Söndagskvällens quizfinal på Pickwick blev kanske inte den succé vi i vårt lag Caltex & The Oxymorons hade hoppats på. Av de sju lagen i finalen hade vi bättre poäng än fyra och vi hamnade alltså på en tredjeplats.Ett par poäng framför oss hade vi då The Spitfire Psychopaths (som vi hoppades skulle vinna om vi nu inte gjorde det) och omöjliga, redan regerande mästarna, General No Legs. Vinnarnas marginal ner till Spitfire var hela tolv poäng och det är inte utan att man undrar hur det kunde bli så. Vår teori är, att det hänger på en enda person som tycks vara ett under av allmänbildning och som ju ursprungligen är engelsktalande. Det senare är onekligen en fördel när samtliga som leder quizen är engelsktalande och dessutom i finalen ställde frågor med utgångspunkt från sina respektive ursprungsländer. Till vårt försvar ska väl också sägas att en av våra fem lagmedlemmar i sista stund lämnade återbud och att det då inte fanns någon reserv att sätta in. Finalen var annars väl genomarbetad och lite charmigt rörig och med massor av lösa papper och komplicerade frågeställningar att hålla reda på när fyra quiz masters och en quiz mistress med höga ambitioner delade på frågeställandet. Som grädde på moset gick strömmen i hela kvarteret när finalen närmade sig sin final. Förutom att tävlingen fick avslutas i skenet av ficklampor, levande ljus och mobiltelefoner fick vi varsin gratis öl som plåster på såren. Den hade jag kanske inte behövt, jag hade nog redan tankat lite för mycket under tävlingen. Men vem f-n säger nej till gratis öl?
Om två och en halv timme börjar 2008 års Quiz Off, quizfinalen, på Pickwick Pub här i Malmö. Och givetvis är laget jag tävlar med varannan onsdag, Caltex & The Oxymorons, med då. Det kommer att bli tufft, men vi mönstrar ett bra lag och de regerande mästarna och de övriga som kvalificerat sig till finalen kommer inte att få en enkel resa om de ska besegra oss. It’s Armagideon time!
Tiden går och det är redan dags för en ny Fototriss igen. Den här gången är temat Naturligt runda former och jag lägger ut mina bidrag redan nu, en blandning av nytt och gammalt. Äggen knäckte jag häromdagen när jag skulle göra äggröra och tyckte de såg ut som ett par ögon som stirrade på mig. Jag tog ett par bilder och märker att de ju passar utmärkt in i detta tema.Regndropparna på bilens blanka lack är kanske inte alla perfekt runda, men jag tycker de stämmer in i temat de med. Så gör också Mavis Staples, sångerska som uppnått det vi kallar pensionsåldern och fått en kroppshydda med mjuk rondör och som ännu har sin fantastiska röst i behåll. Flera bilder på detta tema hittar ni på Fototriss.
Varje år vid den här tiden är det likadant här i Malmö, säkert som amen i kyrkan. Det börjar skjutas fyrverkeripjäser och de saker som fyrverkeriproducenterna hittat på som smäller något förbannat men som ändå inte klassas som förbjudna smällare. Det verkar som om Luciadagen är det officiella startdatumet för dessa fyrverkerier (i alla fall här i Malmö) som egentligen ska användas vid nyår, alltså om drygt två veckor. Än är det väl i sin linda; det har bara hörts sporadiskt smällande här och var (ibland precis utanför min lägenhet) under dagen. Men man vet ju av erfarenhet att det kommer att eskalera till ett inferno fram till nyåret och fortsätta flera dagar efter den helgen. Varje år ställer fyrverkerierna till en massa materiell skada och är en ren och skär plåga för människor och djur. Varje år är det diverse politiker som säger att "nu ska vi ta tag i det här problemet och begränsa smällandet". Det lovas runt, men en bit in på det nya året, när det lugnat ner sig igen, verkar det som om alla löften är glömda. Jag tycker det är en ynkedom utan dess like att ingen av våra folkvalda kan se till att vi får slut på skiten och ser till att begränsa fyrverkeriskjutandet till nyåret. Men det finns naturligtvis en massa snikna, totalt morallösa, affärsmän som tjänar pengar på att sälja fyrverkerier. Jag tycker det vore läge att bojkotta butiker som börjar sälja fyrverkerier före nyårsveckan. Och vore det inte brottsligt att göra det, så skulle jag med nöje uppmana till någon slags väpnad gerillaverksamhet mot de här nasarna.
Dags för ännu ett avsnitt av fototemat Fredagsfärger.Den här gången ska det vara rött och vitt blandat i bilderna, ja inte blandat till rosa, men rött och vitt i samma bild. Vilket jag vet är vad i alla fall någon har väntat på.Själv är jag redan i startgroparna för att åka och jobba hela eftermiddagen och kvällen, så jag har letat fram röd-vita bilder ur arkivet. Den med det röda tanklocket på den vita bilen är den jag skulle tagit om jag bara valt en. Bilder som de andra deltagarna i denna utmaning har valt hittar ni här.
Jag misstänker att jag har länkat till den här Dylan-låten tidigare på min blogg. Den är på något sätt så talande vad det gäller min tid och mina dagar nu: Ingen tid till att tänka efter. Jag tycker jag nyss kom hem från jobbet (det var svinhalt på vissa ställen på vägen i natt) och nu är det redan dags att tänka på att ge sig tillbaka till gruvan. Ingen tid till att tänka efter, jag kunde inte sagt det bättre själv. Jag hörde på nyheterna nyss att våra kära regering vill ge ett stöd på 28 miljarder för att rädda vår döende bilindustri. Ge lite av det stödet till mig i stället, så kan jag dra mig tillbaka och överlåta mitt jobb till någon som bättre behöver det. Jag vet precis vad jag skulle göra med pengarna.
Jag vet inte säkert, men jag tror inte Bob Dylan någonsin tidigare har stått på en scen i Jönköping. Men när han kommer till Sverige i mars nästa år ska han det, och det uppskattades tydligen i Jönköping med omnejd. Biljetterna till Dylans konsert i Kinnarps arena, före detta Rosenlundshallen och hemmaarena för HV71, den 27 mars sålde slut samma dag som de släpptes. Och nu verkar det som om även Malmökonserten den 28 mars kommer att bli en publiksuccé. Det är inte slutsålt än, men nu verkar det som om man får krypa allt längre bakåt i arenan om man vill se Dylan den här gången. Jag kände det på mig på något vis, att det här suget skulle uppstå nu.
Det krävdes en väckarklocka och rejäl koncentration i den, för mig, arla morgonstunden strax före klockan nio i dag. Men i samma ögonblick som biljetterna till Bob Dylans konsert i Malmö arena i slutet av mars släpptes av Ticnet tryckte jag in min beställning. Och jag fick en bunt biljetter till vad jag anser är rätt hyfsade platser. Jag har aldrig varit intresserad av att köa i timmar, eller dagar för att få biljetter till konserter. Men vid ett par tillfällen, Stones i Köpenhamn en gång och för Springsteen i Köpenhamn en gång (dit jag skulle med min Springsteenfanatiske lillebror) har jag ställt principerna åt sidan. Jag har också, vid några tillfällen, suttit i oändliga telefonköer för att till slut bli utan de eftertraktade biljetterna. Så möjligheten att stiga upp några minuter innan det är dags, dra igång datorn och dänga iväg beställningen så fort biljetterna släpps är ju ett lyft. Heja internet! Och så kan man hoppa tillbaka i slafen och sova en stund till när det är klart. Zzzzzzz...
Så var det måndag igen och inte nog med att vi är inne i den mörkaste perioden på året rent almanacksmässigt och att det är muggigt gråväder här i Malmö. När man kollar nyheter i tidningar och lyssnar på Lunchekot slås man ner ytterligare en bit i de skor man ännu inte hunnit få på sig. Det är bara varsel och ännu fler varsel. Människor blir av med sina jobb över hela landet och kastas ut i ovisshet. Det känns som om ingen går säker längre och som om vi är på väg ner i något slags svart hål. Och här i lilla Sverige måste vi åka med i båten som närmar sig fallet, vare sig vi vill det eller inte. Eller tror någon på att vi ensamma skulle kunna vända utvecklingen och komma tillbaka i rätt färdriktning snart igen? Jag är skeptisk. För övrigt har jag säkert hängt på Blue Monday på något av mina tidigare inlägg av den mer dystra varianten. Men jag hittar ingen bättre illustration till mitt stämningsläge nu. Dags att rycka upp sig och dra till jobbet. Stön!
Oj, veckans Fototriss dök upp lagom till det är dags att tänka på att gå och lägga sig. Temat är Siffror. Och med tanke på att jag kan vara lite upptagen i morgon, och med tanke på att jag jobbar hela nästa vecka (på mina konstiga arbetstider) så kanske det är läge att lägga in mitt bidrag redan nu. Jag vet inte om man får lägga in en triss till i fall man får tillfälle och inspiration till nytagna bilder i veckan. Men då är det väl å andra sidan ingen som orkar ge sig in på min blogg och kommentera igen. :-) Övriga bidrag till Fototriss: Siffror hittar ni här. Godnatt!
Denna lördag var jag ovanligt tidigt i farten och redan vid elvatiden satt jag på en buss med destination Triangel(e)n i Malmö centrum. Jag var tvungen att akut skaffa en färgpatron till min skrivare (sorry Fredrik, men jag hittade ingen svensktillverkad) och när det var avklarat stack jag över gatan till Musik & Konst. Det är en legendarisk skivaffär, ett vattenhål för alla som vill söka sig utanför mittfåran i musikutgivningen och med kunnig personal med Lennart Persson i spetsen. Jag ska erkänna att det inte är ofta jag är där nuförtiden, men de brukar ha en avdelning med roots reggae av hög klass. Deras enda skyltfönster var som vanligt fullt av intressanta plattor, nya och obskyra återutgivningar i en salig blandning. Däremot var det inte en enda kund inne i den lilla butiken och jag kunde inte heller se någon ur personalen där. Jag fruktade att de av någon anledning hade stängt; en lördag drygt ett par veckor före jul brukar det krylla av folk där. Det var förvisso öppet och när jag kom in var det en kvinna som dök upp och morsade. Jag bläddrade igenom reggaeomslagen (som kändes betydligt färre än förr), lade upp Horace Andys Skylarking och Gregory Isaacs Cool Ruler (utgiven för 30 år sedan) och sträckte fram en femhundring för att betala. Det visade sig att det knappt fanns pengar i kassan att växla med, men det löste sig till slut. Häpen lämnade jag Musik & Konst och kände att jag hade skådat skivaffärsdöden i vitögat. Min före detta stambutik, Jukebox vid Värnhemstorget, slog igen tidigare i år. Musik & Konst är en instititution i Malmö, men jag måste erkänna att den såg vacklande ut i dag. Jag antar att det beror på konkurrens från försäljning på internet och på nerladdning (sådan man betalar, eller ej, för). Visst, jag kanske är gammalmodig, en utdöende ras i mp3-samhället, som fortfarande vill kunna köpa mina skivor (som köper skivor överhuvudtaget!) i en affär. Men jag gör det för att jag vill det och jag gör det för mina egna pengar. Jag hoppas att inte alla butiker som inte bara säljer massproducerat ska behöva dö sotdöden. Jag tycker det vore synd om den kulturen och kunskapen som finns samlad där i de små skivaffärerna skulle behöva stryka på foten.
Så är det fredag igen och och åter är det en kombination i Fredagfärger: Gul och svart som jag väl mest associerar med diverse fotbollslag och mer eller mindre stingsliga insekter. Min egen bild är i det närmaste nytagen, bara några dagar gammal. I den mörka, svarta, vinternatten susar jag hemåt på Inre ringvägen i Malmö efter att ha klarat av dagens arbete. Vid Rosengård, kändisstadsdel på gott och ont, svävar den gula skylten som väl måste vara en av de mest kända företagssymbolerna i världen, "Made in USA" naturligtvis (och under den syns Preems gula skylt med den gröna björnen på). På andra sidan vägen syns den röd-vita logotypen för ett annat företag som sedan några år har stor påverkan på livet för många av oss i Sverige. Någon som anar vilket? Fler bilder med gula och svarta motiv hittar ni här.
Min gamle följeslagare här i livet, Bob Dylan, har vid 67 år fyllda tydligen inga planer på att avsluta sin eviga turné runt världen, The Never Ending Tour. I dag fick tidningarna nyheten att His Bobness med band kommer att besöka Sverige i mars nästa år. Tre spelningar blir det den här gången, i Stockholm, i Jönköping och i byggmästare Percy Nilssons nyinvigda anläggning Malmö arena. Man kan anta att han (Percy, inte Bob) på ett tidigt stadium insåg att det behövdes en del evenemang av format för att få jättebygget (som tar in cirka 15 000 personer vid en konsert) att gå runt. Speciellt med tanke på att Malmös hockeystoltheter, Malmö Redhawks, som har Malmö arena som hemmaplan nu knappast drar några massor med det tämligen mediokra spel man visar upp i hockeyallsvenskan. Självklart kommer jag att se Bob Dylan när han kommer till min egen hemstad. Han har varit här två gånger tidigare och en av de konserterna var jag på, den andra missade jag på grund av jobb. Jag tycker Bob Dylan live har, likt fint vin, blivit bättre och bättre med åren sedan jag såg honom första gången 1978. Numera har jag svårt att sätta något slags betyg på hans konserter. För mig står Bob Dylan ovanför sådant som simpel betygssättning. OK, jag kan också förstå att han inte kan falla alla i smaken och det kanske är ett betyg i sig, ett gott betyg i så fall. Ja, jag ska inte trassla in mig i några kryptiska resonemang här. Ni som vet, förstår vad jag menar och jag tror vi kommer att ses i Malmö arena den 28 mars om ni är i stan då.
Så där, ja. Efter det tekniska mankemanget med Fototrissbloggen tidigare i dag, är jag äntligen redo att slänga in mina bidrag till veckans Fototriss, där temat är Trappor. Många andra fantasifulla bidrag på temat hittar ni här.
Sedan en tid tillbaka brukar jag försöka vara med i ett par fotoutmaningar på nätet. Jag tycker det är rätt kul att få visa upp bilder jag tagit (en del tagna speciellt för utmaningen i fråga), se andras bilder på temat som gäller och att få och ge kommentarer. I dag hade jag, innan jag ska skynda till jobbet, tänkt lägga in tre bilder till veckans Fototriss där man ska visa sina bilder på trappor. Men av det blev det intet. Sidan där man ska länka sina bidrag så att andra hittar dom var ur funktion, i alla fall den bit av den där man ska lägga in själva länken. Och är det något som kan reta mig vansinnigt mycket, så är det när saker och ting inte fungerar. Det är tur att det inte fanns några barn, eller kristdemokrater, i närheten när jag sade vad jag tycker om det icke fungerande länkandet. Men jag bjuder i alla fall på en trappbild: en av de bilder jag ratat och inte skulle haft med i trissen. Fungerar Fototriss i natt när jag kommer hem, kanske ni får chans att se de mästerverk jag valt ut till mitt bidrag. Håll ut!
Den är den sista dagen av november 2008 och det är den första advent.I morgon är det den första december och en mörk månad full av speciella dagar börjar. Jag har dragit upp min gamla adventsljusstake från Ikea och ställt i fönstret för att försöka bidra till lite ljus i ett land tyngt av alliansregering, finanskris och storebrorstendenser. Dagar jag noterar den kommande månaden är: Glögg hos M den 7:e, Lucia den 13:e, quizfinal på Pickwick den 14:e, morsans födelsedag den 15:e, julafton den 24:e och nyårsafton den 31:e. Och, javisst, det viktigaste datumet av dom alla i december. Den 21:e är det vintersolstånd, årets mörkaste dag. Sedan vänder det igen. Håll ut!
Min lediga lördag har gått bort i ett töcken, eller snarare två töcken.Utomhus har det varit grått och trist och regnigt och utevistelsen blev kort och innefattade bara det som var absolut nödvändigt, som att fylla på matförrådet. Inombords, närmare bestämt inne i skallen, har ett annat töcken, en ihållande molande huvudvärk av okänt ursprung effektivt förhindrat all aktivitet som krävt mer omfattande tankeverksamhet. Därför var det väl en lyckträff att jag köpte Kvällsposten för att ha något att läsa när jag avnjöt min frukost vid den tid på dagen alla andra kallar lunch. I affären där jag handlade fanns bara kvällstidningar så det fanns inget val. KvP/Expressen hade som vanligt kokat en smakfattig spiksoppa på fredagskvällens Idol och diverse annat dravel från nöjeslivets träskmarker. Ibland vet man inte om man bara ska skratta åt eländet eller gråta en skvätt över tidningsjournalistikens förfall. Och det som gäller nu, i speciellt kvällstidningarna verkar det som, är krönikor och krönikörer till förbannelse. På var och varannan sida ska mer eller mindre kända journalister och andra tyckare (Leif Boork!?) bre ut sig om vad de har för åsikter om stort och smått, åsikter som jag personligen i nittionio fall av hundra inte bryr mig ett skit om. Nu när läsarna av allt att döma börjar svika dagspressen på allvar, vore det väl märkligt om det inte vore kvällstidningarna som får det mest problematiskt. Nog om det, innan jag slocknar för natten (första advent har faktiskt börjat nu) ska jag säga några ord om mangautställningen på Louisiana som jag besökte för en vecka sedan. Jag bara säger: är ni inom räckhåll för Louisiana, gillar bilder och målningar och kanske rent av serier, så tveka inte. Åk dit och kolla! Gudbarnet, som är stort mangafan, var helnöjd och ville åka dit igen direkt efteråt. Och skulle det nu vara så, att ni inte uppskattar mangan, så finns det mycket mer att se på Louisiana, som en utställning med verk av den danske konstnären Per Kirkeby och filmade performanceföreställningar av Eve Sussman. Plus en hel del annat. Avsätt en heldag och åk till Louisiana. Det har jag gjort många gånger och jag har aldrig ångrat det.
Eftersom jobbet kallar denna fredag, och det mycket snart, blir det ingen tid över att ge sig ut och jaga motiv som ska innehålla dagens färger: rosa och vit. En liten koll i arkivet ger några träffar, en del där det kanske är tveksamt om alla skulle bedöma den ena färgen som rosa. Men här har nöden ingen lag och förutom huvudbidraget bjuder jag på en favorit i repris: den ensamme nallebjörnen vid bardisken. Så har man väl känt sig lite då och då. Titta på ännu fler bidrag med rosa och vit färg som ingredienser här.
Jag är ungefär halvvägs inne i ännu en intensiv arbetsvecka och enda ljuspunkten, känns det som, är att det blivit mildare igen och att man slipper några halkchocker när man ska ut på vägarna. Det trista är, att det känns som om jobbet tar hela min tid sådana här veckor. Jag vet att jag tjatat om detta förut, men varför känns det som om man har så lite tid att leva? Ja alltså i förhållande till att jobba för någon annan. En följd av detta är ju att jag inte hinner att sitta ner och skriva några mer genomarbetade blogginägg än halvmesyrer som detta. Till exempel har jag lovat att skriva om mangautställningen på Louisiana som gudbarnet, hennes mamma och jag var på den gångna helgen. Men det löftet kan jag inte hålla nu. Det får jag försöka göra senare, när jag inte har ständiga deadlines att kämpa emot. Dock kan jag glädja mig över att åka genom ett vackert landskap när jag ska till jobbet. Häromdagen var jag tvungen att stanna till och ta några foton av de solbelysta omgivningarna. Jag blev så fascinerad, speciellt kanske av molnen som tornar upp sig i bakgrunden (hmmm, dom kanske inte syns så jättetydligt på bilden) och som ser ut som en österlensk fjällkedja. Och ändå har jag åkt denna väg hundratals gånger.
Vi har fått vänja oss vid att idrottare inte alltid är guds bästa barn och att det händer att en och annan kör rattfull, är inblandad i slagsmål offentligt eller provar på lite olagliga rusmedel. Pressen kastar sig gärna över de här fallen, särskilt kvällspressen, men brukar in i det längsta vara försiktiga med att skriva ut namnen på de som misstänks, eller rent av döms, för olagligheterna. Dock har Malmötidningen Sydsvenskan, som brukar framställas som ett dygdemönster (inte minst av sig själva) när det gäller pressetik, trampat i klaveret så man kunde höra hela Livet i Finnskogarna på långt håll. När en allsvensk fotbollsspelare i Skåne greps av polis mitt under ett träningspass häromdagen gick Sydsvenskan ut direkt och avslöjade namnet på den gripne. Innan man ens riktigt visste vad han greps för. Det är naturligtvis i strid med alla pressetiska regler som finns, men det vägrar Sydsvenskans nye chefredaktör, Daniel Sandström, att erkänna. I stället väljer han, via sportkrönikören Anja Gatus blogg, att vrida sig som en mask på en metkrok i sina krystade försök att rättfärdiga namnpubliceringen. Hade det inte varit mer respektingivande att erkänna att man gjort fel? Och fotbollsspelaren då? Jo han fick gå från häktningsförhandlingen som en fri man och tillbaka till att träna med sitt lag.
Lite grann från ovan, ovanifrån, med fokus riktat nedåt. Så ska vi se det i dag i veckans Fototriss med just temat Ovanifrån. Jag närde ju optimistiskt förhoppningar om att kunna ge mig ut i kylan och ta lite nya bilder på det temat. Men så blev det, jag ska inte tillägga naturligtvis, inte. Annat stod i vägen och jag fick ännu en gång bege mig ner i arkivet där det faktiskt visade sig finnas bilder som bara väntat på detta tillfälle. Så många var de till och med, att jag var tvungen att "döda några älsklingar" för att det skulle bli en triss. Men jag funderar lite på att lägga upp bilderna jag valde bort i en egen post så att ni kan jämföra. Andras intressanta tolkningar av denna synvinkel hittar ni om ni går in och kollar på Fototriss.
Det är lördag och klockan är inte ens tio på förmiddagen än. Ändå sitter jag här nyduschad och redo att ge mig ut i vinterkylan och blåsten som greppat Skåne. Den som hängt med lite här på bloggen vet ju att jag på grund av mina arbetstider har sena sovvanor som jag sällan gör avsteg från. Men finns det en orsak att ta sig upp tidigt, ja då gör jag det och så är det denna lördag. Jag ska ta bussen ner till Malmö central, vidare med pågatåg till Lund och därifrån i sällskap med gudbarnet och hennes mamma åka Öresund runt. Vi ska nämligen till Louisiana, konstmuseet i Humlebæk, och titta på en utställning om något som ligger gudbarnet varmt om hjärtat: manga. Louisiana visar just nu en stor utställning om dennna japanska teckningskonst och det ska bli väldigt spännande. Trots snövädret, och kylan och blåsten. Fast i dag har det slutat snöa. Alltid något.
Så är det fredag igen.Dags för Fredagsfärger och denna gång är de två: gul och grön.Jag tar mig friheten att visa två bilder i dag, en nytagen och en ur arkivet.Och på sätt och vis finns det ett undertema: staden och landet. En bild är från landet, närmare bestämt från Höörs kommun. Den andra från den stora landsortshålan Malmö, och vill man få till det där så är det en grön stadsbuss och en gul landsvägsbuss. När jag tagit den bilden började det snöa på allvar och allting blev vitt, vitt, vitt. Men fler bilder som blandar gult och grönt hittar ni här.
I går, torsdag, var det Hjulbytardag på Volkswagen i Malmö.Det innebär att man som folkaägare får en inbjudan att komma och ta en nummerlapp och sitta och vänta medan verkstadspersonalen betar av de bilar som ska få sommardäcken utbytta mot vinterdito. Det är nog lite mitt småländska blod som gjort att jag haft is i magen och inte panikbytt när det talats om kommande halka den senaste veckan. Nu fick jag bytet fixat på mindre än en halvtimme medan jag kunde förse mig både med fika och varmkorv medan jag väntade (det blev en fika). Och det kostade bara tvåhundra spänn. Därtill fick jag en värdecheck på samma summa att handla i VW-butiken för. Dagen efter detta snabba byte började det snöa över Skåne och Malmö har nu förvandlats till ett vintervitt stadslandskap. Inte för att jag uppskattar snöandet, men jag uppskattar min pefekta tajming vad det gäller bytet till vinterdäcken. Det väger nästan upp det faktum att det blev rätt blygsamma placeringar i veckans båda quiz. OK, vi var bland de tre bästa på Pickwick, men efter vinst två veckor i rad där var nog förväntningarna högre ställda.
Jah Hollis
PS. Den översta bilden visar snöandet i Malmö i sin inledningsfas. Nu har det fortsatt i några timmar och ungarna bygger snögubbar på gården. DS.
Uppdaterat klockan 20.00 fredag kväll: Ja vad var det Jah sade!
Piraterna på den afrikanska östkusten verkar ha blivit väldigt aktiva den senaste tiden. Häromdagen gjorde de sitt största kap någonsin (i alla fall vad gäller fartygsstorlek) när några av dem bordade den gigantiska supertankern Sirius Star och helt enkelt lade beslag på den. Nu talas det om den här piratverksamheten som en ren industri och att det finns en stad i Somalia där så gott som alla lever på piratnäringen. Det låter som något ur ett Fantomenäventyr och vad man nu berättigat frågar sig är: Vad tänker Fantomen göra åt saken? Var är han nu när vi behöver honom? Vad jag har förstått bör han bo inte alltför långt ifrån det område där piraterna nu håller till. Kanske dags att skicka ett brev med apposten. Eller kan piraternas nemesis nås per sms?
Söndagskvällens quizfinal på Pickwick blev kanske inte den succé vi i vårt lag Caltex & The Oxymorons hade hoppats på.
