Det finns fin journalistik och det finns ful journalistik.
I den fina sysslar man med "grävande" och publicerar sedan artiklar långa som ösregn i något ämne som gärna tilltalar en kulturelit som sedan debatterar hej vilt på kultursidorna i de stora riks(alltså Stockholmsbaserade)tidningarna.
Det senaste exemplet är DN:s artikelserie vars essens tydligen är att det finns en väldig massa människor i Sverige i dag som anser sig kränkta, något som väl inte kan vara någon nyhet för någon.
Det har skrivits om detta fenomen på mängder av bloggar, men det verkar som om det är först när en meriterad journalist skriver om det in den fina tidningen DN som det får tyngd.
Jag ska erkänna att jag inte orkat ta mig igenom de här draporna, vars innehåll dessutom verkar vara tvivelaktigt, bara för att komma fram till något jag redan vet.
Nej, då är fuljournalistiken mer rakt på sak, lättläst och lättbegriplig.
Det räcker med att Alexander Bard (Sveriges sämst klädde man?) saftar till Carola och, voilà!, debatten rasar för fullt (dock blandar sig sällan kultureliten i).
Och vad handlar den då om? Ja, egentligen ingenting.
Vad det gäller mig tycker jag både Carola (hon må vara hur duktig som helst som sångerska) och Alexander Bard (som säkert har ett öra för kommersiellt låtskrivande) är ett par kräkmedel som jag helst vill slippa både se och höra.
Någon som är förvånad över att allt fler skippar både kvällstidningar och fintidningar?
Jah Hollis
PS. Jag ska erkänna, för att undvika missförstånd, att det görs många fina grävjobb inom journalistiken, både på riksredaktioner och på lokala redaktioner. Synd bara att de ofta hamnar i skuggan av den grävjournalistik som uppmärksammas för att ett känt namn står som byline under den. DS.
Andra bloggar om: journalister, journalistik, grävande journalistik, finjournalistik, fuljournalistik, tidningar, DN, Aftonbladet, kvällstidningar, carola, alexander bard
3 kommentarer:
Hör du, Jah, jag tycker att artikeln i DN var väldigt intressant och satte fingret på sådant som jag har tänkt men inte formulerat inom mig. MEN DEN VAR SÅ LÅNG! Det kändes som att artikelförfattaren i sig, inte riktigt hade koll på sin narcissism. Eller så hade tidningen behov av att fylla sidan. Men det som skrivs om är väldigt intressant tycker jag. Att om man säger sig bli kränkt har man egentligen som vi ser på denna känsla i vårt samhälle, total makt.
Har sagt det förut någonstans:
En jobbarchef vart berövad tjänstebilen en dag och var tvungen att ta pendeln. Han sa:
Så mycket folk! Jag känner mig kränkt!
Concrete Kid (Lover of Army)
Eva: Jo, men det är ju det jag skriver. Massor av folk har redan beskrivit detta fenomen på sina bloggar. Och gjort det kort och koncist. Men det är först när en finjournalist skriver långa drapor om det som det blir diskussion i de övre kulturlagren.
CK beskriver det i tre meningar.
Ord som kränkt, förnedrad, håna och hata har devalverats så till den milda grad att ingen längre vet vad de egentligen betyder.
jahhollis.blogspot.com/2007/05/
kvllstidningssvenska-1-hna.html
Skicka en kommentar