För en gångs skull var det en vecka där jag fick vara med och skörda rejäla framgångar inom quizzandets sköna konst. Vi inledde med att dra ihop ett kunnigt och laddat lag till Pickwicks onsdagsquiz, och den här gången gick det vägen. Det gick så mycket vägen att vi kunde kosta på oss att svara fel på en fråga som en av oss hade det rätta svaret på. Frågan var vad som aldrig får befinna sig mer än tolv meter från Amerikas president. Vi hade det rätta svaret, men några av oss trodde inte på det och valde ett felaktigt i stället (demokratins baksida?). Desto större var glädjen när det stod klart att vi vunnit och eftersom det var årets andra vinst, borde vi nu vara kvalificerade för finalen i december. Roligt var, att det var många som jublade med oss när vi vann och att annars mästerliga The Spitfire Psychopaths (de har vunnit otroliga 15 gånger hittills i år) gratulerade oss till vinsten och i sitt quizreferat, på hemsidan de har, kallade oss "Gamla hederliga Caltex & The Oxymorons". Tack för det! Torsdagkvällen red vi på framgångsvågen (Ol’ Hell hade redan på tisdagen varit och vunnit ett premiärquiz på en annan krog, något han jämförde med att "stjäla godis från ett barn") och ställde upp med ett ovanligt starkt lag på Fagans guiz. Det slutade med att vi föll på målsnöret, i ett tie break mot ett lag som hade samma poäng som vi. Hade vi vetat förnamnen på Mel Gibsons och Danny Glovers rollfigurer Riggs och Murtaugh i gamla snutfilmen Dödligt vapen, hade vi vunnit. Nu fixade vi bara ett av namnen och till slut blev det då en andraplats. Men vi vann i alla fall var sin pint att släcka efter med. Och det var inte helt fel.
"You got the silver, You got the gold..." ...sjöng Keith Richards på en av Stones tidiga plattor. Här på Fredagsfärgen har vi redan haft guld, och nu är det dags för silver.Och jag är väl en av de där som för det mesta tycker silver slår ut guld. Så jag hade kunnat göra det enkelt för mig och fotografera min samling av silverringar, men jag väljer en silverfärgad utsmyckning av något större dimensioner, minst sagt. Mera silver hittar ni vägen till här.
Jag missade visst förra veckans fototriss. Så är det när man tvingas lägga ner en massa tid på att jobba. :-) Här är i alla fall några bilder som handlar om energi; om att ta in, förbruka och ge tillbaka energi. Jag har sex bilder på skrivbordet och nu får vi se vilka jag väljer. Det finns hur som helst mängder av andra energibilder att se här.
Måndag igen och det är dags att lägga in en ny bild under rubriken Utan ord. Och utan att säga för mycket, kan jag väl berätta att bilden är rätt färsk. Fler bilder utan ord hittar ni hos Pumita, som håller i detta fotobloggande.
Bob Dylans yngste son, Jakob, har varit professionell musiker halva sitt 38-åriga liv. Och att det inte varit alldeles enkelt att vara det, som son till populärmusikens kanske störste ikon och låtskrivare, är helt klart. Jakob Dylan har gjort en bakvänd Bob; han började som medlem i bandet The Wallflowers och först nu har han givit ut en skiva i sitt eget namn, Seeing Things. Under Wallflowers-tiden pratade han inte gärna om sin far eller hans musik. Han ville helt klart stå på egna ben och bevisade väl att han kunde det när en av bandets skivor sålde mer än någon av Bob Dylans skivor gjort. Men i senaste numret av Mojo (det med The Clash, som faktiskt var ett av den unge Jakob Dylans favoritband, på omslaget) finns det en artikel om Jakob Dylan där han berättar ovanligt frispråkigt om förhållandet till pappa Bob och hans musik. Jakob säger bland annat att han tycker att han hittat en egen röst, men att han inte är så bra som hans pappa är och att han aldrig kan åstadkomma en sådan låtskatt som Bob Dylan skapat. Själv har jag inte hunnit höra så mycket av Dylan junior, men det lilla jag hört ger mersmak. Visst låter han lite, lite grann som sin far, och han är rätt lik en yngre Bob Dylan, det kommer man inte ifrån. Det kan han knappast rå för, och sämre förutsättningar kunde man väl ha, men Jakob Dylan är helt klart en artist att kolla in i kraft av det han själv åstadkommer.
Efter förra veckans bruna färg kommer här ännu en lite förtalad färg, en färg som väl närmast fått beskriva det färglösa i livet: beige. Det sägs att beige ska stå för något lite obestämbart och det är väl kanske inte favoritfärgen när man fotar. Samtidigt borde det ju vara lätt att tolka den, eftersom tolkningen är rätt fri. Här är i alla fall en rad andra tolkningar än min, som ju har musikalisk anknytning.
Religionen och kyrkan kan berätta de mest otroliga historier för oss. Som om inte det vore nog, kan de dessutom helt ofrivilligt bjuda oss på ett och annat skratt. Som det här med att man i kyrkan i lilla Hedlunda utanför Lycksele lyckades dekorera ett informationsblad(!) om höstens aktiviteteter med ett par marijuanablad (en knarkbild som alltid lika måttfulla Aftonbladet kallar det). Visst, alla inser väl att det var ett misstag att blanda ihop kyrkans barntimmar med "ganjarökning", men roligt blir det hur som helst. Dock finns det en religiös rörelse som inte skulle skratta lika självklart, i alla fall inte om det gällde vuxnas utövande av en religion som hämtat det mesta från kristendomen och bibeln: rastafarianerna. Dom ser marijuanan som ett sakrament och hymlar inte med sin användning av den heller. Nu har de inga kyrkor, men skulle de kalla till någon verksamhet via ett informationsblad skulle cannabislöven, deras heliga ganja, nog vara en helt självklar dekoration.
Jah Hollis
OBS. Videon ovan är inte från Hedlundas kyrkliga sammankomster utan från Jamaica. DS.
Någon gång måste väl även gamla rockers ur den första generationen bli för gamla för att ställa sig på scenen. När Little Richard, The Architect of rock´n´roll, nu meddelar att han ställer in en planerad Europaturné i höst, handlar det knappast om divalater eller missbruksproblem utan först och främst om höftledsproblem. Som om inte det vore nog, har det visst tillstött problem med det gamla rockarhjärtat också. Kanske inte på något sätt onaturligt när man som Little Richard uppnått 76 fyllda år. Några som inte är riktigt lika gamla än, Rolling Stones, verkar att gå i Little Richards spår och hålla ut tills hälsan säger stopp. Själv lever jag nog hellre på minnena när det gäller de grabbarna/gubbarna. Och här är en annan gammal stridshäst som fortsätter sin Never ending tour. Fast visst måste även den helt givet nå sitt slut någon gång. För övrigt kanske man skulle sätta en slant på att Bob får Nobelpriset i litteratur i år. Det ger 150 gånger pengarna om det slår in.
Det gick snabbt att komma in i stressandet på jobbet igen efter semestern. Just nu känns det som om hela dagarna går åt till jobbet och nätterna till att försöka hämta sig. Egentligen borde jag inte ens ha tid till att sätta mig och skriva detta. Än mindre finns det tid till att gå in och kommentera bloginlägg så som jag i alla fall brukar göra hos de bloggare vars bloggar jag läser regelbundet. Det är som Dylan sjunger: Det finns inte tid till att tänka. När det gäller dessa, undrar man om de överhuvudtaget har förmågan att tänka. Visst kan Henke och co glädjas över segern mot MFF i Malmö i går, men det måste kännas bittert att beundras av en samling riktig drägg.
Ännu ett bidrag till Utan ord från mig. Det är fritt fram att kommentera, och ännu fler bidrag hittar ni hos Pumita som ser till att detta fotobloggande flyter på.
Katter beskrivs ofta som snälla, goa och fridsamma djur, om än lite egensinninga och speciella. Kattälskare, som inte har hundar också, brukar ofta hylla katter som det bästa sällskapsdjuren och beskriver dom ofta i närmast mänskliga termer. Själv har jag en kluven inställning till katter (som till så mycket annat) efter att ha råkat ut för en och annan "gullig" sällskapskatt som visat sig kunna riva till ordentligt om inte sällskapet passat (jag har för övrigt ungefär samma inställning till hundar i största allmänhet). Nu verkar det som om vi börjat få "mördarkatter" bland oss också, för visst låter det som om dessa kelgrisar kan tävla med de ofta omskrivna "mördarhundarna"?
Kalmar FF gjorde ett ryck i toppen av allsvenskan i går när man slog tvåan för tillfället, Elfsborg, hemma på Fredriksskans. Nu har KFF fyra poängs försprång och sex matcher kvar att spela. Det är svårt att se vad som ska kunna stoppa Kalmar FF från att spela hem ett mycket efterlängtat allsvenskt guld till Kalmar. Mitt svar på frågan i rubriken är: Inget. För Malmö FF, däremot, känns det fortfarande darrigt, trots att det är en bit kvar ner till det riktiga bottenträsket. Men en vinst mot ärkerivalen Helsingborg (som i teorin fortfarande kan vinna allsvenskan) hemma på stadion tisdag kväll skulle ju vara ett stort steg upp på säkrare mark. Men vågar man hoppas på det, eller ska det bli ovisst in i det sista? Och så noterar jag att Butch Cassidy har lämnat det jordiska. Paul Newman, som spelade den klassiska rollfiguren i filmen Butch Cassidy and the Sundance Kid dog i helgen, 83 år gammal. En skådis av den gamla skolan som hann med en väldig massa klassiska filmer, och ett namn som vi knappast har hört i quizsammanhang för sista gången.
Det har blivit betydligt mörkare nu, och kallare, även här i Skåne. Jag ser verkligen inte fram emot att gå igenom ännu en vinter, speciellt inte om den ska bli kall och snöig. Jag har börjat vänja mig vid milda vintrar, men kanske är det så som någon påstått i Aftonbladet, att det där med uppvärmingen av jordklotet mest är ett påhitt av de alltid så illasinnade och sensationslystna medierna. Några ihållande milda vintrar ska vi inte vara så säkra på hur mycket fossilt bränsle och annan energi vi än eldar på. Som av en händelse var då en av helgens värmande ljuspunkter ett biobesök med gudbarnet. Vi såg Wall-E, en charmig, rolig, rörande och välgjord datoranimerad film med ett budskap. Budskapet var att vi ska passa oss noga för att bli för bekväma och sabotera den enda jord vi har. Enkelt, men effektivt framfört i filmen. Men som någon noterat blev budskapet något dubbelt i och med all den konsumtionsinriktade reklam som visades före filmen, på en mördande ljudnivå, riktad huvuds(k)akligen till barn och till 75 procent framförd på engelska. Rena hjärntvätten om ni frågar mig (även om gudbarnet redan tycks ha anammat en sund skepsis till de glättigt överdrivna reklamfilmerna). Ytterligare ljuspunkter var, att jag tillbringade i stort sett resten av helgen efter biobesöket hos gudbarnet och hennes föräldrar på den skånska landsbygden. Jag blev bjuden på kalasgott käk och vi hann med en tur till natursköna Rövarkulan där vi kunde konstatera att höstfärgerna börjat konkurrera på allvar med det gröna i träden.
Det är deprimerande att gå in på nätet en lördagsförmiddag och det första man får läsa i Sydsvenskan är att en man i Helsingborg knivskurits till döds på fredagkvällen. Fredagkväll är för de flesta den traditionella festkvällen efter arbetsveckan och nu är det dessutom lönehelg. Det var med andra ord mycket folk ute i går och många konfronteras med många andra ute i vimlet. Man undrar hur många av dessa som tagit med sig en kniv när de ska ut och festa. Hur många är, när de kanske tappat omdömet och spärrarna av alkoholintaget (eller kanske är de bara allmänt aggressiva), redo att använda kniven om någon säger något som inte passar? Hur många av dessa idioter, och som vanligt är väl 99,99 procent män, är det som går omkring bland folk som bara är ute för att ha kul? Ja, den som stod för knivskärningen i Helsingborg i går kväll kan fortfarande göra det. För han är inte gripen än. Och är det någon som vet vem han är, så vill man väl i tidens anda att hålla brottslingar och våldsmakare om ryggen, inte tjalla. Usch, jag mår illa!
Vi är faktiskt redan inne på lördagen, så jag kanske är diskvalificerad när det gäller att lägga in en bild på dagens Fredagsfärg som är den kanske lite förtalade bruna färgen.Men jag struntar i allt det där och slänger in mitt bidrag.Och här hittar ni ännu fler bidrag.
Jag läser regelbundet de brittiska rockmagasinen Mojo (jag prenumererar på den), Uncut och The Word. Då och då köper jag också ett nummer av brittiska Q eller amerikanska Blender (den med de sexistiska omslagen). Det innebär att jag konsumerar mängder av recensioner av nyutkomna och återutgivna skivor. För trots snacket om skivindustrins snara död, kommer det fortfarande varje månad ut mängder av skivor, både cd, vinyl och nerladdningsbara. Jag tycker man ska vara sunt skeptisk till recensioner; de handlar dock till syvende och sist om ett personligt tyckande. Men de kan vara rolig läsning och en vägledning till skivor man ska kolla upp. Fortfarande händer det att en skiva får full pott i en tidning och ett mera ljumt mottagande i en annan. Dock verkar det som om man ofta är ense när det gäller att dela ut det inte särskilt ofta förekommande ettpoängsbetyget, det vill säga en total sågning. Och då spar man heller inte på sin förmåga att uttrycka i ord varför man så totalt ogillar plattan i fråga. Och det är ofta rolig läsning, roligare än berömmet man ger en platta man älskar. Två klassiker är (jag minns tyvärr inte vilka skivor det handlade om, men det spelar mindre roll): • "Att lyssna på den här skivan är som att tugga på aluminiumfolie när man har hål i tänderna." • "Det känns som om det tar längre tid att lyssna sig igenom den här skivan än det tog att spela in den." En kille som får sig en rejäl avhyvling i både senaste Uncut och senaste Mojo är kanadensaren Daniel Powter och hans nya skiva Under the Radar (en stjärna som betyg i båda tidningarna). Jag känner igen namnet, men har lyckats missa hans jättehit för några år sedan, Bad Day, eller kanske har jag bara förträngt den. Men man får ju ingen lust att satsa på hans nya skiva (låten ovan kommer från den) när man läser följande: • "When he borrows Bruce´s "baby I was born to run" for Best of Me, it´s a laugh-out loud moment, because Powter appears born only to peddle platitudes." (Mojo) • "...so fabulously boring that it verges on anti-matter. This is music that was manufactured to be played everywhere except those places to which people go when they want to hear music." (Uncut) Stackars Daniel Powter! Vad har han gjort dom?
Två händelser utan något egentlig samband, men ett bildval med lite dålig tajming, möjligen. Kent ska släppa en box med hela sin skivut- givning samlad i ett paket. I Finland gick en 22-åring till skolan och tog med sig pistolen och sköt ihjäl nio elever och en lärare och till slut sig själv. Som sagt, två händelser utan något egentligt samband. Utom då möjligen det som verkar bli omslaget till Kents box: en hand som håller en pistol och just avlossar ett skott. Det finns i populärkulturen ett inslag av våldsromantik som tar sig uttryck som att en rappare skryter om hur många skott han har fått i sig eller att en annan rappare säljer fler skivor som död, ihjälskjuten, än han gjorde när han levde. Kent har kallat en skiva Vapen och ammunition och nu tycks det som om det är dags att använda vapnet och ammunitionen när boxen ska komma ut. Jag kommer inte med något påstående här, men det känns en aning som om Kents bild är lite dåligt tajmad med tanke på det som hänt i Finland. Läs gärna mer om Kent-boxen här.
Jag har haft lite svårt för att få till något i bloggväg på ett par dagar nu. Detta trots att det finns givna ämnen och tid. Jag är ju ledig några dagar nu mellan arbetsperioderna. Men kanske är det dags att sammanfatta lite vad som hänt, trots att det är strålande sol över Malmö nu och egentligen läge för att ge sig ut lite. Men min tvättid börjar snart och det finns inte mycket över för eftermiddagsuteliv, så jag börjar med Emmylou Harris i Köpenhamn. Jag och BV tog ett eftermiddagståg över och hade turen att få ännu en dag med strålande sol och vi tog givetvis chansen att öppna med var sin ingefärssmakande öl på Apollobryggeriets (en krog alldeles utanför Tivoli) uteservering. Så blev det bussen ut till Fredriksberg, en kort promenad och mer öl och käk på Bar Dutski som ligger på kort gångavstånd från Falkonerteatern där Emmylou och kompani spelade. Den oftast lite otacksamma uppgiften att värma upp oss som var där för att se och höra Emmylou hade Kimmi Rhodes, en kvinna som levererat låtar till många stora namn och spelat in mycket musik, men som aldrig själv blivit ett riktigt stort namn. Hon gjorde det i alla fall med den äran och tillsammans med maken på bas och sonen på gitarr och stämsång. Sonen gjorde för övrig en kort men mycket träffsäker imitation av familjens gode vän Willie Nelsons sätt att sjunga och spela gitarr och var själv inte oäven på att spela och sjunga. Och så Emmylou Harris och henns nya band. Ja, vad ska man säga; jag har aldrig varit besviken efter att ha sett henne live och var det definitivt inte nu heller. På något vis kan jag inte sammanfatta upplevelsen av konserten i Köpenhamn bättre än denna recension från konserten på Cirkus i Stockholm dagen före. Jag försökte ta lite bilder under konserten, men efterom jag inte vill använda blixten vid sådana tillfällen och scenbelysningen inte var direkt bländande så blev det rätt mycket darr och sudd. Därav bilden ovan som visar Emmylou tillsammans med multiinstumentalisten Phil Madeira och violinisten/mandolinspelaren och sångaren Rickie Simpkins tagen vid en tidigare konsert. Den som vill se fler utmärkta bilder på bandet och Emmylou kan gå in här och kolla. Och jag tackar för lånet. I gårkväll var det quiz, och jag tror jag sparar min rapport därifrån till lite senare. Om jag orkar skriva mer om eländet. Det känns nu kanske något mer inspirerande än att skriva om MFF:s insatser i allsvenskan.
Jag har ansat skäggstubben och duschat. Även om jag vet att det är rätt hopplöst, måste jag försöka se lite presentabel ut i kväll. Jag har nämligen en date med Emmylou Harris. Visserligen lär det väl dyka upp närmare tvåtusen andra samtidigt, för det är vid hennes konsert i Falkonerteatern i Köpenhamn i afton vi ses. Men i de bästa stunderna vid hennes konserter är det som om hon sjunger enbart för mig. I kväll är det väl sjätte eller sjunde gången jag träffar denna underbara kvinna och eminenta musiker och sångerska. Allt talar för att det kommer att bli toppen. Om en stund åker BV och jag över till Köpenhamn och laddar i solskenet och klockan 21 ska vi sitta på våra platser när Emmylou intar scenen med sitt band. I går spelade de på Cirkus i Stockholm och i kvällstidningarna blir det blandade betyg. Märkligt nog tycker man i den ena att det var suveränt sorgset, medan man i den andra tycker det var för mycket sorg. Jag säger: lita inte på recensenter, i synnerhet inte de som skriver i våra kvällstidningar. Emmylou, nu kommer jag.
Ingen rast och ingen ro om man ska vara med och visa sina bilder varje vecka. Men mellan jobb och Köpenhamnsresa slänger jag i alla fall in en joker i kategorin Utan ord, och fler bidrag hittar du hos Pumita.
Säga vad man vill, men visst är det lite sorgligt när höstdagjämningen faller över oss. Och i år faller den över oss just i dag, den 22 september. Nu blir den mörka delen av dygnet längre än den ljusa och framför oss ligger en lång tid innan ljuset och värmen återvänder. Det kan säkert ta knäcken på en och annan och visst kan det kännas sorgligt. Lika sorgligt som Eva Cassidys öde. Mörker verkar det för övrigt bli i den svenska politiken ytterligare ett tag framöver. Den juvenile Anders Borg har lagt fram en budget där de som tjänar mest får hyggliga skattesänkningar medan de arbetslösa förväntas fortsätta suga på ramarna. Efter att ha jagat ut en massa folk ur a-kassan, lockar nu Borg och hans vänner med en futtig sänkning av avgiften för att locka folk tillbaka till a-kassan. Inser dom inte själva att dom framstår som en samling osannolikt färdriktningslösa politiska dilettanter?
Det var sannerligen inte så enkelt att hitta något med färgen guld till Fredagsfärgen. Tycker nästan jag kunde återanvänt ölen och whiskyn jag använde senast, när det var gult som gällde.Men eftersom jag är något av en samlare, så kommer en liten sak som jag tror jag hittat i tvättstugan, eller kanske på en trottoar någonstans. Fler varianter på temat hittar ni här.
European Social Forum pågår i Malmö sedan några dagar. Det skulle förstås gå lugnt och stilla till enligt arrangörerna. Andra trodde att det skulle urarta i bråk och kravaller och skadegörelse. Och i kväll, lördag, blev det bråk och slagsmål med polisen och skadegörelse och hela baletten. Snacka om att leva upp till fördomarna! Jag vet att det är en seriös tanke bakom. Men vad kommer folk att minnas av detta möte i Malmö? Jo, idioterna som gick bärsärkagång (jo dom kommer givetvis att skylla på polisen) i ESF:s namn. Med sådana vänner behöver inte vänstern och de alternativa rörelserna några fiender. Högern jublar givetvis. Sök hjälp för fan, men inte här i Malmö. Gör upp på någon öde ö i stället.
Usch!Det verkar vara rena nitlotten att hålla på MFF i fotboll och IK Oskarshamn i ishockey.Och det gör ju jag eftersom jag, utan att gå in på några djupgående psykologiska förklaringar, sedan länge bor i Malmö, men kommer från Oskarshamn. I går var det premiär i hockeyallsvenskan där Malmö Redhawks tog emot IK Oskarshamn på Malmö isstadion. Förhoppningarna var rätt höga, eftersom Malmö tidigare haft klara problem med Oskarshamn. Nu blev det däng med hela 8-0. Visst, det är oerhört pinsamt, ja skämmigt, för IK Oskarshamn. Men det är inte, som någon skrev i Oskarshamns-Tidningen, förnedrande. Förnedrad/förnedrade/förnedrande är ord som borde visas ut från sportjournalistiken. Den som använder de uttrycken om en förlust i en idrottsmatch vet inte vad det innebär att vara förnedrad, eller har inte fantasi att hitta på något bättre själv. Men ovanpå detta hockeydebacle gick MFF och spelade bort sig totalt mot Elfsborg i Borås. Nu börjar det handla om att inte bli inblandade i bottenstriden. Stön!
Jag vet inte riktigt vad det är som påverkar det som finns gömt långt där nere i minnet. Men i går natt, innan jag skulle avsluta mitt jobb, kom jag att tänka på en låt från väldigt länge sedan, en riktigt pärla som nog inte så många hört även om den var en smärre hit i USA. Låten kom i vågen av black power i USA och en av kompositörerna är Toni Wine och det är väl svårt att inte höra att det är Phil Spector som står för den maffiga produktionen. Varför är det så svårt att hitta sådan här musik i dag? Sade han gnälligt.
Jah Hollis
PS. Ja, låten heter Black Pearl och gruppen Sonny Charles & The Checkmates, Ltd. DS.
För en gångs skull var det en vecka där jag fick vara med och skörda rejäla framgångar inom quizzandets sköna konst.
