Jag var hemma i min till sjöss-arbetande gode väns lägenhet och snyggade till lite inför hans hemkomst vilken dag som helst nu. Tog tillfället att kolla lite på hans suveräna platt-tv.
Jag hamnade direkt i något som heter Förkväll och som går på fyran.
Tre skräcködlor (den ena var en rörlig och ganska naturlig vaxkopia av Alexandra Pascalidou) stod runt ett bord och pladdrade osammanhängande om gud vet vad.
I ett hörn lagade en ”hipp” kock lite mat och då och då brast Kayo ut i sång tillsammans med några musiker från Blacknuss.
Föredettingarna Rob & Raz spelade också någon låt de plagierat från någon känd soulartist.
Och så hade man bjudit in ett par bögiga killar att sjunga karaoke och Helena Bergström som fick göra reklam för sin egenhändigt regisserade film.
Jättefräscht!
Ett gäng schimpanser hade kunnat komma på en originellare programidé, och säkert genomfört den bättre (idén att hålla till på Centralen i Stockholm verkade lånad från dansk TV2 som ju länge sänt från Hovedbangården i Köpenhamn).
Vid ett tillfälle moraliserade en långhårig typ, som såg ut som han satt fast i 70-talet, om spritdrickande. Fast det kanske var något reklaminslag.
Man ställde också en telefonfråga till publiken: Vad heter sångaren i Rolling Stones? Och man fick två alternativ att välja på!!!!! Det är väl bara gravt dementa som inte klarar den, och det kostade 9:90 att ringa in sitt svar. Det är fan i mig snudd på bedrägeri.
Efter denna upplevelse framstod Bolibompa i Ettan som en intellektuell utmaning i klass med Snillen spekulerar.
Det enda jag egentligen fascinerades av under de cirka två timmar jag till och från kollade burken var premiären på ett danskt frågesportprogram: Hiv stikket ud (vilket inte har med några hemska farsoter att göra utan betyder Dra ur kontakten).
Programledare var Master Fatman, en allkonstnär som nog bara danskarna kan älska. Han var klädd i de danska färgerna och skjortan verkade vara sydd av pizzeriaborddukar.
Hans polisonger är de värsta sedan Joe Cocker på Woodstock och han svettades kopiöst i den varma studion. Gästerna, de tävlande, var nog kända bara för den danska publiken och tävlingsreglerna (som förklarades på grötig danska) var i det närmaste obegripliga.
Jag fick faktiskt kolla tv-tablån i tidningen efteråt för att något så när fatta vad jag tittat på. Fast jämfört med Förkväll var det en kulturupplevelse av rang.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar