Den är den sista dagen av november 2008 och det är den första advent.I morgon är det den första december och en mörk månad full av speciella dagar börjar. Jag har dragit upp min gamla adventsljusstake från Ikea och ställt i fönstret för att försöka bidra till lite ljus i ett land tyngt av alliansregering, finanskris och storebrorstendenser. Dagar jag noterar den kommande månaden är: Glögg hos M den 7:e, Lucia den 13:e, quizfinal på Pickwick den 14:e, morsans födelsedag den 15:e, julafton den 24:e och nyårsafton den 31:e. Och, javisst, det viktigaste datumet av dom alla i december. Den 21:e är det vintersolstånd, årets mörkaste dag. Sedan vänder det igen. Håll ut!
Min lediga lördag har gått bort i ett töcken, eller snarare två töcken.Utomhus har det varit grått och trist och regnigt och utevistelsen blev kort och innefattade bara det som var absolut nödvändigt, som att fylla på matförrådet. Inombords, närmare bestämt inne i skallen, har ett annat töcken, en ihållande molande huvudvärk av okänt ursprung effektivt förhindrat all aktivitet som krävt mer omfattande tankeverksamhet. Därför var det väl en lyckträff att jag köpte Kvällsposten för att ha något att läsa när jag avnjöt min frukost vid den tid på dagen alla andra kallar lunch. I affären där jag handlade fanns bara kvällstidningar så det fanns inget val. KvP/Expressen hade som vanligt kokat en smakfattig spiksoppa på fredagskvällens Idol och diverse annat dravel från nöjeslivets träskmarker. Ibland vet man inte om man bara ska skratta åt eländet eller gråta en skvätt över tidningsjournalistikens förfall. Och det som gäller nu, i speciellt kvällstidningarna verkar det som, är krönikor och krönikörer till förbannelse. På var och varannan sida ska mer eller mindre kända journalister och andra tyckare (Leif Boork!?) bre ut sig om vad de har för åsikter om stort och smått, åsikter som jag personligen i nittionio fall av hundra inte bryr mig ett skit om. Nu när läsarna av allt att döma börjar svika dagspressen på allvar, vore det väl märkligt om det inte vore kvällstidningarna som får det mest problematiskt. Nog om det, innan jag slocknar för natten (första advent har faktiskt börjat nu) ska jag säga några ord om mangautställningen på Louisiana som jag besökte för en vecka sedan. Jag bara säger: är ni inom räckhåll för Louisiana, gillar bilder och målningar och kanske rent av serier, så tveka inte. Åk dit och kolla! Gudbarnet, som är stort mangafan, var helnöjd och ville åka dit igen direkt efteråt. Och skulle det nu vara så, att ni inte uppskattar mangan, så finns det mycket mer att se på Louisiana, som en utställning med verk av den danske konstnären Per Kirkeby och filmade performanceföreställningar av Eve Sussman. Plus en hel del annat. Avsätt en heldag och åk till Louisiana. Det har jag gjort många gånger och jag har aldrig ångrat det.
Eftersom jobbet kallar denna fredag, och det mycket snart, blir det ingen tid över att ge sig ut och jaga motiv som ska innehålla dagens färger: rosa och vit. En liten koll i arkivet ger några träffar, en del där det kanske är tveksamt om alla skulle bedöma den ena färgen som rosa. Men här har nöden ingen lag och förutom huvudbidraget bjuder jag på en favorit i repris: den ensamme nallebjörnen vid bardisken. Så har man väl känt sig lite då och då. Titta på ännu fler bidrag med rosa och vit färg som ingredienser här.
Jag är ungefär halvvägs inne i ännu en intensiv arbetsvecka och enda ljuspunkten, känns det som, är att det blivit mildare igen och att man slipper några halkchocker när man ska ut på vägarna. Det trista är, att det känns som om jobbet tar hela min tid sådana här veckor. Jag vet att jag tjatat om detta förut, men varför känns det som om man har så lite tid att leva? Ja alltså i förhållande till att jobba för någon annan. En följd av detta är ju att jag inte hinner att sitta ner och skriva några mer genomarbetade blogginägg än halvmesyrer som detta. Till exempel har jag lovat att skriva om mangautställningen på Louisiana som gudbarnet, hennes mamma och jag var på den gångna helgen. Men det löftet kan jag inte hålla nu. Det får jag försöka göra senare, när jag inte har ständiga deadlines att kämpa emot. Dock kan jag glädja mig över att åka genom ett vackert landskap när jag ska till jobbet. Häromdagen var jag tvungen att stanna till och ta några foton av de solbelysta omgivningarna. Jag blev så fascinerad, speciellt kanske av molnen som tornar upp sig i bakgrunden (hmmm, dom kanske inte syns så jättetydligt på bilden) och som ser ut som en österlensk fjällkedja. Och ändå har jag åkt denna väg hundratals gånger.
Vi har fått vänja oss vid att idrottare inte alltid är guds bästa barn och att det händer att en och annan kör rattfull, är inblandad i slagsmål offentligt eller provar på lite olagliga rusmedel. Pressen kastar sig gärna över de här fallen, särskilt kvällspressen, men brukar in i det längsta vara försiktiga med att skriva ut namnen på de som misstänks, eller rent av döms, för olagligheterna. Dock har Malmötidningen Sydsvenskan, som brukar framställas som ett dygdemönster (inte minst av sig själva) när det gäller pressetik, trampat i klaveret så man kunde höra hela Livet i Finnskogarna på långt håll. När en allsvensk fotbollsspelare i Skåne greps av polis mitt under ett träningspass häromdagen gick Sydsvenskan ut direkt och avslöjade namnet på den gripne. Innan man ens riktigt visste vad han greps för. Det är naturligtvis i strid med alla pressetiska regler som finns, men det vägrar Sydsvenskans nye chefredaktör, Daniel Sandström, att erkänna. I stället väljer han, via sportkrönikören Anja Gatus blogg, att vrida sig som en mask på en metkrok i sina krystade försök att rättfärdiga namnpubliceringen. Hade det inte varit mer respektingivande att erkänna att man gjort fel? Och fotbollsspelaren då? Jo han fick gå från häktningsförhandlingen som en fri man och tillbaka till att träna med sitt lag.
Lite grann från ovan, ovanifrån, med fokus riktat nedåt. Så ska vi se det i dag i veckans Fototriss med just temat Ovanifrån. Jag närde ju optimistiskt förhoppningar om att kunna ge mig ut i kylan och ta lite nya bilder på det temat. Men så blev det, jag ska inte tillägga naturligtvis, inte. Annat stod i vägen och jag fick ännu en gång bege mig ner i arkivet där det faktiskt visade sig finnas bilder som bara väntat på detta tillfälle. Så många var de till och med, att jag var tvungen att "döda några älsklingar" för att det skulle bli en triss. Men jag funderar lite på att lägga upp bilderna jag valde bort i en egen post så att ni kan jämföra. Andras intressanta tolkningar av denna synvinkel hittar ni om ni går in och kollar på Fototriss.
Det är lördag och klockan är inte ens tio på förmiddagen än. Ändå sitter jag här nyduschad och redo att ge mig ut i vinterkylan och blåsten som greppat Skåne. Den som hängt med lite här på bloggen vet ju att jag på grund av mina arbetstider har sena sovvanor som jag sällan gör avsteg från. Men finns det en orsak att ta sig upp tidigt, ja då gör jag det och så är det denna lördag. Jag ska ta bussen ner till Malmö central, vidare med pågatåg till Lund och därifrån i sällskap med gudbarnet och hennes mamma åka Öresund runt. Vi ska nämligen till Louisiana, konstmuseet i Humlebæk, och titta på en utställning om något som ligger gudbarnet varmt om hjärtat: manga. Louisiana visar just nu en stor utställning om dennna japanska teckningskonst och det ska bli väldigt spännande. Trots snövädret, och kylan och blåsten. Fast i dag har det slutat snöa. Alltid något.
Så är det fredag igen.Dags för Fredagsfärger och denna gång är de två: gul och grön.Jag tar mig friheten att visa två bilder i dag, en nytagen och en ur arkivet.Och på sätt och vis finns det ett undertema: staden och landet. En bild är från landet, närmare bestämt från Höörs kommun. Den andra från den stora landsortshålan Malmö, och vill man få till det där så är det en grön stadsbuss och en gul landsvägsbuss. När jag tagit den bilden började det snöa på allvar och allting blev vitt, vitt, vitt. Men fler bilder som blandar gult och grönt hittar ni här.
I går, torsdag, var det Hjulbytardag på Volkswagen i Malmö.Det innebär att man som folkaägare får en inbjudan att komma och ta en nummerlapp och sitta och vänta medan verkstadspersonalen betar av de bilar som ska få sommardäcken utbytta mot vinterdito. Det är nog lite mitt småländska blod som gjort att jag haft is i magen och inte panikbytt när det talats om kommande halka den senaste veckan. Nu fick jag bytet fixat på mindre än en halvtimme medan jag kunde förse mig både med fika och varmkorv medan jag väntade (det blev en fika). Och det kostade bara tvåhundra spänn. Därtill fick jag en värdecheck på samma summa att handla i VW-butiken för. Dagen efter detta snabba byte började det snöa över Skåne och Malmö har nu förvandlats till ett vintervitt stadslandskap. Inte för att jag uppskattar snöandet, men jag uppskattar min pefekta tajming vad det gäller bytet till vinterdäcken. Det väger nästan upp det faktum att det blev rätt blygsamma placeringar i veckans båda quiz. OK, vi var bland de tre bästa på Pickwick, men efter vinst två veckor i rad där var nog förväntningarna högre ställda.
Jah Hollis
PS. Den översta bilden visar snöandet i Malmö i sin inledningsfas. Nu har det fortsatt i några timmar och ungarna bygger snögubbar på gården. DS.
Uppdaterat klockan 20.00 fredag kväll: Ja vad var det Jah sade!
Piraterna på den afrikanska östkusten verkar ha blivit väldigt aktiva den senaste tiden. Häromdagen gjorde de sitt största kap någonsin (i alla fall vad gäller fartygsstorlek) när några av dem bordade den gigantiska supertankern Sirius Star och helt enkelt lade beslag på den. Nu talas det om den här piratverksamheten som en ren industri och att det finns en stad i Somalia där så gott som alla lever på piratnäringen. Det låter som något ur ett Fantomenäventyr och vad man nu berättigat frågar sig är: Vad tänker Fantomen göra åt saken? Var är han nu när vi behöver honom? Vad jag har förstått bör han bo inte alltför långt ifrån det område där piraterna nu håller till. Kanske dags att skicka ett brev med apposten. Eller kan piraternas nemesis nås per sms?
En dag kvar att jobba den här veckan och fram till dess att jag blir ledig lär det inte bli några nya vettiga bilder tagna på veckans tema i Fototriss: Skräp & Sopor. Jag önskar jag hade kunna ta några bilder direkt för den här utmaningen, men nu faller jag för den enklare utvägen att kolla i arkivet. Och visst, bilder på skräp och sopor finns det så många att jag måste slänga några av dom på skräphögen, fast det bär mig lite emot. Men en triss är en triss är en triss och här hittar ni fler som har bilder på det temat att visa upp.
Surfade runt lite på nätet för att försöka hitta något att blogga om innan den här dagen är slut. I och för sig är den redan slut, eftersom vi är inne på söndagen och jag måste sova några timmar innan jag ska upp och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Men det var fasen i mig inte lätt att hitta något att blogga om, om jag nu inte ska ge mig in på det rent privata. Att en man, igen, har blivit biten av en björn verkar inte speciellt upphetsande. Hade däremot en man bitit en björn hade det varit en annan sak. Och när jag är nära att ge upp och gå och lägga mig hittar jag detta i DN. Men var har jag läst om det tidigare i veckan, redan i onsdags rent av? Jo på min egen blogg.
I veckan dog Mitch Mitchell, trummis, och den siste överlevande i The Jimi Hendrix Experience. Livet och musiken går vidare, men inget av dem hade varit som de blivit (för mig i alla fall), om vi inte fått höra vad de åstadkom under den korta tid de spelade tillsammans. Jag bara tackar och bockar och tipsar er om att lyssna på Are You Experienced, Axis: Bold as Love och Electric Ladyland. Say no more!
Blå är väl en av de där "lätta" färgerna när det gäller foto, en sådan där som man alltid får med på bild antingen man vill det eller ej. Vilket väl gör det hela något svårare att få till något som känns originellt i den kategorin, om man nu vill vara originell. Kom också att tänka på att på engelska har vi formen "blue" när den står för sorgsen, ledsen, trist: tänk på the blues i musiken. Men jag har i alla fall slängt in två blå bilder: en tagen inomhus, en utomhus. Båda rätt nyligen. Fler som tagit blå bilder hittar ni här.
Jag har aldrig varit speciellt engagerad i debatten om fildelning. Dels är jag dåligt insatt, dels är jag så gammalmodig att jag fortfarande köper mina skivor och det fåtal filmer och tv-serier jag tycker att jag kan se om hemma. Visst, jag kopierar en del cd-plattor och delar med mig till mina vänner (och får i min tur kopierade skivor av dem) och jag har till och med vid tillfälle fått ett par skivor fullmatade med musik av en god vän som ville demonstrera fildelningens alla fördelar. Men nu verkar det ibland som om världens fortsatta överlevnad hänger på fildelningens vara eller icke vara. Och det verkar ha uppstått ett skyttegravskrig där det inte finns plats för några nyanser mellan de uppsatta ställningarna. • Musiker, skådisar och andra artister verkar ligga på ena sidan och brassa på för fullt. • På andra sidan ligger Piratpartiet och deras anhängare och langar ständigt fram mer ammunition. Och för mig verkar det ha uppstått en situation där alla antingen är goda eller onda, vilka beror givetvis på vilken sida man ställer frågan till. Artisterna, och de bolag som säljer skivor och filmer utmålas som giriga typer som bara är ute efter att öka på sina redan gigantiska förmögenheter på vår bekostnad. Fildelarna målas ut som tjuvar och banditer som bara vill utplåna allt vad konstnärlig verksamhet heter. Jag tycker det hela verkar rätt ofruktbart och jag hoppas att någon ska kunna styra upp detta så att vi blir av med de värsta avarterna i debatten och stiger upp ur skyttegravarna. Nu börjar det talas om bojkotter av olika slag, man ska inte köpa böcker eller skivor med den eller den, vilket jag (ursäkta mig om ni känner er orättfärdigt träffade) tycker verkar lite barnsligt. Jag har aldrig köpt och kommer, vid gud, aldrig att köpa en skiva med Niklas Strömstedt. Men det beror inte på att jag tycker han har konstiga åsikter i debatten om Ipred, utan för att han gör trist musik. Dessutom tycker jag Torbjörn Flygt skriver utmärkta böcker och jag ser inget hinder för mig att låna dem på biblioteket, eller köpa i pocket, bara för att han har sina egna åsikter om fildelning. Samtidigt kommer jag, förmodligen, aldrig att lägga min röst på Piratpartiet bara för att de, kanske, har sunda åsikter om fildelningen. Jag misstänker bara att frontfigurer i partiet bär på en massa fesljumma åsiker från sin fp-bakgrund som jag inte vill ha med i paketet om jag ska köpa det. Eller kanske ladda ner det.
Det kan inte vara lätt att vara en sann troende i dag: en som verkligen litar på någon guds godhet och att man ska göra mot andra som man vill att andra ska göra mot en själv. Ständigt får vi läsa om nya vidrigheter och vansinnigheter som genomförs i guds namn, och om jag vore troende skulle jag vilja ställa mig upp och säga att det är nog nu. Nu är det några guds självutvalda som varit i farten i talibanland i Afghanistan igen. Två motorcykelburna män (män givetvis!) har med en vattenpistol sprutat syra över en grupp tonåriga skolflickor i Kandahar. Det ligger ju nära till hands att tro att de här tuffa gudfruktiga krigarna vill avskräcka flickor från att gå i skola och att se till att de stannar hemma och passar upp på den överlägsna mansrasen i stället. Talibanerna har för övrigt sedan länge, bland annat av vänner i Sverige, framställts som en progressiv kraft i världen. Jojo!
Jobbet väntar och jag har inte tänkt bli långrandig. Men i dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg på min blogg och efter närmare 1 400 ytterligare, en del bra en del mindre bra, glädjeämnen, besvikelser och andra upplevelser så är jag glad att jag har hållt detta igång. Jag gratulerar mig själv och min blogg och tar sats mot treårsdagen.
I den här veckans fototriss kommer vi inte undan. Det gäller att beskriva hur det ser ut där vi är i dag (söndag den 9 november - nu blev det plötsligt den 10 november), och utomhus ska det vara. Visst, man skulle kunna sträcka sig ut genom fönstret, och jag har faktiskt en balkong att gå ut på. Men eftersom jag ändå skulle uppåt stan, till Triangelen som man säger i Malmö, och shoppa lite kunde jag ju sträcka mig lite längre. Det blev en massa bilder, men en triss är en triss. Eftersom det fina vädret från sena förmiddagen gått över till regn när jag skulle iväg, åkte jag buss in till stan. För även om det på den första bilden syns en strimma av klar himmel vid horisonten bakom den bullerplanksinbäddade järnvägen, regnade det fortfarande. När jag sedan rätt snabbt gjort mina ärenden och tar en promenad ner mot stationen lyser en blek måne från en klar himmel över ett rätt öde Gustav Adofs torg. Den skarpögde kan också se ett flygplan på väg in mot Kastrup. Nere vid stationen fotar jag lite, köper ett par musiktidningar i Pressbyrån och hoppar på bussen hem igen. Dock inte den bussen som syns på bilden, men en som går från samma hållplats. Se andra fotograferande bloggares tolkningar av temat här.
Bloggandet är enligt vad jag har läst en revolution utan dess like. Vi som bloggar är demokratins bevakare och försvarare av en klass och upphöjdhet vi aldrig skådat förr. Och vad är det då vi diskuterar? Jo (enligt bloggportalen.se:s topplista): • Lars hotad av juryn. Vad är väl finanskrisen mot denne demonproducents inhopp i det svenska nöjes-tv-träsket? • Sex and the city-filmen får uppföljare. You don´t say! • Lärarinnan strippade - inför hela skolklassen. Stora journalistpriset nästa? • Storskrällen: Lars röstades ut ur Idol. Rent fördjävligt. Vad gör Reinfeldt åt detta? Och så håller det på. Jag börjar förstå dom som ser oss bloggare som en samling idioter. El sucko grande!
Jah Hollis är, som jag antar att de flesta begriper nu inte mitt riktiga namn (även om en och annan kommentator felaktigt tror att jag heter Jan). Detta alias är en konstruktion av två namn jag en gång satte ihop för ett hittepåband, ett band som bara fanns i fantasin, men vars medlemmar existerade (och ännu existerar) i verkligheten. Det var helt enkelt en sorts internt skämt där en liten krets var invigd och förstod vad det handlade om. Men Hollis var ett smeknamn jag länge hade och ett namn som en och annan använder om mig än i dag. Det kommer från Bob Dylans låt The Ballad of Hollis Brown, en fruktansvärd historia om en man som i förtvivlan över nöd och fattigdom tar livet av hela sin familj och sig själv. Jah hängde jag sedan på för att jag var förtjust i reggae och där var det ju en och annan som hade förnamnet Jah. Googla för övrigt gärna Jah så får ni se undertecknad rätt högt upp på listan. :-) Den version av The Ballad of Hollis Brown som ni hör här är med det skotska bandet Nazareth, mest kända kanske för den smäktande coverballaden Love Hurts. Och visst låter det som om Brian Johnson (då i inte så där jättestora bandet Geordie) lärde sig ett och annat om skriksång av Nazareths Dan McCafferty innan han (Johnson) gick vidare till AC/DC och tjänade storkovan medan Nazareth harvade på med sin enda riktiga världshit (men enligt undertecknad nog var värda ett bättre öde).
En 53-årig man i Trollhättan har fällts i tingsrätten för att ha våldtagit sin 15-åriga dotter 13 gånger. Domen kom för en knapp månad sedan. En 23-årig man dömdes, i går den 7 november, i Hässleholms tingsrätt för att ha odlat 20 plantor cannabis i ett hus i Sjöbo kommun. I Hässleholm dömdes samma dag en 42 årig man i tingsrätten för att ha våldfört sig sexuellt på minderåriga barn 11-13 gånger under ett halvår. En av dessa män fick sex års fängelse, en fick fem år och en fick tre och ett halvt år. Försök nu att para ihop rätt straff med rätt man. Här är facit: • Fem år • Tre och ett halvt år • Sex år Jag vet inte om ni blir förvånade, eller tycker det är helt OK dömt. Här finns mer intressant att läsa om brott och straff.
Ingen alldeles enkel färg att definiera och ingen man har mängder av i arkivet. Mitt letande gav ganska magert resultat så jag slog två flugor i en smäll när jag var på Systemet och handlade också.Ingen lysande bild kanske, och jag fick smyga lite eftersom jag misstänker att de inte gillar att man fotar i Systembutikerna. Men vinrött (varför finns inte nyansen vinvitt?) finns det inslag av även om själva vinet inte syns. OK, jag lägger till den andra bilden också, en bild som jag tog mest för att visa att modet kanske inte alltid blir så jättesmakfullt när det praktiseras i verkliga livet. Men visst har hon väl en vinröd tröja? Kanske kan man säga att smaken är som baken?
Holy cow! Quizmaster Tim hade inget annat att säga när han kommenterade vår, Caltex & The Oxymorons, vinst i aftonens quiz på The Pickwick Pub i Malmö. Och vad annat kan man säga? Det är lätt att stämma in i Lee Dorseys gamla låt när vi bara missat en av de 24 frågorna, och en bonuspoäng med minsta marginal. Så även om min insats där i värmen och trängseln på den smockfulla puben bestod i lite Bob Marley-kunskap kan jag lätt hålla med Tim: Holy cow! Platsen i finalomgången någon gång före jul är definitivt spikad och kvällens insats lovar gott inför den aftonen. Och för att anknyta till en annan vinnare i dessa dagar: Yes We Can, sade någon som vann något mindre viktigt än quizet. Ännu ett Lee Dorsey-citat!
Jag letade fram arkivbilder till veckans Fototriss med ämnet kyrkor redan i måndags och hittade några acceptabla. Men snart insåg jag att i alla fall en av dem, kyrkorna alltså, var rätt flitigt förekommande i bidrag från Malmötrakten. Så i går, när jag var ledig, drog jag ut på fotosafari på min cykel. Men varningssignalen att batteriet i kameran var på upphällningen, samt ett ihållande duggregn, gjorde att den inte sträckte sig längre än till kyrkan i den Malmöförsamling där jag är bosatt. Det blev väl inga höjdarbilder, men i alla fall nytagna bilder på en kyrka lite i skuggan av de stora välkända Malmökyrkorna. Vill ni se lite mer fantasifulla variationer på temat ska ni söka här.
Det är för mig helt otroligt vilka väggar det kan byggas upp mellan människor när religionen kommer in i bilden. Senaste debatten handlar om huruvida vi kan skaka hand med varandra, eller om man bara kan skaka hand med vissa. OK, det kan gå till överdrift kan kanske en och annan tycka när man ser videon här ovan. Men, HERREGUD, OAVSETT VILKEN AV DOM NI BEKÄNNER ER TILL, SKÄRP ER! Vi bor på samma jord och vi bor här nu!
Snart fyller min blogg två år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag under denna tid väl hållt mig till i genomsnitt över ett inlägg om dagen. Och i dag hade jag nog tänkt hinna med något innan jag drar till jobbet, men jag är helt renons på idéer. Det förestående amerikanska presidentvaletstår mig sedan rätt länge upp i halsen. Det ska bli otroligt skönt när det är avklarat och vi kan få svart på vitt i stället för dessa ständiga spekulationer. Än mindre vill jag förfalla till att kommentera sådant här krafs. Så, mina vänner, ni får försöka klara er utan mina visdomsord i dag. :-)
Jah Hollis
PS. Och ni som eventuellt väntar på svar till kommentarer får vänta lite till. För nu väntar jobbet på mig. Igen. DS.
Nu har det helt plötsligt blivit november.Det är väl den månad vi mest, ja i alla fall jag, associerar med mörkret. Men det hinner ju bli ännu mörkare i december innan det vänder. Fast då är det vintermörker och kanske tänker man sig även lite snö som kan få det hela att kännas lite ljusare, förutsatt att den ligger vit och fin på marken och taken. Under allhelgonahelgen försöker man, och då inte bara på alla kyrkogårdar, på flera ställen i Skåne att lätta upp mörkerkänslan lite med diverse ljusinstallationer. Själv var jag i går och vandrade runt i Slottsparken i Malmö och såg ljus och ljud i kombinationer i något man kallar ":by LIGHT". Faktiskt rätt spännande att vandra runt i parken bakom Kasinot, som inte är så kul nattetid i normala fall, tillsammans med en massa andra människor och kolla in alla fantasifulla installationer. Ute på Österlen arrangerarde man traditionellt Österlen lyser, något som lockar mycket folk och som är väldigt uppskattat i novembermörkret.
Jah Hollis
PS: ":by LIGHT" i Malmö kan man för övrigt kolla in fram till och med den 9:e november. DS.
Den är den sista dagen av november 2008 och det är den första advent. I morgon är det den första december och en mörk månad full av speciella dagar börjar.
