbiska kofösare (serier är ett stort tema under festivalen), und so weiter.
Det är ganska enkelt att satirisera över Sydsvenskans kulturredaktion nuförtiden som ni kanske anar.
Dock rekommenderar chefen själv, Rakel Chukri, det amerikanska artrockbandet CocoRosie. Det är väl det mest publiktillvända valet och jag har själv tänkt ge systerbandet en chans.
Att det på samma scen spelar ett band, med hela tre svenska systrar i, ett par timmar tidigare, Baskery (mycket uppmärksammade i brittisk musikpress), verkar ingen på kulturen vara intresserade av (Baskery spelar lite tuffare countryrock, dock utan några lesbiska övertoner, vilket kanske minskar den kulturella hipphetsfaktorn).
Aftonens höjdpunkt på denna scen lär bli ännu ett amerikanskt band, Iron and Wine, som jag sett en gång tidigare, tillsammans med Calexico i Köpenhamn.
Oj, solen tittade visst fram några sekunder härutanför.
Det kan bli en riktigt fin kväll.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Malmöfestivalen, Musik, The Baskery, CocoRosie, Iron and Wine, Kräftskiva, Väder, Sydsvenskan, Kultur, Rakel Chukri, Folklighet, Green Lion Inn

Ett ganska enkelt val vid Malmöfestivalen i kväll

Nu har Malmöfestivalen passerat halvtid och i kväll, tisdag, verkar det som om vädret (frånsett blåst, men utan det störtregn som tidigare befarats) blir acceptabelt för musik utomhus.
Givetvis är det Band of Horses på Stora scenen på Stortorget som är huvudattraktion för min del, och säkerligen för många. Bokningen av detta band verkar ha varit en riktigt lyckträff om de nu kan leva upp till förväntningarna, och varför skulle de inte det.
BV och jag värmer upp med Johnossi på samma Stortorgsscen och så ska det kanske bli tillfälle till något festivalkrubb och en bier innan hästarna intar manegen.
Hoppas bara vi slipper den cirkus som riksdagen riskerar att förvandlas till efter valet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Malmö, Musik, Malmöfestivalen, Väder, Regn, Blåst, Johnossi, Band Of Horses, Val, Riksdagen, Sverigedemokraterna

Dylans Fernandoz-faiblesse en olöst gåta

Jag hade tänkt mig att dra in till stan i dag och kolla upp en sak jag funderat mycket över.
Men det ruskiga väder som drabbat södra Sverige och därmed den pågående Malmöfestivalen satte stopp för det hela.
Den gångna kvällen, måndag kväll alltså, skulle dansbandet Fernandoz från Värmland ha spelat på den så kallade RWP-scenen i Raoul Wallenbergs park.
Jag vet inte om jag behöver upplysa om att jag inte hyser några varmare känslor för den utslätade typ av svensk dansbandsmusik som spelas på dansställen och i tv titt som tätt (ta inte illa upp ni som gillar denna typ av musik, det är inget personligt).
Nej, det som fascinerat mig länge och som jag undrat mycket över, är det faktum att Bob Dylan en gång lär ha sett Fernandoz på svensk tv och gillat det han såg och hörde.
Historien berättas i jornalisten Göran Holmquists suveräna bok Visa oss vinden - Bob Dylan i Sverige.
Under en Sverigeturné 1998 lär Dylan på en hotellrums-tv ha sett en repris av programmet Lördans där Fernandoz var med och sedan ska han ha frågat de svenska turnéarrangörerna om de kunde fixa några skivor med bandet för att han gillade bandets tv-framträdande.
Det är många år sedan dess och dansbandet i fråga har väl bytt ut en och annan medlem, men min teori är att de spelat någon slags countryinspirerad låt/låtar i tv och att de kan ha haft såväl dragspel som steel guitar i sättningen, instrument som Dylan fattade tycke för och har använt mycket på senare år.
Men som sagt, vädret stoppade mina försök att få åtminstone lite mer insikt i detta mysterium.
Och kom nu inte med att Dylan har bättre musiksmak än jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Väder, Regn, Rusk, Malmö, Malmöfestivalen, Musik, Dansband, Fernandoz, Bob Dylan, Mysterium, Country, Steel Guitar

Än lever några av de gamla bluesgudarna

Jag tog en tur ut till Malmöfestivalen i går kväll, söndag alltså.
Samtidigt som Lars Winnerbäck var det stora dragplåstret uppe på stora scenen på Stortorget valde jag bluestältet vid Altonaparken.
Där spelade en av de ännu aktiva gamla bluesgudarna, Eddie Kirkland, som fyllde 87 år den 16 augusti.
Kirkland har ett cv som få, bland annat gitarrist hos Little Richard (ett jobb även Jimi Hendrix haft) och ledare för Otis Reddings turnéband.
Inte fel att det påstå att det var en levande legend som mötte en jublande publik när han, kompad av suveräna finska bluesbandet Wentus Blues Band (en ny bekantskap för mig), gav järnet, elektriskt och volymstarkt, i bluestältet och till och med fick arrangörerna att ge tillåtelse till ett inofficiellt extranummer när tiden gått ut.
En av de där överraskningarna Malmöfestivalen alltid kan bjuda på om man lusläser programmet och inte bara går på det alla andra ska se.
Inget fel på Winnerbäck, han var säkert bra, men honom lär vi få många chanser att se igen, medan Eddie Kirkland vid sin ålder (som han själv sade) får vara glad för varje gång han får en ny chans att möta publiken.
En annan som jag fått för mig skulle sjunga på sista versen är min gamle favorit Johnny Winter, som det ryktats om att han skulle vara svårt sjuk (bland annat på grund av sin albinism, snacka om vit bluesman).
Men nu låter KB i Malmö meddela att 66-årige "Johnny Guitar" (rena ungdomen jämfört med Eddie Kirkland) återvänder och spelar i november.
Det är väl bara att fixa en biljett.

PS. Bilderna från Eddie Kirkland-konserten är lite suddiga och korniga (det går att klicka upp dom i storlek), men tagna på fri hand utan blixt (som vanligt) med Iphone och Canon Ixus. DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Malmöfestivalen, Lars Winnerbäck, Eddie Kirkland, Blues, Musik, Publik, KB, Kulturbolaget, Johnny Winter, Albino

Så var det festivaldags i Malmö igen

Låt mig till att börja med säga att det inte blev något av med den efterlängtade quiztrippeln den här gången heller. Det ville sig inte riktigt i avslutningen på Fagans på torsdagskvällen och vi hade en bit upp till vinnarna.
Men från och med nu är det annat som gäller och sista semesterveckan sammanfaller med Malmöfestivalen 2010.
Det älgwokande gänget är på turné och har som vanligt checkat in på billighetshotellet jag har inpå knutarna.
Nu drar festivalen igång med full kraft och håller på i en vecka full med mat, musik och annat mer eller mindre skoj.
Som vanligt går diskussionen igång om folklighet kontra finkultur, langos kontra gourmetmat, fylla kontra trevlig samvaro och så vidare i all oändlighet. Få saker tycks engagera som Malmöfestivalen och dess utformning och innehåll (även i år har man flyttat på en del av festivalområdet och närmat sig hamnen).
Själv tycker jag som von Trier, man får ta det goda med det onda om alla ska kunna ta del av festivalen. Det finns bra musik att kolla in varje dag och det finns mat som passar alla (jag har själv aldrig ätit langos, men har heller aldrig gått hungrig en festivalkväll).
Det behöver inte vara så krångligt att gå på festivalen och ha kul, själv tänkte jag spana in danska bandet Efterklang nere vid Posthuset i kväll, träffa vänner och kanske ta en öl eller två.
Sydsvenskan verkar bli mer och mer insyltad i festivalen (det finns två stycken Sydsvenskanscener vid Posthuset) och jag vet inte vad det betyder för deras journalistiska bedömning av densamma.
I dagens tidning lovar man i alla fall att "guida till det mest spännande du kan se och höra de närmaste åtta dagarna".
Hur man kan veta i förväg vad som ska bli det mest spännande är mig en gåta, men det är naturligtvis några skribenter på tidningen som tipsar om vad de tror kan vara se- och hörvärt.
Men inte ens de är ju synska, eller?

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Sommar, Semester, Malmöfestivalen, Musik, Mat, Kultur, Debatt, Sydsvenskan, Langos, Efterklang

Bob Hund fick sätta punkt för semestern

Nu är det obönhörligen finito. Min semester är slut för den här gången och i morgon (måndag den 17 augusti) ska jag ge mig av till jobbet igen.
Skönt, då får man äntligen lite ordning på livet igen. Inte.
Visst, det finns de som inte har något jobb att gå till och det finns de som har slitigare och tristare jobb än vad jag har. Men jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag ser fram emot att börja jobba igen.
Ju äldre jag blir, desto svårare är det att gå tillbaka till det inrutade arbetslivet när man har fått smak på det lediga livet några veckor.
Just nu känns det som om det hade varit härligt att kunna gå ner på ett halvtidsjobb.
Men sådana funderingar ligger inte i tiden med de dagar vi lever i: det är "arbetslinjen" som gäller och därmed ska tydligen alla som har jobb jobba minst heltid i stället för att dela på de jobb som finns. Jä-la borgarflum!
Semestern slutade i alla fall på en höjdpunkt: Bob Hund på Malmöfestivalens stora scen på Stortorget (se suddig bild, tagen på fri hand utan blixt, ovan). En underbar föreställning med ett av Sveriges originellaste band (ja, kanske det originellaste) som man cyklade lätt och lycklig hem ifrån.
Så nu har jag på Malmöfestivalen, på ett par dagar, sett amerikanska nypsykedelikerna Wooden Shjips (lokaltidningarna hade lite problem de den stavningen i rapporteringen inför festivalen) inne på ett knökfullt och stekhett Debaser, nyfolkarna Crooked Still från Boston på Stora scenen i Folkets park, livsglada och medryckande rumänska blåsgubbsen Fanfare Ciocarlia på samma scen (syns inför stor publik här nedan) och så då till slut då Thomas Öberg och hans glada spelemän (Bob Hund alltså).
Och allt detta har då hittills ur egen ficka kostat mig priset av en öl.
Och i veckan som kommer ska jag kolla in...
Visst. Jag ska ju jobba. :-(
Vi hörs väl snart ändå.


Jah Hollis

Andra bloggar om: Jobb, Arbete. Ledighet, Halvtidsjobb, Semester, Malmöfestivalen, Musik, Bob Hund

Så är då festivalen i Malmö i gång igen

I kväll drog den igång igen, Malmöfestivalen som nu fyller 25 år. Det betyder att delar av innerstan kommer att fyllas med stim och stoj, musik och mat (försäljarna av en variant, bilden ovan, huserar uppenbarligen på billighetshotell) och en massa annat under en vecka framöver.
Och naturligtvis är debatten sedan länge igång: De som är för festivalen och älskar denna vecka ställs emot dem som tycker att det hela är trams och dålig smak som bara lockar lantisar och att man kunde lägga ner festivalen.
Själv har jag alltid tyckt mig ana ett drag av elitism och snobbism hos den senare gruppen.
OK, jag kan tänka mig att det kan vara störigt om man har sin bostad i festivalområdet, men det borde väl finnas sätt att tackla det också.
All mat och all musik är väl inget jag suktar efter, men det finns höjdare både matmässigt och musikaliskt. Varje år.
Och framförallt är utbudet så stort att jag tror de allra flesta kan hitta något de gillar. Bara de tar sig tid att leta reda på det.
Det handlar, som så ofta, om att ta saker och ting för vad de är och att vara lite tolerant mot dem som inte har samma smak som man själv har. Man behöver inte ge sig in i det värsta oset och i den värsta trängseln och sedan vara sur för att man tyckte det var pest.
Man kan i stället i lugn och ro kolla in festivalprogrammet och sedan ge sig i kast med det man tror man kommer att ha utbyte av. Eller varför inte testa något man kanske inte tror att man ska ha utbyte av.
Det är en del av festivalens diskreta charm.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Malmöfestivalen, Malmö, Musik, Mat, Debatt, Gang of Four, Tolerans, Elitism

Är det någon som kan få detta att gå ihop?

Malmöfestivalen är över, jag såg från köksfönstret bokstavligen hur tivolit lämnade stan (det är som taget från en Dylan-låt) i dag på förmiddagen.
Och arrangörerna kan väl glädja sig över att det inte regnat på det vis som det gör i dag, lördag, en enda dag under veckan även om det kommit några skurar.
Jag var hemma hos BT avslutningskvällen, i går, och när det var dags för det traditionella avslutningsfyrverkeriet behövde vi bara ta en femminuterspromenad upp till Frihamnsviadukten för att kunna se raketerna som fyrades av ute vid Ribersborg.
Och även om det stundtals var tjusigt, tycker jag det var lite mindre än det varit tidigare år.
Hela festivalen tycks ha varit lite mer lågbuget, som om man medvetet velat att det kanske skulle bli lite mindre trängsel på stan under veckan.
Gudbarnet var i alla fall nöjd, eftersom hon lockat med sig morsan in från landet sista kvällen så att hon fick se BWO. Det känns kul att hon, gudbarnet alltså, börjat få upp ett eget musikintresse nu, sedan får man tycka vad man vill om BWO.
Efter fyrverkeriet stegade hur som helst BT och jag hem till honom igen och våra väntande öl- och whiskyglas.
Vi kollade på lite OS-sammandrag (från nästan hela tävlingen, vilket var lite kul eftersom jag nästan inte sett något på tv). Så var det någon kommentator som nämnde att det skulle vara 204 länder representerade i 2008 års OS, vilket ledde till en smärre diskussion mellan BT och mig.
Vi kollade i alla fall på nätet och kom fram till följande något märkliga siffror:
• Jodå, enligt pålitliga källor ska det vara inte mindre än 205 nationer som deltar i OS i Peking.
• Men, och nu kommer vi till det mystiska här, i hela världen finns det tydligen bara 192 länder, eller 195 beroende på vilka man räknar som länder.
Är det någon som kan få detta att gå ihop?
Såvitt jag vet deltar Storbritannien som ett lag, och inte uppdelat som i fotboll.
Så vilka är de där länderna som är med i OS men som tydligen inte finns med i FN:s lista över länder i världen?
Detta krävde lite mer whisky och ett par matcher boxning i OS-sändningen för att sjunka in.
Sedan cyklade jag hem och i morgon är OS slut.
Jag tror inte de båda sakerna hänger ihop.

Jah Hollis

Andra bloggar om: malmö, malmöfestivalen, tivoli, bob dylan, fyrverkeri, regn, OS, Kina, Peking, länder, nationer, whisky, boxning, öl

Jah Hollis tillbaka i rampljuset

Malmö-
festivalen går mot sitt slut.
I kväll, fredag, är det avslutning med det traditio-
nella jättefyr-
verkeriet och sedan återgår rikets tredje stad till vardagslunken.
Själv var jag på Stortorget i går kväll tillsammans med säkert några tusen till och kollade in Flogging Molly, ett amerikanskt band med irländska rötter, inte helt olika Dropkick Murphys, ett band med i stort sett samma bakgrund och som spelade på samma plats i tisdags.
Flogging Molly var helt OK och verkade ha en stor publik som hängde med i deras punk-folk-låtar med rätt typiska irländska harmonier och melodier. En irländare jag pratade med som sett båda banden tyckte dock Dropkick Murphys varit strået vassare.
Men vi var helt överens om att båda banden lever i orginalets, The Pogues, skugga, en skugga det är rätt svårt att ta sig ur.
Kvällen fortsatte sedan i det iriska spåret med quiz på Fagan´s där det givetvis blev överknökat efter konserten. Men vi hade plats för vårt två män och tre kvinnor starka lag och bara en halv poäng efter vinnarna hamnade vi på en delad andraplats.
Det innebar tiebreak, eftersom Fagan´s generöst nog har priser även till laget på andra plats. Och det var undertecknad som föstes upp i rampljuset för att försvara lagets ära.
Och det gick faktiskt vägen och jag fick göra segergesten och ta emot vouchers för en pint var till alla lagmedlemmarna.
Inte så illa om jag får säga det själv.
Det är tävlingsnerver i klass med Jörgen Perssons det! Inte!

Jah Hollis

Andra bloggar om: malmö, malmöfestivalen, musik, fyrverkerier, flogging molly, dropkick murphys, irland, irländskt, quiz, öl, seger, jörgen persson, os

Lååång väntan på festivalens pk-käk

Maten är, och har alltid varit, ett viktigt inslag i Malmö-
festivalen. Där ska finnas käk från en massa olika länder och därtill en del exotiska svenska varianter.
Malmöborna har alltid uppskattat detta och varje år finns det favoriter där köerna växer sig långa framför stånden, medan det är mer glest med kunder hos andra som serverar käk.
Vegetariskt käk tillhör inte vanligheterna, men det brukar finnas och jag misstänker att det är lite politiskt korrekt att gynna den som satsar på vegetariskt.
Sedan hänger det nog en hel del på medias betyg, i Sydsvenskan, i Kvällsposten och i Skånskan, om det ska bli en inkomstbringande vecka eller en mager inkomst för dem som kränger mat.
I sällskap med gudbarnet och hennes mamma gjorde jag i dag, söndag, en runda bland stånden som huvudsakligen är koncentrerade till Gustav Adolfs torg mitt i Malmö (för den som nu inte känner staden redan).
Till gudbarnets förvåning inledde jag vid det vegetariska stånd som sköts av folk från den vegetariska butiken Astrid och aporna (och jag var inte elakt vitsig nog att fråga vem som var vem).
"Du är väl inte vegetarian?", konstaterade hon helt riktigt och hann med att hänga med morsan till muggen och dessutom återvända utan att jag fått maten jag beställt.
Jag vet inte om det var ett resultat av att bra betyg i tidningarna gett fler kunder än vad man trott eller ren amatörmässighet, men det tog mer än tjugo minuter att få (den rätt snålt tilltagna, men goda) pk-maten.
Gudbarnet gjorde en annan intelligent observation när hon såg en av de andra rätterna Astrid och hennes apor serverade: vegetarisk chorizo.
"Hur kan korv vara vegetarisk?", undrade hon.
Ja, man kan ju undra varför vegetarianer försöker att göra mat som liknar köttprodukter.
Men sedan sökte vi upp gamla pålitliga Victor Jara-föreningen, de chilenska invandrarnas gigantiska rökosande grill, där korvar och lomitoburgare grillades i ett ständigt flöde, men med omsorg (se bilden ovan).
Där blev man, trots ganska lång, och på något vis felvänd kö, snabbt serverad en jätteburgare, kryddig och perfekt grillad, med gott bröd, salsa, grönsallad och pfefferoni till.
Det är vad jag kalla snabbmat med känsla och kvalitet.
Sedan jag slukat min burgare, och större delen av gudbarnets (hon visade sig inte vara så hungrig) klarade jag mig resten av dagen.
Jo, det var lite overkill.
:-P

Helgens pris för planering av semesterresa går till min gode vän Ol’ Hell som var inställd på att flyga till Dublin i morgon, måndag, när han plötsligt upptäckte att det är först om en vecka han ska åka.
Den som väntar på något gott och så vidare.
Ja, det gäller då förstås inte maten på Malmöfestivalen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: mat, vegetarianer, vegetariskt, korv, hamburgare, snabbmat, malmö, malmöfestivalen, resa, dublin

Så väntar ännu en semesterdag Jah Hollis

Det blev en rätt festlig dag i Malmöfestivalens tecken i går, precis som det är tänkt att det ska vara. Jag menar det heter väl inte för inte festival. Vi började lite lätt med att värma upp hemma på Tompas balkong, och det var första gången jag hälsade på honom i nya lägenheten.
Solen och vinet värmde och vi begav oss i exakt rätt tid ner till Möllepaltsen för att höra Pugh Rogefeldt och hans excellenta band dra igång sin föreställning ungefär en kvart för tidigt.
Detta för att de tyckte att den timme de hade på sig enligt programmet var för lite för att ge publiken det de ville ge. Sympatiskt, och det vete tusan om jag hört talas om några andra musiker (undantaget The Clash som lär ha startat före utsatt tid på Olympen en gång i tiden) som gjort det.
Det lät riktigt bra om bandet, inte på något vis mossigt eller töntigt nostalgiskt utan tajt och inspirerat. Men detta till trots hamnade vi i det inhägnade ölserveringsområdet innan konserten var slut (man hörde bra där med) och med alla som tillstött samlade blev det vår bas för resten av aftonen.
Det blev någon utflykt till tältet som kallas Manegen, och där det bjöds musik för en mindre, sittande, krets. När jag var inne var det en kvartett hajpade finska munspelare, och som ofta när något hajpas kraftigt, blir man lite besviken.
Visst, de var skickliga och så vidare, men för mej kändes det som lite musikalisk freak show. Jag må vara konservativ i den saken, men hade det varit den här mannen som spelat munspel i Manegen hade jag suttit mig igenom hela föreställningen.
Kvällen avslutades med The Last Poets som jag mest hörde som smattrande congas, en mycket mullrande bas och några mässande röster från den stora scenen, och i det läget kunde det inte locka mig från diskussionen vid bordet där jag satt.
Vid den tiden var sällskapet dessutom i upplösning och BT och jag tog snart våra bajkar och drog hemåt. Jag tror vi var rätt nöjda även om han skulle fortsätta en stund framför OS på tv.
På tal om OS ja. Jag har ju inte tv, och har inte uppbådat något riktigt intresse för att ta mig hem till någon och kolla sändningarna från Kina. Men några saker tror jag mig kunna kommentera:
• Usain Bolt vann, tydligen överlägset, finalen på männens 100-meterslöpning. Och han satte därtill nytt världsrekord på distansen. Man undrar ju var gränsen går för världsrekordet på den här distansen. För någonstans måste väl gränsen gå?
• Den amerikanske simmaren Michael Phelps levde upp till sina landsmäns förväntningar om att han skulle vara främst i deras paradgren: Störst, bäst och vackrast. Visst, åtta OS-guld imponerar, men jag har svårt att hetsa upp mig för att två av dom togs på 100 och 200 meter fjärilssim, ett konstlat simsätt som jag aldrig sett någon använda i något annat sammanhang än vid simtävlingar. Att sedan tävla både 100 och 200 meter på det sättet verkar vara slöseri med medaljer. Sedan hade Phelps ju inte varit mycket utan goda lagkamrater i de många lagkapptävlingarna. Hade han sedan tävlat för till exempel Kina, hade man nog spekulerat i att det skulle ligga något fusk bakom.
• Några ur det svenska simlandslaget (iklädda OS-landslagsklädseln) fick inte kolla dubbelfinalen i tennis klart eftersom de drack av den öl som uppenbarligen serverades i tennisstadion. Usla föredömen och fy och bu och usch och så vidare, lät det och så kördes de ut från matchen. Efter den usla insats de gjort i OS tycker jag att de, om några, skulle kunna få trösta sig med några bira.

Nej, nu väntar en ny semesterdag och snart ska jag hämta upp gudbarnet med vidhängande moder för en tur runt Malmöfestivalen.
Och hej, jag är ledig i morgon också!
Hela dagen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: malmö, malmöfestivalen, pugh rogefeldt, musik, munspel, mölleplatsen, j geils band, magic dick, the last poets, OS, michael phelps, simning, medaljer, usain bolt, världsrekord, öl

Nu har helvetet/himlen brakat loss i Malmö

För drygt en timme sedan drog det som många, av vitt skilda anledningar, tycker är antingen en höjdpunkt eller något man undviker i Malmö varje år.
Jag talar naturligtvis om Malmöfestivalen som började tidigare i dag, men som officiellt varje år inleds med det stora kräftkalaset på Stortorget. Sedan håller det på en vecka med matos, musik, massor av folk i rörelse och en mängd andra arrangemang.
Somliga tycker hela festivalen är toppen, andra Malmöbor väljer att bege sig från stan när det är festival. Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan: ibland njuter jag av det jag kan hitta på festivalen, andra år vill jag knappt besöka festivalområdet.
Intressant är, att Malmöfestivalen har överlevt Vattenfestivalen i Stockholm.
Den enda gång jag har varit i Stockholm när Vattenfestivalen pågick, slog det mig att man hade plankat i stort hela konceptet från Malmö. Men man lyckades inte göra det till en stockholmsk fest och därför dog den nut.
Men Malmöfestivalen är Malmö på gott och ont och den har rotat sig sedan över 20 år nu som en fest för främst Malmöborna.
Själv har jag inga jätteförväntningar på årets festival, men frågan är om jag inte tackar nej till kräftkalaset jag är bjuden till i morgon och i stället går och kollar först Pugh Rogefeldt med Jojje Wadenius och Loffe Carlsson, som ju var med på Pughs stora genombrottsplatta Ja, dä ä dä.
Lite senare dyker ett annat gäng veteraner, föregångarna till rapen och hip-hopen, The Last Poets, upp.
På söndag blir det väl en sväng på festivalen i sällskap med gudbarnet och hennes mamma. Sedan vete tusan om inte jag flyr stan resten av veckan.
Jag har ju semester!


Jah Hollis

Andra bloggar om: semester, malmö, stockholm, malmöfestivalen, Vattenfestivalen, pugh, the last poets, mat, musik