Lucinda Williams gillar att stå på scen och spela sina låtar inför publik, det vet jag sedan tidigare. Vad som är lite kul är, att hon verkar nästan förvånad över att det kommer så mycket folk för att lyssna på henne på ett ställe som Vega i Köpenhamn en söndagskväll som i går kväll.
Folk som hälsar henne mycket entusiastiskt.
Hon, som stått på scen hundratals och åter hundratals gånger, verkar ha en sådan ödmjuk attityd till hela musiker/publikförhållandet när hon tillsammans med sitt band kliver in framför oss och börjar spela och sjunga.
Och det börjar väldigt bra: den välbekanta, lite raspiga rösten uppmixad tydligt över ett tight och följsamt band, där gitarristen Doug Pettibone lyser starkast.
Och en Lucinda som en bit in i konserten säger att de, denna första kvällen på en Europaturné, ska spela för oss till någon sparkar ut dem från scenen.
Så blir det naturligtvis inte, även om vi får en god dos musik.
Tyvärr blir countrybetoningen allt svagare under kvällen och ersätts med stundtals rätt uppskruvade tonlägen med distade och nästan hårdsrocksriffande gitarrer. Lucinda vill rocka, men lyckas tyvärr inte alltid riktigt.
Extranummer utlovas redan innan den ordinarie spellistan är avklarad och de börjar, på begäran från publiken, med Car Wheels on a Gravel Road. En låt som slår det mesta av det övriga vi får höra under kvällen.
Lite tröttsamt blir det tyvärr med någon gammal bluescover och en dito av Fats Domino.
Lucinda vill att vi ska lära känna var hon har sina rötter i stället för att hon förlitar sig på sin egen fantastiska låtkatalog.
Och så pratar hon en massa mellan låtarna, som om hon tror att vi inte ska fatta vad de handlar om. Hon till och med frågar om vi förstår (som i förstår språket) hennes texter.
Då saggar tempot ibland (även om hon säger kul saker också) och det hela känns tyvärr lite ofokuserat.
Kanske var det jetlag, eller kanske besöket på den där baren bredvid hotellet i Köpenhamn som hon berättar om.
Jag vet inte.
Men tro nu inte att jag avråder er från att gå och kolla in Lucinda Williams om ni har chansen.
Nej, nej! Även en ofokuserad Lucinda Williams bjuder på så mycket själ, livsvisdom och, inte minst, underbar musik, att hon slår det mesta just nu.
Och det kanske blir ännu bättre under de kommande konserterna.
Jah Hollis
Andra bloggar om: musik, lucinda williams, köpenhamn, vega, country, rock, coverlåtar, blues
4 kommentarer:
Även i hennes egen låtskatt är rocklåtarna tristast, de lyfter aldrig riktigt.
Det var just det som hände.
Hon verkar mäkta stolt över att ha skrivit riktiga rockdånande låtar, men det blev mer dån än rock.
Annars var det ju stundtals lysande.
Lucinda verkar ha gått igenom en del relationer med bitter eftersmak det är uppenbart i texterna. Jag tycker hon är som bäst när hon släpper ut denna aggresion som i Come On och Joy. Det är en utveckling av den tradblues hon har med sig i botten, fast mycket brutalare...
...visst hon är ingen countryjänta längre men hur kul hade det varit...
.. en kanonkonsert!
Peter: Hon har förvisso många låtar på det temat. Men långt ifrån alla är brötiga rocklåtar.
Jag tycker det var en bra konsert, men det blev för mycket gitarrbröt emellanåt. Det finns andra som fixar det bättre.
Men visst har hon väl countryn kvar i sin musik, och det tycker jag definitivt är kul.
Skicka en kommentar