Så fick då de nya mediekelgrisarna i Sverige, Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, chansen att skaka om oss i Sommar i P1. Men, man kan väl inte säga att de direkt tog den.
Likt Piff och Puff uppeldade på amfetamin berättade de, några meningar i taget var, om en resa de gjort i USA för ett tiotal år sedan. Och givetvis (det är ju USA:s nationaldag i dag) blev programmet en stor hyllning till landet i väster.
Det bästa i mitt tycke var musiken, man kan inte förneka att de har bra smak och att de lagt ner jobb på att välja skivor. Sedan kändes det ibland som om de begick dödssynden att tona i musiken för att de tyckte det de hade att berätta var bättre.
Men, för att försöka använda sig av deras eget bildspråk, varför måste de skrika och prata forcerat som skitnödiga smurfer på speed?
Speed ja, knark förekom ju titt som tätt i deras amerikanska äventyr, men de riskerade inte som Alexander Bard för några år sedan att dra på sig någon lyssnarstorm, tror jag i alla fall.
De mer antyder att de testat lite farliga grejor, de förespråkar det inte, för att vi ska kittlas lite och förstå att de här grabbarna varit med om ett och annat.
De vill vara lite tuffa, men befinner sig ändå på rätt säker mark.
Och jag vet fortfarande inte vem som är vem av dem.
Men visst, sämre Sommarprogram har jag hört.
Betydligt bättre också för den delen.
Jah Hollis
4 kommentarer:
Haha- jag har fattat att den som heter Hammar är den ljuse- tyckte de var rätt okej, för att vara de, jag har knappt aldrig orkat igenom nåt tvprogram med dem.
Jodå, jag led inte. Men jag har heller aldrig gillat dom på tv.
Var det Hammar som är Piff...eller?
Ja- eller Puff ?
Ja, du ser själv.
Det är inte lätt. :-)
Skicka en kommentar