Jag läser mycket recensioner främst om skivor, filmer, konserter och böcker. Och det har slagit mig att jag mer och mer uppskattar sågningarna, mer än hyllningarna. Om de är snyggt skrivna, alltså, och inte bara slår in öppna dörrar.
Därför är det roligare att leta upp de där korta texterna med en stjärna (eller vad man har för betygssymbol – om de har betyg) över än att kolla dem med full pott.
En av de bästa formuleringar jag läst var en sågning av en återutgiven skiva, jag minns faktiskt inte vilken, men att lyssna på den jämfördes med att tugga på aluminiumfolie med tänder fulla av trasiga lagningar.
En konsert fick en gång recensenten att ”gäspa så att käkarna knakade”. En recensent ville en gång att Nelson Mandela (som då fortfarande var fängslad) genast skulle släppas fri så att vi skulle slippa höra fler trista låtar på temat ”Free Nelson Mandela” (fast Nelson Mandela med The Special A.K.A. är ju faktiskt helt OK).
I dag läste jag ännu en riktigt höjdarformulering, ingen sågning, om filmen Brother av Takeshi Kitano. Denna mycket våldsamma kultrulle fick enligt en skribent Gudfadern-trilogin att framstå som ”ett julspel på dagis”.
Mera sådant.
Jah Hollis
2 kommentarer:
ett julspel där tror jag på som oerhört skrämmande--;-)
Jag har ingen personlig erfarenhet av det. Men du kan ha rätt, sister.
Skicka en kommentar