Nu börjar det dra ihop sig: i helgen spelas Davis Cup-tennismatchen nellan Sverige och Israel i Malmö. Optimismen i tenniskretsar, se klippet ovan från en officiell tennissajt, över denna "bra lottning" tycks ha förbytts i allt annat än glädje. Matchen ska spelas utan betalande publik och redan nu är arenan, Baltiska hallen som ligger relativt centralt i Malmö, omgärdad av ett gigantiskt säkerhetspådrag. Det är, ännu en gång, som om det drar ihop sig till krig i Malmö. Senast var det när European Social Forum hade möte i Malmö och deras svans skulle visa sig duktiga inför sina beundrare på vänsterkanten. Under matchen i Malmö kommer det givetvis att demonstreras, det är Israel som är målet om någon nu inte insett detta redan. Förhoppningsvis kommer det att ske på ett värdigt sätt och utan denna eviga svans av våldsromantiker som brukar följa i kölvattnet av sådana manifestationer (och som märkligt nog ofta tas i försvar av folk som säger sig vara demokrater). Lyckas nu inte vänstern och arrangörerna av denna demonstration hålla rent och visa att de menar allvar, ja då börjar jag tappa tron på vänsterrörelsen och deras mål. Jag börja bli trött på att Malmö alltid ska tvingas städa upp efter all denna meningslösa förstörelselusta.
Jag lyssnade vid dagens frukost till Veten- skaps- radion som handlade om jord- bruket som är i stark förändring (nästan hela) jorden runt. Vi har uppenbarligen kommit en lång bit sedan människor först upptäckte att man kunde peta ner frön i jorden, stanna kvar en tid på platsen och se hur de grodde till något ätbart. Nu handlar det om mjölkningsrobotar och genmodifierade grödor som redan genomgått flera generationer. Och naturligtvis pågår det en debatt för och emot dessa nymodigheter som hela tiden dyker upp. En fransk bonde uttalade sig i programmet och tog avstånd från mjölkningsrobotarna där korna själva ser till att bli mjölkade när det är dags, utan att någon människa är med och hjälper till. Och än värre skulle det vara när man slutade röra vid korna och inte kallade dem Rosa och andra typiska konamn och bara såg dem som nummer, för då skulle de genomgå en sorts identitetskris och mjölka mindre. I förlängningen skulle de känna sig främmande för människor och förvandlas till vilddjur som man kunde få problem med på många sätt. Det låter som om jordbrukets förvandling kan vara problematisk den med.
Men på vår stora borgerliga morgontidning DN har man i alla fall kommit på hur man odlar fram konstgjorda gräsrötter, vilket ju måste vara ett vetenskapligt genombrott. Tidningen anser sig ha lyckats göra pikanta avslöjanden kring folks stora engagemang mot FRA-lagen, speciellt då bland bloggare. Man har först "granskat" (visst låter det flott när journalister "granskar" i stället för att bara "skriva om" något) hur FRA-lagsmotståndet växte fram och sedan följer "den oberoende" Ledarredaktionen upp med ett "Vad var det vi sade?". Det låter som om man haft en hjärnstorm på tidningen där både nyhets- och tyckarredaktionen gemensamt bestämt sig för att bevisa en tes: den att det inte finns något som kan kallas folkligt engagemang. Och i deras föreställningsvärld gör det säkert inte det heller. De är mer engagerade i vilket vin de ska välja till maten.
Det var länge sedan jag såg Forrest Gump med Tom Hanks nu (och jag har nog bara sett den en gång), men jag vill minnas att den ansågs som en smärre sensation när den kom för 15 år sedan. Mest pratade man om scenerna där man klippte in (med datateknik) huvudpersonen, den lite efterblivne Forrest Gump, i äkta filmsekvenser ur historien och han fick träffa John F Kennedy och en massa andra kändisar. Sedan var det väl en rörande historia antar jag. Men jag tyckte nog också att det var lite väl amerikanskt och sentimentalt och smetigt och med den där lite förljugna "alla kan lyckas med vad som helst i USA"-filosofin. Nåväl. Filmen gav oss ockå ett talessätt: Forrests mamma hade lärt honom att "Livet är som en chokladkartong. Man vet aldrig vad man får". Antar att hon inte hade prövat Aladdin då, eller någon av alla de andra sorters chokladkartonger där det står vad som finns inuti. Eller är det så, att i USA står det inte på chokladkartongerna vad de innehåller och man kan få i sig vad f-n som helst? Nej Forrest mammas talessätt är nog ett av de mer överskattade i filmhistorien. Jag menar, till och med chokladkartongförsäljaren i Monty Python var tvungen att deklarera vad han hade för hemskheter i sina askar.
Jah Hollis
PS. För övrigt gjorde Woody Allen redan tio är före Forrest Gump sin "fejkdokumentär" Zelig om en man som fick träffa en massa historiska personligheter och där huvudpersonen klipptes in i gamla journalfilmer. DS.
Ok, nu ska det bli bildtävling, och jag kan direkt säga att jag inte är någon tävlingsmänniska. Om det inte handlar om quiz, engelsk frågetävling. Men det gör det inte här, utan det är Fototriss med temat Tre bilder på T eller F, alltså en bildtävling. Jag har valt, eller kommer just i detta nu att välja, tre stycken bilder som har motiv som börjar på T. Nederst här ovan blev det ett Dubbel-T, Turning Torso sedd bakom en av kullarna i Scaniaparken i Malmö (förstås). Så blev det två shots Tequila, och där borde jag ha något hederspris som lyckades ta denna bild under en rätt vild kväll i Köpenhamn. Överst då blev det en Träddunge i solskenet som lyste över Bulltofta motionsområde i fredags eftermiddag. Och alla andra som skickat in bilder med motiv på T eller F hittar ni om ni klickar här.
Jag vet inte, det är knappt så att man vågar gå ut och rekom- mendera folk att lyssna på en skiva längre (för än finns det väl folk som lyssnar på skivor, eller?). Med all respekt för Opassande, en bloggare jag har stor respekt för, ska jag nu i alla fall gå ut och göra det trots att hon tycker att "upplevelseindustrin" kan dra till ett varmare ställe. Det här är just en sådan skiva som gör att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den där upplevelseindustrin som förpackat och distribuerat Walter Beckers musik till mig. Nämnde Becker är Donald Fagens kollega i Steely Dan, bandet som gjort musiken jag skulle välja i en öde ö-situation. Circus Money är Walter Beckers andra soloskiva (på 14 år) och den är perfekt sällskap nu när vi säger ajöss till vintern för den här gången. Skivan har gått varm i det jah hollisska hemmet och i den jah hollisska bilen några veckor nu. Och den har gått ifrån att vara lite lätt tillbakalutad, cool musik till en best som greppat tag och inte vill släppa det där greppet om mig. Det är som om den ger liv åt uttrycket att "den växer för varje lyssning". Det låter tydligt Steely Dan om låtarna, men ändå inte: Walter Becker har (inte oväntat på något vis egentligen) snöat in på reggae, den tungt pumpande 70-talsvarianten jag själv är så förtjust i, med dub och rubb och stubb. Becker, som ju är en strålande basist, sköter med glädje de flesta basgångarna och sjunger med sin inte så märkvärdiga, men lite säregna röst. En skiva som jag verkligen kan rekommendera för den som letar efter något utanför de småtrista megafårorna och storsäljarna och de rutinmässiga återutgivningarna. Sorry Emma, men så är det.
Jag sitter uppe och försöker samla kraft till att gå och hämta tvätt som hänger på tork i torkrummet.Tog en koll på om det dykt upp några nya fredagsfärger, och det hade det minsann: Rosa och grön. Det fanns det inte mycket av i arkivet, men några användbara hittade jag och en av dem kan tydligen bli denna omgångens första bild, om ingen nu någon annan hinner före. Hur de övriga bidragen denna rosa-gröna omgång ser ut, ja det kan ni kolla på Fredagsfärger.
Jah Hollis
PS. Ja om ni inte ser det direkt, så är huset i bakgrunden rosa och träden i fonden härligt gröna. DS.
Det var dags att lämna in den kära Golfen på service i går eftersom jag nu kört närmare 3 000 mil med den, och då ska den helst kollas över lite. Att hitta en bra bilverkstad kan ju vara vanskligt, det tycks vara en djungel vad det gäller priser och tillförlitlighet. Jag känner många som hittat småverkstäder i Malmö där de får all den service de behöver och verkar vara nöjda (jag vet också de som haft ett smärre helvete med märkesverkstäder). Själv har jag hittills enbart vänt mig till VW:s stora anläggning med bilaffär och verkstad och hela baletten, utan att forska närmare i om de är speciellt dyra eller om det finns andra nackdelar med det. Det har hittills handlat om småsaker, men jag har alltid fått ett så trevligt bemötande och så klara besked om allt jag velat veta. Och inte har det lilla jag gjort kostat mig speciellt mycket heller. Så nu var väl den här servicen, som var beställd och inbokad sedan länge, lite av en test om det fina intrycket skulle bestå. Lite nervöst kändes det allt att lämna in Golfen, nytvättad och fin (se bilden ovan), till verkstaden i onsdags eftermiddag. Vad skulle de hitta och hur skulle det funka med att byta ut den spruckna vindrutan som ju är ett försäkringsärende? Men jag hade inte behövt oroa mig. Planen var att de kanske skulle behöva ha bilen både torsdag och fredag för att få den klar, men redan torsdag eftermiddag ringde det en trevlig man och sade att allt var klart och att jag kunde hämta bilen. Nu hann jag inte det, utan det får bli fredag förmiddag i stället. Och det bästa av allt var väl att de inte hade behövt göra några som helst extra åtgärder vid servicen. Priset stannar därmed på det vi gjort upp i förväg. Men bemötandet väger nästan tyngst för min del, så det får bli VW-verkstaden i fortsättningen med.
Onsdag och quizafton. Spridda skurar av sms om vem som ska komma, och gamla mästarlaget Caltex & The Oxymorons har inte varit nära vinnarcirkeln på länge. När jag anländer till The Pickwick Pub, i sista minuten, svettig och andfådd efter en cykeltur i halv storm motvind, är ingen av lagkamraterna där. Jag är beredd att sluta quiza helt och hållet. När andra frågan är ställd väller dom in: grafikkungen Hell, handbollshithämtaren Olaric och The Web Wonderkid BV. Vi måste hitta en plats där vi får plats, vi måste hinna i fatt svarandet på ett antal frågor och vi måste beställa in öl. Det går sisådär, tyckte vi. Men för att göra en seg ståry mindre seg, Caltex & The Oxymorons vinner denna svåra Meghanquiz. Trots att The Spitfire Psychopaths är där. Detta trots att vi skämtar bort det rätta svaret på vilken "Public person named George" som kallade samtliga sina fem pojkar George, och svarar fel. Ingen av oss hade för övrigt klart för oss att det faktiskt var George Foreman så vi drog till med namnen Washington. Frågetecknet på ölen här ovan, om ni nu ser det, är för övrigt skapat av quizmistress Meghan.
Dagens stora nyhet i konungariket Sverige är, att kronprinsessan Victoria ska förlova sig med sin pojkvän sedan länge, Daniel Westling. Det är i skrivande stund inte offentligt, men media (allt från snaskpress till Bonniers seriösa morgonblaskor) är till sig i trasorna inför det väntade tillkännagivandet. Jag bara undrar: varför är vi så förbannat fascinerade av överklassens göranden och låtanden, och då speciellt kungahusets. För mig är och förblir dessa människor en samling parasiter vars lyxliv huvudsakligen finansieras av andra människors arbete.
Jag har väl skrivit om det förr, men det tål att påpekas igen. Stockholmscentreringen i diverse media tar sig ibland rent löjliga proportioner. Och märk väl nu, alla trevliga stockholmare, detta handlar inte om något allmänt gnäll om 08:or och sådant trams. Nej, den här gången var det en av SVT:s väderpresentatörer, Per-Henrik eller Per-Hugo eller Petter-Niklas eller vad dom nu heter, som slog till. Han berättade i en sändning på söndagskvällen att det nog kunde bli fint vinterväder "under sportlovet". Vilket sportlov då, undrar man eftersom sportlovet i till exempel Skåne avverkades redan den gångna veckan. Och det är säkert över på flera platser i landet, men inte i Stockholm. I Stockholm har man nämligen sportlov den vecka som just börjat, och det måste ju vara det "riktiga" sportlovet. Eller hur? :-P
Som väntat är jag fortfarande lite halvförkyld i dag, men inte värre än att jag kommer att sitta i bilen på väg till jobbet om cirka en timme. Någon tid till att ta bilder till veckans Fototriss blir det däremot inte. Men det saknas inte arkiverade bilder på temat Fel sak på fel plats; det verkar som om det ofta är något man har koll på när man har ambitionen att fotografera. (Sedan kan man ju diskutera hur fel det egentligen är, som med elgitarren på väggen här ovan). Fler exempel på dessa ambitioner än mina hittar ni på Fototriss.
Min lediga lördag efter en intensiv arbetvecka gick i putten.En förkylning som legat och lurat i form av halsont bröt ut lagom till vilolördagen som gått i snorighetens, huvudvärkens och hostandets tecken. Jag drabbas ytterlig sällan av sådant nuförtiden, men förmodligen går det inte i längden att undkomma när så många andra är sjuka och är det på jobbet också. Och jag befinner mig själv i det där förbannade limbotillståndet nu: tillräckligt sjuk för att inte kunna göra något vettigt av ledigheten, men förmodligen tillräckligt OK för att jobba i morgon. Håglösheten i dag gjorde att jag inte kunde bege mig till BT som åter är hemma och hade med sig ett par lockande whiskysorter han ville bjuda på. Å andra sidan gjorde det att jag befann mig hemma när en gammal vän oväntat ringde efter att inte ha hört av sig på många herrans år. Det blev ett intressant samtal på cirka en timme och ömsesidiga löften om förnyade kontakter.
Jag såg för övrigt i Aftonbladet att historien upprepar sig: att polisen gör stora insatser för att komma åt kissandet på skumma platser. På 70-talet gjorde jag en insats som vittne till förmån för en vän som stod inför rätta anklagad för i stort exakt samma sak som mannen i Aftonbladets artikel. Där fick jag en negativ bild av polisen och rättsväsendet cementerad: polisen som var åklagarens vittne blåljög inför sittande rätt och hotade mig dessutom i enrum innan jag skulle vittna. Och vem tror ni att rätten trodde på? En långhårig yngling eller en uniformerad polisman, kortklippt och rejäl? Jag tror inte jag behöver ge er svaret.
Jag läste också i Aftonbladet att programledaren för Melodifestivalens evighetstävling, Petra Mede, fått ett skämt om kungen bortcensurerat från lördagens omgång. Har man inte något filter som också kunde filtrera bort hennes hysteriska skrikande? I radio låter det rent för djävligt.
Ja, det var inte lätt detta. Jag kan knappt definiera färgern turkos och eftersom det väntar arbete snart kan jag inte ge mig ut och jaga några nya foton. Det är knappast lönt heller, för i Malmö är allting vitt, vitt, vitt... Men jag plockar en bild ur arkivet så är jag i alla fall med även denna veckan. Bilden är från Danmarks akvarium och knappast tekniskt perfekt. Men jag gillar särskilt speglingen av ännu en människa i glaset till akvariet. Hur andra har löst uppgiften att kombinera det turkosa med svart kan ni se här.
Vintern som infann sig lagom till sportlovet i Skåne verkar tydligen inte ge sig. Tvärtom har det fallit mer snö, mer ska komma och den verkar inte försvinna efter ett par dagar som vi annars är vana vid att den gör här i södern. Själv tycker jag det än så länge är ganska acceptabelt, även om det inte längre är det gnistrande solsken som jag kunde skriva om och visa häromdagen. Men efter en grå och sur vinter lättar det upp lite med några dagars vitt snötäcke innan våren ska infinna sig. Så som på bilden ovan såg det ut på det annars rätt gråtrista Värnhemstorget när jag passerade i dag och kunde studera måsar och duvor fajtas om brödfödan i form av en påse bullar som någon tappat (?). Det ser däremot inte vidare ljust ut för Saab i dag. Saab som är en produkt vi alltid fått inbankat i oss representerar den överlägsna svenska ingenjörskonsten. Så mycket var det värt när företaget hamnade i klorna på en amerikansk biljätte som inte inser att det ju är vi svenskar som är världsmästare i biltillverkning. Inte ens vår regering verkar längre tro på denna sanning som upprepats så många gånger, likt ett mantra. Nej, frågan är väl om det inte är definitivt och bokstavligen kört för Saab nu. Står Volvo i tur?
Vintern har kommit till Malmö (och resten av Skåne) och det kan jag stå ut med.Det är dock fortfarande februari, som är en riktig vintermånad som ska bjuda på snö och kyla. Dessutom är det sportlov här och jag tycker det är en fullträff att snön kommit lagom till det lovet. I dag är det dessutom vinterväder av den mest sympatiska sorten: blå himmel, inte alltför blåsigt och en sol som där den gassar på kan smälta snön som täcker marken lite grann. OK, detta är inte någon Norrlandsvinter, med minst en halv meter snö och tvåsiffrigt minus på termometern. Men det räcker åt oss skåningar som gärna, som syns på bilden, cyklar även på vintern. Döm om min förvåning när jag sedan kom hem efter denna korta tur utomhus och lyssnade på Lunchekot. Där sade man i sin korta väderförutsägelse för dagen att det skulle fortsätta vara "mulet" i södra Sverige. Kunde dom inte ha kolla med sin Malmöredaktion? Men som Bob Dylan sade i sin Theme Time Radio Hour med väder som tema: Vill ni veta hurdant väder det är, titta ut genom fönstret. Visa ord som (nästan) alltid från Mr Zimmerman.
Det låtar kanske lite knepigt när man läser rubriken här ovan, men det handlar helt enkelt om tre bilder med tre av något på varje bild. Eftersom jag skulle ut hela eftermiddagen i dag och till min förvåning vaknade efter klockan tolv gjorde jag en snabbkoll i arkivet. Jag kunde förvisso slängt ihop en halvdan triss, men i stället för att vara snabb, valde jag att ta med kameran när jag skulle ut. Så det är idel nya bilder i min triss: 1. Tre flaskor Aberlour Single Malt Whisky (10-årig) på en bild jag tog precis innan jag stack hemifrån. Det är egentligen innehållet från en flaska uppdelat på tre, så det är inte helgens förbrukning eller något sådant. :-) 2. Tre stycken konstnärer som ställer ut på Malmö konsthall nu, de har alla sina namn på fasaden. 3. Tre stycken ljusstjärnor (lite suddigt tagna på fri hand) som speglar sig I Malmöhus slotts vallgrav vid utställningen By: Light i höstas. Fler trissar på trisstemat hittar ni på Fototriss-sidan. Men det visste ni väl redan.
Jo, jag sysslar en hel del med språk i mitt jobb, det kanske en och annan som hängt med lite på min blogg kan förstå. Och det är därför som jag kanske kan verka lite rabiat ibland när det gäller konstigheter i det svenska språket, som att det faktiskt är skillnad på legend och legendar och att om man ska använda ett engelskt modeord som loser, ska man inte skriva looser (som jag senast såg en hyfsat känd författarinna göra). Det här gör att jag även reagerar på konstiga språkligheter när jag stöter på dem utanför jobbet. Och ett av de vanligaste är nog särskrivningarna, det vill säga att vi delar upp det vi skriver som på bilden ovan. Egentligen står det ju att cykelhandlaren erbjuder oss tre stycken "växlade" cyklar till det faciala priset av 1 695 kronor. Fast egentligen menar cykelhandlaren nog att vi kan få en 3-växlad (treväxlad) cykel om vi slantar upp den summan. Det märkliga är, att när vi skriver engelska uttryck här i Sverige gör vi ofta tvärtom. Vi skriver ihop ord som ska vara särskrivna: jag läste på någon blogg om en tjej som skulle på "Starwars fest". Jag är övertygad om att hon skulle på Star Warsfest. Vill ni kolla hur tokigt det faktisk kan bli med särskrivningar, så kolla här. Gift orm säljes. Inte illa!
Men oj, nu har jag ju missat kvällens kulturhändelse. De är ju redan igång och sjunger och spelar (eller är det några som spelar till låtarna nuförtiden, är inte musiken förinspelad?) Hur tror ni det ska gå för Måns? Och för stackars Chrille?
Det är inte ofta en så kallad hitlåt fastnar i min skalle nuförtiden. Delvis beror det väl på att jag sällan lyssnar på de kanaler där man nuförtiden lanserar hitmusik. Jag antar att det mest sker via radio, tv, eller kanske via reklam i olika former. Och radio lyssnar jag sällan på, i alla fall den radio där man spelar popmusik. Jag vill hellre välja min egen musik nuförtiden och jag läser mig till, kollar på nätet, eller får tips via musikintresserade vänner, vad det finns som kan vara värt att kolla upp. Men jag hör tydligen tillräckligt mycket på radio (när jag åker hem från jobbet på nätterna) för att ha fått The Killers och deras låt Human i skallen. Och så tog jag hem den via Spotify. Gud förbanne er, The Killers! Jag kan inte få den förbannade låten ur skallen och jag ger mig: det är en klassisk hit på alla sätt och vis. Skulle tro att U2 önskar att de skulle ha en sådan låt på sin nästa platta. Men om man ska döma av singeln Get on your boots har vi nog inget sådant att vänta.
Detta olycksbådande datum, fredagen den 13:e, ska vi som Fredagsfärger försöka få till bilder där färgerna grön och röd är med. Ett par klara och tämligen ofta förekommande färger som kanske också kan bli en röd-grön röra. Jag tog med mig kameran ut på förmiddagens inhandlingstur i det strålande, men lite kyliga, vädret vi har i Malmö i dag. Resultatet blev ett antal bilder varav en hamnar här på bloggen. Det är kanske inte så mycket grönt i den, men det finns där och det var närmast det röda jag själv föll för. Sedan hade jag en back up-bild från arkivet redo ifall det inte skulle bli något nytt och jag kan faktiskt inte låta bli att visa denna glada glassgubbe som stod på Söder i Stockholm för ett par somrar sedan. Fler bilder med gröna och röda inslag hittar ni på Fredagsfärger.
Det gick väl sisådär på quizet. Vi zickade som vanligt när vi skulle zackat här och där, och likt Anja Pärson numera hamnade vi strax utanför pallen (fast vi åkte inte ur). BV räddade i alla fall äran på något vis genom att ta en av ölfrågorna. Men vad gjorde det att resultatet inte blev det bästa, när man blir uppvaktad på sin födelsedag av några av de goaste vänner man har? Efter avklarat quiz stod där plötsligt en gigantisk whisky av allra bästa märke framför undertecknad med hälsning från alla av dessa vänner som var närvarande. Balvenie 21 Years Port Wood: åtta centiliter av en av de bästa whiskysorterna Pickwick kan erbjuda (ska inte förväxlas med Dalwhinnie). Jag bara tackade och tog emot, och som bartender Matt sade: "21 år, exakt lika gammal som du." Finns det någon gud, så hoppas jag han/hon välsignar dessa vänner som inte bara bjuder på en sådan födelsedagspresent, utan dessutom står ut med att whiskyn gör mig stöddig och obstinat och provocerande i diskussionerna som följer på intaget.
Jah Hollis
PS. Att jag sedan fick höra både London Calling med Clash och Son of a Preacher Man med Dusty Springfield på radion när jag kom hem tar jag som ett gott tecken för det nya året. DS.
Min födelsedag har hittills varit vit på i alla fall ett sätt. När vi åkte hem från jobbet i natt snöade det till och från och det sydskånska landskapet kändes faktiskt lite ljusare. Snön ligger fortfarande kvar (det smälter undan lite, och det kommer lite mer) och av allt att döma har den ställt till det i trafiken både här och där. Jag har egentligen inget att invända mot att det kommer snö nu, speciellt som skolornas sportlov infaller nästa vecka. Men sedan får det räcka, då får våren gärna börja göra sina framstötar här i södern. I ett annat hänseende har dagen inte varit helt vit. Jag småfirade lite med ett par öl och en liten whisky i natt. Och om en stund lär det bli mer eftersom det är dags för quiz på Pickwick. Härligt med en tävlingsform där man uppmuntrar dopning.
Ja, en arbetsdag gick helt plötsligt över i Jah Hollis födelsedag, och så här mitt i natten har jag bara mig själv att fira den med. Ja, Jennifer Aniston firar samma dag, och hon hade redan om man ska tro grävande journalister i USA börjat fira innan jag kom hem. Nu är jag fullständigt övertygad om att det lär bli mer firande när jag sovit av mig jobbandet och kan släppa loss lite i goda vänners lag på aftonens quiz. Nu vill jag bara bjuda på ett par goa rocklåtar. Chumbawamba och Rolling Stones. Kan det bli bättre? Säkert, men inte just nu.
Vi har hittills i år varit förskonade från riktigt vinterväder i Skåne, men nu verkar det som om vi inte ska klara oss längre. Ett riktigt snöoväder som hittat hit från Frankrike och Tyskland står vid Skånes gräns och knackar på dörren. Detta samtidigt som jag ska jobba min sista arbetsdag den här veckan. Det är kollegan F som ska köra och vi ska åka rakt in i det annalkande ovädret verkar det som. Det är bara att hoppas att det är över till vi ska hem igen i natt. Noterade för övrigt att Dewey Martin kastat in handduken för en dryg vecka sedan. För den som inte vet kan jag berätta att han, tillsammans med Neil Young och Stephen Stills, spelade gitarr i Buffalo Springfield, ett av de mer musikaliskt inflytelserika amerikanska 60-talsbanden. Och det är naturligtvis dom ni ser och hör här ovan.
Tiden går snabbt och nu är det dags för en ny Fototriss. Temat denna vecka är Doft/Lukt, men några äkta doftbilder kan jag inte förmedla. Däremot slänger jag hastigt in - jag ska åka till jobbet inom en mycket, mycket nära framtid - bilder på saker där sinnet för lukt och doft kommer till användnig. Ost, whisky(provning) och vin. Håll till godo. Flera lukt- och doftupplevelser för ögat hittar ni här.
Den här helgen, på lördagskvällen, drog en av de största årliga - om inte d-e-n största - presudohändelserna i svenska media igång på allvar. Jag talar givetvis om Melodifestivalen där den första deltävlingen för att efter mycket om och men plocka ut en svensk finalist hölls i Göteborg. Tv-lös som jag är tittade jag inte på spektaklet utan letade i stället fram Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher på Spotify och lyssnade på medan jag satt en stund framför datorn och sedan fortsatte med att fixa lite käk. När så Van The Man hade tagit sig igenom denna skiva, som jag inte lyssnat till på länge, men som jag nog ska ägna ett eget blogginlägg snart, var det dags att äta. Och medan jag njöt min pasta med tonfisksås lyssnade jag på radioversionen av slutet av deltävlingen i Göteborg. Jag ska inte bli långrandig utan ge er en kort sammanfattning av mina intryck: • Musikaliskt (jag ska erkänna att jag inte hann höra alla låtarna) lät det som det brukar. Det vill säga rätt själlös musik som var gjord på ett hopkok av tidigare framgångsrika harmonier, melodier och refränger ur pophistorien. Det är svårt att vara originell och det är nog inte heller meningen att man ska vara det. • Programmet leddes av Petra Mede som ofta skrek som om hon var ute för att stoppa en taxi i rusningstrafik. • Röstningssystemet var så tillkrånglat att avgörandet mellan Bush och Gore i det förrförra amerikanska presidentvalet i jämförelse framstod som en barnlek. • Dessutom tjatades det om att "svenska folket" röstat och valt, vilket väl är en sanning med modifikation även om tre miljoner lär ha varit bänkade framför burken (jag röstade till exempel inte och jag räknar mig nog till svenska folket). Men det är bara att gratulera de som marknadsför Melodifestivalen. De har lyckats skapa en hysteri kring detta rätt menlösa program inte minst genom att dra ut på det med en massa deltävlingar och tjafs runtomkring. Och då med hjälp av kvällstidningarna som går i spinn när det är Melodifestival. Men egentligen tror jag det mest är barn som har någon behållning av Melodifestivalen. Mitt gudbarn, som går på det 13:e året nu, skulle givetvis kolla på det på tv. Inte minst för att kunna hänga med i snacket på skolgården på måndag.
Nu börjar det dra ihop sig: i helgen spelas Davis Cup-tennismatchen nellan Sverige och Israel i Malmö.
