Ännu en lista: Skivor som inte återutgivits

Tillbringade två timmar med min coach i dag, mannen som jag går och pratar med då och då om mitt jobb (eftersom vår företagsledning bestämt att alla som har någon form av chefsjobb ska göra det).
Efteråt var jag för första gången på väldigt länge uppe i Malmö city (området kring Gustav Adolfs torg och kollade efter något läsbart i Pressbyrån.
Jag hittade en ny Uncut och tvingades sedan cykla hem i isande hällregn.
Vart blev det av våren? Är vi inte inne i maj snart?
Hemma i värmen läste jag med stort intresse listan (brittiska musikmagasin är experter på att hitta på listor för oss lite åldrade rockfreaks): The 50 Greatest Lost Albums.
Det handlar om skivor som getts ut under åren (runt de senaste 40), skivor som mer eller mindre kända artister gjort, skivor med ett musikaliskt värde som håller än men som av någon anledning aldrig återutgetts och som nu är omöjliga att få tag i (om man inte snokar upp begagnade).
Ganska märkligt med tanke på alla musikformat som finns tillgängliga nu (och här räknar vi inte in illegal nerladdning eller streamad musik) och hur mycket som ges ut om och om igen.
Bland artisterna på listan finns till exempel Frank Zappa, The Who, Van Morrison, David Bowie (som medlem i Tin Machine), Pauline Murray, John Cale, Kraftwerk, Tom Waits och - japp - The Beatles.
Nummer ett på listan är Neil Youngs "Time Fades Away" som undertecknad äger i ett mycket spelat men välbehållet vinyl-ex. Historien bakom skivan säger rätt mycket om Neil Young.
Han hade just haft en världssuccé med skivan Harvest (Heart of Gold är med där) runt 1970 och när han skulle göra en uppföljare gav han sig ut, i ett bedrövligt fysiskt och psykiskt tillstånd, på turné med ett band där han spelade mest nya låtar för en publik som ville höra Harvest rakt igenom.
Så spelade han in alla konserter och gav ut liveskivan Time Fades Away som bara innehåller nya, rätt tungsinta, låtar.
Skivbolaget gnisslade tänder och skivan blev ingen megasuccé, även om många nu anser att den innehåller ett antal guldkorn. Själv lyssnade jag ett tag på den dagligen, men eftersom jag inte har någon fungerande vinylspelare nu är det slut med det.
Och Neil Young vägrar att låta skivan komma ut på cd eller mp3.
Precis som Van Morrisson inte vill ha någon återutgivning av sin bitvis utmärkta "St Dominic´s Preview".
Surgubbar!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Skivor, LP, CD, mp3, Återutgivningar, Uncut, Neil Young, Van Morrison, The Who, Kraftwerk, Beatles, Tom Waits