…at It’s (The) Cover.” Den store (i dubbel mening) Willie Dixon skrev låten, Bo Diddley var en som gjorde den rättvisa. Och hur kom jag då in på detta?
Jo, för det första är det ju ett talessätt alla borde anamma och leva efter. För det andra, ja det kommer jag till så småningom.
Efter en veckas knegande i mitt anletes svett, är jag tillbaka i den relativa civilisation som är Sveriges tredje stad.
Hade erbjudande om trevligt sällskap, men orken tröt och jag blev kvar hemma. Det fanns öl i kylen, Javisst, Ankan, den här gången var det inga problem, törsten var väl upparbetad.
Innanför dörren låg en hög av post. Bland annat ett paket från Ginza och senaste numret av Mojo. I Ginzapaketet fanns Tinariwens senaste och The Hold Steady. Jag tänker inte komma med recensioner än.
Mojo hade sitt vet-inte-vilket-i-ordningen Beatles-omslag. Men man ska inte döma en rocktidning efter omslaget (se där kom det).
Nya numret innehåller för mycket för att räkna upp här: men i sektionen How To Buy handlade det om något så otrendigt (eller?) som Jazz Rock Fusion.
Nummer ett var, givetvis, The Mahavishnu Orchestras The Inner Mounting Flame. Jag hittade inte mitt exemplar i högarna av skivor som hotar att dränka mig. Så nu lyssnar jag på Can, Future Days.
Kanske får jag också omvädera Norah Jones efter att ha läst Sylvie Simmons artikel i Mojo om henne. Vem vet? Sylvie är världens just nu bästa rockjournalist.
Jag har talat!
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar