Det finns musiker och det finns musiker. I kväll, fredag den 30 januari, spelade Rodney Crowell på KB i Malmö. Jag känner honom mest som gitarrist i Emmylou Harris Hot Band och har en gång sett honom live med just detta Hot Band. Men jag har hört en del av hans soloplattor och hört att hans senaste besök på KB skulle ha varit något speciellt. Så jag cyklade upp till KB för det första besöket på mitt gamla stamställe på flera månader. När jag betalt och hängt av mig i garderoben avslutade förbandet, Will Kimbrough och Jenny Scheinman med orden "vi är strax tillbaka med Rodney Crowell". Aj, aj! Det skulle alltså bli en akustisk afton när jag var inställd på lite god countryrock. Men jag föll som en fura för Rodney Crowell, en låtskrivare, gitarrist och sångare av guds nåde. Violinisten Jenny Scheinman och gitarristen/melodikaspelaren Will Kimbrough föll inte långt från päronträdet: två musiker som var och en för sig skulle vara värda en biljett. Crowell är född -50 och har varit svärson till Johnny Cash. Han har en del att berätta och sjunga om och han drar en publik som mestadels är i hans egen ålder. Mogna människor. Tyvärr är en del av dom inte mognare än att de efter några öl inte kan hålla klaffen när Crowell och hans medmusiker drar en lugnare låt eller en låt fyllona inte känner igen. Hoppas ni som tar chansen att kolla in detta formidabla musikaliska sällskap i Göteborg den 2 februari eller Stockholm den 3 februari (eller i Helsingfors och Oslo dagarna före och efter) slipper dessa amatörfyllon.
Efter en viss väntan avslöjades det vad som ska vara denna veckas Fredagsfärger: en kombination av brun och vit (någon mer än jag som kommer att tänka på "två vita och en brun"?). En inte speciellt vanlig kombination i mitt arkiv, och definitivt ingen kombination att ge sig ut och jaga efter nu när mörkret fallit över Malmö. Men jag slår till med två bilder. En urdrucken cappuccino i London och en svensk insjöfärja med bruna och vita väggar i sommarhettan. Hur andra löst denna färgkombination kan ni kolla här.
En av de svenska skådisar som haft en hyfsat framgångsrik karriär utomlands är Peter Stormare. Men det verkar som om alla träd inte tillåts att växa upp till himlen, inte ens i underhållningsparadiset USA. Peter Stormare har gjort sin Broadwaypremiär i Ibsens Hedda Gabler och utan tvekan var han mycket nöjd med att få vara med och leka på legendariska Broadway. Nu tyckte tydligen inte kritikerna att hans insats i pjäsen var någon höjdare. Hans rollfigur beskrev i amerikanska media som "monstret från Det våras för Frankenstein" och "en mindre attraktiv Lurch från The Addams Family". Jah Hollis kan här ovan exklusivt visa ett kort avsnitt ut Stormares Broadwaypremiär.
Onsdag eftermiddag och klockan är fem. Till min glädje märker jag att det ännu inte är totalt kolmörkt ute så här dags nu. Ljuset kommer mer och mer för varje dag som går. Och denna onsdag är jag ledig; jag har njutit min frukost i förvissningen att jag inte ska jobba i dag. Jag har tagit det lugnt, läst lite och duttat runt i lägenheten och diskat och plockat i ordning lite av det värsta i oredan. Jag har fått avlöning och jag har betalt min hyra: nu är det quiztime! Jag ska snygga till mig, raka av det vildvuxna skägget som grott de dagar jag jobbat och jag ska ta cykeln upp till Pickwick i Malmö centrum och njuta av friheten. Jag noterade för övrigt att Malmö troligen kommer att vara enda staden med ett fotbollslag i himmelsblått i allsvenskan den här säsongen. Gefle funderar på att byta till vitt. De tycks ha insett att det bara finns ett himmelsblått lag som kan göra skäl för namnet.
Det är mycket märkligheter man stöter på när man läser tidningar.Mest naturligtvis i kvällstidningarna som älskar att presentera saker som gränsar till freakshow eller rena skrönor. Därför tycker jag att det är lite märkligt att ingen nappat i större skala på nyheten att Anders Lundin har fått en flicka. Han måste, mig veterligen i alla fall, vara den ende mannen i historien som fått barn. Jag vill minnas att det faktiskt är så att det är kvinnorna bland oss människor som får barn. Männen brukar väl bidra med sin insats (häpp!) runt nio månader innan kvinnan får barnet.
Klockan 10 i dag på förmiddagen skulle biljettbokningföretaget Eventim släppa biljetterna till Bruce Springsteens konserter på Stockholms Stadion i början av juni. Jag hade tänkt sitta stand by vid datorn bara för att på djävelskap se om jag kunde skaffa några biljetter. Och naturligtvs skulle jag i så fall använda dom också. Till att börja med sov jag till halv elva och trodde jag hade missat biljettsläppet. Men på biljettbolagets sajt var det kaos och biljettsläppet var uppskjutet en timme (till att börja med). Märkligt nog kastades man under väntetiden då och då in på deras tyska sajt. Det hela kändes mer än amatörmässigt och det verkade märkligt att man inte lärt sig av biljettsuget från tidigare Springsteen-konserter. Men så, helt plötsligt, var jag framme vid pärleporten och kunde beställa fyra av de bästa biljetterna man kunde erbjuda. Konstigare än så var det inte och en och en halv timme efter det att biljetterna skulle ha släppts var affären klar. Och vad jag kunde se nu, så finns det fortfarande biljetter kvar. Eller så är det fortfarande en massa folk som köar i datasystemet.
Precis när det är dags att gå och lägga sig för att hämta krafter inför morgondagens arbete, upptäcker jag att veckans fototriss har dragit igång.Veckans tema är "Ätbart" och med tanke på att jag jobbar i morgon blev det att nu snabbt leta fram passande bilder ur arkivet. Ännu fler bilder på temat hittar ni här.
Som väl alla rockintresserade känner till vid det här laget, så kommer Bruce Springsteen med band på ytterligare ett Sverige(Stockholms)besök till sommaren. Själv är jag inte något Springsteenfan av större format, utan jag jag ser honom som en av många duktiga musiker och låtskrivare från det stora landet Over there. En habil kille med många kvaliteter, duktiga medmusiker och som genom åren hållt sin standard och intresset för musiken han gör uppe. Men frågan är väl om det inte är med honom som med många andra av de stora: det allra bästa han gjort ligger ett antal år tillbaka i tiden. Själv har jag sett honom live en enda gång, på parken i Köpenhamn. Då var min lillebror, som dyrkar Springsteen och som sett honom mängder av gånger, med i det strilande regnet. När jag fick höra att Bruce nu kommer till Sverige igen, på dagar då jag är ledig, tänkte jag att man kanske kunde köra en repris på Köpenhamnskonserten (fast gärna då utan regnet). Så jag ringde upp brodern, som givetvis skulle till Stockholm för att kolla Springsteen. Och som till min förvåning redan köpt biljetter, fastän de släpps först på måndag (den 26 januari). Han hade gått in här och beställt (och betalt) två svindyra biljetter. Trots att biljetterna alltså släpps först på måndag. Och det finns andra som säger sig ha biljetter "i lager" som man redan nu kan beställa till rena ockerpriserna. Finns det ingen konsumentombudsman som kan syna den här verksamheten. Jag tycker det hela verkar kriminellt på något vis. Ska inte alla få vara med och köpa biljetter på samma villkor och till samma priser. Eller finns det någon lucka i lagen här? Jag tycker, även om jag unnar min bror en biljett för dubbla priset om han nu vill ha det, att det hela stinker.
Ja, fredag hann faktiskt bli lördag innan jag fick tillfälle att leta upp bilder som innehåller färgerna silver och vit. Fredag kväll befann jag mig på jobbet och det var inte att tänka på att sitta och lägga ut blogginlägg då. Men här kommer två bilder, en på vad väl ser ut som en typisk silverfärgad handikappanpassad bil (ja, den står ju på den p-platsen) och en hyfsat vit husvägg. Och så är det min skärmsläckare på datorn här hemma: ett välkänt varumärke med silver och vitt (och guld och svart) i. Fler bilder på veckans färgtema hittar hittar ni här.
Egentligen hade Jah Hollis tänkt sig att, ja vad fan, det är dags att gå och lägga sig efter väl (?) genomfört arbete. Men så blev det inte. Bloggosfären är aldrig långt borta. Och han sågdetta: Jag vet inte vad jag ska säga: Är det detta vi pratar om? Jesus och Doktor Phil. Glöm det!
Ja, det har, ganska raskt tycker jag faktiskt, blivit fredag igen. Och för en och annan, inklusive undertecknad, är det en lönefredag; det kommer (har redan) att poppa in pengar på kontot. Det innebär i sin tur, för många skulle jag tippa, en extra anledning att festa till det denna fredag. Fredag är väl fortfarande den stora festkvällen här i Sverige, en dag man fortfarande ser fram emot som den då arbetsveckan äntligen tar slut. Den känslan beskrevs rätt bra redan på sextiotalet när Easybeats fick en världshit med Friday On My Mind. Kompgitarristen och en av låtskrivarna, George Young, är för övrigt äldre bror till bröderna Young i AC/DC. Visste ni inte det, så har ni i alla fall fått lära er något genom att besöka min blogg. För övrigt tycker jag det där fredagsfestandet är överdrivet och mest för amatörer. Ja, jag ska jobba i kväll!!!
Det stora och oerhört viktiga diskussionsämnet i bloggvärlden nu är tydligen hurvida två av alla dessa mystiska mediafenomen ska mötas i en diskussion i SVT:s debattprogram med det fantasifulla namnet "Debatt". En tonårstjej och en något äldre kvinna som, via sina bloggar, bråkat om varandras vikt skulle mötas i detta program för att, under ledning av samhällsjournalistikens gigant Janne Josefsson, diskutera vikthets. Personligen skiter jag i vilket, eftersom det aldrig skulle falla mig in att slösa tid på att kolla en sådan diskussion i tv. Men jag tycker det tyder på att SVT verkar befinna sig på väg utför och att man desperat letar efter några sätt, vilka sätt som helst verkar det, för få fler tittare. Av allt att döma har både SVT och Janne Josefsson sett sina bästa dagar när man börjar förfalla till sådant ohämmat publikfrieri.
Den lite suddiga bilden här ovan är tagen på Hemköp vid Värnhem i Malmö i dag, dagen efter att Barack Obama svor eden som USA:s nye president. Samtliga fyra morgontidningar i tidningsstället, samtliga grundmurat borgerliga i sin politiska syn, har jättebilder på Obama på sina förstasidor. På hyllan under ligger en kvällstidning, som ska vara socialdemokratisk i sin politiska inriktning, som föredrar att ha någon mordhistoria på en stor bild medan Obamainvigningen får något mindre utrymme. Det råder väl inga som helst tveksamheter om var det politiska etablissemanget i Sverige har sina sympatier. Det finns inga val som får så stor plats i den svenska pressen som det svenska och det amerikanska. Ibland känns det som om vi i Sverige med vår förkärlek för det amerikanska och vår fallenhet för att blanda in hemkokt tv-amerikanska i vårt eget språk skulle kunna vara USA:s 51:a stat. Visst, det finns mycket USA-kritik och det finns det som en del lite fånigt kallar USA-hat, men jag undrar om det inte i de kretsarna mest handlar om hatkärlek. För finns det någon i Sverige som inte tagit till sig en endaste liten amerikansk kulturyttring och uppskattat den? Jag tvivlar.
För visst är det, som en kommentator konstaterade på min blogg, en Messiasstämning som råder i USA och stora delar av övriga världen när Barack Obama i dag officiellt blir president i världens än så länge mäktigaste stat. Och visst är det på något sätt motsägelsefullt att denne svarte Messias ska behöva skyddas av ett säkerhetspådrag utan dess like på denna dag som ska ge oss så mycket hopp. Men sådant verkar tillståndet vara i världen i dag: vi vågar inte ta något för givet och vi vågar inte riktigt lita på vår omgivning Sad but true, som Metallica sjunger. Och tänk på att Obama tycks ha lurat oss lite redan med "sitt" motto "Yes we can". Lee Dorseys låt i videon ovan är från 1970.
I dag är det Martin Luther King Jr Day i USA, en helgdag som skapades, efter bland annat en stor kampanjinsats av Stevie Wonder (där låten Happy Birthday var ett viktigt inslag), till minne av Martin Luther King. Den firas den tredje måndagen i januari varje år, alltså så nära Martin Luther Kings födelsedag den 15 januari som möjligt för denna måndag. Som av en händelse infaller Martin Luther King-dagen i år dagen innan en annan svart man, Barack Obama ska svära eden för att installeras som presiden i USA. Det är inte utan att man undrar vad Martin Luther King hade haft att säga om det. Förväntningarna på Obama verkar vara gigantiska. Man undrar hur det ska gå när han inte kan leva upp till dem. För naturligtvis kommer han inte att på långa vägar snabbt kunna reda upp i den röra som avgående George Bush har lyckats åstadkomma under sina åtta år i Vita huset. Hur det gick för Martin Luther King är vi väl alla sorgligt medvetna om. Nu är vi säkert också en och annan som undrar hur det ska gå för Barack Obama. Det är bara att hoppas på det bästa, och att vi kanske med hans tillträde får i alla fall lite anledning att se mer optimistiskt på framtiden i stort.
Tur att man i sådana här lägen har ett välfyllt fotoarkiv och att man varit förutseende nog att ta bilder för en massa tillfällen. För något frost har vi inte i Skåne nu, det har varit grått och milt och vått och blaskigt och jag har för den delen (ännu) inte varit utanför dörren. Men vi har tidigare i år, och i slutet av förra året, haft några kalla dagar då jag påpassligt nog tog några frostbitna bilder som jag tycker håller nu. En av dom kanske kan uppfattas som ett slag under bältet, men tydligen väcker frosten ett längtan hos somliga att uttrycka sina djupa tankar på något vis, eller vad de nu vill ha sagt med sin frostgraffiti. :-) Och, javisst, ni hittar en massa frostiga foton här.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt produktiv vad det gäller att skriva blogginlägg nuförtiden. Det blir väl ett om dagen på sin höjd. Men i kväll har det blivit flera. Och vad händer då? Jo bloggportalen.se grips av den gamla sjukan att inte skicka ut inläggen när man har pingat dom. På knuff och intressant kommer de ut utan problem, medan bloggportalen verkar ha gått i stå. Tröttsamt, sa Bull.
När punkvågen drog igång under andra halvan av 70-talet var det till en del som en reaktion på att vi fått en binge dinosaurieband som dominerade pop- och rockscenen. De här banden inte bara tog plats, de var ofta utstuderat skickliga musiker också. Så punkens budskap blev då rätt mycket att alla som kände för det skulle kunna ställa sig på en scen och spela, oavsett hur bra man behärskade instrument och sång. En helt vettig tanke tycker jag själv, men jag ser inget motsättning i den tanken och det faktum att det finns band, musiker, artister som är väldigt skickliga på det dom gör och att dom av det skälet ska få stå på en scen och spela. Jag har aldrig trott på det där snacket att skickliga musiker med automatik blir trista och tekniska och saknar genuin spelglädje. Mitt bevis för det är Steely Dan, ett av mina absoluta favoritband. Kolla in videon här ovan, Kid Charlemagne. Snygg musik, en enormt bra text (om en man som levt på att tillverka och sälja droger men nu råkat i onåd) och suveräna musiker som tycks njuta av varje sekund på scenen.
I onsdags började årets quizsäsong på Pickwick i Malmö på allvar. Onsdagarna som var jul- och nyårsaftonen var det förstås inget quiz alls och hur det var i trettonhelgsveckan vet jag inte, och för övrigt jobbade jag då. Men den gångna onsdagen var det full fart igen och smockat med folk. Vi lyckades mönstra ett bra lag, men det räckte inte till mer än en placering i skocken som kom bakom de två bästa lagen. De regerande mästarna tog hem tävlingen och det känns som om det inte bådar gott. Vare sig för oss eller för själva tävlingen som kräver att det finns chans för mer än ett lag att vinna. En av quizmaster Bryans frågor den här gången var att man skulle placera tolv mediahändelser under det gångna året i rätt månad då det hände, en händelse per månad. Den bevisade vilken bedräglig apparat minnet är: vi lyckades placera tre av de tolv händelserna i rätt månad. Trots att vi har mediafolk i laget. Suck! Quizmaster (och tillika barchef på Pickwick) Bryan hade fyllt femtio år första veckan på året och hyllades av alla närvarande. För en gammal stammis är det rätt rörande när runt hundra pubgäster står upp och sjunger och hurrar för Bryan i ett avbrott i quizet. Inte undra på att Pickwick har blivit något av ett andra hem för många av oss. Man känner sig hemma där, lite som en i familjen.
På tal om nyheter. Undrar vilket av detta man kommer att minnas om ett år: • Littorins vredesutbrott i Riksdagen? • Spekulationerna (för vilken gång i ordningen?) om någon form av liv på Mars? • Flygplanet som mirakullöst klarade en nödlandning på Hudson River i New York? • Israels vettlösa och blodiga anfall på Gaza? Det sista lär vi i alla fall inte glömma. För hur stora är oddsen för att man ska lyckas att lösa den konflikten, och gräva ner alla gamla stridsyxor, inom ett år? Jag skulle tro, dessvärre, att den som satsar på att vi får se en hållbar och acceptabel lösning på hela Mellanösternproblematiken inom ett år inte kan hoppas på att få några vinstpengar tillbaka. Sorgligt men sant.
Fredagsfärger i dag: Gult och blått som i svenska flaggan. Och visst hade jag bilder med svenska flaggan i arkivet, från någon samling vi hade framför tv:n vid fotbolls-EM. Men jag hade faktiskt en hel del annat att välja på i arkivet också (att ta nya bilder nu är inte att tänka på: klockan är fyra på natten och det är strax läggdags även för nattugglor som jag. Så här kommer mitt bidrag med lite bleka, men dock, gula och blå inslag. Hur andra har illustrerat detta färgtema kan ni se via Fredagsfärgers blogg.
Nej, nu får det vara nog, och det verkar som om tiden är rätt vald. Jag tänker sluta upp med att använda LSD nu och tänker börja luta mig mot lagliga substanser i stället. I en artikel i gamla pålitliga Aftonbladet slår någon av alla dessa forskare, som tycks få anslag till vad som helst, fast att den som dricker mycket kaffe "riskerar" att få hallucinationer i en omfattning som icke-kaffedrickarna inte får. Så om jag ökar på mitt intag av kaffe borde jag kunna minska ner på LSD-tripperna i samma omfattning. Jag dricker för övrigt redan mycket kaffe, mer på jobbet än hemma. Men än har jag inte, vad jag vet, drabbats av hallucinationer i någon större omfattning. Så lite grann får jag allt öka på dosen för full effekt. Förutom hallucinationerna, som kan sätta sprätt på tillvaron, finns det tydligen andra trevliga effekter av javaintaget. Den till synes omfattande kaffeforskningen har nämligen dessutom kommit fram till att vi koffeinister löper mindre risk att drabbas av demens och en radda andra åkommor som kan försämra livskvaliteten på gamla dar.
Slutjobbat för den här veckan. Och avslutningen var sådan att jag kunde skjutsa hem min käre kollega F, som tar över nu, tidigare än väntat. Och jag ska erkänna att jag var väldigt sugen på att varva ner med ett par öl, en liten whisky och god musik. I min ensamhet förstås, tyck vad ni vill om det, men så är det. God musik har jag i mängder, whisky har jag med. Men det fanns denna kväll inte en öl hemma i kylen. Så jag köpte med mig några håglösa tre-komma-femmor på macken i kvarteret bredvid. Men när jag parkerade min bil på min kostbara parkeringsplats hörde jag ljudet av glasflaskor som klingade mot varandra. Jag kollade i bagageutrymmet och fann en systemkasse med julöl som åkt med mig fram och tillbaka mellan Malmö och Ystad i snart två veckor nu. Samuel Adams Winter Lager: vad mer kunde jag be om? Whiskyn till blev Aberlour. Musiken just nu: XTC (se ovan), gamla favoriter som jag påmindes om när jag läste i senaste Mojo om kommande återutgivningar av några av deras mer briljanta plattor. Jag har en gammal vän, boende i the USA, som fick mig att uppskatta XTC på allvar. Hoppas du läser detta X-mas; jag lyssnar på Oranges and Lemons, ett fynd i cd-lådorna lika fint som ölen i bagageluckan. Och jag bryr mig om vare sig detta, eller detta just nu. Jag har ingen som helst anledning.
Det sägs att vi går mot ljusare tider nu, rent årstidsmässigt alltså. Och visst har den ljusare delen av dygnet blivit längre sedan det vände vid vintersolståndet. Men ibland undrar man om det har hakat upp sig någonstans i maskineriet. När jag vaknade till och kollade ut strax före åttatiden i morse kändes det mörkt som mitt i natten. Det verkar hänga på den skånska vinten, den illaberyktade. Just nu är det som om någon lagt en grå filt över Skåne, i alla fall över den del där jag befinner mig. Kolla själv på bilden ovan. Visserligen är fönstren inte nyputsade, men visst får man känslan av det gamla Ruhrområdet eller en vy från utkanten av någon gudsförgäten öststatsmetropol. Visst, jag bor omgiven av vägar och järnvägar (det senare tycker jag bara är ett plus, jag gillar att höra och se tågen) och detta är inte Malmös fagraste omgivningar. Men när syrénerna börjar blomma och träden får gröna musöron förvandlas detta gråtrista elände till något helt annat. Tro mig!
Dagens frågor: Varför? Hur dum får man bli? Ställer jag med anledning av detta.
Jag fick en kommentar på min blogg i går från en Fototrissdeltagare som saknade ett bidrag från mig. Det värmde förstås, men anledningen till att jag uteblev var att jobbet kallade. Jag hann inte fixa en fototriss. Men i dag på förmiddagen hann jag ge mig ut med kameran (efter att ha ratat en möjlig lösning med arkivbilder). Jag hade kommit fram till att jag skulle försöka ta tre bilder av Turning Torso från olika vinklar under en snabb inköpsrunda på stan. Det skulle inte vara några problem efterom det skruvade huset sticker upp lite här och var över hus och träd. Jag inledde på Östervärns station där man kan se TT mot horisonten. Och så kom ett persontåg inifrån centralen i full fart på väg mot Köpenhamn. Jag vände mig om på en impuls och knäppte febrilt medan tåget passerade bara en bit ifrån mig. Och, voilá, där hade jag min triss på tre röda sekunder! Hur andra har löst veckans utmaning kan ni se här.
Nu höjs det röster i konflikten mellan Israel och palestinierna om att Israel ska bojkottas samtidigt som man ska stödja Palestina. Att se varför man vill ha en bojkott av Israel, är inte så svårt. Deras attacker mot Gaza verkar ha gått över styr totalt och är sedan länge bortom alla rimliga proportioner. Men om man ger sitt stöd till Palestina, vad är det egentligen man stöder då? Den terroriststämplade organistionen Hamas, Fatah eller Jihad eller något annat av den kökkenmödding av organisationer (med Iran, som väl knappast är något folkrättsligt och demokratiskt föredöme, som stöd i bakgrunden) som tycks finnas? Jag ger gärna mitt stöd till det palestinska folket för att de ska få leva ett värdigt liv i fred och frihet. Men jag ger inte gärna mitt stöd till organisationer och länder som ser ett självändamål i att hålla konflikten i gång i evighet, eller till att Israel utplånats.
I dag, den 10 januari 2009, fyller en av rockvärldens riktigt stora, allas vår Rod Stewart, 64 år. Och innan jag hör er börja bua nu, vill jag gärna berätta att det fanns en tid då Rod Stewart var en rocksångare av guds nåde. Det var innan han via discon gick till en ny karriär och blev någonslags smörig schlagersångare. Synd på så rara ärtor tycker jag och om ni inte tror mig, kolla videon med Faces här ovan. De var ett band som som kunde konkurrera med Stones om titeln The Greatest Rock´n´Roll Band in the World, tro mig (och visst är det Ron Wood, pre-Stones, ni ser och hör på gitarr). Men inte nog med detta. En annan av mina personliga favoriter, Donald Fagen i Steely Dan, fyller 61 år i dag (nej, ingen av oss blir yngre). Det firar vi med Steely Dans version av I.G.Y. som finns med på Donald Fagens soloplatta The Nightfly.
Den illvilligt kallade "gubbrocktidningen" Mojo ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt det faktum att Tamla Motown (en radda blandade skivetiketter) fyller femtio år i år. Och den som aldrig hört talas om Tamla Motown eller några av deras artister kan ju sluta läsa här: Men visst har ni hört The Supremes, Marvin Gaye, The Temptations, Stevie Wonder, The Four Tops eller Martha and The Vandellas för att nu ta bara några exempel? Och vore Mojo inte Mojo skulle man inte heller ha en lista över de bästa Motownlåtarna. Men det är just vad man har, naturligtvis: De 100 bästa låtarna som spelats in under den etiketten. Och på tionde plats kommer låten här ovan. På plats elva finns mästerverket här nedan, alltid obehagligt aktuellt. Vilken är din Motownfavorit och vilken låt tror du är nummer ett på Mojos lista?
Denna inte alldeles enkla färgkombination kommer en fredag när jag ska ge mig av till jobbet, så det får bli till att söka i arkivet. Det är knappast min favoritkombination av färger. Jag hade en gång en arbetskamrat som inredde hela sitt arbetsrum i just dessa färger och jag hittar faktiskt inget bättre uttryck för detta än "overkill". En mer balanserad blandning av lila och svart tycker jag det är på min bild från Ike Turners konsert på KB i Malmö för drygt ett och ett halvt år sedan. Lite mer än ett halvår efter att han spelade där dog han. Vill ni se flera bilder där färgkombinationen lila/svart finns med så klicka in er här.
Det verkar som om friheten i Sverige är på väg att bli allt mer beskuren, och det när vi har en borgerlig regering som gärna framhåller sina frihetsideal och sina liberala värderingar. Och nu talar jag inte om FRA eller några sådana idéer om avlyssning och övervakning av medborgare i största allmänhet. Nej, nu handlar det om att poliser tydligen kan klampa in var som helst och drogtesta folk och kräva att man ska lämna urinprov. Det hände tydligen nu på Grammisgalan och en av dem som drabbades och blev rasande över detta var musikern Kleerup. Utan att ta ställning till vare sig Kleerups kvaliteter, hans musik eller eventuellt drogmissbruk gör mig hela historien häpen. Kan polisen bara hugga folk på måfå på vilka tillställningar som helst och kräva drogtester. Det låter ju som en polisstat av den värsta sort (och kom inte med något trams om ’rent mjöl i påsen’ och liknande) och något jag inte trodde förekom i Sverige 2009. Var ska dessa poliser slå till mot för tillställning nästa gång? Guldbaggegalan? Antikrundan? Nobelfesten? Idolfinalen? Fotbollsgalan? Idrottgalan? Allsång på Skansen? Riksdagens öppnande?
Det verkar som om det stora skolbranden i Södra Sandby utanför Lund nu kan få sin förklaring. Det finns misstankar om att ett par tonårskillars (som inte ens har åldern inne för att inneha fyrverkerier) lek med fyrverkeriraketer kan ha orsakat den kostsamma jättebranden. Jag har aldrig förstått den här nya traditionen med att hålla på och brassa av dånande och eldfarliga nyårsfyrverkerier från lucia fram till efter trettonhelgen. Kanske har vi nu ett bra argument mot idiotierna här, om vi nu ska ta upp en allvarlig diskussion om fyrverkeriernas vara eller icke vara.
Trettondagen är här och för de flesta är det väl den sista lediga dagen på den långa helgledigheten jul-nyår-trettonhelgen. Själv slipper jag inte så lätt undan, utan jag ska jobba i dag fastän det är helgdag. Nu har jag varit ledig sedan den allra sista veckan på det gångna året, tiden har svischat iväg, och nu är det tillbaka till bananlastandet. Jag är, som alltid, kluven inför det här jobbandet. Visst, man ska vara glad att man har ett jobb och så vidare, bla-bla-bla. Samtidigt tär det på krafterna att jobba, det är långt mellan återhämtningsperioderna. Men de tider då man kunde prata om sabbatsår och liknande verkar långt borta nu. I stället diskuterar man möjligheterna att fortsätta jobba till man är 72 år (och förvisso om rätten att få gå ner till halvtid när man är 61), delvis tydligen för att man ska kunna få en anständig pension.
De bekymren har inte längre Erik Darling, amerikansk folksångare, eftersom han dog den 14 december förra året. Det var han som på 1950-talet fixade ihop ett par jamaicanska folksånger och skapade The Banana Boat Song, om jobbandets uttröttande effekt, som blev en hit världen över.
En och annan av oss hoppas väl kunna pensionera sig via en jättevinst på spel. Men inte ens när den vinsten slår in ska man vara för säker på att det slutar lyckligt.
För övrigt att det bara att konstatera att, trots alla förhoppningar om fred och försoning och bättring, så vekar det rulla påsom vanligtäven 2009. Nej, nu är det dags att tänka på jobbet.
Söndag eftermiddag möttes Malmös paradhockeylag Mif Redhawks och IK Oskarshamn (min födelsestads paradhockeylag) i en match i hockeyallsvenskan. Matchen spelades i byggmästare Percy Nilsson senaste underverk, Malmö arena, som byggts på en åker i Hyllie utanför Malmös tätbebyggelse. Jag tänkte slå två flugor i en smäll: dels ta en titt på den nya arenan som jag ännu inte sett på närmare håll, dels få chansen att se Oskarshamn ännu en gång spöa Malmö. Och jag hoppades givetvis på att de allmänna kommunikationerna i form av en buss skulle kunna ta mig till arenan (jag kunde ju tagit bilen, men gynnar ju hellre kollektivtrafiken). Enligt den information skulle också linje 1 har förlängt sin rutt till arenan (som ju kommer att ligga intill en av Citytunnelns stationer när den är klar om ett par år). När jag tagit mig upp till Gustav Adolfs torg för att borda ettan frågade jag chaufförern om bussen verkligen gick till Malmö arena. "Till vad för något?", svarade han och tittade förvånat på mig. Alltså: ingen buss till hockeymatchen och för långt tillbaka hem för att hinna hämta bilen. Det lär ha gått (fast jag är osäker) någon buss, någon arrangemangslinje, ut till matchen, men då skulle man visst vara ute i väldigt god tid. Och till min glädje och förbannelse (jag missade ju matchen) spöade Oskarshamn Rödhökarna med 3-2. Jag missunnar inte Malmö att ha ett hockeylag i elitserien, om man nu kan göra sig förtjänt av att spela där. Men jag retar mig oerhört på den stöddige Mif-bossen och Malmö arena-byggaren Percy Nilsson. När Mif skulle börja spela sina matcher i arenan förra året sade han nämligen i tv att Mif helst skulle ta sig upp i eliserien nu, för annars fick man försöka locka publik till arenan i möten med (hånfullt leende) "storheter som (bland andra) Oskarshamn". Ät upp dina ord nu Percy. Moaaaaaahahahahahahahahahahaaaaaaaaaaa!!!!!
När vi nu gått in i 2009 är läget det, att jag fortfarande inte äger någon tv. Men min gode vän BT gör det, och medan han befinner sig ute på jobb på de sju haven har jag fri tillgång till hans stora och platta tv. Inte för att jag använder mig av den möjligheten särskilt ofta, men i går (fredag kväll) blev det många timmar med film på tv. TV4 visade först tredje delen i trilogin Sagan om ringen, Sagan om konungens återkomst, och rakt efter den Terry Gilliams De tolv apornas armé. Jag är ju gammal Sagan om ringen-fan och långt innan filmerna kom, läste jag Tolkiens böcker ett par gånger om. De två tidigare delarna av Peter Jacksons filmtrilogi har jag sett på bio, och gillat mycket, men av någon anledning (men fråga mig inte varför) såg jag aldrig den avslutande delen. Så den var ny för mig. Men oavsett alla invändningar man säkert kan göra mot mycket i berättelsen, satt jag som klistrad fram till dess att skeppet lämnat De grå hamnarna och Sam återvände hem till Fylke. Som klistrad satt jag även framför De tolv apornas armé, fastän det kanske var fjärde gången jag såg den. Terry Gilliam har väl inte alltid lyckats genomföra sina visioner i långfilmsformatet, men här har han fått in en fullträff. Så bygger filmen också på Chris Markers kortfilm La jetée (Terrassen), en av de filmer som gjort det alla största intrycket på mig i filmväg så här långt i livet. Det är någonting med tanken på tidsresor som fascinerar mig, eller kanske skrämmer mig. Men jag cyklade i alla fall hem i den svinkalla natten nöjd med min filmkväll. Däremot tål jag fortfarande inte den reklam som avbryter filmerna på TV4 gång på gång på gång. Jag vet inte om de som lägger in reklamen i den kanalen tror att vi som tittar är fullständigt hjärndöda, eller tror att de kan hjärntvätta oss på något vis. För att inte tala om all den egenreklam de gör för sina kommande programserier. Nu visade de säkert tio gånger under kvällen information om ett kommande lek/frågeprogram med de gamla vanliga uttjatade deltagarna. Vad är det som får folk i komedibranschen och tv-programbranschen att ständigt ställa upp i dessa idiotiska lekar och tävlingar? Det kan väl knappast vara behov av pengar eller integritet eller stolthet?. Jag vaccinerades i alla fall effektivt mot alla eventuella dragningar till att bänka mig framför tv:n när det börjar.
Så var det dags för 2009 års första fredagsfärger. Än en gång är det sådana där färger som man hittar på diverse idrottslag inom ett stort antal idrotter. Själv hittade jag dock inte mina motiv inom den världen, utan jag tog med mig kameran när jag åkte på inköpstur i dag. Så resultatet är från 2009. Det gröna och vita är inte dominerande i bilden (det är ju två bilder, men jag tycker dom hänger ihop så pass att det är en bild), men färgerna hänger samman med den geografiska placeringen. Och det finns faktiskt grönt och vitt på mer än ett ställe i bilden/bilderna. En himla massa grönt och vitt lär ni hitta här.
Så är då 2009 på gång och snart har nyårsdagen gått i ett ganska stillsamt tempo. Jag firade själv in nyåret på den skånska landsbygden, tillsammans med gudbarnet och hennes föräldrar, fjärran från stim och stök. Visst kunde man höra ett jämntjockt muller av fyrverkerier från omkringliggande städer och samhällen just vid tolvslaget (och vi skickade faktiskt själva upp några raketer) men det var jämförelsevis idylliskt. Nyårsdagen lyckades vi ta oss ut och gå en lång promenad i solskenet hela vägen runt en liten mellanskånsk sjö. Det var gnistrande solsken, minusgrader och is på sjön som bar en och annan skridskoåkare. På väg hem blev vi invinkade i en lömskt placerad nykterhetskontroll som polisen hade i ett av de mellanskånska samhällena. Men den klarade vi elegant innan vi for hem och njöt av hemlagade hamburgare. Nu känner jag att jag nog ska kunna sova den rättfärdiges sömn i natt: jag motionerade (promenaden runt sjön tog en bra bit över en timme) på årets första dag och jag lärde mitt gudbarn lite photoshopping som hon ska använda i sitt mangatecknande. Och i morgon har jag hela fredagen ledig! Tjoho!
Det finns musiker och det finns musiker.
