Jag såg till min förfäran att Sydsvenskans chefredaktör Peter Melin hade dött helt plötsligt, på sitt jobb på tidningen i dag, bara 59 år.
Det känns så hemskt när en människa bara rycks bort så där, när han eller hon är fullt aktiv.
Jag har faktiskt haft nöjet att träffa Peter Melin vid några tillfällen och vi diskuterade bland annat, naturligtvis, tidningar och journalistik. Och han hade sina åsikter klara, men var helt klart och tydligt öppen för mina också.
Det märkliga är, att när han tog över jobbet på Sydsvenskan och bosatte sig med sin familj i Malmö hittade han ett hus bara ett par kvarter från där jag bor. Jag stötte på honom en gång vid butiken som sköter Postens ärenden och, jodå, han kände igen mig och vi bytte några ord.
Sedan dess, det var nog förra sommaren, har jag inte sett honom men jag har läst hans krönikor i Sydsvenskan och jag kan förstå att det råder chockstämning i tidningshuset på Segevång nu.
Jag känner ju en och annan som jobbar där, och jag vet att Peter Melin var en populär chefredaktör och att han fått folk att känna framtidstro.
Det är bara att djupt beklaga hans död.
Jah Hollis
Andra bloggar om: sydsvenskan, peter melin, chefredaktör, död, journalistik, tidningar, morgontidningar, malmö
7 kommentarer:
r.i.p tragiskt
Det är fruktansvärt med sådan plötsligt död, man är helt oförberedd. Hemskt för familj, arbetskamrater, alla. Jag funderade förstås på om det fanns oro för den publicerade Muhammedteckningen, på tidningen.
Ja, man kan ju undra över kopplingen, han dör en plötslig död samma dag som teckningen publiceras...
det är många som kommer att dansa på hans grav
Tragiskt är det i högsta grad.
Men det här med Muhammedteckningen måste vara ett olyckligt sammanträffande.
För den senaste "anonym" däremot tycks det vara annorlunda.
Visst, den som vill ha ett samhälle där vi inte vågar säga vad vi tycker och tänker, ett slutet, diktatoriskt samhälle där den starkes rätt gäller kan dansa på Peter Melins grav. Dansa er sista dans fascister!
Tanken slog ju oss som jobbar där. Men det är bara inte så. Han slogs för pressfriheten, den var nog oerhört viktig i hans liv. Det är bara ödets ironi att det händer samma dag som han har beslutat att publicera Muhammedteckingen.
Han lämnade ett möte för att ta ett samtal med någon mediakanal - möjligtvis P1 – för att förklara publiceringen. Någonstans där, ensam, så segnade han ner och dog. Samtidigt stod Sydnytt och väntade på en intervju på redaktionen av samma anledning.
Jag är bara så oerhört ledsen att förlora en person som var så inspirerande och betydde mycket för mig och min avdelning. Så jävla ledsen...
Jag blir omåttligt berörd av det jag läser...inte för att jag läser Sydsvenskan, varken på nätet elr irl,eller för att jag läst något av vad han skrivit, men har ju begripit av det lilla jag läst att han var en väldigt varm man..o då jag känner för varma män som jag tolkar som "män som vågar visa sina känslor", så blir jag obönhörligen berörd...vill endast visa mitt medkännande...till en man jag inte ens visste existerade...
Thank´s for sharing!
Skicka en kommentar