Tro det eller ej, men Johnny Winter är fortfarande vid liv och sparkar. Jag fick nyss e-post från KB som berättar att Johnny (och, förmodar jag, hans band) kommer till KB i Malmö den 30 september.
Då får han väl en chans att revanschera sig för senaste gången han var här. Då var han väl inte i bästa form, hade nyss hämtat sig efter att ha brutit ett ben, och verkade ärligt talat gå lite på autopilot.
Men jag vet att Totte på KB är svag för albinobluesmannen Johnny Winter från Texas, precis som jag som gillat honom sedan slutet av 60-talet och håller hans gamla "tresidiga" album Second Winter högt (liksom flera av hans senare plattor som är mycket bra).
Det är bara att utropa: Go, Johnny, Go!!!
Jah Hollis
18 kommentarer:
Den där kvällen när man hyllade Bob Dylan på Madison Square Garden måste ha varit magisk. Jag är himla glad över att jag VHS-bandade de go'aste delarna.
Johnny Winter gjorde en helgjuten insats där.
Annars har det varit ömsom vin, ömsom vatten när jag sett honom. Senast på KB verkade han trött, men man märker ändå att han är, som en polare sade, en riktig musiker.
Ömsom vin, ömsom vatten? Ni vet inte vad ni pratar om. Johnny är även nu på äldre dar större än vad ni fattar. Han spelar på ett annat vis nu känslan är om möjligt ännu större.
Ställ vilken gitarist som helst bredvid Johnny Winter på en stor scen så kanske ni fattar. Moderna racergitarister skulle skämma ut sig lika som ni gör när ni klagar på Johnny. Han fyller varje arena med magi bara han visar sig även om de bär in honom.
Det var väldigt.
Har du vaknat på fel sida Nilsson?
Det är klart jag vet vad jag pratar om. Jag såg Johnny Winter första gången 1970 och har sett honom flera gånger sedan dess.
När han var på KB senast var han i dålig form och en skugga av den Johnny Winter han var 1970. Den som påstår att han var bra på KB senast, måste ju vara tondöv.
Jag hoppas verkligen han har repat sig nu för jag vet mycket väl, vad du än har fått för dig, vad Johnny Winter kan.
Vad du än fått för dig? Du var då en självgod typ. Jag kan ju haka på den tonen och berätta att om du inbillar dig att Johnny Winter kan, vill eller kommer att spela som han gjorde 1970 är du musikaliskt sett rejält korkad. Så kommer han aldrig mer att spela, om han kunde skulle han ändå inte göra det.
Han har ändå sin storhet, att han bara närvarar på en scen knäcker det mesta. De som fattar något om blues förstår det här precis.
Dig kan jag rekomendera att inte gå och se Johnny, du kommer bara att bli besviken. Jag däremot, kommer att få en högtidsstund.
Du satte själv tonen, Nilsson, med att säga att säga att jag och den som kommenterat det jag skrivit "inte fattar, eller vet vad vi pratar om".
Det är väl om något en självgod utgångspunkt.
När jag säger att Johnny Winter var en skugga av den han var 1970, så var det kvalitetsmässigt. Han var i skitusel form när han var på KB senast, kunde knappt gå och spelade väldigt darrigt.
Men för dig räcker det visst att han visar sig på scenen. Så jag undrar vem som är mest "musikaliskt sett korkad".
Märkligt också att i förväg kunna veta hur en konsert ska bli.
Jag såg honom ungf samtidigt fast i Stockholm. Visst var han jävligt rasslig, de mer eller mindre bar ut honom efteråt. Hans röst var så svag att den nästan inte hördes alls trots att de gainade och gasade miken allt vad det gick. Fingrarna var inte alls lika snabba som förr heller. Ändå tycker jag den konserten var den bästa av alla sju ggr jag sett honom. Han vet att hans dagar är räknade och spelar som om varje sekund är den sista. Han får välja låtar han klarar av, men han är ändå en av de allra största så länge han håller på och efteråt med.
Att klanka på honom är lite som att bua ut Ingemar Stenmark för att han inte är snabbast längre.
Du skrev att det märks att han är en riktig musiker. Det var ju positivt. Och känslan han har för musiken är större nu än 1970.
Vi verkar i alla fall vara överens om ett par saker:
1. Johnny Winter är en riktig musiker, en som vigt sitt liv åt att spela och inte gör det för pengarnas skull. Det är hans liv.
2. Johnny Winter är en av de största gitarristerna vi har, jag har lyssnat på honom sedan slutet av 60-talet och jag har aldrig slutat med det.
Och jag har, varje gång jag sett honom, hoppats att det ska bli en toppenkonsert. Men inget har slagit den första konserten 1970 därför att det var som att se en dröm gå i uppfyllelse.
Och senast kom jag att tänka på när stackars Peter Green skulle göra comeback. Han var ju närmast som en grönsak och satt och trevade på sin gitarr. Det var skamligt mot framförallt honom själv att visa upp honom i det skicket.
Johnny Winters förra konsert var på gränsen. Trots det är jag beredd att slänga upp över 300 spänn för att se honom igen.
Men nu glömmer vi de upphetsade orden och hoppas att det ska bli så där bra som vi vill att det ska bli den här gången.
johnny winters
storhetstid var på 70 talet.
and/live/still alive/dawson III/saints sinners/osv.
Captured Live är ju grand finale på den tids eran hur jävla grym platta som helst.
samtidigt vill jag säga det finns ingen som sätter stones på det sättet han gjorde.(innan stroken)
winter är absolut en av dom största med hendrix,joplin,morrison.lennon
och många fler.
samtidigt så näms han allt för sällan vid rockhistoriska sammanhang ,gentemot clapton som näms på tok för ofta.
tack för ordet !
berns i stockholm är det som gäller 26/9-2007
Varsågod! Det är alltid kul att höra från folk som har koll på gamle Johnny Winter.
Jag kan instämma i att han var riktigt bra på 1970-talet. Men han hade en annan period, mitten av 80-talet, då han på Alligator Records spelade in plattorna Guitar Slinger, Third Degree och Serious Business, då han var nästan ännu bättre.
Rockplattorna med Johnny Winter and... håller också fortfarande, liksom samarbetet med Muddy Waters.
Och jag instämmer i att Johnny Winter alltför ofta hamnat i skuggan av mer kommersiellt framgångsrika gitarrister.
Johnny Winter är ett original som gitarrist och musiker och människa.
Och han kan tolka både Stones och Dylan bättre än Stones och Dylan själva kan.
håller med dig jan
han hade även en storhetstid på 80-talet med alla plattor som du nämde ,gillar speciellt guitarslinger, som var lite av en comeback för honom.även Let me in + Hey were:s you... plattorna är kanon.
läste en lång artikel om honom i ett av nr i tidn. ROCK
I och med Teddy Slatus död så stämde J.Winter herr slatus managment bolaget . mycket pengar hade undanhållits o.s.v.
slatus själv som var en grav alkoholist åkte själv in och ut på rehab.
samt så hade han försett johnny med alla piller och dylika droger för att han inte skulle ställa allt för mycket frågor kring alla inkomster.
tydligen så pågår just nu ett multimillion dollar claim som gäller J.Winters intäkter.
Ozzy O + Keith R ansågs ha levt söndagsskole liv gemfört med vad johnny han intagit i drog mängder under hela sin karriär.
J.B
hej igen
comeback var väl lite att ta i
jag menade att han hittade ett nytt sound. efter captured live så kom det ju faktiskt ett gäng blues plattor nothin, white, raisin cain
angående raisin cain det är ju också en höjdar platta talk is cheap yeeeeaaahh efter gitarrsolot,oj oj jag blir helt lyrisk.
i stort sett allt han gjort är grymt.
JB
Jag förstår att du ser fram emot att se honom nu. Tänk om han hade haft Edgar Winter med sig, dom har tydligen spelat ihop ett par gånger i USA.
Och kolla dessa bilder:
livebluesworld.com/blogs/view/212/2007/08/23/
crossroads-continued:-more-photos...
Han ser ut att må rätt bra, vilket han inte gjorde senast han var här.
hej
ja han var risig vid senaste besöket ,men nu har tydligen komp gitarristen blivit manager och har ryckt upp winter fr.piller och vodka träsket.
JB
Jag säger bara en sak; Streamline Woman. Muddy Waters och Johnny Winter. Detta slår allt, och då menar jag allt! Från djupaste blues till hårdaste hårdrock osv.. Den bästa låt/inspelning/utförande inom musik någonsin. Punkt slut
Härligt med någon som har så bestämda och otvetydiga åsikter.
Jag skulle aldrig kunna utse en låt som är den allra bästa.
Jag vacklar från dag till dag.
Men visst var dom ett underbart par Johnny och Muddy:
www.youtube.com/watch?v=2xA-RxkfIdM
Det är nog bara Johnny Winter som jag skulle göra "uppoffringen" att åka 20 mil på en onsdag för och sedan åka hem på natten och upp och jobba. Man får helt enkelt inte missa en levande legend. Life is hard and the you die som han säger...Apropå konsertminnen, någon som var uppe på natten i slutet av 70-talet och såg maratonrock från Rockpalast? Då när de var tvungen att släcka ner sändning för att JW aldrig ville sluta?
Dags att ladda om, han är här igen. Och det ryker...
Skicka en kommentar