Lite trött i fötterna steg jag in i butiken efter att ha vandrar runt på stan en lång stund och lyckats uträtta diverse ärenden. Ännu en gång var det ingen tvekan om vad som hördes ur högtalarna, och ännu en gång var det en låt som inte riktigt passade in i omgivningarna.
Som om inte det var nog var det ännu en gång en av medlemmarna i Beatles vi kunde höra medan vi fyllde våra korgar och vagnar med varor. George Harrison, ”The Silent One”, sjöng sin stora hit My Sweet Lord, en låt som kom att orsaka honom mycket bekymmer.
Det är en rätt enkel popmelodi som snabbt fastnar i skallen och med en text som har ett andligt budskap (han lär ha fått idén efter en konsert i Danmark).
George Harrison sjunger att han vill se sin ”Sweet Lord” och han lyckas sjunga både Hallelujah och Hare Krishna, det senare kom väl helt enkelt från hans stora intresse för Indien och indisk andlighet.
Låten blev etta på listorna världen över när den gavs ut 1970. Problemet var bara det att redan 1962 hade Ronald ”Ronnie” Mack skrivit låten He’s So Fine som 1963 blev en hit med The Chiffons både i USA och i England.
Låtarna var mycket lika varandra i melodi och uppbyggnad och George Harrison blev stämd för att ha plagierat He’s So Fine. Han försvarade sig med näbbar och klor med förlorade till slut och åkte på att betala en massa royalties.
Pikant i hela historien är bland annat att The Chiffons så småningom spelade in en cover på My Sweet Lord och att George Harrison köpte in rättigheterna till He’s So Fine från bolaget som stämt honom.
Men en fin låt är det. Båda versionerna, eller ska vi säga varianterna, av den.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar