BT har kommit hem igen och bjöd in undertecknad och AT att, i vanlig trevlig ordning, smaka av whiskysorterna han fått med sig i bagaget.
Vi gick ut lite lätt med en Scapa, som var väldigt lättdrucken, nästan lite inställsam åt likörhållet. Visst, den var god, men som AT konstaterade: den får man inte ha i fred om man har hemma i barskåpet.
Frågan är om man får det med den andra sorten vi gav oss på: Glenfiddich Caoran Reserve 12 Years. En lätt rökig sak som ska ha återskapats så som den gjordes på Churchills tid.
Jag var förvisso inte med på den tiden, men vad det gäller whisky tycks det inte ha varit några problem. Verkligen en whisky att ta till sitt hjärta. Och som man kanske får ha i fred. Nja! Jag är skeptisk.
Jah Hollis
5 kommentarer:
Har försökt att ta whisky till mitt hjärta, men vi kommer aldrig att bli vänner. Vet inte vad det
kan vara.......
Det låter allvarligt.
Fast ibland tar man den för mycket till sitt hjärta. Då känns det i huvudet dagen efter, det kan jag försäkra av erfarenhet.
När det var som värst hade jag väl en 60 single i barskåpet. Är nu nere på ett 20tal. Och igår drack jag Strathisla. Fungerar.
Ankan: Det påminner om min brorsa.Hemma hos honon var skåpet fullt av single.Strathisla låter inte helt fel. Själv är jag svag för japansk singel malt som Suntory.Inte för att jag har den hemma, men jag har en polare som tagit hem den från Japan då och då. Laphroaig slinker rätt enkelt ner också.
Laphroaig. Där har jag varit. Mekka...
För att vara en whiskynörd har jag, tyvärr, aldrig smakat en Jappanes. Ännu. Själv e jag svag för de Irländska dropparna. Bushmill 16 y. !!
Skicka en kommentar