I dag har min minoritet sin egen dag

Ja, i dag är det De vänsterhäntas dag, och även om någon av er konstaterat att jag både skriver med höger hand och spelar gitarr högerhänt, så tillhör jag faktiskt de vänsterhäntas skara.
Och jag blev inte tvingad att lära mig skriva med höger hand om ni tror det (jag är inte född på 1800-talet) utan lärde mig det själv redan innan jag började skolan.
Egentligen behöver väl inte vi vänsterhänta någon egen dag av den anledningen att vi skulle vara förtryckta på något vis eller att vi är drabbade av någon annan form av diskriminering. Men jag, liksom andra vänsterhänta, tycker väl att det är lite kul att vi uppmärksammas.
I kväll ska jag gå på quiz på Pickwick här i Malmö och då får jag väl fira den här dagen lite extra med en annan vänsterhänting i vårt lag. Vi tar säkert en vänsterhandsskål.
I dessa datoriserade tider kanske det kan vara intressant att veta att jag även hanterar datormusen med båda händerna. Höger på jobbet och vänster hemma och jag tror det besparat mig en återkomst av den musarm jag drabbades av för ett antal år sedan.
Innan jag gör mig klar för kvällens quizzande vill jag också gratulera den andre svenska cyklisten som tagit silver i OS i Kina. Grattis Gustav Larsson!

Jah Hollis

Andra bloggar om: vänster, vänsterhänt, Jimi Hendrix, quiz, Pickwick pub, Malmö, OS, Peking, Kina, silver, Gustav Larsson

Misär och rånare vardagsmat i Malmö nu

Ann Henning, som höll i dagens Sommar i P1, var en ny bekantskap för mig, och det var med en viss misstänksamhet som jag började lyssna på hennes program.
Hon är född och uppväxt i Sverige, men bor sedan 25 år i Connemaraområdet på Irlands västkust.
Min misstänksamhet kommer väl i från att hon beskrivs som en stor bästsäljande irländsk författare, en som jag aldrig hört talas om. Men helt klart har hon ju etablerat sig som en irländsk författare och hennes program var intressant.
Hon lyckades dra hela Irlands historia på ett begripligt sätt och nästan alla för- och nackdelar med ön och dess båda länder.
Ann Henning spelade bara irländsk musik, givetvis, som den på videon ovan, The Town I Loved So Well. En ganska fantastisk låt som elegant och lågmält beskriver vad de grymma stridigheterna mellan folkgrupperna i Nordirland gjorde med folket och landet och specifikt då i staden Londonderry, eller Derry som en del hellre kallar den.
Tro det eller ej, men den är skriven av Phil Coulter som också varit med och skrivit Congratulations till Cliff Richard.
Malmö kan ju inte jämföras med Londonderry, men här händer det också saker man skulle kunna klara sig utan.
I dag rök några av missbrukarna på Värnhemstorget, där jag brukar handla och där jag brukar ta bussen ifrån ibland, ihop och en blev skuren i halsen med en trasig flaska.
Det förvånar mig inte.
De här fyllona, och vad det nu är de går på, har mutat in några bänkar på det här slitna torget (som kommunen inte riktigt framgångsrikt försökt snygga till) och det är ständiga skärmytslingar runt de här bänkarna.
Jag vet att det handlar om folk på samhällets botten och så vidare, men varför kan inte någon någonsin ta ta i det här problemet på allvar?
De här problemen med missbrukarna har funnits så länge jag kan minnas, men det verkar som om samhället har givit upp och de här ofta väldigt jobbiga och uppenbarligen våldsbenägna människorna får fortsätta år efter år att i offentlighetens ljus leva ut denna misär.
Det är grymt både mot folk som vill ha sitt torg till något annat än att slåss och supa på och mot de här missbrukarna vars ovärdiga sätt att leva hängs ut till allmän beskådan.
Ja och så har vi dagens butiksrån i Malmö också, även det något som tydligen blivit samma vardagsmat för oss som soldaterna och bomberna blev i Londonderry.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Ann Henning, Irland, Nordirland, Londonderry, Derry, Malmö, Värnhemstorget, missbrukare, bankrån, rånare, connemara, Sommar, P1

Go deh, go deh, Carin Götblad!

Eftersom jag började min semester i dag, kunda jag i lugn och ro lyssna på Sommar med Stockholms länspolismästare Carin Götblad.
Jag visste inte vad man skulle kunna vänta sig av denna kvinna som ibland tidigare kunnat framstå som lätt nervig och osäker i media.
Men jag lyssnade mig igenom hela programmet, där länspolismästaren verkade vara på säker mark och som innehöll tänkvärdheter, en del humor och framförallt ett rätt personligt musikval.
Jag hade i alla fall knappast väntat mig Fleet Foxes och Solomon Burke eller att bli påmind om vilken suverän sångerska Sara Isaksson är.
Men så var det. Och jag tycker det tyder på en självdistans, som många Sommar-värdar saknar, när länspolismästaren spelar I Shot the Sheriff med Bob Marley & The Wailers, så där bara i förbifarten.
Jag minns på den tiden Bob Marley levde och började nå ut till en stor publik även i Sverige, hur en del vänsterfolk och moralpuritaner avfärdade honom som en "knarkpropagandist" som ungdomar helst inte skulle få lyssna på.
Att han var den så kallade tredje världens störste artist och en stark politisk röst verkade gå många "medvetna" förbi.
Så go deh, Carin Götblad!
Och så har vi i dag fått det bekräftat att Ulf Lundell fortfarande trivs bäst i öppna landskap.

Jah Hollis

Andra bloggar om: radio, Sommar, P1, Carin Götblad, musik, Fleet Foxes, Bob Marley, reggae, knark, Ulf Lundell, Österlen, Kivik

Semestern började inte bra alls...

Nu har min semester börjat och den kunde ju ha börjat bättre, minst sagt.
Och då talar jag inte om att MFF gjorde ännu en underkänd insats, mot Djurgården i går, för det hände innan jag hade jobbat klart för dagen.
Nej, det var på väg hem det hände, mitt i natten då jag först skulle skjutsa en arbetskamrat hem på vägen tillbaka till Malmö.
Jag har länge befarat att det skulle hända, det var på något vis oundvikligt. Och just i natt hände det, som ett dåligt omen (nej, jag tror ju inte på sådant) inför min långa ledighet.
En bit på vägen mot Malmö dök det plötsligt upp ett djur på vägen och det kom springande i en väldig fart och hamnade rakt under mitt vänstra framdäck. Jag skrek till så att min passagerare hoppade högt, men tack och lov gjorde jag inte någon idiotinbromsning eller liknande.
Det var en kattstackare, mitt ute i ödemarken, som fick sätta livet till.
Och jag brydde mig inte om att stanna (det är livsfarligt att stanna där det bara är en fil och mittvajrar) eftersom jag kände hur ben och inälvor krossades av mina hjul.
Kattstackarn måste ha stendött så den behövde inte plågas på sin hädanfärd.
Lik förbannat kändes det mycket olustigt att vara orsak till att ett oskyldigt djur fick sätta livet till.
Dessvärre tror jag inte det var sista gången jag hamnade i den situationen, vägen mellan Malmö och Ystad är beströdd med små djurlik.
Och sedan läste jag i nyheterna att Isaac Hayes hade kastat in handduken.
Jag har väl inte varit någon uttalad Isaac Hayes-fan, men jag gillar mycket av den musik han gjort själv och till andra.
Att många verkar känna till honom främst som Chef i South Park, måste väl vara en generationsfråga.
Jag förknippar Isaac Hayes främst med en radda hits han skrev, tillsammans med David Porter, för soulskivmärket Stax och inte minst för musiken till filmen Shaft (där ju Sportspegeln lånade temat som signaturmelodi).
Hayes och Porter låg bland annat bakom fenomenala duon Sam & Daves hits, som till exempel Hold On, I´m Coming som de tillsammans med Booker T & The MG:s och The Mar-Keys förtrollar vita europeiska tonåringar med i videon här ovan.
Historien om den låten är en klassiker: Hayes och Porter hade suttit och gnetat länge för hitta en ny hit när Porter var tvungen att gå på muggen. Just då kom Hayes på en melodi och ropade efter Porter som svarade ”Hold on (man) I´m coming".
Tio minuter senare hade de sin hit med en titel och refräng som satt som gjuten.

Jah Hollis

Andra bloggar om: semester, bilar, djur, död, Malmö, Ystad, musik, soul, Chef, South Park, Isaac Hayes, David Porter, Stax, Sam and Dave

Riktig semester och semesterdrömmar

En dag kvar att jobba, denna söndag, och klockan 00.30 i natt kan jag köra hem och veta att jag har fem lediga veckor liggande helt oplanerade (ja nästan helt oplanerade) framför mig.
Jag hade ju tre veckor lediga runt midsommar tidigare, men de kändes mer som en andhämtning‚ det var som att samla kraft för att orka jobba hela juli och en bit in i augusti.
Och nu kommer belöningen, även om det råder ett trist, regnigt väder för tillfället.
Nu har jag som sagt nästan ingenting inskrivet i almanackan, utom ett besök några dagar hos min gamla morsa uppe i Småland. Det är ett stående inslag på semestern och brukar kombineras med någon smärre backanal tillsammans med några av de få gamla kompisar jag fortfarande har däruppe.
I går kväll träffade jag också gamla kompisar, två styck som faktiskt hänger med sedan Smålandstiden och båda hamnat i Malmö. Det blev lite stilla prat runt några öl vid turistfällan Lilla Torg där en öl på 40 centiliter kostar en bra bit över 50 kronor.
Och där man, som vi oturligt nog i går, kan hamna bredvid ett sällskap med en karl som efter några öl blir så högröstad och skränig att det blir olidligt och man föredrar att flytta till ett annat bord.
Sedan har jag sovit och drömt, bland annat om en vacker ung tjej som det gångna året vikarierat på mitt jobb. Eftersom det var en dröm, svär jag mig fri från (det rätt romantiska) innehållet i den.
Tom Waits ger mig alibi när han sjunger Innocent When You Dream här ovan.
Helgens löjligaste uttalande står Håkans Hellström för. Jag har aldrig förstått mig på hans storhet, men inte trodde jag att han bar på så barnsliga fördomar som han tydligen har.
För helgens riktiga idiotier står i alla fall de, som dragit igång ett krig i Georgien. Man upphör aldrig att förvånas över att så många karlar i ansvarig ställning här i världen fortfarande befinner sig på en grottmänniskonivå där våld är enda lösningen på de problem man har framför sig.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, semester, sommar, regn, augusti, Malmö, Småland, drömmar, Tom Waits, romantik, krig, Georgien, Putin, George Bush, Håkan Hellström, Stockholm, stockholmare

OS - fälttävlan, någon - kanot kanske

Du milde Moses.
Jag har sett OS-invigningen (delar av den) på burken, ett par gånger på jobbet i kväll.
Och när jag kommer hem i natt är det direktsändning på radion från de första tävlingarna.
Sverige har en deltagare i fälttävlan i Hongkong.
I väntan på hur det ska gå får vi höra Magnus Uggla.
Jag borde lägga mig och sova.
Men jag skulle hellre berätta om min romans med Radiohead.

Jah Hollis

Andra bloggar om: os, kina, sverige, olympiad, magnus uggla, musik, radiohead

080808 - nu drar olympiska spelen igång

Om cirka en timme, klockan åtta minuter över åtta (lokal tid) den åttonde dagen i den åttonde månaden år 2008, invigs de olympiska spelen i Peking.
Kontroversiella är bara förnamnet på de här idrottstävlingarna och det protesteras och diskuteras, för och emot, över hela världen nu.
En del av de organisationer som, naturligtvis helt legitimt, nu hörs i proteststormen tycker jag man ska passa sig noga för att omfamna alltför enkelt. Det finns anti-kinesiska rörelser som kanske inte har så rent mjöl i påsen själva.
Men visst önskar man att Kina nu kunde ta tillfället och öppna sig mer mot omvärlden och sluta med sina märkliga aktioner mot yttrandefrihet och oliktänkande.
Dock hoppas jag innerligt att de människofientliga våldsfanatiker som hotar med attentat inte ska få en chans att sabotera de olympiska spelen i Kina.
Jag bifogar en vacker kinesisk låt och är samtidigt rätt glad att kunna se OS på tv här hemma.
I dag var det 32 grader varmt, ångbastuluftfuktighet och smog i Peking.
Det är inga omständigheter jag trivs med.

Jah Hollis

Andra bloggar om: kina, peking, OS, olympiad, olympiska spel, idrott, politik, yttrandefrihet, falungong, islamister, fanatism, sa ding ding, värme, smog

Ändrar sig priserna av sig själva?

Lyssnade lite håglöst på dagens eländesrapport, lunchekot, medan jag intog en stärkande frukost för att klara av dagens arbetspass som med oroväckande hastighet närmar sig.
Det stora numret var inflationen och den backande svenska ekonomin.
Ekot hade kallat in någon expert, från någon bank givetvis, som skulle förklara vad dessa dystra inflationssiffror beror på.
Och de beror (vilket jag själv med mina enkla kunskaper i ekonomi redan räknat ut) att priserna på bland annat boende och energi gått upp.
Gått upp?
Är det inte någon som har höjt dem?
Inte f-n ökar väl priserna av sig själva?
Tänk om personalen i livsmedelsbutiken kommer in en morgon och ser att mjölken plötsligt kostar tolv kronor litern. Oj, priset har gått upp av sig självt under natten!
Nej, detta är ju en del av vårt hyllade kapitalistiska system, tillgång och efterfrågan.
Någon vill ha mer betalt för det man säljer för att hålla sin vinst uppe och då höjer man priserna.
Kalla en spade en spade, tack!

Jah Hollis

Andra bloggar om: pengar, priser, inflation, sverige, ekonomi, anders borg, varor, kapitalism, vinster

Mobbning och hån "nöje" i Aftonbladet

Jag har sagt det förr och jag kan gärna säga det igen: Aftonbladet måste vara den värsta journalistiska avskrädeshög man kan hitta i dagstidningssverige. Ingen tidning kan på samma sätt som Aftonbladet, hur de än försöker, gotta sig i andra människors olycka och i att människor beter sig svinaktigt mot andra människor.
Typiskt är väl att de två rubrikerna (varav den ena handlar om kretinernas kretiner, bröderna Schulman) här finns på Aftonbladets webb under vinjetten "Nöje".
Mobbning och hån är i Aftonbladets värld ett nöje.
Jag kan tänka mig att pengarna lockar många att söka jobb på Aftonbladets nöjesredaktion.
Men fy fan, rent ut sagt, jag skulle heller skyffla grisdynga dagen i ände än att jobba med det de gör.
Skillnaden är väl hårfin, till grisdyngeskyfflandets fördel.
Och doften av grisdynga är som parfym jämfört med den stank Aftonbladet sprider nuförtiden.

Jah Hollis

Andra bloggar om: tidningar, journalistik, aftonbladet, mobbning, hån, håna, mat-tina, schulman, bröderna schulman

Marcoso Allbego en Oergrite...?

Marcus Allbäck har återvänt till den svenska fotbollen och till det Örgryte han föddes in i.
Om avslutningen i det svenska landslaget inte blev någon höjdare - han fick (tyvärr) inte spela mycket i EM och hela lagets insats var väl under deras förmåga - så lämnade han FC Köpenhamn som en hjälte som i sina bästa stunder lyfte det danska laget till nya höjder.
Så nu får vi se om han kan vara med och föra sin gamla moderklubb mot de fotbollens höjder där de en gång befunnit sig.
Dock förvånar mig uppgifterna härintill, från en av våra stora Stockholmstidningars hemsida, att Allbäck och hans Örgryte nu tydligen tampas i den spanska ligan.
¿Como, eh?

Jah Hollis

Andra bloggar om: fotboll, sverige, landslaget, marcus allbäck, EM, fotbolls-EM, Danmark, FC Köpenhamn, Örgryte, Spanska ligan, superettan

Vad trött man blir på dessa rånare

Kollade på Sydsvenskans webb och såg att den nya veckan i Malmös undre värld inletts med att några klantiga idioter försökt råna ett av Swedbanks kontor i Malmö och skändligen misslyckats.
Det går inte en dag nuförtiden här i Malmö utan att det är någon av dessa misslyckade figurer som ger sig på att försöka råna en bank eller en butik eller någon annan rörelse där de tror de kan göra sig en hacka.
Det är knappast några höga odds på att det handlar om killar (de flesta tjejer är väl för klarsynta för att hålla på med sådant här trams) som tittat några gånger för mycket på Scarface och som tror sig kunna bli gangsterkungar.
Samtidigt kan dom på vägen förstöra livet för en massa människor utan att de verkar skänka det en tanke.
Nej, se till att få stopp på det här skiten innan det går helt över styr.
Skaffa er ett jobb i stället killar.
Visa era medmänniskor verklig resepekt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: rån, rånare, brott, brottslighet, swedbank, bankrån, malmö, tjejer, killar, scarface

Det gäller att erkänna misstagen, SR

I dag följde jag i stort sett Sommar i P1 från början till slut. Det var Pia Johansson som höll i programmet och det var helt klart ett av de bästa jag hört denna sommar.
Det var roligt och allvarligt och genomtänkt och tänkvärt och så innehöll det en Lindeman.
Det var snudd på full pott för Pia Johansson och det vara väl bara musikvalet och användningen av musiken som inte till hundra procent föll mig på läppen (var kommer det uttrycket från?).
Jag gillade programmet så bra att jag knäppte på radion för att höra reprisen klockan 22 då jag ändå skulle pyssla en stund i köket.
Lite förvånad blev jag när jag inte alls kände igen programmet, fastän det helt klart var Pia Johansson som var värd. Jag började undra om jag blivit senil på något vis eller om jag bara inbillade mig att jag hört programmet när det gått tidigare på dagen.
Så gick det upp ett ljus: någon på SR hade lyckats plocka fram Pia Johanssons Sommarprogram från 2005 till reprisen.
Det roliga var att i det programmet handlade det till en del om att kunna erkänna sina misstag. Vilket någon på SR fick göra en låååång bit in i programmet då man upptäckte felet.
Rätt pinsamt, tycker jag, men det gamla programmet var rätt OK det med.
Pinsamt var det också, tycker jag, när konstnären Karin Mamma Andersson hade Sommar häromdagen. Hon lovade att hon skulle spela "ovanligt bra musik".
Tja, så uppseendeväckande ovanligt bra var det kanske inte.
Det tyckte nog egentligen inte "Mamma" heller, eftersom hon tonade i Nirvanas Smells Like Teen Spirit strax innan solot, när det är nästan halva låten kvar.
Så gör man väl inte om man tycker det är en "ovanligt bra låt"?
Vad skulle konstnärinnan (som säkert har många kvaliteter i sin utövning) säga om en gallerist täckte över hälften av en av hennes målningar?
Det skulle väl inte vara så populärt, kan jag tänka.
Men Nirvana hade väl inte så mycket att sätta emot när hon täckte över en halva av deras musikaliska konstverk.
Här ovan har ni i alla fall låten i sin helhet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sommar, P1, Sveriges radio, SR, Pia Johansson, musik, repris, misstag, nirvana, smells like teen spirit, konst, karin mamma andersson

Det är svårt att förnya rockformatet

Det sägs att ner- ladd- ningen har tagit död på skiv- utgiv- ningen och skiv- försälj- ningen, men ibland undrar jag.
Ända sedan senaste julen har jag haft ett presentkort från Folk å rock i Malmö liggade utan att jag lyckats omsätta det.
Sedan min favoritbutik Jukebox i Malmö slog igen har det bara blivit skivköp via nätet.
Laddar ner gör jag knappast alls, och jag äger faktiskt inte ens en ipod. Däremot lyssnar jag flitigt på skivor när jag kör bil till och från jobbet.
I går, lätt omskakad efter whiskykonsumtionen kvällen före, tog jag mig i alla fall upp till Folk å rock vid Lilla Torg i Malmö City.
Jag har faktiskt inte varit inne där sedan de gjorde om en del av lokalerna till fik, men frånsett detta nytillskott tycker jag det var sig likt. De hade fortfarande ett stort skivutbud och sedan den hjälpsamme expediten hjälpt mig att snoka fram The Hold Steadys nya platta, Stay Positive, började jag bläddra i skivställen och fick lägga band på mig för att inte förköpa mig.
Och det var gott om kunder därinne, och det ska väl tilläggas att man numera också har ett stort dvd-utbud att locka med.
Jag vacklade till slut ut i solskenet med Stay Positive plus ett par inköp till, varav åtminstone det ena ska få ett eget blogginlägg är det tänkt.
Sedan kanske någon vill veta om The Hold Steady lyckas leva upp till förväntningarna jag hade med tanke på hur bra deras förra skiva, Boys and Girls in America, är.
Jag säger än så länge: säg det.
Det är inte en sådan där omedelbar skiva som fastnar direkt.
Men de brukar ju också vara de som man tröttnar på snabbast. Jag skulle kunna tänka mig att Stay Positive är en skiva som växer och jag får väl göra bilåkningstestet när jag ska till jobbet i morgon.
Helt klart är väl ändå att det är svårt att förnya det rockformat The Hold Steady gör sin musik i, samtidigt som man ska vara rotad i sin tradition.
Just nu känns det som den här recensionen sammafattar hur det känns.
Men jag är långt ifrån att lämna mitt definitiva omdöme, och nu gäller det att utverka ledighet när The Hold Steady kommer till våra nordliga breddgrader i höst.
De är ett av de bästa livebanden jag sett på mången god dag.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, tradition, rockmusik, the hold steady, cd, nerladdning, ipod, cd

Whiskyn gjorde sig påmind dagen efter

Gamle vännen BT har återvänt till Malmös jord efter ännu en arbetsresa på de sju haven. Efter ett par dagar, i fredags kväll, hörde han av sig och berättade att jetlaggen lagt sig såpass att han tyckte jag kunde titta över och kolla hans senaste whiskyinköp som gjorts vid hemresan från Seattle Airport.
Han förklarade att han ännu inte var inne i vår dygnsrytm här hemma, men att han väl skulle kunna hålla sig uppe ett par timmar till så att vi kunde ta "en whiskypinne eller två".
Inköpet visade sig vara en mild och lättdrucken femtonårig Dalwhinnie, en ny bekantskap för mig (om jag nu inte testade den på whiskymässan i Malmö för ett par år sedan, jag är inte hundra).
Eftersom vi hade mycket att dryfta - det hade hänt oss båda en del omvälvande saker medan han varit borta - blev det både en och två och tre pinnar och till det en och annan öl.
Sedan ville BT ställa Dalwhinniens lite sötoljiga inställsamhet mot gamla favoriten Talisker som han hade inskaffat här hemma i vårt kära systembolag. Och det blev nog både en och två pinnar även av denna välrökta smakupplevelse.
Jag vinglade hem på cykel på småtimmarna och rafsade ihop tvätten jag hade i torkrummet och lade mig sedan upplivad på soffan för att lyssna på någon skiva jag inte lyssnat på på länge.
När jag sedan vaknade var det bara att släpa sig in i sängen och sova vidare.
På lördagsförmiddagen lyckades jag ta mig upp till ett soligt Malmö city och bland annat köpa ett par skivor (som jag ska återkomma till i ett nytt inlägg).
Men efter frukosten gick luften ur ballongen och det var med möda jag kunde ta mig hem till BT för att se andra halvleken av MFF:s misslyckade insats mot Blåvitt, äta en räkmacka och skölja ner den med vatten och släcka efter med läsk.
Och då hade jag denna lördag erbjudanden om att åka ut till landet och grilla i stilla ro, eller att komma till gårdsfest i stan och grilla - kanske inte i fullt lika stilla ro.
Men av detta blev det ju intet.
Whisky är en nyckfull dryck.
Den kan vara lika hård när den slår tillbaka, som den är upplivande när man njuter den.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, fritid, Malmö, MFF, Blåvitt, IFK Göteborg, allsvenskan, Malmö, whisky, santana, talisker, dalwhinnie

Förväntningarna var för högt uppskruvade

Jag var på, ett icke utsålt, KB i går och kollade Mavis Staples, en gång en klippa i Staple Singers, men på äldre dagar en fram-
gångsrik solostjärna med en gudomlig röst i bra behåll.
Hon var på samma plats vid ungefär samma tid förra året och gjorde succé, så förväntningarna nu var stora, både hos mig som skulle se henne för första gången, som hos flera som sett henne förra KB-konsert.
Kanske var förväntningarna lite för högt uppskruvade, eller så har nu 69-åriga Mavis börjat känna av lite mer av sin ålder.
Alla förutsättningar var egentligen de rätta: hon har ett strålande band, hon är en glad och öppen scenpersonlighet med bra publikkontakt och hon har, som sagt, en gudomlig röst.
Men någonstans under konserten var det som om luften gick ur den färgglada konsertbadbollen: efter en strålande inledning planade det ut i ett antiklimax i en korsning av Allsång på skansen och amerikansk medborgarrättsrörelse på 50-60-talet.
Synd på så rara ärtor skulle man kunna säga, men jag är ändå glad att jag var där.
En tanke som dock slog mig under kvällen var denna: trots att Mavis Staples är en av de stora svarta soulsångerskorna och en kvinna som befunnit sig mitt i den amerikanska medborgarrörelsen och kände Martin Luther King, så såg jag inte en enda svart människa på KB i går.

PS. Läs här vad en annan som var där tyckte. DS.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, malmö, KB, Kulturbolaget, staple singers, Mavis Stapels, martin luther king

Jah Hollis tar en tripp med SJ: 2

Efter min brors begravning den senaste heta onsdagen skulle jag hem igen. Jag fick skjuts av min yngre bror och sällskap på färden av hans pojke och en av våra kusiner som är bosatt i järnvägsknutpunkten Nässjö där jag skulle borda ett tåg mot Malmö.
Jag hade, för en mycket billig penning, skaffat en biljett. Inte till en resa med X2000, utan till en resa med ett Intercity-tåg.
Intercitytågen framställs väl i en rätt god dager på SJ:s webbsida, men denna heta dag kändes det lite som att stiga in i ett inferno när jag klev på Malmötåget.
Det kändes som en klar klasskillnad mot X2000 och jag tror jag förstår varför det var så billigt.
Fanns det någon slags luftväxling i vagnarna, så var det via öppna fönster, någon slags luftkonditionering kunde jag inte känna av när jag letade upp min reserverade plats. Den, platsen alltså, hade givetvis någon satt sig på, en ung tjej som bänkat sig bredvid sin kompis och som bönade att jag skulle ta hennes plats i stället, en handikapp-plats som stod ensam lite för sig själv.
Jag orkade inte dividera om saken och ville inte hamna bredvid en purken ung dam som skulle ha fått skiljas från sin vän. Jag satt ett par minuter i handikappstolen innan jag reste mig och gick, genom en familjevagn där barn i mängder klättrade omkring och gastade och härjade medan föräldrar försökte hålla ordning på dom och kanske njuta något av resan.
Mellan ett par av vagnarna luktade det marijuana som om någon smygrökt på muggen eller kanske när tåget stått stilla på någon station.
Under hela vandringen förstärktes intrycket av lågpriståg och väl i bistrovagnen (som det så flott heter) var det inte mycket som förändrade det intrycket.
Jag hittade i alla fall en Mariestad starköl i kyldisken och blev förvånad att den bara kostade fyrtiofem kronor.
I bistroavdelningen var det lite lätt ostädat och det verkade som om flera som satt där flytt dit för att slippa de heta kupéerna. I bistron fläktade det i alla fall lite så länge tåget var i rörelse.
Vid ett av borden låg det en man och sov på sittplatserna och en av tågvärdarna ringde flitigt och kollade spelresultat. Ingen brydde sig överhuvud taget om att kolla min biljett under resan som jag helt och hållet tillbringade i bistron.
Det var rätt avkopplande att sitta där ifred med mina egna tankar (det satt en kille vid samma bord som jag med han var långt inne i musiken han lyssnade på), och den lite slumsurrealistiska stämningen förstärktes av att solen var på nergång och kastade guldfärgat ljus in i vagnen.
Där satt jag och drack två Mariestad i lugn och ro och kände det som om jag trots allt hade det rätt så bra.
Men det var skönt att få kliva av i Malmö.
Och nästa gång blir det nog X2000 igen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: begravning, tåg, resor, resa, SJ, X2000, Intercity, klass, värme, hetta, väder, öl, Mariestad, Malmö

Jah Hollis tar en tripp med SJ: 1

Ja, så var då min brors begravning överstånden och allt gick bra och efteråt känns det, som många av er skrev att det skulle, som en upplevelse jag inte skulle velat avstå från. Dessutom fick jag träffa släktingar jag inte träffat på länge och mitt i all sorg fanns det plats för i alla fall återseendets glädje.
Problemen var att det var varmt som sören hela dagen och att det blev en lång dag.
Redan 09.14 gick det X2000-tåg jag tog till Nässjö och helt groggy av sömnbrist, iklädd svarta byxor (jag med guds hjälp och en tandborste klämt mig i) vit, långärmad skjorta och svarta skor som klämde kraftigt (jag såg nog ut som någon mormon ute för att frälsa själar) cyklade jag i ilfart och stekande sol ner till centralen.
Jag vågade nämligen, med de marginaler jag hade, inte lita på stadsbussarna som kan vara mycket lynninga.
Jag kom, med svetten rinnande över hela kroppen, fram i tid nog för att köpa en tidning och något att dricka och bänka mig på min fönsterplats precis lagom till tåget gick: och det gick exakt på sekunden!
Och X2000:s luftkonditionering (när den fungerar) är i ett sådant läge en gåva. Jag var till och med nära att dåsa till fastän jag normalt har svårt att sova på tåg.
I Hässleholm var det dock slut på friden när ett gäng tonårstjejer (närmare tio stycken), och en jämnårig kille, omringade mig där jag satt.
Nej, det var inte fans utan ett gäng brunbrända och sommarklädda och uppspelta kompisar som skulle ut på något gemensamt äventyr.
De pratade oupphörligt och skrattade och plingade och plongade med sina mobiler och åt och drack och satt ivägen för folk som skulle förbi i gången och fnittrade när de var tvungna att flytta på sig.
Några av dom tittade lite skeptiskt på mig i ögonvrårna men brydde sig annars inte speciellt mycket om mormonen i solglasögon.
Det hela var faktiskt rätt uppfriskande för humöret och jag tillbringade hela resan upp till Nässjö (där dom också skulle av och byta till buss) med att till och från tjuvlyssna (det var svårt att låta bli) på deras konversationer.
Och dom sade saker som "Alla tycker nog vi är jättestöriga, hi-hi" och "Alla tycker nog det blir skönt när vi går av tåget, hi-hi".
Och dryftade även betydligt allvarligare saker.
Jag hoppas dom fick det kul även på den fortsatta resan.
Det måste vara roligt att kunna ge sig ut tillsammans, så många vänner.

Fortsättning följer...

Och i kväll ska jag och BV till KB här i Malmö och kolla Mavis Staples, därev videon till detta inlägg.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sommar, värme, sol, tåg, SJ, resa, begravning, sorg, mormoner, KB, Mavis Staples, Staple Singers, tonåringar

Det som måste göras måste bara göras

Tro det eller ej, men ett moln drog just in på den himmel som varit så blå i så många dagar nu (ja, ovanligt många än så länge i sommar i alla fall) över Malmö och skuggade för en stund solen.
Nu sägs det att värmen över södra Sverige ska fortsätta ett tag, så det här molnet kanske inte förändrar saken så mycket.
Dock har jag ett betydligt större moln som hänger över min tillvaro just nu och ett drygt dygn framåt. I morgon ska jag på min brors begravning och det kommer att bli varmt och sorgligt och allmänt jobbigt.
Den beskrivningen låter kanske lite blasfemisk, men kom inte och påstå att en begravning är något man ser fram emot.
Men som om detta inte vore nog, hade jag hoppats på att få ledigt i dag för att kunna förbereda mig i lugn och ro. Men det gick inte att hitta någon vikarie (ingen ville tydligen ta chansen att göra några kronor extra i värmen), så nu ser schemat ut ungefär så här:
• I dag ska jag till jobbet om en dryg halvtimme och i bästa fall kan jag vara hemma igen runt midnatt.
• I morgon ska jag sätta mig på tåget (hel, ren och nykter) som går en kvart över nio.
• Sedan ska jag, ett par timmar senare, i sällskap med min yngre bror och en kusin (som tack och lov slöt upp) åka bil och färja och vara framme vid kyrkan klockan två.
• Efter begravningen ska jag göra den omvända resan och förhoppningsvis vara tillbaka i Malmö mellan nio och tio någon gång.
Det måste göras.
Och det ska göras.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sommar, sol, väder, värme, sorg, död, begravning, arbete, stress, tåg, sj, resa, john holm

En stjärna tändes och en saknades nog

Helgens stora glädjeämne för alla MFF-fans var givetvis att de himmelsblå lyckades spöa serieledande Kalmar FF hemma i Malmö trots att det ett tag såg rätt illa ut.
Roligt också att det tycks ha tänts en ny stjärna på den himmelsblå himlen, 18-årige Agon Mehmeti, som med mindre än tio minuter kvar kom in och lyckades vända underläge 1-2 till vinst 3-2.
Roligast var kanske att det hände som en direkt replik på den onödiga förlusten senast borta mot KFF. Jag trodde själv inte att MFF hade kvar förmågan att vända ett underläge, men för en gångs skull var det skönt att ha fel.
Mehmeti har gjort en del inhopp i a-laget tidigare, men inte lyckats leva upp till förväntningarna många haft på honom. Men nu slog han till rejält: första allsvenska målet vid första bollkontakten i matchen, ett mål till och så en varning för otillåten glädjeyttring som grädde på moset.
Det är inte utan att man anar en ny Zlatan i Agon och det är bara att hoppas att han nu fortsätter på spåret han växlat in på.
Samtidigt kommer nog KFF att sakna sin stjärna César Santin som sålts till FC Köpenhamn. Ja, jag tror de saknade honom rejält redan i Malmö i går.
Matchen i Malmö kan ha varit en vattendelare både för MFF och KFF.
MFF har fortfarande en liten chans att haka på i toppen på allsvenskan, även om det kräver en lång segerrad.
KFF missade chansen att dra ifrån i toppen och kanhända kan de bli snuvade på det där efterlängtade guldet nu när de känner flåset i nacken.
Det verkar mer troligt än att MFF ska ta det.
Men bollen är ju, som vi väl insett vid det här laget, rund.

Jah Hollis

Andra bloggar om: fotboll, allsvenskan, Kalmar FF, KFF, Malmö FF, MFF, Malmö, Agon Mehmeti, Cesar Santin

Tänk om Olle Björklund rakat sig...

Det är inte bara ute i markerna det råder torka nu, den saken är klar. Nu har nyhetsuppläsaren Rikard Palms mustasch (eller kanske icke-mustasch) blivit stora nyheter i Aftonbladet.
Det får mig att undra över ett par saker.
Hur kan en mustasch uppröra tv-tittare så att de greppar telefonen och ringer till SVT och klagar på denna mustasch?
Har de inget annat att bli upprörda över?
Och vad hade hänt om Aktuellts förste nyhetsankare, Olle Björklund, rakat av sig sitt varumärke, den tunna snorbromsen? Tittarstorm då med, kanske?
Tiderna förändras, men hur man än vänder sig så har man i alla fall alltid ändan bak, den saken är säker.
Eller?
Aftonbladet gör i god underhållningsjournalistisk anda allt de kan av denna världsnyhet och har även en omröstning om vem som har "tidernas mustasch". Och i god Aftonbladet-anda stavar de fel till den man som borde bli den givne vinnaren: Friedrich Nietzsche.

Jah Hollis

Andra bloggar om: nyheter, nyhetstorka, aftonbladet, rikard palm, mustasch, mustascher, tv, svt, olle björklund, aktuellt, rapport

Grattis Mick Jagger, 65 år i dag

Ja, det är ingen tvekan om att mina gamla idoler håller på att bli till åren nu. I dag, den 26 juli, fyller Rolling Stones sångare Mick Jagger 65 år och det är väl bara att gratulera till det och till att han faktiskt tagit sig dit.
Å andra sidan är han nog den i Stones som först insåg att det gällde att ta vara på sig om man inte skulle sälla sig till den skara rockmusiker (däribland gamle Stonesmedlemmen Brian Jones) som gick en för tidig död till mötes.
Och för att vara 65 år håller han ju fortfarande ett betydligt högre tempo än sina generationskamrater.
Hans bandkompis och låtskrivarpartner, Keith Richards, har väl ännu inte insett det. Men "Det mänskliga riffet" tycks vara ett undantag som lyckats leva efter principen "Live fast - die old!" och även han blir 65 senare i år.
Noteras kan för övrigt att Stones gamle basist Bill Wyman blir 72 år i höst.
Men hur som helst: Grattis Mick, från en som föll för din musik och din stil för länge, länge sedan.
Jag har haft mycket roligt tillsammans med dig och dina kompisar i Rolling Stones.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rolling stones, mick jagger, keith richards, bill wyman, brian jones, rock, rockmusik, pensionär, födelsedag

Inte ett inlägg alla gillar tippar jag...

Ja fy fan, tiden far i väg och jag jobbar på medan resten av världen tycks ha semester. Någon på jobbet i kväll sade: Det är ju alltid samma människor som jobbar nu, vi måste vara lurade på något vis.
Nästa vecka dock, har jag ledigt några dagar och ska inleda dom med att åka på min brors begravning.
Därav denna video med My Bloody Valentine från Roskilde i år.
Tro mig: dom beskriver väldigt bra hur jag känner mig just nu, 04.25 efter att ha kommit hem från jobbet och tagit ett par öl och den sista slatten ur en gammal Talisker.
I våningen ovanför skäller grannarnas hunddjävel.
Det är sådant som kan göra mördare av folk, skulle jag tro.

Jah Hollis

Andra bloggar om: sorg, död, musik, my bloody valentine, roskilde, begravning, grannar, hund, hundar, mördare

Det är inte utomjordingarna som skrämmer

En amerikansk månfarare har berättat att han vet att det finns utomjordingar, men att myndigheter som känner till detta vägrar att tala om sanningen. Enligt månfararen i fråga, Edgar Mitchell, har kontakter tagits mellan utomjordingarna och (naturligtvis!) amerikanska Nasa, och utomjordingarna har visat sig vara hyggliga prickar som vi inte behöver frukta på något vis.
Det sista kan jag lätt acceptera.
Det finns väl inga utomjordingar som ens skulle kunna komma i närheten av jordbornas uppfinningsrikedom när det gäller att ställa till elände för oss på Jorden och bete sig svinaktigt mot andra, både människor och djur, och för den delen hela vår levnadsmiljö.
Är det några jag känner mig rädd för, känner att jag behöver frukta, så är det väl en hel del av mina medmänniskor här på planeten.
Men utomjordingar, nej.

Jah Hollis

Andra bloggar om: människor, ufo, flygande tefat, utomjordingar, astronauter, miljö, människor, djur, grymhet, george bush

Potts och Lampenius - vilken mardröm!

Spanade in lite på KB:s konsert-
program och fick till min fasa se att Paul Potts och Linda Lampenius ger konsert på Sofiero slott i kväll. Uppenbarligen håller hysterin kring denne självlärde operasångare från Bristol i sig, hur otroligt det än kan låta.
Han var ju och sjöng för utsålda hus i Sverige tidigare i år, men jag har inte lyckats hitta en enda recension från det tillfället som letar sig upp över ljummet-strecket.
Ändå dras folk till denna medelmåtta som flugor till koskit, och jag förmodar att det har med hans gulliga framgångssaga i en talangshow i tv att göra.
Den här gången drar han med sig Linda Lampenius, den blonda violinisten, upp på scenen. Hon sägs kunna hantera sitt instrument, men jag har i stort sett bara hört talas och läst om hennes utseende och hennes i skvallerpressen omskrivna privatliv.
För mig låter detta som någon slags freak show som lockar folk som inte har något djupare musikintresse. För min egen del känns det som en musikalisk mardröm.
Men de lär få fint väder i alla fall, de som samlas på Sofiero.
Jag var ute och handlade lite tidigare i dag och himlen över Malmö var himmelsblå som MFF:s tröjor.
Synd bara att man måste sätta sig i en kokhet bil och åka och jobba.
Men hellre det än Potts och Lampenius på Sofiero.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, konsert, freaks, freak show, paul potts, linda lampenius, opera, sofiero, sol, värme, sommar, MFF

"Salad days (are here again)"

Ja, jag brukar ju undvika att blogga på engelska, men rubriken ovan är också en titel till en gammal favorit med Procol Harum. Den passar också rätt bra att illustrera dilemmat med att få mat i sig på jobbet.
Idealet är väl att stå hemma och anrätta krubbet man ska ha med sig, men som kvällsjobbare förlitar man sig ofta på hämtmat och färdiglagat.
Just nu är det färdiga sallader som gäller för min del, om det ska bli någon ordentlig mat överhuvud taget på jobbet.
Inte alltid så kul eller smakrikt, och med lätt ångest för att slänga plasten det är förpackat i bland soporna. Speciellt den där lilla plastgaffeln som följer med och som jag aldrig använder.
Men nöden har ingen lag(a)d mat, skulle man kansk kunna krysta till det.
På tal om mat så infaller den gamla rötmånaden i dag, och då ska man ju vara extra försiktig med vad man stoppar i sig.
Dessutom ska det bli varmt som bara den, om man får tro SMHI:s förutsägelser.
Supervärme kallar Aftonbladet det, med sin vanliga fingertoppskänsla för språkets nyanser. :-P

Jah Hollis

Andra bloggar om: mmat, äta, sallad, grönsaker, rötmånad, språk, aftonbladet, värme, hetta