Malmö, Sveriges tredje stad, ses nog lite över axeln av folk från Stockholm och Göteborg. Där vill många inte ta lillebror riktigt på allvar, och visst: Malmö är nog mer stor småstad än liten storstad. Malmö har till exempel inga typiska förorter (frånsett möjligen Oxie som är en sorts stad i staden en bit utanför centrum). Det omskrivna Rosengård är till exempel en stadsdel (där det även finns lite villabebyggelse och mycket gröna ytor) som man från centrum tar sig till per cykel på sådär 15-20 minuter. Det sägs att genuina Malmöbor känner hatkärlek till sin stad; man kan kritisera stan in absurdum, men samtidigt försvara den till varje pris om någon säger något illa om den. Jag är inte genuin Malmöbo (jag har bara bott här lite över 20 år) men har nog börjat anamma den där typiska hatkärleken. Så från och med nu ska jag dela med mig lite av det som (jag tycker) är bra och dåligt med Malmö. Vi börjar den här gången med det bra: Malmö är en cykelstad av guds nåde med massor av fina cykelvägar och cykelbanor. Tyvärr är samlevnaden med stadens motortrafikanter inte alltid den bästa, men bilen är egentligen för det mesta överflödig i stan. Sedan dagens dåliga: Detta. Dessa nötter som tycker att de har rätt att ta för sig av andras egendomar genom rån och stöld. De förpestar tillvaron för många av oss och man önskar sig någon slags folklig mobilisering (nej, nej inga medborgargarden) för att visa att sådana här idiotier inte accepteras. Nej, nu ska jag ta min gamla cykel och fara på grillparty och senare på konsert med Andi Almqvist på Sankt Gertrud. MFF får klara sig utan mig i dag, fast jag är med dom i tankarna.
På min cykeltur på sena förmiddagen lyckades jag fixa bilder till två av helgens fototeman. Det ena motivet, till fredagstemat, var uttänkt i förväg, medan jag ramlade över ett par kandidater till Veckans fönster: Symmetriskt på Susannes fotoblogg. Ska man vara riktig petig med det symmetriska så ska väl två halvor av fönstret, horisontellt eller lodrätt, vara spegelbilder av varandra. Där når jag inte ända fram, men det jag gillar är den symmetriska skyltningen med skorna och hattarna. Så detta fönster på Södergatan i Malmö blir mitt bidrag. Andras bidrag hittar ni här.
Ja, den här veckan är det undertecknad som föreslagit det som blev fredagens bildtema hos Sinneskatten: Musik. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som väl bjuder på mängder av fototillfällen sommartid. Hade jag inte haft andra planer kunde jag i Malmö torsdag kväll ha gett mig ut och fotat den oerhört populära supersnabba allsången i Pildammsteatern eller kollat in Buford Pope på Sankt Gertrud, för att ta ett par exempel. Men jag sparade mig till en bit inpå fredag förmiddag och cyklade i ett lätt regn upp till centrum för att fota ett annat fint musikmotiv. Malmös kanske mest populära och fotograferade musiker, trots att de aldrig åstadkommit en ton eller satt sin fot i en konsertlokal: Optimistorkestern förstås. De marscherande musikanterna på Södergatan, ledda i ur och skur av sin stolta tamburmajorska, orkestern som både blivit påkörd av bilar (på en gågata!) och får finna sig i att folk använder dem som cykelställ, men som optimistiskt fortsätter sin stillastående marsch. Fler bilder på detta tema hittar ni här.
Sensationellt nog har det fallit några droppar regn över Malmö i kväll, torsdag, och det verkar som om det regnar mer eller mindre i stora delar av landet just nu. Då har man med andra ord legala skäl att låta grillen vila (om man nu har en sådan) och ägna i alla fall en del av aftonen åt en bra film på tv. Själv har jag ju ingen tv, men jag har tillgång till en på bekvämt avstånd i stan och därmed ska jag bänka mig framför burken klockan 23.55 (tur man har semester) när SVT2 visar kultklassikern The Harder They Come med Jimmy Cliff i en mycket övertygande huvudroll. Filmen i sig är bra, verklighetsbaserad på historien om en legendarisk gangster från ett av den jamaicanska huvudstaden Kingstons ghetton (filmen låg dessutom till grund för en roman som kom ut några år senare). Men det som gör den sensationellt bra är att den innehåller mycket reggae (ljudspåret till filmen är ett av de bästa exempel på filmmusik som jag vet) och beskriver realistiskt den verklighet som reggaemusiken växte fram i. Och det är en tuff verklighet som får de svenska så kallade ghettomiljöerna att framstå som tämligen fridfulla. Det är en film jag själv sett flera gånger och som jag helhjärtat kan rekommendera. Filmen är från 1972, men det den beskriver är fortfarande aktuellt på Jamaica. Vad jag däremot inte tänker rekommendera på tv är TV4:s kvällssammanfattning från EM i friidrott i Barcelona. Pellejönsarna på den kanalen har valt att kalla sitt program Late Night Barcelona.Tydligen tror dom att det programmets publik är engelsktalande. Nä, godnatt TV4 vars journalister och programmakare inte ens tycks kunna förlita sig på sitt eget språk.
Jag är inne på min andra semestervecka och jag måste säga att för varje år som går tar det längre tid att kliva ur jobbet och släppa taget om det. Semestern är ju utan tvekan något jag ser fram emot och jag skulle tro att de flesta känner som jag inför en längre sammanhängande ledighet: det är skönt och slår en längre sammanhängande arbetsperiod med hästlängder (ha-ha). Men visst är det samtidigt lite ångestladdat med de här snålt tilltagna veckorna då allt, eller helst i alla fall väldigt mycket, ska hända? Tänk om man hade kunnat göra som Sven Otto Littorin och utlösa en fallskärm och ta en riktigt lång ledighet med de pengarna. Nej, nu ska vi inte slå på en kille som redan ligger, eller? Musikaliskt är jag, tack vare mina kassettfynd, fortfarande inne i 80-talet och, innan jag drar för att quizza, och ha trevligt i största allmänhet, med kära goda vänner (på den onsdag jag egentligen skulle jobbat) slänger jag i ren glädje in en låt med Was (Not Was) och hoppas den får ligga kvar. Annars kan ni lyssna på en annan version (som inte går att bädda in på bloggen) eller på George Clintons (nej jag tror inte han är släkt med Bill) variant. Walk the Dinosaur!
Nu i semestertider har jag haft bättre tillfälle att lyssna på Sommar i P1 och det bjuds, som vanligt, ömsom vin, ömsom vatten i den numera väldigt uppskrivna (hajpade för er som förstår nysvenska bättre än gammelsvenska) programserien. Jag ska inte gå in närmare på vilket jag klassar som vilket (ett par program har varit riktigt bra) utan bara konstatera att det finns tendenser i programserien som jag irriterar mig på. Det största problemet tycker jag är, att många Sommarvärdar inte tar musikdelen riktigt på allvar. Visst, de spelar musik de säger att de gillar och ibland är urvalet både originellt och till stora delar lyssningsbart. Men om de gillar låtarna så mycket som de säger, varför då tona bort dem efter bara en liten stund? Percy Barnevik, om nu Pink Floyd är en favoritgrupp du gärna vill spela i radio, varför tror du då inte att vi ska orka lyssna på hela On the turning away (se videon ovan) utan tonar innan David Gilmour drar igång sitt förnämliga gitarrsolo? Sedan börjar det bli en lätt överdos av Leonard Cohens Hallelujah (främst med Jeff Buckley) som är en bra låt, men som kanske inte alla behöver spela. Sedan tycker jag det ska vara avdrag på arvodet för folk som spelar låtar med sig själva eller med nära släktingar. Buuu! Plus dock till Amanda Jenssen för Cab Calloways Reefer Man!
Vinyl, cd eller mp3? Det är frågan man brukar ställa när man intervjuar folk, oftast handlar det om aktiva musiker, om vilket format de föredrar när de ska lyssna på musik. Vinyl brukar ju vara det de intervjuade väljer, förmodligen eftersom det är det överlägset bästa formatet ljudmässigt. Och det är ju en aning hippt och exklusivt dessutom. Jag har själv haft vinylspelare från det att jag började lyssna på musik, men gick rätt tidigt över till cd parallellt med vinylen. När det började bli knepigare att hålla skivspelaren i trim och hitta ny drivrem och så vidare tog cd:n över nästan helt. Mp3 använder jag sparsamt (min dator är inte länkad till min gamla stereoanläggning som står i ett helt annat rum) i Iphonen, och ibland när jag sitter vid datorn, men jag har ännu inte laddat ner annat än musik som är gratis. Så plötsligt härom dagen (jag ska inte säga utan förvarning) packade min cd-spelare ihop. För att inte bli utan musik letade jag upp några kassetter jag hade liggande (kassettdäcket finns kvar i stereoanläggningen) och det lät ju lysande. Det blev till att dyka ner i stora kassettlådan som stått och (bokstavligen) samlat damm och där fanns underbara fynd. Kassetten med hits från 80-talet gjorde mig dessutom en aning mer förlåtande till detta baktalade decennium.
Måndag kväll i slutet av juli 2010 och jag sitter och drar mig lite för att skriva det här blogginlägget. Det blir nämligen inlägg nummer 2000 sedan jag började blogga hösten 2006. Jag kan genast säga nu, att om man orkar räkna igenom hela listan över alla mina blogginlägg, den som finns i spalten till höger här någonstans, så kommer det att fattas några få inlägg för att det faktiskt ska bli 2000 (inklusive detta då). Men som synes på bilden till detta inlägg, från det som kallas instrumentpanelen till min blogg, så ska det bli 2000 när jag publicerar detta (skillnaden beror på att jag någon gång haft anledning att radera inlägg som, av misstag från min sida, lagts ut). Nåväl, det känns ju som om man skulle ta upp något av betydelse vid ett sådant här tillfälle, något som de stora bloggelefanterna diskuterar. Fast är det något jag lärt mig medan jag skrivit mina 2000 inlägg, så är det nog att det finns gott om tomma tunnor i bloggosfären (om nu någon fortfarande begriper ett så mossigt uttryck); de där som alltid vet bäst och som aldrig skulle få för sig att lyssna på någon annan. Människor som aldrig kan visa den minsta tvekan i all sin övertygelse gör mig misstänksam. Ja, ja det finns alla sorter, men de trevliga bekantskaperna jag gjort via bloggandet är trots allt i majoritet. I en klar majoritet, och jag tror ni känner på er vilka ni är. Så jag nöjer mig med att konstatera att nu är jubileet avklarat och jag drar iväg mot nästa hållpunkt. Jag tar sikte på 2500. Ha det alla ni som tittar in då och då!
Ja, någon Fototriss att jaga bilder till är det inte denna söndag och det är inte utan att det känns lite tomt. Så när jag var ute vid middagstid i dag för att uträtta några ärenden, tog jag några bilder för att visa hur det ser ut/såg ut där jag befann mig då. Det sista temat före Fototriss sommaruppehåll var ju det temat och jag länkar det nu till den senaste Fototrissen. Uppifrån och ner: 1. Lundavägen i Malmö, den väg jag tar om jag ska hemifrån mot de centralare delarna av stan (och som jag också tar en bit om jag ska ut på motorvägen och norrut från Malmö). Jag tänkte på denna gamla gata som man kan se den i böcker om gamla Malmö och gjorde den sepiatonad. Lägg märke till fågeln mitt i bilden någonstans. I fonden skymtar Värnhem. 2. Ett av de fulare exemplen på den arkitektur som dessvärre är flitigt förekommande runt det stackars torg som heter Värnhemstorget. Huset innehåller både Svalans gatukök, Gogo Green och Burger King samt, utanför bild, Systembolaget. 3. Det hus som byggdes åt Skånetrafiken där lokalbussar och regionbussar har en knutpunkt och vars ena lilla fönster är med i mitt bidrag till Veckans fönster denna veckan. Huset, som hade biljett- och kortexpedition, blev snabbt värmestuga för fyllerister i det som skulle vara väntsal och kvar där inne nu är bara en kombinerad kiosk (med busskortsförsäljning) och korvmoj. Ja, det var en del av den verklighet jag konfronterades med i dag. Inlägget är länkat till Fototriss där det finns fler bilder att titta på. Detta är mitt inlägg nummer 1999 sedan jag startade min blogg, nästa blir det 2000:e.
Jag har semester nu och har snart haft det i en vecka som bara runnit iväg. Jag har tagit det lugnt, varvat ner och mest försökt att umgås med goda vänner, inte förta mig och vara alltför ambitiös. Fredag kväll var vi några av det som väl nu får anses vara ett järngäng (en liten grupp vänner man skulle kunna bygga en bok eller en film kring, kanske) som träffades på stamstället, Pickwick här i Malmö. Sedan delade vi lite på oss (och sågs en stund igen senare) och vi var tre stycken som gick till ett annat klassiskt Malmöställe, Siesta (bilden ovan) på Gamla Väster (något Nya Väster finns det däremot inte). Vi åt lite och drack lite och umgicks och hade det rätt bra fastän kvällen nu var märkbart svalare än de senaste veckornas kvällar. Strax före stängningsdags hördes mörka, skräniga mansröster från någon sidogata och ett gäng vuxna killar drog förbi och försökte tydligt uppträda provocerande, men utan att gå över gränsen och ge sig på någon. En teori var, att det var AIK:are som var i Malmö för att kolla lördagens allsvenska fotbollsmatch mellan MFF och AIK och som var ute för att "roa sig" i Malmö. En polisbil dök upp och det skräniga gänget försvann någonstans i kvarteren. När jag cyklade genom centrum på väg hem var det mycket folk i rörelse och mycket polisbilar som liksom stod på vakt, beredda på det värsta. Under kvällen hade också Möllevångsfestivalen startat i en annan del av stan. Så egentligen borde det väl varit en folklig och festlig kväll i Malmö, och i mångt och mycket var det nog det för de flesta av oss. Men alltid finns det några, som det här gänget på Gamla Väster, som gör vad de kan för att det ska bli otrevligt i stället. Folk som tydligen tycker att en festlig kväll innehåller våld och slagsmål och stök och bök. Lördagen var i alla fall av allt att döma en framgång för det glada och positiva Malmö med fortsatt festival på Möllevången och vinst för MFF mot AIK. Tillresta AIK:are fick finna sig i både kostsam polisövervakning och att åka hem utan poäng. Jag har väl inga överdrivna illusioner, men tänk om alla var lite vänliga och omtänksamma mot sina medmänniskor i stället. Vilken härlig stämning det skulle kunna vara i Malmö då, alltid.
Det blev inte tid till att fotografera något fönster under fredagen. Det blev först i dag, lördag som jag fotade ett litet fönster, för det är ett sådant det ska vara enligt veckans fönstertema på Susannes fotoblogg. Och det är inte bussfönstren eller alla fönstren på huset en bit där bakom bakom jag syftar på. Det är det lilla fönstret högt uppe till höger på huset precis bakom bussen som är mitt bidrag. Andra små fönster kan ni hitta här.
Så var det dags för nya Fredagsfärger igen och kombinationen ska vara guld och grön. Och det finns det ju i min bild från det som en gång var Savoys legendariska restaurang i Malmö, alltså numera Café le fil du rasoir: Guld i bokstäverna och grönt i lokalbussen som speglar sig i fönstret och likaledes i växtligheten runt detsamma. Här inne utspelar sig inledningen i Sjöwall-Wahlöös bok (och senare film) Polis, polis potatismos, en av originaldeckarna om Martin Beck. Boken kom ut för 40 år sedan och det uppmärksammas just nu med ett stort konstprojekt i Malmö. Fler bilder i veckans färgkombination hittar ni här.
Det är ännu torsdag kväll, men fredagstemat för morgondagen ligger redan ute på Sinneskattens blogg och det är: Fart. Det är ett ord som säkert roar många av de engelsktalande som kommer i kontakt med det här i landet, våra infart och utfart. Det är också ett ord/tema som är öppet för tolkningar. Fart är ju verkligen något som är väldigt relativt. Min bild är tagen lite tidigare i sommar och visar en man som är ute och tränar, eller kanske bara kör för sitt höga nöjes skull i en kajak (tror jag i alla fall det är) på kanalen som går runt en del av centrum i Malmö. Kajaker och roddbåtar är nog de farkoster som håller högst fart på kanalen. Och den gångna veckan var det roddtävlingar på en annan del av kanalen som ett inslag i SM-veckan. Då gick det undan. Tyvärr har jag inga bilder från det tillfället, men den här mannen forsade fram med bra fart han med. Flera bilder på temat finns här.
Aftonbladet gör i dag ett stort nummer av att 50 av Vänsterpartiets riksdagskandidater i det förestående valet har skulder eller betalningsanmärkningar som hamnat hos Kronofogden. Av det drar man då, helt riktigt, slutsatsen att Vänsterpartiet leder den tveksamma ligan. Den som orkar titta närmare på den tabell (som finns intill artikeln) som visar hur många riksdagskandidater för de olika partierna som finns i Kronofogdens register kan även läsa ut följande: • Hos Folkpartiet finns det 49 stycken, en mindre än hos Vänsterpartiet • Hos alliansen totalt finns det 146 stycken • Hos oppositionen finns det totalt 105 stycken En ganska överlägsen total ledning för de partier som för tillfället har ansvar för vårt land alltså. Ännu intressantare blir det om man går till Kronofogdens egen statistik över betalningsförelägganden under de år alliansen har styrt Sverige. Ökningen är anmärkningsvärd, speciellt med tanke på hur bra vi, enligt vår regering, sägs ha det i det här landet. Fast mycket jobb för Kronofogden kanske i själva verket är ett tecken på välstånd?
Sommar i radio och sommartorka i den svenska nyhetsvärlden. Då behövs det inte så mycket för att få rubriker och dra igång en debatt som väcker krafter mörkare än Mordors. På tisdagen var det den gamle (gamle och gamle, han är 43 år nu) Andres Lokko som var värd för Sommar i P1. Han berättar om hur han, med sin blivande fru, sedan några år bor och jobbar i London och därmed blivit utlandssvensk med allt vad det innebär. Programmet har bra underhållningsfaktor och han spelar bra musik, långt borta från det skval alltför många Sommarvärdar håller sig till (bland annat spelar han låten här ovan). Så avslutar Lokko med att säga att det var Bert Karlsson som var den största anledningen till att han flyttade till London. Detta eftersom BK och hans gamla parti Ny Demokrati gjort främlingsfientligheten rumsren i Sverige och banade väg för Sverigedemokraterna. Och därtill har BK, trots detta förflutna, kunnat fortsätta som någon slags mysfarbroraktig programledare i diverse tv-produktioner. Här nappade Aftonbladet direkt och ringde upp både Lokko och BK och så hade man sin nyhet. Detta väckte också diverse mörkerkrafter på yttersta högerkanten som, med sin vanliga retorik på grottmannanivå, tog Bert Karlsson i försvar och idiotförklarade Lokko och alla andra som inte tycker som de själva gör (märkligt att man i partier med ord som demokrati och demokrater i namnet inte kan ta en debatt utan att vara hotfulla mot och idiotförklara dem man har andra åsikter än). Jag tycker Bert K ska ta en titt på blogginläggen med vidhängande kommentarer från ett antal av dem som försvarar honom nu. Jag vill själv inte länka direkt till dessa bloggar, men med rätt sökord kan man ju hitta dem här. Den som tycker och tror att Bert Karlsson är en stor politisk tänkare bör ta en titt på videon i detta inlägg.
Min granne sade till mig ute på gården i kväll att hon tyckte det var kallt. Klockan kan väl ha varit runt nio någonting och det var kanske 20 grader fortfarande. Men vi vänjer oss nog snabbt och nu verkar det vara slut på de tropiska nätterna här i Malmö, kanske för resten av sommaren. Den gångna lördagskvällen var jag i alla fall hembjuden till BV på överdådigt och mycket trevlig grillparty under det stora trädet på hans gård. Det var nog tur vi hade trädet, för när vi började gassade solen fortfarande kraftigt. När vi sedan avslutade efter midnatt så valde vi att ta en sista öl inomhus eftersom det faktiskt blev rätt svalt (synbart mörkare blir det också nu om nätterna). Grillandet är tveklöst en sommarklassiker, men nu dras snaran åt om grillarna på grund av den ihållande torkan här nere i söder. Och visst ja. På fredag är det två månader till höstdagjämningen. Bara så ni vet.
I går, måndag, var det två månader till det är val, alltså till den 19 september. Ovisst som bara den verkar det vara, även om jag känner det som om en högervågsveper över oss just nu. En högervåg där den borgerliga pressen och de borgerliga lobbyisterna och bloggarna drar på för fulla trumpeter för att tala om för oss hur bra allt blivit (och hur farligt det är att byta styre). Den vågen är inget som gläder mig, för jag tycker det är dags att vi röstar bort den självförhärligande allians som har styrt på riksnivå de senaste fyra åren. Det som kan hålla dom kvar vid makten är pengar, för fyra av tio tillfrågade i någon av dessa eviga opinionsundersökningar tycker att de fått det ekonomiskt bättre under Reinfeldt och hans gäng. Resten tycker väl då att de fått det sämre eller att läget är oförändrat, men jag är rädd att det är bland de som tycker de fått det bättre (= lägre skatt antar jag) som det finns en stor vilja att rösta och att man då ofta röstar på sina välgörare. Bland de som skulle behöva göra sin röst hörd, det som tycker de fått det sämre, brukar det ju dessvärre vara så att andelen som röstar är lägre. Egoismen ligger på lut och jag tror den har blivit starkare, medan det som kallas solidaritet har backat de senaste fyra åren. Men det är alla vi som får rösta, som ska avgöra vilka som ska styra i riksdag, landsting och kommuner fyra år framåt. Bryr man sig inte ens om att rösta, blir det nog inte så trovärdigt att börja klaga i efterhand om man tycker det gått fel.
Helgen har susat iväg snabbt och även om det är lite sent nu så tänkte jag lägga in ett bidrag till Veckans fönster, som ska vara vilsamt. Jag hade en hyfsat nytagen bild som jag först tyckte dög, men ratade. Sedan tog jag en cykeltur i dag, söndag, strax före klockan tolv (kombinerade den med lite handlande) och hittade en bättre. Men så slumpade det sig till slut på det viset att jag gick förbi ett fönster en bit från Hansacompagniet där jag tyckte jag hade temat rakt på, och den bilden fick det bli. Visst ser det ganska vilsamt ut, även om det är rätt många mönster som blandas där inne? Fler vilsamma fönster finns här.
När jag var ung fanns det Beatles, Stones och Bob Dylan. Sedan kom Mothers, Hendrix, Doors och Jefferson Airplane. Men djärvast var ändå The Fugs från New Yorks Lower East Side. De var inte speciellt bra på att vare sig sjunga eller spela, men som de gjorde det! Alla som vaknade upp till punken 10–15 år efter Fugs känner igen det: det viktigaste är inte hur man gör det, det viktigaste är att man gör det, bra eller mindre bra spelar egentligen ingen roll. När jag började spela i band var Fugs en av de viktigaste influenserna och jag tror att många inspirerades av dem. Nu har Tuli Kupferberg som var med och bildade Fugs 1964 och som skrev texter som ofta var lysande politiska satirer (likväl som de kunde uppmana till hedonism) gått bort efter att ha drabbats av stroke tidigare. Jag återkommer med stor säkerhet i ämnet, men tills vidare kan ni läsa här.
Fri fredag och dags för Sinneskattens fredagstema som är: Paus. Och att ta paus då och då är nog livsnödvändigt i den värme som fortfarande råder. Efter en åsktung (och med en skvätt regn) torsdag var högtrycksvärmen med klart luft och blå himmel tillbaka i Malmö. Så när jag var ute och handlade vid middagstid var det många människor som pausade här och var runt Värnhemstorget. Men jag vill inte tränga mig på folk och inte börja agera fotograf och fråga om jag får fotografera dom. Så det blev en bild tagen lite i smyg med dess för- och nackdelar. I vimlet (nåja!) på det soliga Värnhemstorget såg jag en tjej som satt och tog lunchpaus på upphöjningen där skateboardåkarna brukar hålla till. Jag tyckte det såg rätt fridfullt ut där hon satt och tog det lugnt mitt bland folk som befann sig i rörelse överallt runtomkring. Fler bilder på temat finns här.
Jag hoppade över fredagsfärgerna förra veckan, men denna veckan hoppar jag på igen, och det som gäller är: Grön och brun. Så värst många steg utanför huset behövde jag inte gå förrän jag gjorde ett udda fynd. Någon har dumpat (?) ett brunt skåp, lågt men brett, på en plats där det brukar stå cyklar. Ingenting förvånar mig där jag bor längre, folk här verkar få allt underligare idéer om hur saker och ting fungerar. Och då får första bästa öppna plats fungera som soptipp (?) när man vill bli av med något. Med de omgivande buskarna passar det i alla fall som motiv för veckans Fredagsfärger. Fler varianter hittar ni här.
Den politiska redaktionen och nyhetsredaktionen på en tidning ska vara två skilda storheter. Nyhetsredaktionen ska jaga nyheter och publicera dem utan några politiska bedömningar eller förtecken (även om det är rätt vanligt att nyhetsredaktioner anklagas för att vara politiserade i sina nyheter). Den politiska redaktionen ska göra i det närmsta tvärtom: den ska göra politiska bedömningar av nyheterna och kommentera dem utifrån den politiska inriktning som tidningen har. Ibland kan detta ge ett rätt schizofrent intryck, som till exempel när Sydsvenskan skriver om ungdomsarbetslösheten. På ledarsidan hoppar man på Thomas Bodström (S) för att han sagt att arbetslösheten bland de unga i Sverige närmar sig 30 procent. Enligt Sydsvenskans ledarsida är det en illvillig tolkning av Statistiska centralbyråns (SCB:s) siffror och den riktigaste siffran ska i stället vara sex (!) procent. Ett par dagar efter att den ledarartikeln varit inne skriver Sydsvenskans Olle Lönnaeus en stor nyhetsartikel, inför valet, om ungdomsarbetslösheten. Den börjar med meningen "Var tredje ungdom i Sverige är arbetslös". Längre ner i texten står det förvisso att det finna andra sätt att läsa statistiken, men ner till några sex procent kommer man inte. Samtidigt säger en arbetsmarknadspolitisk forskare i artikeln att SCB:s siffror är de enda som kan användas vid en internationell jämförelse. Båda redaktionerna kan inte gärna tala sanning här, med så olika siffror som grund för det man skriver. Jag sätter en slant på att det är nyhetsredaktionen som är närmast sanningen. Den andra, som säger sig vara "oberoende liberal" inger mig en viss skepsis. Sedan hade det varit rätt intressant att få veta hur många individer det döljer sig bakom de där procenttalen.
Det gick raskt för Sven Otto Littorin att försvinna från sitt jobb och, verkar det som i alla fall, från Moderaterna när han väl bestämt sig för att säga upp sig. Hade han nu varit en vanlig knegare, eller i alla fall haft något mer alldagligt jobb än det som minister i den svenska regeringen, hade det nog varit läge att anmäla sig på Arbetsförmedlingen nu. Han kan ju å andra sidan, oavsett orsaken till att han har sagt upp sig verkar det som, ansöka om att utlösa en fallskärm som ger honom en rätt bra hacka. Även om han nu har dyra vanor eller ej så borde han klara sig ett tag på de pengarna. Men sedan gäller ju de nya tuffare reglerna för arbetssökande, regler som han själv varit med och drivit igenom. Fast i ärlighetens namn har jag svårt att tänka mig att en ex-minister ska behöva släpa sig till Arbetsförmedlingen för att få ut a-kassa eller några andra skärvor att leva på. Det är väl ändå trots allt fortfarande skillnad på folk och folk även i arbetslinjens tider? Nu är frågan bara hur det ska sluta för teflonminister Reinfeldt. Ska han klara sig ur detta med sitt politiska liv i behåll?
Vädret. Sällan är det väl så mycket vädersnack som när väderläget fastnar på en växel, och det är likadant dag efter dag. Det är ju inte så väldigt länge sedan vi klagade på den sega vintern och sedan på den svala försommaren. Nu har vi tampats med en värmebölja av rang ett tag och jag har full förståelse för att folk kan tycka att det är lite för bra. Visst, man kan tänka på hur det kommer att bli i november, fast det hjälper ju inte om man tycker att 31 grader och åskvärme dämpar aktivitetslusten. I söndags kväll åskade det rejält i Malmö, vilket jag missade eftersom jag var i Kristianstad och jobbade. Men SMHI utlovade mer av den varan till i dag, tisdag och redan måndag kväll såg det ut att kunna bli något (se bilden ovan). Men blev det något av det så gick det mig förbi och i dag har det inte hörts den minsta smäll här i Malmö även om det varit typiskt, kvavt åskläge. Lite svalare har det i alla fall blivit, bara 23 grader nu vid klockan sex på kvällen.
I går, söndag den 11 juli, var det dags för ett gammalt välkänt Fototrisstema igen: Så ser det ut där jag är i dag. Eftersom jag tillbringade största delen av den dagen på jobbet, passade jag på att ta några bilder på vägen dit. Inte speciellt spännande, men följande triss blev det, uppifrån och ner. 1. På väg E22, någon mil strax norr om Lund åkte jag förbi dessa resliga vindmöllor. Detta lär vara landets vindkraftstätaste område. Det är hett, även om det fläktar lite. 2. På Statoil i Kristianstads utkanter, en bit från Sveriges lägsta punkt, gör jag ett "pit stop" för att proviantera lite ät- och drickbart att ha på jobbet. Det är hett som i helvetet. 3. När jag ställt bilen på parkeringen passerar jag Stora Torg där Kristianstadsdagarnas stora scen finns och där bandet Babian lär ha givit en lysande konsert dagen före. Nu i middagssolen är platsen närmast öde. Det är hett som i helvetet och jag ser fram emot luftkonditioneringen på jobbet, där jag ska vara till en timme efter midnatt. Hur andra hade det sin trissdag kan ni se här.
Jobbet satte effektivt p för att jag skulle kunna fota eller lägga in ett bidrag till veckans fönster, Somrigt, i fredags. Men lördag eftermiddag gav jag mig ut i hettan för att försöka jaga upp ett somrigt fönster. Cykelturen gjorde mig både grymt svettig och mer eller mindre svimfärdig, men jag fick ett fönster till slut. Eller det är väl snarast en balkongdörr belägen vid Värnhemstorget i Malmö. Den där lilla balkongen har ofta fascinerat mig där den ligger mitt i trafikbuller och avgaser och där solen nu ligger på som en svetslåga. Men visst är det något somrigt med den? Fler bidrag finns här.
Sommar har det sannerligen blivit på allvar nu. Efter en liten svacka i veckan då dagstemperaturen bara kom upp strax över 20-strecket på dagarna här i Malmö ska det visst bli uppåt 30 grader igen i helgen. Veckans tema hos Sinneskatten är Sommaraktiviteter men för min del är det än så länge en del jobb kvar innan jag får semester. Så jag ligger rätt lågt med traditionella sommaraktiviteter för egen del än, även om jag var ute och drack öl och kollade semifinalen mellan Tyskland och Spanien i Fotbolls-VM i går. Så på min temabild är det ett äldre par som tycks njuta av sommarvädret i Malmö och väntar på att få åka en tur med rundtursbåten Rundan. Jag tycker det ser väldigt avkopplande och somrigt ut. Fler bilder på temat hittar ni här.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har lämnat sitt jobb mitt under en pågående valkampanj och nu tycker alla hans sympatisörer så synd om honom. Den viktigaste anledningen till att han avgår tycks nämligen vara att "media", denna fruktansvärda hydra, ska ha förföljt Littorin och hans barn och ställt frågor om hans privatliv. Partivänner skyndar givetvis till hans försvar och kräver att "media" ska rullas i tjära och fjädrar för att Totto (som tydligen partivännerna kallar Littorin) tvingas lämna jobbet. Ja, kan man inte skylla på något annat när saker och ting går snett, kan man ju alltid skylla på "media", detta obestämbara onda. Tydligen handlar det om att enstaka journalister av en journalistkår på kanske 15 000–20 000 personer ska ha varit närgångna (för ganska länge sedan). Det borde vara ganska enkelt att peka ut vilka det handlar om och vilka media de jobbar för, istället för att dra till med det ständiga "media" och dra en hel yrkeskår över en kam. Jag menar, vem skulle kunna komma undan med att säga att "alla politiker" är idioter bara för att några råkar vara det? Någon hyfs och sans får det väl ändå vara i den här debatten, eller är det media av nordkoreanskt snitt vi vill ha? Som säger bara vad regeringen vill höra? Det kan väl ändå inte vara så att Moderaterna nu ska dra hem billiga poäng på detta och att det egentligen ligger något annat bakom?
Malmö, Sveriges tredje stad, ses nog lite över axeln av folk från Stockholm och Göteborg.
