En dag kvar att jobba den här veckan och fram till dess att jag blir ledig lär det inte bli några nya vettiga bilder tagna på veckans tema i Fototriss: Skräp & Sopor. Jag önskar jag hade kunna ta några bilder direkt för den här utmaningen, men nu faller jag för den enklare utvägen att kolla i arkivet. Och visst, bilder på skräp och sopor finns det så många att jag måste slänga några av dom på skräphögen, fast det bär mig lite emot. Men en triss är en triss är en triss och här hittar ni fler som har bilder på det temat att visa upp.
Surfade runt lite på nätet för att försöka hitta något att blogga om innan den här dagen är slut. I och för sig är den redan slut, eftersom vi är inne på söndagen och jag måste sova några timmar innan jag ska upp och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Men det var fasen i mig inte lätt att hitta något att blogga om, om jag nu inte ska ge mig in på det rent privata. Att en man, igen, har blivit biten av en björn verkar inte speciellt upphetsande. Hade däremot en man bitit en björn hade det varit en annan sak. Och när jag är nära att ge upp och gå och lägga mig hittar jag detta i DN. Men var har jag läst om det tidigare i veckan, redan i onsdags rent av? Jo på min egen blogg.
I veckan dog Mitch Mitchell, trummis, och den siste överlevande i The Jimi Hendrix Experience. Livet och musiken går vidare, men inget av dem hade varit som de blivit (för mig i alla fall), om vi inte fått höra vad de åstadkom under den korta tid de spelade tillsammans. Jag bara tackar och bockar och tipsar er om att lyssna på Are You Experienced, Axis: Bold as Love och Electric Ladyland. Say no more!
Blå är väl en av de där "lätta" färgerna när det gäller foto, en sådan där som man alltid får med på bild antingen man vill det eller ej. Vilket väl gör det hela något svårare att få till något som känns originellt i den kategorin, om man nu vill vara originell. Kom också att tänka på att på engelska har vi formen "blue" när den står för sorgsen, ledsen, trist: tänk på the blues i musiken. Men jag har i alla fall slängt in två blå bilder: en tagen inomhus, en utomhus. Båda rätt nyligen. Fler som tagit blå bilder hittar ni här.
Jag har aldrig varit speciellt engagerad i debatten om fildelning. Dels är jag dåligt insatt, dels är jag så gammalmodig att jag fortfarande köper mina skivor och det fåtal filmer och tv-serier jag tycker att jag kan se om hemma. Visst, jag kopierar en del cd-plattor och delar med mig till mina vänner (och får i min tur kopierade skivor av dem) och jag har till och med vid tillfälle fått ett par skivor fullmatade med musik av en god vän som ville demonstrera fildelningens alla fördelar. Men nu verkar det ibland som om världens fortsatta överlevnad hänger på fildelningens vara eller icke vara. Och det verkar ha uppstått ett skyttegravskrig där det inte finns plats för några nyanser mellan de uppsatta ställningarna. • Musiker, skådisar och andra artister verkar ligga på ena sidan och brassa på för fullt. • På andra sidan ligger Piratpartiet och deras anhängare och langar ständigt fram mer ammunition. Och för mig verkar det ha uppstått en situation där alla antingen är goda eller onda, vilka beror givetvis på vilken sida man ställer frågan till. Artisterna, och de bolag som säljer skivor och filmer utmålas som giriga typer som bara är ute efter att öka på sina redan gigantiska förmögenheter på vår bekostnad. Fildelarna målas ut som tjuvar och banditer som bara vill utplåna allt vad konstnärlig verksamhet heter. Jag tycker det hela verkar rätt ofruktbart och jag hoppas att någon ska kunna styra upp detta så att vi blir av med de värsta avarterna i debatten och stiger upp ur skyttegravarna. Nu börjar det talas om bojkotter av olika slag, man ska inte köpa böcker eller skivor med den eller den, vilket jag (ursäkta mig om ni känner er orättfärdigt träffade) tycker verkar lite barnsligt. Jag har aldrig köpt och kommer, vid gud, aldrig att köpa en skiva med Niklas Strömstedt. Men det beror inte på att jag tycker han har konstiga åsikter i debatten om Ipred, utan för att han gör trist musik. Dessutom tycker jag Torbjörn Flygt skriver utmärkta böcker och jag ser inget hinder för mig att låna dem på biblioteket, eller köpa i pocket, bara för att han har sina egna åsikter om fildelning. Samtidigt kommer jag, förmodligen, aldrig att lägga min röst på Piratpartiet bara för att de, kanske, har sunda åsikter om fildelningen. Jag misstänker bara att frontfigurer i partiet bär på en massa fesljumma åsiker från sin fp-bakgrund som jag inte vill ha med i paketet om jag ska köpa det. Eller kanske ladda ner det.
Det kan inte vara lätt att vara en sann troende i dag: en som verkligen litar på någon guds godhet och att man ska göra mot andra som man vill att andra ska göra mot en själv. Ständigt får vi läsa om nya vidrigheter och vansinnigheter som genomförs i guds namn, och om jag vore troende skulle jag vilja ställa mig upp och säga att det är nog nu. Nu är det några guds självutvalda som varit i farten i talibanland i Afghanistan igen. Två motorcykelburna män (män givetvis!) har med en vattenpistol sprutat syra över en grupp tonåriga skolflickor i Kandahar. Det ligger ju nära till hands att tro att de här tuffa gudfruktiga krigarna vill avskräcka flickor från att gå i skola och att se till att de stannar hemma och passar upp på den överlägsna mansrasen i stället. Talibanerna har för övrigt sedan länge, bland annat av vänner i Sverige, framställts som en progressiv kraft i världen. Jojo!
Jobbet väntar och jag har inte tänkt bli långrandig. Men i dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg på min blogg och efter närmare 1 400 ytterligare, en del bra en del mindre bra, glädjeämnen, besvikelser och andra upplevelser så är jag glad att jag har hållt detta igång. Jag gratulerar mig själv och min blogg och tar sats mot treårsdagen.
I den här veckans fototriss kommer vi inte undan. Det gäller att beskriva hur det ser ut där vi är i dag (söndag den 9 november - nu blev det plötsligt den 10 november), och utomhus ska det vara. Visst, man skulle kunna sträcka sig ut genom fönstret, och jag har faktiskt en balkong att gå ut på. Men eftersom jag ändå skulle uppåt stan, till Triangelen som man säger i Malmö, och shoppa lite kunde jag ju sträcka mig lite längre. Det blev en massa bilder, men en triss är en triss. Eftersom det fina vädret från sena förmiddagen gått över till regn när jag skulle iväg, åkte jag buss in till stan. För även om det på den första bilden syns en strimma av klar himmel vid horisonten bakom den bullerplanksinbäddade järnvägen, regnade det fortfarande. När jag sedan rätt snabbt gjort mina ärenden och tar en promenad ner mot stationen lyser en blek måne från en klar himmel över ett rätt öde Gustav Adofs torg. Den skarpögde kan också se ett flygplan på väg in mot Kastrup. Nere vid stationen fotar jag lite, köper ett par musiktidningar i Pressbyrån och hoppar på bussen hem igen. Dock inte den bussen som syns på bilden, men en som går från samma hållplats. Se andra fotograferande bloggares tolkningar av temat här.
Bloggandet är enligt vad jag har läst en revolution utan dess like. Vi som bloggar är demokratins bevakare och försvarare av en klass och upphöjdhet vi aldrig skådat förr. Och vad är det då vi diskuterar? Jo (enligt bloggportalen.se:s topplista): • Lars hotad av juryn. Vad är väl finanskrisen mot denne demonproducents inhopp i det svenska nöjes-tv-träsket? • Sex and the city-filmen får uppföljare. You don´t say! • Lärarinnan strippade - inför hela skolklassen. Stora journalistpriset nästa? • Storskrällen: Lars röstades ut ur Idol. Rent fördjävligt. Vad gör Reinfeldt åt detta? Och så håller det på. Jag börjar förstå dom som ser oss bloggare som en samling idioter. El sucko grande!
Jah Hollis är, som jag antar att de flesta begriper nu inte mitt riktiga namn (även om en och annan kommentator felaktigt tror att jag heter Jan). Detta alias är en konstruktion av två namn jag en gång satte ihop för ett hittepåband, ett band som bara fanns i fantasin, men vars medlemmar existerade (och ännu existerar) i verkligheten. Det var helt enkelt en sorts internt skämt där en liten krets var invigd och förstod vad det handlade om. Men Hollis var ett smeknamn jag länge hade och ett namn som en och annan använder om mig än i dag. Det kommer från Bob Dylans låt The Ballad of Hollis Brown, en fruktansvärd historia om en man som i förtvivlan över nöd och fattigdom tar livet av hela sin familj och sig själv. Jah hängde jag sedan på för att jag var förtjust i reggae och där var det ju en och annan som hade förnamnet Jah. Googla för övrigt gärna Jah så får ni se undertecknad rätt högt upp på listan. :-) Den version av The Ballad of Hollis Brown som ni hör här är med det skotska bandet Nazareth, mest kända kanske för den smäktande coverballaden Love Hurts. Och visst låter det som om Brian Johnson (då i inte så där jättestora bandet Geordie) lärde sig ett och annat om skriksång av Nazareths Dan McCafferty innan han (Johnson) gick vidare till AC/DC och tjänade storkovan medan Nazareth harvade på med sin enda riktiga världshit (men enligt undertecknad nog var värda ett bättre öde).
En 53-årig man i Trollhättan har fällts i tingsrätten för att ha våldtagit sin 15-åriga dotter 13 gånger. Domen kom för en knapp månad sedan. En 23-årig man dömdes, i går den 7 november, i Hässleholms tingsrätt för att ha odlat 20 plantor cannabis i ett hus i Sjöbo kommun. I Hässleholm dömdes samma dag en 42 årig man i tingsrätten för att ha våldfört sig sexuellt på minderåriga barn 11-13 gånger under ett halvår. En av dessa män fick sex års fängelse, en fick fem år och en fick tre och ett halvt år. Försök nu att para ihop rätt straff med rätt man. Här är facit: • Fem år • Tre och ett halvt år • Sex år Jag vet inte om ni blir förvånade, eller tycker det är helt OK dömt. Här finns mer intressant att läsa om brott och straff.
Ingen alldeles enkel färg att definiera och ingen man har mängder av i arkivet. Mitt letande gav ganska magert resultat så jag slog två flugor i en smäll när jag var på Systemet och handlade också.Ingen lysande bild kanske, och jag fick smyga lite eftersom jag misstänker att de inte gillar att man fotar i Systembutikerna. Men vinrött (varför finns inte nyansen vinvitt?) finns det inslag av även om själva vinet inte syns. OK, jag lägger till den andra bilden också, en bild som jag tog mest för att visa att modet kanske inte alltid blir så jättesmakfullt när det praktiseras i verkliga livet. Men visst har hon väl en vinröd tröja? Kanske kan man säga att smaken är som baken?
Holy cow! Quizmaster Tim hade inget annat att säga när han kommenterade vår, Caltex & The Oxymorons, vinst i aftonens quiz på The Pickwick Pub i Malmö. Och vad annat kan man säga? Det är lätt att stämma in i Lee Dorseys gamla låt när vi bara missat en av de 24 frågorna, och en bonuspoäng med minsta marginal. Så även om min insats där i värmen och trängseln på den smockfulla puben bestod i lite Bob Marley-kunskap kan jag lätt hålla med Tim: Holy cow! Platsen i finalomgången någon gång före jul är definitivt spikad och kvällens insats lovar gott inför den aftonen. Och för att anknyta till en annan vinnare i dessa dagar: Yes We Can, sade någon som vann något mindre viktigt än quizet. Ännu ett Lee Dorsey-citat!
Jag letade fram arkivbilder till veckans Fototriss med ämnet kyrkor redan i måndags och hittade några acceptabla. Men snart insåg jag att i alla fall en av dem, kyrkorna alltså, var rätt flitigt förekommande i bidrag från Malmötrakten. Så i går, när jag var ledig, drog jag ut på fotosafari på min cykel. Men varningssignalen att batteriet i kameran var på upphällningen, samt ett ihållande duggregn, gjorde att den inte sträckte sig längre än till kyrkan i den Malmöförsamling där jag är bosatt. Det blev väl inga höjdarbilder, men i alla fall nytagna bilder på en kyrka lite i skuggan av de stora välkända Malmökyrkorna. Vill ni se lite mer fantasifulla variationer på temat ska ni söka här.
Det är för mig helt otroligt vilka väggar det kan byggas upp mellan människor när religionen kommer in i bilden. Senaste debatten handlar om huruvida vi kan skaka hand med varandra, eller om man bara kan skaka hand med vissa. OK, det kan gå till överdrift kan kanske en och annan tycka när man ser videon här ovan. Men, HERREGUD, OAVSETT VILKEN AV DOM NI BEKÄNNER ER TILL, SKÄRP ER! Vi bor på samma jord och vi bor här nu!
Snart fyller min blogg två år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag under denna tid väl hållt mig till i genomsnitt över ett inlägg om dagen. Och i dag hade jag nog tänkt hinna med något innan jag drar till jobbet, men jag är helt renons på idéer. Det förestående amerikanska presidentvaletstår mig sedan rätt länge upp i halsen. Det ska bli otroligt skönt när det är avklarat och vi kan få svart på vitt i stället för dessa ständiga spekulationer. Än mindre vill jag förfalla till att kommentera sådant här krafs. Så, mina vänner, ni får försöka klara er utan mina visdomsord i dag. :-)
Jah Hollis
PS. Och ni som eventuellt väntar på svar till kommentarer får vänta lite till. För nu väntar jobbet på mig. Igen. DS.
Nu har det helt plötsligt blivit november.Det är väl den månad vi mest, ja i alla fall jag, associerar med mörkret. Men det hinner ju bli ännu mörkare i december innan det vänder. Fast då är det vintermörker och kanske tänker man sig även lite snö som kan få det hela att kännas lite ljusare, förutsatt att den ligger vit och fin på marken och taken. Under allhelgonahelgen försöker man, och då inte bara på alla kyrkogårdar, på flera ställen i Skåne att lätta upp mörkerkänslan lite med diverse ljusinstallationer. Själv var jag i går och vandrade runt i Slottsparken i Malmö och såg ljus och ljud i kombinationer i något man kallar ":by LIGHT". Faktiskt rätt spännande att vandra runt i parken bakom Kasinot, som inte är så kul nattetid i normala fall, tillsammans med en massa andra människor och kolla in alla fantasifulla installationer. Ute på Österlen arrangerarde man traditionellt Österlen lyser, något som lockar mycket folk och som är väldigt uppskattat i novembermörkret.
Jah Hollis
PS: ":by LIGHT" i Malmö kan man för övrigt kolla in fram till och med den 9:e november. DS.
Jag har sagt det förr: jag är inte speciellt religiös av mig, men jag är beredd att låta folk bli saliga på sin egna tro. Detta förutsatt att dom inte får för sig att dom ska tvinga på folk denna tro och denna religion. Fritt val, att bli anhängare, eller att avstå helt eller hur man nu vill ha det, måste gälla oss alla när det gäller religionen. Men när jag läser sådant här, vete fan om jag inte är beredd att ompröva mitt ställningstagande. Är detta religion? Är detta någon guds vilja då har jag nog missuppfattat alltihop. Är det ett utslag av sann religion att 50 karlar stenar en tonåring, eller vem som helst, till döds, ja då ska fan ta mig religionen förbjudas. Det hela är så vidrigt att man inte tror det är sant. Det finns inget straff som är hårt nog för svinen som gjort detta.
Det är drygt en timme kvar av fredagen och av oktober 2008.Så jag passar på, efter dagens jobbkonferens, att slänga in mitt bidrag till fredagsfärgen, färgen som är vit eller vitt. Ett vitt begrepp skulle man väl kunna säga om man vill vit(t)sa till det. Men några aktuella snöbilder från södra Skåne ska ni inte vänta er. Det är först en bit in från kusten som flingorna, som fallit har lagt sig och bildat täcke på marken. Så det blir en arkivbild igen, men anstränger man sig, kanske man kan se att det snöade lätt, lätt när den togs. Och ännu fler bilder med något vitt hittar ni på Fredagsfärgen.
Som jag väl sagt tidigare är det med en viss motvilja jag pendlar med bil till och från jobbet. Men jag är nödd och tvungen om jag ska behålla mitt jobb. Och jag skyller på den lokala tågtrafiken som ställde in nattåget jag för några år sedan kunde ta, och på riksdagen som inte vill tillåta att man drar av kostnaderna för en övernattningslägenhet om man inte kan jobba där man bor (bilresor får man däremot dra av). Frånsett att man alltid får sitta på helspänn och ha koll på andra trafikanter och på eventuella djur som kan vilja korsa vägen, kan det hända riktigt mystiska saker i trafiken. Som när jag för en tid sedan på väg till jobbet skulle posta ett brev vid postens terminal i Ystad (allt finns illustrerat på bilden ovan). När jag lagt på brevet och skulle vidare backade plötsligt en bil, från p-platsen till höger, ut och spärrade vägen för mig. Den studsade i träräcket till vänster två gånger innan den blev stående mot det. Jag blev lite förvånad över att föraren inte märkt att han/hon backat in i räcket och anade det värsta: föraren kanske drabbats av någon hastigt påkommen åkomma och tuppat av. Men! Det fanns ingen förare i bilen! Och hade jag kommit till postlådan någon minut tidigare hade förmodligen denne spökförare rammat mig när jag kört därifrån. Hade det varit i USA kanske jag kunnat stämma bilens ägare, men nu rundade jag bara spökbilen och for till jobbet. Och nu ska tydligen det riktiga eländet som hotar drabba oss pendlare denna tid på året varje år sätta igång. Så hör ni inget av mig på ett par dagar nu, finns det risk att jag stupat på min post i en snödriva på det höstfagra Österlen.
Upplevelsen av tid är som bekant väldigt relativ. Sekunder kan kännas som minuter och timmar kan kännas som betydligt kortare stunder. Allt tycks hänga på omständigheterna. Snart är det november och jag kom på att jag i ett tidigare inlägg lovat att visa en bild på hur en knepig trafiksituation i Malmö löste upp sig. Det var väl inte så länge sedan, tänkte jag, och började backa i bloggarkivet. Det var den 3 september, snart två månader sedan, jag lade ut det inlägget! Nuförtiden när jag kollar i backspegeln känns det som om allt svischar iväg i en väldig fart. Samtidigt kan arbetsveckorna, om det vill sig illa, kännas som väldigt långdragna. Men hur gick det då för alla inblandade i den där trafiksituationen på Kungsgatan i Malmö för snart två månader sedan? Jo, chauffören i transportbilen bara fräste över övergångsstället och cykelbanan. Joggaren och de andra gående hade ju faktiskt företräde, medan cyklisterna som fick bromsa in märkligt nog inte hade det. Nåväl, alla klarade sig, men killen i bilen borde haft sig en rejäl åthutning tycker jag. För han skulle faktiskt ha stannat.
Noterade för övrigt att Blairs efterträdare, Gordon Brown, tycks vara en riktig klavertrampare. Men han ska nog passa sig för att ge sig på islänningar. Se och lär Gordon!
Det har inte blivit så mycket med bloggandet i helgen. Jag hade tänkt skriva något om Calexicos konsert på Vega i Köpenhamn tidigare, men jag har haft lite svårt att formulera något vettigt, och det tog ett tag att komma ner efter den ungefär två timmar långa och upplevelserika musikaliska resan. Jag kan bara kort konstatera att om man tyckte det danska förbandet Our Broken Garden gjorde en habil insats, så förstår man när Calexico öppnar smygande och knock out-artat på en gång att det tar ett tag att spela ihop sig till de här western-rockarnas nivå. Alla jag talade med efter konserten var nöjda med vad de såg (en underbar ljussättning och en krackelerad bakgrundsduk där det hela tiden visades lite smått mystiska filmer) och hörde (oerhört täta och stämningsfulla låtar och musikaliska landskapsbyggen som låter som ingen annan just nu). Jag har försökt hitta några recensioner av konserten, men jag hittar inga i de danska tidningarna och i Sverige var det tydligen bara HD som orkade skicka en recensent (som dessvärre tycks ha en del förutfattade meningar om hur Calexico ska låta). Den "stora" kvällstidningen KvP skriver hellre om en massa skitprogram på tv än om intressant musik nuförtiden och dess Bonnier-ägda morgonsyster, Sydsvenskan, hade tydligen heller ingen att skicka. Dock var Aftonbladet alerta nog att skicka en recensent till Calexicos konsert i Stockholm dagen efter och vad han tyckte kan ni läsa här. I gårkväll blev det en lång (vi backade ju tillbaka en timme från sommartiden mitt i natten) sittning hemma hos nyss hemkomne BT, och vi provade grundligt hans mörkt färgade Macallan 10 Years Cask Strength. Och i morgon ska man tillbaka till verkligheten igen.
En dag kvar att jobba den här veckan och fram till dess att jag blir ledig lär det inte bli några nya vettiga bilder tagna på veckans tema i Fototriss: Skräp & Sopor.
