En arbetsdag och en höstmånad är över

Somliga dagar känns längre än andra dagar, och att just denna söndag, den sista i oktober 2010, kändes extra lång kan ju bero på att den faktiskt var det.
Vi gick ju tillbaka till normaltiden, om nu någon skulle ha missat det.
Därmed fick vi en extra timme att, i mitt fall, sova ut på.
Nu är jag på jobbet, inne på min trettonde timme sedan jag kom hit och nu är det bara en halvtimme kvar att sitta av.
Jag läste precis en liten artikel om att var tredje person här i Sverige har någon slags författardrömmar och skulle vilja ge ut en bok i eget namn.
Jag ska erkänna att jag nog har varit (kanske fortfarande är) bland dem själv.
Jag har alltid gillat att skriva och har väl då och då i alla fall drömt om att skriva saker andra vill läsa och få ut något av.
Något "riktigt" har det hittills inte blivit av det, även om den här bloggen, med sina 2100 inlägg nu, kanske är så nära jag kan komma. Plus en försvarlig binge kollegieblock fyllda av någon slags dagboksanteckningar från den fördigitala tiden.
Men du som läser detta, har du haft några sådana drömmar, om att ge ut en bok i eget namn? Det vore intressant att höra om.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg, Bloggar, Jobb, Ledighet, Sommartid, Författare, drömmar, skriva

Fototriss: Så här ser det ut där jag är i dag 9

Sista dagen i oktober 2010, återgång till normaltid (ni har väl satt tillbaka era klockor?) och Halloween och nystart på Fototriss.
Jag var på 50-årsfest i går kväll och det var var hjärtligt och trevligt och lite stökigt som det brukar vara när en massa glada människor träffas och festar.
Och mat och dryck i massor och rökning på gården och häng i köket och ett överfyllt presentbord (populär kille, födelsedagsbarnet!).
Här är några ögonblicksbilder från kalaset.
Fler bilder från denna dag (helg) hittar ni här.
Nu ska jag ge mig av och jobba resten av dagen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Fototema, Fototriss, Fest, 50-årsfest, Kalas, Malmö, Rörsjöstaden

Veckans fönster 104: Nattligt

Veckans fönstertema på Susannes fotoblogg, Nattligt, passade mig som handsken eftersom jag jobbade fredag kväll och kunde ta några bilder när jag slutade klockan 01.00 natten mot denna lördag.
Denna lite lugubra innergård återfinns i Kristianstad och nog känns det väl nattligt så det förslår.
Flera bidrag till det nattliga fönstertemat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fönster, Natt. Nattligt, Lugubert, Kristianstad

Tema fredag 29 oktober: Siffror

Ja, det har redan hunnit bli lördag denna helg när jag lägger in mitt bidrag till Sinneskattens fredagstema som är: Siffror.
Ett inte alltför knepigt tema. Vi är ju omgivna av siffror och bokstäver var vi än befinner oss nuförtiden.
Min bild tog jag på väg till jobbet i går på Centralstationen i Malmö. Det gäller att hålla koll på spårnummer och tågnummer och avgångstider.
Det finns många siffror här om man kollar ordentligt.
Ännu fler hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fotobloggar, Fototema, Fredag, Malmö, Siffror, Tåg, Malmö, Malmö Centralstation

Varför extraknäcker höjdarpolitikerna så mycket?

Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten nöjer sig inte med ett (troligtvis välbetalt) jobb som tjänsteman i moderaternas högre sfärer (eller som tidigare riksdagsledamot). Nej, hon låter sig bjudas på resor och hon extraknäcker med styrelseuppdrag.
Inte förrän det avslöjas hur det ligger till blir hon tveksam och väljer att avstå från extrainkomsterna.
Riksdagsledamöter, kvinnor som män, tjänar rätt bra med pengar jämfört med den genomsnittlige väljaren (och de tycks få sina löner höjda regelbundet utan tjafs med arbetsgivaren).
Men tydligen är det inte nog med löner i den klassen.
Våra folkvalda kanske har för lite att göra i riksdagen, de kanske är lite understimulerade i uppgiften som folkvalda.
För hur kan det annars komma sig att de tycks ha tid med andra jobb och extraknäck vid sidan av jobbet i riksdagen?
Det kan väl inte vara så simpelt som att det finns en girighetskultur bland våra riksdagsledamöter, att mycket vill ha mer?
Kanske gäller det att ta för sig av kakan medan man har tillfälle.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Pengar, Lön, Extraknäck, Riksdagen, Riksdagsledamöter, Sofia Arkelsten, Moderaterna, Folkvalda, Girighet

Nu är det nya saker att oroa sig för

Under många års tid hade jag ett fast, och på många vis trevligt, arbete i Malmö och kunde med cykel ta mig till och från arbetet på drygt tio minuter.
Sedan närmare tio år nu finns det inget sådant jobb för mig i Malmö (ja, ett tag hade jag diverse vikariat i branschen) och jag fick återgå till att bli pendlare.
Några år fungerade det med tåget, men sedan blev jag tvungen att skaffa mig en bil för att fixa det. Bilkörning på vägar där man trängs med mängder av långtradare, där andra trafikanter inte kan ha nog bråttom och det kryllar av vilt längs med och på vägarna, är aldrig någon njutning.
Så nu har jag lyckats hitta ett sätt att utnyttja tåget igen, bilen har stått stilla på parkeringen här hemma hela veckan nu.
Men då får man i stället börja oroa sig för att tågen verkligen ska gå som det är utlovat. Inte ens tågtrafiken är försäkrad mot olyckor.
Därmed kan man inte alltid vara hundra procent säker på att man kommer fram som man planerat. Att se till att folk på bästa sätt kan åka kollektivt måste ju annars vara ett område som våra politiker borde prioritera.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Trafik, Tåg, Bil, Pendling, Skåne, Arbete, Kollektivtrafik, Stambanan, Olyckor

Lite livsfilosofi från en bardisk

Jag var på Kulturbolaget, alltså musikstället KB, i Malmö på torsdagskvällen.
Jag hade biljetter till konserten med The Gaslight Anthem och hade först problemet att bli av med den extrabiljett jag hade köpt i förköp och som sedan ingen annan kunde utnyttja.
Jag lyckades sälja biljetten till en kille som skulle gå men som inte köpt förköp och så stegade jag in och satte mig vid bardisken medan inte mindre än två förband värmde upp inför huvudattraktionen från New Jersey, USA.
Med en Guinness som sällskap (och en väldig massa människor runtomkring mig) fick jag tid att filosofera lite där vid bardisken.
• Jag kom fram till att jag inte är rätt man att skicka upp när det blir tie break i quizet på Pickwick. I onsdags var vi ett av tre lag som hade samma vinnarpoäng och därmed skulle vinnaren utses med hjälp av minst en extrafråga. Mina lagkamrater blånekade att ta hand om tie breaket och jag fick offra mig. Precis som förra gången gick det åt skogen, en från de övriga lagen hann svara rätt innan jag fick chansen.
• Publiken på konserter har ofta slående likheter med de artister de gillar och går för att se live. Inslaget av kepsar (gubbmodeller och basebollvarianter) och hattar samt tatueringar modell mer omfattande (både på män och kvinnor) var mycket påfallande den här kvällen.
• Egentligen behövs det inte några Facebookgrupper och Vi älskar Malmö-kampanjer för att visa att man gillar Malmö. Bästa sättet att visa att man gillar stan är att använda sig av dess möjligheter, att till exempel gå på konserter på KB eller på quiz på Pickwick. Ju fler vi är som är ute på stan, desto sämre möjligheter har de mörka krafterna att ta plats.
• När jag klivit upp från platsen i baren för att kolla Gaslight Anthem fick jag åter klart för mig att den rökdoft som förr fyllde rockklubbar och pubar ersatts av mer mänskliga dofter. Under extranumren var det någon som (i extas?) en bit framför mig släppte en brakare i den högre skolan. Inte för att jag vill ha tobaksröken tillbaka, men folk som helt ogenerat släpper väder bland folk i offentliga lokaler är sannerligen inte att leka med heller.
Ja, och hur var då konserten, alltså huvudattraktionen?
Jo, det var rockmusik av gammal gott märke, väl framförd av ett tajt och välspelande band (som har en del riktigt bra låtar på repertoaren).
Lite som en blandning av Bruce Springsteen (som de räknar in bland sina fans och vänner) och The Clash.
Det räcker långt för mig.
De spelar i Göteborg i dag, fredag och i Stockholm på söndag.
Ta chansen att bli på gott humör av ett ungt och energifyllt amerikanskt band.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Filosofi, Bar, Bardisk, Guinness, KB, Kulturbolaget, Quiz, Malmö, Rock, The Gaslight Anthem, Dofter, Facebook

The Cool Ruler har lämnat scenen

En av mina absoluta reggaefavoriter, Gregory Isaacs, alias The Cool Ruler, har lämnat scenen för gott.
Enligt nyheter i diverse media dog Gregory Isaacs i början av veckan i sitt hem i London av lungcancer.
Som många av sina musikkollegor på Jamaica var Gregory Isaacs rasta och hade budskap att förtälja i sina låtar. Men mest känd var han kanske för sina kärlekslåtar, sensuella och sugande låtar som fick framgångar inom dancehall-stilen på 1980-talet.
En av hans största hits heter Night Nurse och den nattsköterska han trängtar efter ska kunna hjälpa honom med hans kärleksbekymmer, förstås.
The Cool Ruler hade sin sammetsröst, sin coola scenstil och sin eleganta klädsel som kännetecken, och även om han börjat bli lite till åren när jag såg honom i Malmö för några år sedan gjorde han fortfarande skäl för sitt smeknamn.
Han var en av reggaens stilbildare, utan tvekan.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Död, Gregory Isaacs, Reggae, Jamaica, Dancehall, Malmö

Ingen resa den långa vägen hem i natt

Om en kvart slutar jag mitt jobb och är fri (man ser det som att man är fri när man inte jobbar, vad är man då när man jobbar?) ett par dagar, men i natt bär det inte hem till Malmö.
Hade det funnits ett tåg som gått strax efter klockan ett hade det inte varit några problem, men kollektivtrafiken är inte till för nattarbetare som jag.
Så jag ska sova i min övernattningslägenhet och ta ett tåg hem i morgon förmiddag. Jag har nämligen blivit trött på att ligga ute på vägarna och trängas med hetsande, stressade trafikanter.
Nåväl, jag råkade se att Sverige rasat några platser i någon sorts välståndstabell.
Undrar hur man räknar ut placeringarna i den tabellen och vad det är man kallar välstånd.
Speciellt med tanke på att listan toppas av Norge, ett land vars bidrag till populärmusikhistorien är black metal (se ovan) och några hemska Melodifestivalplågor. Ett land där ett par hundra människor årligen dör av heroinöverdoser.
Tvåa kommer till råga på allt Danmark, ett modelland för alla främlingsfientliga rörelser som vill få inflytande.
Är det verkligen dessa båda länder som erbjuder sina medborgare det högsta välståndet vi kan tänka oss?

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Ledighet, Pendla, Pendling, Kristianstad, Malmö, Skåne, Trafik, Bilar, Välstånd, Norge, Heroin, Danmark

Det ryms mycket inom varje människa

Jag sitter och väntar på att det ska bli dags att gå och knoppa och avsluta tre dagars ledighet med att samla krafter inför ett par långa arbetsdagar.
Jag har tvätt på tork nere i torkrummet och ska vänta en stund till innan jag ger mig ner och hämtar den. Och jag har lite söndagsångest.
Så jag har surfat runt lite för att hitta något att blogga om, men än så länge har det mest blivit lite småelaka kommentarer hos några högerbloggare (= M-bloggare, som jag tycker kommer undan för lätt i dessa SD-tider).
Så kom jag till Evas blogg, Jahaja (där jag regelbundet är inne och kollar) och hittade ett inlägg kallat Gråten i halsen, om gråt och ensamhet och sorgsna känslor. Jag tänkte jag skulle skriva en kommentar, men kom inte på något bra att skriva.
En stund senare gjorde jag ett nytt försök och då låg där ett nytt inlägg kallat Glädjen i hjärtat och ett konstaterande att det är mycket som ryms inom en människa.
Så jag knyckte det till rubriken här ovan, och på tal om gråt plockar jag in en låt med Townes Van Zandt från dokumentären Heartworn Highways.
Det sägs att han själv tyckte att låtarna han sjöng kunde vara så sorgliga att han föll i gråt under konserterna och att han, bisarrt nog, ofta berättade dråpliga historier för sin publik mellan låtarna "för att de inte skulle plocka fram rakbladen".
Uppenbarligen kunde han få andra att gråta med.
För att väga upp Townes Waiting Around to Die, plockade jag också in Iris DeMents vackra Sweet is the Melody, en glädjefylld låt, men ändå med ett stråk av sorgsenhet i.
Glädjen och sorg(senhet)en ligger kanske närmare varandra än vi tror.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Glädje, Sorg, Gråt, Söndag, Arbete, Ledighet, Musik, Townes Van Zandt, Iris DeMent

Inte dumt att få vara i John Cleeses sällskap

Eftersom jag är född på 50-talet (1950-talet alltså) blev det på något vis naturligt att jag skulle falla först för The Beatles och sedan för Monty Python´s Flying Circus.
Det fanns saker i min omgivning under uppväxten som ledde till att jag uppskattade den sortens musik och den sortens humor (vilket jag knappast var ensam om).
Jag påstår inte att musiken och humorn var bättre förr, alltså när jag växte upp, men Beatles och Monty Python är grundstenar i en kultur som min generation (ett begrepp jag är rätt generös med att sätta tidsgränser för) kan referera till.
The Beatles fick jag aldrig chansen att se spela live (men jag känner folk som har gjort det, liksom jag känner folk som sett Rolling Stones när Brian Jones fortfarande var med i bandet), och Monty Python fick jag njuta av via tv.
Men någonstans längtade jag efter att få se åtminstone någon av Beatles i verkligheten och kanske få se en föreställning där någon av Monty Python-medlemmarna medverkade.
Vad gäller Beatles fick jag först hålla till godo med Ringo som var i Malmö med sitt All Starr Band någon gång under första halvan av 90-talet. Bra musiker på papperet, men rätt trist musik.
Så småningom (i början av 2000-talet) köpte jag en billig biljett (100 svenska kronor) av en försäljare utanför Parken i Köpenhamn och fick se Paul McCartney med band spela låtar ur Beatles-, Wings- och den egna repertoaren.
Då kände jag starkt den där kopplingen tillbaka till tonåren och till det som gjorde att jag föll för The Beatles.
Samma känsla fick jag i går kväll när jag från tredje bänkraden såg John Cleese ge en enmansföreställning i Malmö konserthus.
Det var ingen traditionell stå upp-föreställning (och han är vid 71 års ålder (fyller det på onsdag) knappast kapabel att bjuda på Silly Walks), utan nästan ett föredrag om Cleeses uppväxt och karriär i humorbranschen, komplett med tv- och filmklipp visade på en skärm.
Allt gjort efter ett välrepeterat och mycket ordrikt manus fyllt av humor och värme (och en och annan liten utvikning) och framfört av ett komiskt geni.
Bara inledningen, när han skulle tala till oss på "svensk" engelska (vi svenskar lever nog lite för ofta i tron att vi talar perfekt "engelsk/amerikansk" engelska) var obetalbar.
Jag vet inte om en och annan i publiken kanske väntat sig en föreställning i sketchform och blev lite besviken. Jublet, skratten och applåderna i den fullsatta salongen tydde inte på att det kunde vara många.
Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle tro innan John Cleese stod där livs levande framför oss, men jag vet att de något mer än två timmarna (med en kort paus) drog iväg snabbt och att jag fick skratta högt gång på gång.
Det tycker jag räcker långt.
Vill ni läsa en regelrätt recension av föreställningen, så finns en här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om 1960-talet, 60-talet, The Beatles, Beatles, Ringo Starr, Paul McCartney, Monty Python, Monty Python´s Flying Circus, John Cleese, Malmö konserhus, Humor, Musik, Engelska, Malmö

En afton med John Cleese, kan det vara något?

Malmö verkar vara staden på mångas läppar nu, men inte av den anledning man som Malmöbo kanske skulle ha kunnat önska sig.
Nej, nu pratas det om skjutande och om en eventuell "laserman" som smyger runt i mörkret därute och vill...
Ja, vadå?
Jag ska inte bidra med ytterligare spekulationer eller funderingar kring detta. Det finns så många andra som skriver och spekulerar kring det som pågår.
Och jag har en känsla av de flesta som höjer rösten i sorlet egentligen inte vet ett dugg mer än jag vet. Jag vet inte hur man kan slå fast att det ens rör sig om en enda person, eller ens en man.
Nej, just nu funderar jag på hur det ska bli att se John Cleese livs levande på scenen i Malmös konserthus. Dit ska jag i kväll för att se hans enmansföreställning som han turnerar med i Sverige nu.
Märkligt nog tycks det inte ha varit något större pådrag inför Malmöbesöket; jag vet folk som brukar hålla sig informerade som inte ens vet om att Basil Fawlty kommer till stan.
Men jag var tidigt ute och skaffade biljetter, som inte var billiga, och kommer att kunna studera denne legendariske komiker från tredje bänkraden i konserthuset.
Jag lovar återkomma med en rapport om hur det var.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Lasermannen, Skott, Skjutningar, Skjutande, Polis, Spekulationer, John Cleese, Monty Python, Fawlty Towers

Veckans fönster 103: Osynligt

Så var det dags för ännu ett tema den här veckan, Veckans fönster som ska vara: Osynligt.
Det kan ju fönster vara på ett ganska förrädiskt sätt; jag har själv sett folk som, oavsiktligt, försökt kliva igenom glasdörrar och busskurar byggda av glasväggar, men överraskade smackat in i rutan.
Nåväl, mitt bidrag till detta är en husvägg, huset jag bor i faktiskt, där perspektivet gör fönstren närmast osynliga fast de finns däruppe.
Flera osynliga fönster finns det här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fotobloggar, Fototema, Fredag, Fönster, Osynligt, Malmö, Kirseberg

Tema fredag 22 oktober: Rutig(t)

Min lediga fredag är här, och efter en tuff torsdagskväll på jobbet körde jag hem mitt i mörka oktobernatten och var sedan helt slut.
Jag sov bort hela förmiddagen, men till veckans fredagstema hos Sinneskatten, Rutig(t), lyckades jag ta ett par bilder innan jag lämnade Kristianstad. Jag orkade bara inte lägga in bilderna när jag väl var hemma.
Så nu, fredag eftermiddag, kommer lite rutig, regnvåt nattstämning från nordöstra Skåne.
Fler bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fotobloggar, Fototema, Rutig, Fredag, Oktober, Regn, Kristianstad, Skåne

Vintern kom tidigt till Skåne i år

Jaha, då har Skåne drabbats av årets (säsongens) första snöfall.
Det lär ha kommit rejält av den vita varan över vissa delar av landskapet. Men i Kristianstad, där jag befinner mig nu, verkar flingorna smälta så fort de når marken.
Jag kan inte påstå att jag gillar det här tidiga snöandet, och jag hoppas verkligen att det inte är något tecken på en lång vinter.
Men jag känner mig rätt nöjd med att jag har en lägenhet att går till när jobbet slutar om några minuter. Tajmingen kunde inte vara bättre: första natten jag ska sova i lägenheten snöar det, och hade jag inte beslutat mig för att sova här i stan, hade jag fått halka hem på snorhala vägar i en bil med sommardäck.
Hoppas nu bara att jag inte halkar omkull på väg till lägenheten.
Och att jag får sova gott i nya sängen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Väder, Vinter, Snö, Skåne, Pendling, Kristianstad, Malmö, Halka, Oktober

Ännu en säng väntar på mig långt hemifrån

Två lediga dagar har svischat iväg och i morgon, onsdag, är det dags att åka de nära tio milen till jobbet igen.
Skillnaden är nu att jag inte lär vara tvungen att åka tillbaka till Malmö efter arbetsdagens slut, utan jag har en säng som står och väntar på mig i min nya övernattningslägenhet.
Jag har insett att vare sig jag eller min bil kommer att orka med att fortsätta pendla på det vis vi gjort nu under mer än ett halvår.
Trots konstiga regler för vad man får göra för avdrag för att upprätthålla ett jobb på en annan ort än den man bor i, så lär detta bli den bästa lösningen. Jag ska till och med kunna utnyttja kollektivtrafiken i stor utsträckning när jag har en övernattningsmöjlighet.
Men visst är det en aning schizofrent att ha sovplats på två olika ställen.
Jag vet, för det är inte första gången jag tvingas ha övernattningslägenhet för att kunna behålla jobbet.
Men det är, som man säger, inte mycket att be för.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Ledighet, Övernattning, Pendlande, Pendla, Avdrag, Deklaration, Skåne, Malmö, Kristianstad, Kollektivtrafik

Interview var defintivt värda ett bättre öde

Man kan väl knappast påstå att det finns någon slags gudomlig rättvisa inom musikens värld.
Somliga band och artister kan slå igenom och göra sig rika och berömda med vilket skräp som helst, medan somliga gör fantastisk musik som knappast någon lägger märke till.
I den senare kategorin återfinner vi det engelska bandet Interview, som dök upp i new wave-eran i slutet av 70-talet och skivdebuterade 1979 med LP:n Big Oceans.
Skivan är ett litet mästerverk i popsoulgenren och där återfinns inte en dålig, eller överflödig, låt.
Dessvärre går den inte att hitta på Spotify. På Youtube finns en handfull låtar, bland annat den här ovan: den melankoliskt sprittande Blow Wind From Alesund (måste nästan syfta på Ålesund i Norge, eller?) som ger en bra aning om hur oefterhärmligt bandet lät.
Själv har jag kvar mitt gamla vinylex av Big Oceans, någon cd-variant har jag aldrig kommit över, men det lär finnas.
Interview gjorde en skiva till, Snakes And Lovers, sedan vände man en oförstående publik ryggen och upplöste bandet.
Den oförstående publiken får skylla sig själv: Interviews båda skivor får sorteras in i kategorin "Great Lost Albums".
De var värda ett bättre öde.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, New Wave, 1970-talet, Interview, Big Oceans, Ålesund, Orättvisa, Rättvisa, LP, Soul, Pop

Always Look On the Bright Side of Life

Så har lördagen den 16 oktober 2010 passerat, årsdagen av folkomröstningen 1955 om höger- eller vänstertrafik i Sverige och av min (fortfarande högst levande) mammas och (sedan många år avlidne) pappas bröllop 1943.
Eftersom jag var väldigt trött efter en intensiv arbetsdag, till klockan 01.00 på fredagen, har jag mest sovit och ätit (med en liten shoppingtur insprängd) denna oktoberlördag.
Men på kvällen tog jag mig samman och tillbringade drygt tre timmar inom Nöjesteatern i Malmös väggar, större delen på den allra första bänkraden i själva teatersalongen.
Min gode vän BV hade nämligen en extra biljett till musikalen Spamalot på sagda teater, som han skulle se (musikalen alltså, inte själva teatern) i sällskap med sina tonåriga barn.
Jag hängde på och hade en bra kväll där denna kombinerade Hipphipp/Monty Python-föreställning med dans, sång och komik utspelade sig bara några meter framför oss.
Man kunde se Hipphipp-gossarna, Johan Glans, Adde Malmberg, Anki Albertsson, dansare och sångare, med flera, rakt i vitögonen, och för mig, som sällan ser "levande" teaterföreställningar var det upplivande.
Föreställningen bygger på Monty Pythons Holy Grail-film, och fungerar alldeles utmärkt i sin försvenskade version.
Den rekommenderas varmt, framförallt om man gillar Monty Pythons klassiska humor, eller, tja, humor överhuvudtaget.
De som gillar Johan Glans hade hörbarligen en helkväll de med.
Det är kul och faktiskt lite tänkvärt därtill och framfört i ett sällan sackande tempo.
Och slutet är garanterat minst dubbelt så lyckligt som ett vanligt lyckligt slut.
Och så sjunger de Always Look on the Bright Side of Life, två gånger till och med (fastän den ju inte ens är med i Holy Grail-filmen).

Jah Hollis

PS. Hemska saker skulle också kunna hända den som försökte fota eller filma under föreställningen, fick vi veta innan den började, (det förekom ju en del medeltida vapen i den) så bilden här ovan är från souvenirståndet i foajén). DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Ledighet, Lördag, Sömn, Teater, Musikal, Hipphipp, Johan Glans, Adde Malmberg, Monty Pythion, Spamalot, Malmö, Anki Albertsson, Holy Grail
Jah Hollis

Veckans fönster 102: Skuggigt

Veckans fönstertema hos Susanne är: Skuggigt. Jag tar lite hjälp av Jesse Colin Young och hans Youngbloods för att förstärka effekten av mitt bidrag:

Darkness, darkness, be my pillow,
take my head and let me sleep,
in the Coolness of your shadow,
In the Silence of your deep...

http://www.youtube.com/watch?v=a-CYWbfFoXY

Fler bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Skuggigt, Skugga, Mörker, The Youngbloods, Jesse Colin Young, Kristianstad

Tema fredag 15 oktober: Reseupplevelser

Efter en veckas uppehåll är Fredagstemat tillbaka på Sinneskattens/Carinas blogg.
Och denna fredag, som börjar om en dryg halvtimme, är fototemat Reseupplevelser. Och det kan ju, liksom rätt många teman, tolkas på en rad olika vis.
Min tolkning är en bild tagen vid en av de resor jag varje arbetsdag (alltså mint två gånger i veckan) gör till och från mitt jobb.
Kristianstad tur och retur från Malmö innebär sammanlagt drygt 19 mil på väg där tempot kan vara ganska hetsigt.
Jag är inget föredöme som sitter och fotar samtidigt som jag säkert håller uppemot 100 kilometer i timmen. Men föraren av Skånetrafikens gula buss bakom mig kör ännu fortare och är på väg i fatt mig.
Jag skulle tippa att den föraren bryter mot lagen som så många andra yrkesförare (bussar, minibussar, företagsbilar och långtradare) gör på den här vägsträckan.
Det är i alla fall ofta min upplevelse av den här resan.
Varför har de så bråttom?
Flera bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fredag, Resa, Resor, Skåne, Malmö, E22, Kristianstad
Läs även andra bloggares åsikter om Skånetrafiken

Tänka sig, en nyhet som gör oss alla glada!

Just nu är arbetet med att lyfta ut gruvarbetarna som varit instängda i en gruva i Chile sedan i somras i full gång.
Det verkar gå vägen, nästan häften är uppe klockan 18 svensk tid, och det är bara att hoppas att alla 33 ska komma upp till ytan oskadda.
Tänka sig att en glad nyhet kan engagera människor runt hela världen så som räddningen av gruvarbetarna tycks ha gjort.
Annars verkar det ofta som om det är det mörka och hemska som lockar folks intresse i dessa tider.
Se bara på bilder från olycksplatser hur folk flockas för att ta del av eländet.
Eller har jag en för misantropisk syn på det hela?

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Glädje, Sorg, Gruvarbetare, Chile, Räddning, Elände, Självmord, Olyckor

Livet: En radda kriser avbrutna av återhämtning?

På väg till jobbet i går, en underbar höstdag med klarblå himmel över Skåne och vägen kantad av träd i höstens alla färger (nej, bilden här ovan är från i somras), hörde jag på radion Anders Borg presentera sin budgetproposition.
Det viktigaste målet med budgeten lär vara "full sysselsättning", något man väl aldrig lyckats med i ett land styrt med kapitalismen som ledstjärna, men möjligen i någon stenhård diktatur.
Jag tycker nog att det viktigaste målet borde vara att skapa ett samhälle där alla människor får en chans att leva ett liv de tycker är ett värdigt liv i harmoni med sina medmänniskor och med naturen.
Men ska man nu tro Anders Borg så är livet av allt att döma en lång radda kriser med perioder av ekonomisk återhämtning däremellan.
Hur kul låter det?
Och hur realistiskt är det att sätta upp mål som "full sysselsättning" om det är så det ligger till? Borg och Moderaterna är ju inte heller ensamma om att fundera i de här banorna. Det verkar snarare inte finnas något parti som inte är inne på det här spåret.
Visst, jag (som jobbat överlägset största delen av mitt liv) inser ju att arbete ger en inkomst och att det kan ge mycket mer därtill.
Men var finns visionerna om vad vi ska kunna göra med våra liv och tillgångar om vi nu skulle lyckas hitta "sysselsättning" till nästan allihopa av oss?
Jag tror jag ska starta en sekt av något slag när jag funderat lite mer över saken.
Men först ska det bli quiz i afton hoppas jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobb, Arbete, Budget, Budgeproposition, Politik, Anders Borg, Full sysselsättning, Quiz

En vinterpremiär som gärna fått vänta

Vi befinner oss nästan framme vid mitten av oktober, årets andra höstmånad.
Vi har fortfarande sommartid, inte förrän om nästan tre veckor kommer vi att gå tillbaka till normaltiden (gissa om det kommer att börja kännas riktigt mörkt om kvällarna då).
Men redan nu känns det som vinter på nätterna, ända långt nere i Skåne.
I natt, när jag slutat jobba en timme efter midnatt och skulle åka hem till Malmö igen, fick jag vara med om en säsongspremiär jag gott kunde väntat ännu en tid med att få uppleva.
Det glänste av frost på bilens fönster och jag fick plocka fram isskrapan och skrapa rutorna rena.
Det kändes kallt som f-n om fingrarna och var inte kul på något vis.
På tal om f-n, så undrar jag varför religion i alla dess mer eller mindre märkliga former har blivit så i ropet igen på bara några år.
Jag trodde i min enfald att mänskligheten utvecklades mot en större upplysning och att tillbedjandet av diverse gudar skulle vara på avtagande.
Men nu går det inte en dag utan att det på ett eller annat vis debatteras kring religiöst hokus pokus.
Och märkligt nog verkar religionen mest uppmuntra till oenighet och stridigheter.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Vinter, Årstider, Höst, Frost, Kyla, Skåne, Religion, Gudar

Tiden bara springer ifrån Jah Hollis

Jag vet att jag klagat och frågat mig det förr: men vart tog denna lediga helg vägen?
För att i alla fall ta in lite grann på försprånget som tiden alltid verkar ha till mig ska jag göra en liten resumé från veckan som gått.
Några höjdpunkter och en del lågvatten.
Jag går ända tillbaka till tisdagen den 5 oktober då jag tog bilen och i ett utbrott av spontanitet gav mig i väg till Lund för att titta på en konstutställning.
Lund ligger inte långt från Malmö, men nuförtiden går det månader, eller mer, mellan de gånger jag sätter min fot i Lund.
Förr gick jag mycket på konserter i Lund, framförallt på Sparta, Olympen och Mejeriet. Nu har Malmö ett mycket bättre utbud och för mig har Lund som konsertstad helt dött ut.
Jag umgicks även en gång i tiden mycket med goda vänner i Lund och ett par av dom bodde i ett område som heter Papegoj(e)lyckan och som ligger på Väster, och där jag har haft många, många roliga stunder i livet.
Ingen av mina gamla vänner bor kvar där, men utställningen jag skulle se fanns i Västers bibliotek i Papegoj(e)lyckan.
Det var bloggvännen Eva som ställde ut, och eftersom jag tidigare lyckats missa en av hennes utställningar, ville jag inte göra samma miss(tag) en gång till.
Utställningen fanns i bibliotekets kombinerade café och tidningsläsningsrum och det kändes rätt familjärt på någon vis att kolla in konstverken bland fikande ungdomar och tidningsläsande (och nyhetskommenterande) herrar (se bilden närmast ovan texten här).
Jag ska inte skriva någon recension, bara konstatera att jag gillade bilderna och att upplevelsen var värd trippen till Lund.
Vill ni se en del av det jag såg, så gå in här och kolla under "målat".
Efter den höjdpunkten var inlämningen av bilen på service på fredagsmorgonen starten på en lågvattenupplevelse. Det enda roliga var att ta bussen från verkstaden in till Värnhem där det rådde morgonrusning (se bilden överst här ovan texten, ja, ja, det är inte Tokyo eller New York eller ens Stockholm, men det var livligare än vad det ser ut på bilden), något det var åratal sedan jag upplevde.
Fredagskväll, en höjdare: Vi gick åtta stycken och åt på Sankt Markus vinkällare och betalade med vinstcheckar från quizet på Pickwick, som ingår i samma krogkonglomerat som Vinkällaren.
Vi har samlat på oss vinster i överflöd de senaste fem åren och nu tog vi ett djupt tag ner i påsen med checkar. Vi åt och drack för sammanlagt runt
6 500 kronor från mat- och vinmenyn.
Och ändå gick vi därifrån med vinster värda närmare 6 000 kronor kvar i påsen.
Ett trist lågvatten inföll sedan på lördagen då gudbarnets pappa blivit sjuk och lagts in på sjukhus i Lund och vi fick ställa in den planerade födelsedagsfesten för den nyblivna 14-åringen.
Resten av helgen präglades tyvärr av detta och jag hade svårt att vara social eller hitta på något vettigt här hemma, mer än att skriva dödligt långa blogginlägg och sent på söndagskvällen släpa mig till Hemköp och handla.
Och i morgon börjar, som sagt, jobbandet igen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Helg, Jobb, Ledighet, Konst, Konstutställning, Lund, Väster, Pepegojelyckan, Bibliotek, Bilverkstad, Service, Malmö, Värnhem, Rusningstid, Pickwick, Quiz, Malmborgen, Sankt Markus Vinkällare, Födelsedag, Sjukdom, Håglöshet

Solomon Burke död på väg till Paradiso

En av de stora i, både bokstavligt och bildligt talat, inom den amerikanska soulen dog i dag, söndag, på väg till en utsåld konsert i Amsterdam.
Solomon Burke, pastor, låtskrivare och av somliga ansedd som alla tiders bäste soulsångare, dog när hans plan från USA precis hade landat i Amsterdam. Konserten med Solomon Burke skulle ägt rum på legendariska musikstället Paradiso på tisdag och den var sedan länge utsåld.
Solomon Burke hade sin första storhetstid på 60-talet och var bland annat en stor inspiration för Rolling Stones, som hade hans kanske mest kända låt, Everybody Needs Somebody to Love, på repertoaren under många år (låten är även med på Stones andra LP).
Hans karriär som artist fick en nytändning i början av 2000-talet med skivan Don´t Give Up On Me med låtar skrivna av en radda av vår tids mer kända populärmusikkompositörer.
Solomon Burke blev 70 år, ingen ålder bland dagens pop-, rock och soulartister.
Men man kan väl misstänka att hans på senare år allt omfångsrikare kroppshydda kan ha förkortat hans liv.
Solomon Burke var också under delar av sin karriär verksam som pastor och predikant (rätt vanligt bland soulsångare) och trodde nog på Bibelns ord om att gå ut och uppfylla världen.
Han lär efterlämna 21 barn och 90 barnbarn.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Soul, Solomon Burke, Rock, Pop, Rolling Stones, Död, Amsterdam, Paradiso, Bibeln

Veckans fönster 101: Glansigt

Det har blivit tunt med fototeman den här helgen och märkligt nog höll jag på att glömma bort att veckans fönster hos Susanne lever vidare. Jag lade inte in mitt bidrag förra veckan, fastän jag faktiskt hade ett som passar in på temat då som var Italienskt.
Nåväl, nu är temat Glansigt, och även om det redan hunnit gå över på söndag kommer ett bidrag jag tycker passar. Tänker mest på den regnvåta marken utanför det stora fönstret som finns på ett hus som varit med här flera gånger.
Flera bilder på temat hittar ni här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Bilder, Fototema, Fönster, Malmö, Entré, Värnhem, Regn, Glansigt, Vått, Blankt

Grattis på 70-årsdagen, John Lennon!

En gång i mitt liv har jag varit med i en fanklubb för ett band/en artist och det var The Beatles svenska fanklubb.
Jag var i början av tonåren och The Beatles i början av att skriva in sig i populärmusikens historia för all framtid.
Det var en musikalisk och stilmässig revolution som svepte fram över min generation olik allt som tidigare generationer varit med om (Elvis i all ära, men han skrev nästan ingen musik själv och verkade vara väldigt mycket i händerna på andra).
Alla fyra i The Beatles var personligheter som var och en på sitt sätt gjorde helheten så mycket större än summan av delarna.
John Lennon och Paul McCartney hade ju det extra som bestod i att de skrev de flesta, och oftast de mest minnesvärda, av bandet låtar.
Sedan gick det efter några år som det gick, bandet sprack och de fyra vandrade var och en sina egna vägar.
Alla, till och med Ringo, lämnade musikaliska avtryck även som soloartister, och för min del var det nog John Lennon som framstod som den främste av dem, även om både Paul McCartney och George Harrison gjorde mycket minnesvärd musik efter Beatles.
Sedan fortsatte historien och i december 1980 hörde jag på radionyheterna en sömndrucken morgon på jobbet (det var före internet) att John Lennon blivit skjuten i New York, mördad av en störd människa som också sade sig vara ett Lennon-fan, men som uppenbarligen fått kortslutning i skallen.
Jag glömmer nog aldrig den chockartade nyhetsuppläsningen.
Men hade John Lennon fått leva vidare, skulle han ha firat sin 70-årsdag i dag, den 9 oktober 2010.
Nu har vi minnena och musiken kvar.
Mannen togs, med den upp och nedvända logik som alltför ofta tycks råda här i världen, ifrån oss. Vad John Lennon skulle kunna ha betytt vid 70 års ålder kan vi bara spekulera i.
Men, som sagt, minnena och musiken lever än.
Happy birthday, John!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om The Beatles, John Lennon, Ringo Starr, George Harrison, Paul McCartney, 60-talet, födelsedag, 70-årsdag, New Yory, Mark Chapman

Bob Dylan är på fri fot igen efter lång tid

Denna höst verkar mitt bankkonto läcka som ett såll.
En övernattningslägenhet, som jag ännu inte sovit i, ger ökande levnadsomkostnader.
Jag har dessutom beställt en ny säng att ha i övernattningslägenheten, och även om det är en budgetvariant, är den ju inte direkt billig.
Kylskåpet här hemma lade för några veckor sedan plötsligt av och var tvunget att snabbt ersättas med ett nytt för några tusen.
I dag, fredag, var det så dags att göra en ny service på bilen (som jag än så länge behöver för att ta mig till och från jobbet). Under den (servicen alltså) upptäckte man att det behövdes nya bromsskivor och lite annat smått och gott, så jag gick från verkstan 12 000 (tolv-jä-la-tusen!) kronor fattigare.
Medan bilen ändå var på service frågade jag om de kunde försöka på loss cd-skivan som länge suttit fast i spelaren i bilen nu.
Det skulle ha krävt ytterligare en timmes arbete och ytterligare någon tusenlapp, så jag avböjde.
Men när jag kommit hem från verkstan vek jag ett par av mängden av p-kvitton, som satt i en lite plastficka på insidan av vindrutan, så att de blev smala och lite stadiga, som en platt glasspinne (av papper) ungefär.
Så drog jag lite lätt håglöst min konstruktion i öppningen där man stoppar in cd-plattorna, och ut hoppade John Wesley Harding efter flera månader i spelaren.
Dum som jag är stoppade jag in skivan igen i förhoppningen om att eject-funktionen skulle ha börjat funka på riktigt.
Dylan satt kvar därinne igen.
Men efter lite petande med biljetterna lossnade han ännu en gång.
Nu blir det nog inte några fler cd-skivor spelade i bilen.
John Wesley Harding är skivan närmast här ovan, med en bild där några karlar som råkade befinna sig i närheten fick vara med tillsammans med Dylan.
Den där ovanför är Empire Burlesque, en typisk 80-talsprodukt och kanske ett av de fulaste omslag (mest intetsägande) man hittar till en Dylanskiva (konkurrensen är ganska hård).
Det översta omslaget är en halva av Jerry Schatzbergs klassiska bild till klassiska dubbel-LP:n Blonde on Blonde. Ett stilbildande omslag som det finns en lång historia kring.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Pengar, Ekonomi, Kylskåp, Bil, Bilar, Volkswagen, VW, Service, Bromsar, CD, CD-skivor, Musik, Bob Dylan, John Wesley Harding, Empire Burlesque, Blonde On Blonde, Jerry Schatzberg, Foto, Skivomslag, 80-talet