Povel Ramel. Det namnet lärde jag mig tidigt känna igen, och det lärde jag mig redan som barn att associera med kul musik. Farsans kusin var stor Povel-fan och hade massor av skivor med honom och med gänget av artister han omgav sig med.
När man samlades till något släktkalas var det givet att man skulle lyssna på skivorna med Povel Ramel och jag måste redan då ha fått någon känsla för vad som är bra musik, och framför allt hur kul musik kan vara.
Det var speciellt en låt, Min fars fabrik, som jag kunde höra hur många gånger som helst på raken. Redan innan jag hade börjat skolan fick jag också följa med på en Knäppupprevy, när Povel Ramel och Brita Borg och Martin Ljung (min specielle favorit då) och alla de andra kom till stan som något slags minstrel show och spelade sin föreställning i ett stort tält.
Sedan dess har Povel Ramel och hans musik alltid funnits där och jag har till och med vid ett tillfälle fått byta några ord med mannen som nu spelar Johanssons boogie-woogie vals och Gräsänkling blues (han fick mig ta mig tusan att upptäcka bluesen innan jag lärt mig att läsa) någon annanstans än här bland oss på jorden.
Ett stort tack ska du ha för allt, Povel!
Jah Hollis
2 kommentarer:
Jag håller med dig och tackar Povel.
Jönköpingsradion hade en tävling för en tid sedan på temat "Bästa dåliga låten".
Povel Ramel vann med sin "Karl Nilsson". Han som staplade bräder "för siiig...".
Leta på J-pingradion. Kanske finns den kvar.
Den som söker han letar...!
Concrete Kid
Och den som letar han söker...
Karl Nilsson är väl någon slags parodi på någon folksångargenre.
Fast den slår inte folksångerskan Malta Lindeman.
"Han hette Orvar han, han slogs med korvar han".
Skicka en kommentar