Dansk fotbollspublik fick i samband med landslagets framgångar på 80- och 90-talet rykte om sig att vara den bästa, roliganer kallades de för att visa hur de skilde sig från hooligans, huliganer.
Danska landslaget lyckades till och med spela in en låt där roliganerna nämns och det är bara hygge och H C Andersen och myspys i texten. Kanske en av de mer minnesvärda låtarna i genren faktiskt, i alla fall på våra breddgrader.
Men efter debaclet på Parken i Köpenhamn i går kväll undrar man hur det står till med roliganerna. Man verkar inte ta det med så mycket "ro" längre. Kanhända har det här med fotbollen blivit för stort för lilla Danmark.
Kanske betyder fotbollen för mycket för ett folk som på senare år utpekats som ett gäng bakåtsträvande rasister?
Personligen tror jag det började när man skippade klaphatten.
Jah Hollis
3 kommentarer:
Jag tror både Sverige och Danmark fortfarande - i alla fall på landslagsnivå - har föredömligt trevliga och fredliga supportrar.
Men det finns såklart rötägg som efter en binge öl bestämmer sig för att skipa rättvisa med våld.
Om arrangörerna tror att alla i den ölstinna publiken snällt sitter kvar på läktaren under ett synnerligen viktigt Nordenderby gör de en allvarlig felbedömning. Inget försvarar agerandet från de tre av de 42.000 som i olika syften gav sig in på plan, men jag får också intrycket att säkerhetsvakternas (hur många var de egentligen?) agerande var skrämmande tafatt.
Ja, det handlade knappast om att ta fatt i dom som sprang in på plan.
Skicka en kommentar