Det verkar inte vara någon hejd påeländet för de svenska deltagarna i OS i Peking. En efter en försvinner de, medan pytteländer som Jamaica håvar hem medaljer och världsrekord på löpande band. Nu talas det om att OS 2008 kommer att bli det sämsta Sverige har genomfört på över hundra år. Jag tror att problemet är, att vi har satsat på fel grenar i Peking. Vi skulle ha satsat på - gång! För enligt våra svenska sportjournalister, främst då våra kvällstidningsdito, så är det en himla massa svenska deltagare som ska "gå för guld och medaljer". Underligt nog är det som synes både bordtennisspelare och seglare som ska "ut och gå". Så jag fattar inte denna miss, att vi inte satsat rejält på gång.
En tjomme som heter Rickard Olsson (jag har rätt vaga aningar om vem han är) och som i SVT leder ett av dessa evinnerliga studiosnackprogram, som jag inte fattar att någon orkar bry sig om, har hamnat i blåsväder. Efter de tyska damernas förlust mot Brasilien i OS-fotbollen hade han tydligen skojat om att ingen tycker synd om tyskar och sedan dragit någon nazistskämt. I alla fall om man får tro Aftonbladet. Ja, de stackars tyskarna har fått lida på många sätt för det som Adolf Hitler en gång drog in dom i. Men ska man nu skämta om det, finns det väl ändå inget som slår utdraget ovan ur Fawlty Towers.
Knappt hade jag upptäckt den fantastiska sajt som kallas Muxtape och som gav folk chans att göra sina egna digitala blandband och dela med sig till omvärlden förrän den skakade amerikanska musikindustrin slog till. När jag i dag skulle sitta en stund vid datorn försökte jag via Muxtape hitta en bra blandning att lyssna till samtidigt. Döm om min förvåning när jag möttes av bilden ovan. RIAA, den amerikanska skivindustrin, känd bland annat för att sköta om utdelningen av guldplattor till artister med storsäljare, har tydligen stoppat Muxtapes verksamhet. De som står bakom Muxtape förklarar optimistiskt att deras service kommer att vara borta en kort tid medan man löser sina mellanhavanden med RIAA. Man försäkrar också att inga artister har klagat över de digitala blandbanden som Muxtape lägger ut på nätet. Nej, jag tror tvärtom att många artister ska vara glada att en stor publik får chansen att upptäcka dem via Muxtape. Dessutom finns det ju vid varje låt en länk till en sida där man kan köpa en mp3-version av låten om man vill. Men som så ofta verkar snålheten bedra visheten. Synd i alla fall om Muxtape inte skulle återuppstå.
Låt oss inte gotta oss i de svenska miss- lyckan- dena i OS i Peking. Det har vi redan proffs som sköter om åt oss. Låt oss i stället vara glada över att vi i alla fall tagit tre överraskande silvermedaljer hittills. Och att vi fortfarande har folk med som kan fajtas om guldmedaljer. I väntan på att dessa ska ge sig in i finalpassen kan ni söka svaret på vad det egentligen är för sammanhang som de brasilianska fotbollsspelarna Daniela och Marta (båda till vardags spelandes i allsvenskan) egentligen syns i på bilden här ovan. Jag vet det naturligtvis själv, och jag tycker det är så himla fiffigt att jag är omåttligt nöjd med mig själv efter att ha kommit på det. Kan ni komma på det rätta svaret?
Maten är, och har alltid varit, ett viktigt inslag i Malmö- festivalen. Där ska finnas käk från en massa olika länder och därtill en del exotiska svenska varianter. Malmöborna har alltid uppskattat detta och varje år finns det favoriter där köerna växer sig långa framför stånden, medan det är mer glest med kunder hos andra som serverar käk. Vegetariskt käk tillhör inte vanligheterna, men det brukar finnas och jag misstänker att det är lite politiskt korrekt att gynna den som satsar på vegetariskt. Sedan hänger det nog en hel del på medias betyg, i Sydsvenskan, i Kvällsposten och i Skånskan, om det ska bli en inkomstbringande vecka eller en mager inkomst för dem som kränger mat. I sällskap med gudbarnet och hennes mamma gjorde jag i dag, söndag, en runda bland stånden som huvudsakligen är koncentrerade till Gustav Adolfs torg mitt i Malmö (för den som nu inte känner staden redan). Till gudbarnets förvåning inledde jag vid det vegetariska stånd som sköts av folk från den vegetariska butiken Astrid och aporna (och jag var inte elakt vitsig nog att fråga vem som var vem). "Du är väl inte vegetarian?", konstaterade hon helt riktigt och hann med att hänga med morsan till muggen och dessutom återvända utan att jag fått maten jag beställt. Jag vet inte om det var ett resultat av att bra betyg i tidningarna gett fler kunder än vad man trott eller ren amatörmässighet, men det tog mer än tjugo minuter att få (den rätt snålt tilltagna, men goda) pk-maten. Gudbarnet gjorde en annan intelligent observation när hon såg en av de andra rätterna Astrid och hennes apor serverade: vegetarisk chorizo. "Hur kan korv vara vegetarisk?", undrade hon. Ja, man kan ju undra varför vegetarianer försöker att göra mat som liknar köttprodukter. Men sedan sökte vi upp gamla pålitliga Victor Jara-föreningen, de chilenska invandrarnas gigantiska rökosande grill, där korvar och lomitoburgare grillades i ett ständigt flöde, men med omsorg (se bilden ovan). Där blev man, trots ganska lång, och på något vis felvänd kö, snabbt serverad en jätteburgare, kryddig och perfekt grillad, med gott bröd, salsa, grönsallad och pfefferoni till. Det är vad jag kalla snabbmat med känsla och kvalitet. Sedan jag slukat min burgare, och större delen av gudbarnets (hon visade sig inte vara så hungrig) klarade jag mig resten av dagen. Jo, det var lite overkill. :-P
Helgens pris för planering av semesterresa går till min gode vän Ol’ Hell som var inställd på att flyga till Dublin i morgon, måndag, när han plötsligt upptäckte att det är först om en vecka han ska åka. Den som väntar på något gott och så vidare. Ja, det gäller då förstås inte maten på Malmöfestivalen.
Det blev en rätt festlig dag i Malmöfestivalens tecken i går, precis som det är tänkt att det ska vara. Jag menar det heter väl inte för inte festival.Vi började lite lätt med att värma upp hemma på Tompas balkong, och det var första gången jag hälsade på honom i nya lägenheten. Solen och vinet värmde och vi begav oss i exakt rätt tid ner till Möllepaltsen för att höra Pugh Rogefeldt och hans excellenta band dra igång sin föreställning ungefär en kvart för tidigt. Detta för att de tyckte att den timme de hade på sig enligt programmet var för lite för att ge publiken det de ville ge. Sympatiskt, och det vete tusan om jag hört talas om några andra musiker (undantaget The Clash som lär ha startat före utsatt tid på Olympen en gång i tiden) som gjort det. Det lät riktigt bra om bandet, inte på något vis mossigt eller töntigt nostalgiskt utan tajt och inspirerat. Men detta till trots hamnade vi i det inhägnade ölserveringsområdet innan konserten var slut (man hörde bra där med) och med alla som tillstött samlade blev det vår bas för resten av aftonen. Det blev någon utflykt till tältet som kallas Manegen, och där det bjöds musik för en mindre, sittande, krets. När jag var inne var det en kvartett hajpade finska munspelare, och som ofta när något hajpas kraftigt, blir man lite besviken. Visst, de var skickliga och så vidare, men för mej kändes det som lite musikalisk freak show. Jag må vara konservativ i den saken, men hade det varit den här mannen som spelat munspel i Manegen hade jag suttit mig igenom hela föreställningen. Kvällen avslutades med The Last Poets som jag mest hörde som smattrande congas, en mycket mullrande bas och några mässande röster från den stora scenen, och i det läget kunde det inte locka mig från diskussionen vid bordet där jag satt. Vid den tiden var sällskapet dessutom i upplösning och BT och jag tog snart våra bajkar och drog hemåt. Jag tror vi var rätt nöjda även om han skulle fortsätta en stund framför OS på tv. På tal om OS ja. Jag har ju inte tv, och har inte uppbådat något riktigt intresse för att ta mig hem till någon och kolla sändningarna från Kina. Men några saker tror jag mig kunna kommentera: • Usain Bolt vann, tydligen överlägset, finalen på männens 100-meterslöpning. Och han satte därtill nytt världsrekord på distansen. Man undrar ju var gränsen går för världsrekordet på den här distansen. För någonstans måste väl gränsen gå? • Den amerikanske simmaren Michael Phelps levde upp till sina landsmäns förväntningar om att han skulle vara främst i deras paradgren: Störst, bäst och vackrast. Visst, åtta OS-guld imponerar, men jag har svårt att hetsa upp mig för att två av dom togs på 100 och 200 meter fjärilssim, ett konstlat simsätt som jag aldrig sett någon använda i något annat sammanhang än vid simtävlingar. Att sedan tävla både 100 och 200 meter på det sättet verkar vara slöseri med medaljer. Sedan hade Phelps ju inte varit mycket utan goda lagkamrater i de många lagkapptävlingarna. Hade han sedan tävlat för till exempel Kina, hade man nog spekulerat i att det skulle ligga något fusk bakom. • Några ur det svenska simlandslaget (iklädda OS-landslagsklädseln) fick inte kolla dubbelfinalen i tennis klart eftersom de drack av den öl som uppenbarligen serverades i tennisstadion. Usla föredömen och fy och bu och usch och så vidare, lät det och så kördes de ut från matchen. Efter den usla insats de gjort i OS tycker jag att de, om några, skulle kunna få trösta sig med några bira.
Nej, nu väntar en ny semesterdag och snart ska jag hämta upp gudbarnet med vidhängande moder för en tur runt Malmöfestivalen. Och hej, jag är ledig i morgon också! Hela dagen.
Jag har hittat en ny favoritplats på nätet och även om många av er säkert redan känner till den kan jag inte låta bli att föra budskapet vidare. Jag vet inte om ni har upplevt den tiden då man gjorde blandband, kassetter där man spelade in en blandning av musik som skulle vara noga utvald. Kanske gjorde man sin blandning för någon speciell person, ja kanske var bandet till och med en kärleksförklaring till någon (blandband ansågs för övrigt, på den tiden de var vanliga, att utgöra samma hot mot musikindustrin som fildelningen i dag). Men med cd-bränningen och övergången till digitalt nerladdad musik blev kassetterna museiföremål och konsten att göra blandband dog ut. Eller? Behovet tycks finnas kvar, för nu finns Muxtape på nätet, ett ställe där man kan sätta ihop sitt eget digitala blandband, en Muxtape, och dela med sig till vem som helst. Jag har inte skaffat konto där än, men jag väljer ofta ut en spellista från Muxtape och lyssnar på när jag sitter vid datorn någon längre stund. Muxtapes blandband fungerar utmärkt i andra sammanhang också och denna sajt verkar dra till sig folk som har väldigt rolig och varierad musiksmak. Nytt och gammalt, gott och blandat i ordets bästa bemärkelse. Den gamla godingen ovan återupptäckte jag på en Muxtapeblandning. Rekommenderas varmt.
För drygt en timme sedan drog det som många, av vitt skilda anledningar, tycker är antingen en höjdpunkt eller något man undviker i Malmö varje år. Jag talar naturligtvis om Malmöfestivalen som började tidigare i dag, men som officiellt varje år inleds med det stora kräftkalaset på Stortorget. Sedan håller det på en vecka med matos, musik, massor av folk i rörelse och en mängd andra arrangemang. Somliga tycker hela festivalen är toppen, andra Malmöbor väljer att bege sig från stan när det är festival. Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan: ibland njuter jag av det jag kan hitta på festivalen, andra år vill jag knappt besöka festivalområdet. Intressant är, att Malmöfestivalen har överlevt Vattenfestivalen i Stockholm. Den enda gång jag har varit i Stockholm när Vattenfestivalen pågick, slog det mig att man hade plankat i stort hela konceptet från Malmö. Men man lyckades inte göra det till en stockholmsk fest och därför dog den nut. Men Malmöfestivalen är Malmö på gott och ont och den har rotat sig sedan över 20 år nu som en fest för främst Malmöborna. Själv har jag inga jätteförväntningar på årets festival, men frågan är om jag inte tackar nej till kräftkalaset jag är bjuden till i morgon och i stället går och kollar först Pugh Rogefeldt med Jojje Wadenius och Loffe Carlsson, som ju var med på Pughs stora genombrottsplatta Ja, dä ä dä. Lite senare dyker ett annat gäng veteraner, föregångarna till rapen och hip-hopen, The Last Poets, upp. På söndag blir det väl en sväng på festivalen i sällskap med gudbarnet och hennes mamma. Sedan vete tusan om inte jag flyr stan resten av veckan. Jag har ju semester!
Mina jobbtider och familjeförhållanden tillåter att jag i stort sett kan sova så länge jag vill på förmiddagarna, ja jag kan i alla fall normalt stiga upp när jag känner mig utsövd. Det medför också att jag skaffat mig frukostvanor som innebär att jag har svårt att äta före klockan tolv (alltså mitt på dagen). Det i sin tur innebär att jag oftast har Vetenskapsradion eller lunchekot som sällskap när jag intar dagens första mål. Just i dag behandlar Vetenskapsradion vattenklosetter och frågan om hur man världen över tar hand om det vi släpper ifrån oss bakvägen, bajset alltså. Jag anser mig inte vara speciellt äckelmagad, men det är ett ämne jag inte gärna har som sällskap vid frukostbordet. Död och elände i ekot är OK; bajs i Vetenskapsradion är det inte. För många år sedan, på en av mina tidigare arbetsplatser, var det en stor grupp av de yngre förmågorna som skaffat barn och livligt, när vi satt och käkade, kunde diskutera vad de hittat i småttingarnas blöjor. Jag har också suttit i fikarummet på en arbetsplats och hört hundägande kollegor diskutera vad deras älsklingar släppt ifrån sig när de inte mått så bra. Urk! Nej, för min del får alla gärna skippa skitsnacket i samband med maten. Visst "bajs är naturligt", men det gör det definitivt inte aptitligt för det. Nu börjar strax ekot med lite stilla krigsrapportering från Georgien. Till matbordet!
Ja, i dag är det De vänsterhäntas dag, och även om någon av er konstaterat att jag både skriver med höger hand och spelar gitarr högerhänt, så tillhör jag faktiskt de vänsterhäntas skara. Och jag blev inte tvingad att lära mig skriva med höger hand om ni tror det (jag är inte född på 1800-talet) utan lärde mig det själv redan innan jag började skolan. Egentligen behöver väl inte vi vänsterhänta någon egen dag av den anledningen att vi skulle vara förtryckta på något vis eller att vi är drabbade av någon annan form av diskriminering. Men jag, liksom andra vänsterhänta, tycker väl att det är lite kul att vi uppmärksammas. I kväll ska jag gå på quiz på Pickwick här i Malmö och då får jag väl fira den här dagen lite extra med en annan vänsterhänting i vårt lag. Vi tar säkert en vänsterhandsskål. I dessa datoriserade tider kanske det kan vara intressant att veta att jag även hanterar datormusen med båda händerna. Höger på jobbet och vänster hemma och jag tror det besparat mig en återkomst av den musarm jag drabbades av för ett antal år sedan. Innan jag gör mig klar för kvällens quizzande vill jag också gratulera den andre svenska cyklisten som tagit silver i OS i Kina. Grattis Gustav Larsson!
Ann Henning, som höll i dagens Sommar i P1, var en ny bekantskap för mig, och det var med en viss misstänksamhet som jag började lyssna på hennes program. Hon är född och uppväxt i Sverige, men bor sedan 25 år i Connemaraområdet på Irlands västkust. Min misstänksamhet kommer väl i från att hon beskrivs som en stor bästsäljande irländsk författare, en som jag aldrig hört talas om. Men helt klart har hon ju etablerat sig som en irländsk författare och hennes program var intressant. Hon lyckades dra hela Irlands historia på ett begripligt sätt och nästan alla för- och nackdelar med ön och dess båda länder. Ann Henning spelade bara irländsk musik, givetvis, som den på videon ovan, The Town I Loved So Well. En ganska fantastisk låt som elegant och lågmält beskriver vad de grymma stridigheterna mellan folkgrupperna i Nordirland gjorde med folket och landet och specifikt då i staden Londonderry, eller Derry som en del hellre kallar den. Tro det eller ej, men den är skriven av Phil Coulter som också varit med och skrivit Congratulations till Cliff Richard. Malmö kan ju inte jämföras med Londonderry, men här händer det också saker man skulle kunna klara sig utan. I dag rök några av missbrukarna på Värnhemstorget, där jag brukar handla och där jag brukar ta bussen ifrån ibland, ihop och en blev skuren i halsen med en trasig flaska. Det förvånar mig inte. De här fyllona, och vad det nu är de går på, har mutat in några bänkar på det här slitna torget (som kommunen inte riktigt framgångsrikt försökt snygga till) och det är ständiga skärmytslingar runt de här bänkarna. Jag vet att det handlar om folk på samhällets botten och så vidare, men varför kan inte någon någonsin ta ta i det här problemet på allvar? De här problemen med missbrukarna har funnits så länge jag kan minnas, men det verkar som om samhället har givit upp och de här ofta väldigt jobbiga och uppenbarligen våldsbenägna människorna får fortsätta år efter år att i offentlighetens ljus leva ut denna misär. Det är grymt både mot folk som vill ha sitt torg till något annat än att slåss och supa på och mot de här missbrukarna vars ovärdiga sätt att leva hängs ut till allmän beskådan. Ja och så har vi dagens butiksrån i Malmö också, även det något som tydligen blivit samma vardagsmat för oss som soldaterna och bomberna blev i Londonderry.
Eftersom jag började min semester i dag, kunda jag i lugn och ro lyssna på Sommar med Stockholms länspolismästare Carin Götblad. Jag visste inte vad man skulle kunna vänta sig av denna kvinna som ibland tidigare kunnat framstå som lätt nervig och osäker i media. Men jag lyssnade mig igenom hela programmet, där länspolismästaren verkade vara på säker mark och som innehöll tänkvärdheter, en del humor och framförallt ett rätt personligt musikval. Jag hade i alla fall knappast väntat mig Fleet Foxes och Solomon Burke eller att bli påmind om vilken suverän sångerska Sara Isaksson är. Men så var det. Och jag tycker det tyder på en självdistans, som många Sommar-värdar saknar, när länspolismästaren spelar I Shot the Sheriff med Bob Marley & The Wailers, så där bara i förbifarten. Jag minns på den tiden Bob Marley levde och började nå ut till en stor publik även i Sverige, hur en del vänsterfolk och moralpuritaner avfärdade honom som en "knarkpropagandist" som ungdomar helst inte skulle få lyssna på. Att han var den så kallade tredje världens störste artist och en stark politisk röst verkade gå många "medvetna" förbi. Så go deh, Carin Götblad! Och så har vi i dag fått det bekräftat att Ulf Lundell fortfarande trivs bäst i öppna landskap.
Nu har min semester börjat och den kunde ju ha börjat bättre, minst sagt. Och då talar jag inte om att MFF gjorde ännu en underkänd insats, mot Djurgården i går, för det hände innan jag hade jobbat klart för dagen. Nej, det var på väg hem det hände, mitt i natten då jag först skulle skjutsa en arbetskamrat hem på vägen tillbaka till Malmö. Jag har länge befarat att det skulle hända, det var på något vis oundvikligt. Och just i natt hände det, som ett dåligt omen (nej, jag tror ju inte på sådant) inför min långa ledighet. En bit på vägen mot Malmö dök det plötsligt upp ett djur på vägen och det kom springande i en väldig fart och hamnade rakt under mitt vänstra framdäck. Jag skrek till så att min passagerare hoppade högt, men tack och lov gjorde jag inte någon idiotinbromsning eller liknande. Det var en kattstackare, mitt ute i ödemarken, som fick sätta livet till. Och jag brydde mig inte om att stanna (det är livsfarligt att stanna där det bara är en fil och mittvajrar) eftersom jag kände hur ben och inälvor krossades av mina hjul. Kattstackarn måste ha stendött så den behövde inte plågas på sin hädanfärd. Lik förbannat kändes det mycket olustigt att vara orsak till att ett oskyldigt djur fick sätta livet till. Dessvärre tror jag inte det var sista gången jag hamnade i den situationen, vägen mellan Malmö och Ystad är beströdd med små djurlik. Och sedan läste jag i nyheterna att Isaac Hayes hade kastat in handduken. Jag har väl inte varit någon uttalad Isaac Hayes-fan, men jag gillar mycket av den musik han gjort själv och till andra. Att många verkar känna till honom främst som Chef i South Park, måste väl vara en generationsfråga. Jag förknippar Isaac Hayes främst med en radda hits han skrev, tillsammans med David Porter, för soulskivmärket Stax och inte minst för musiken till filmen Shaft (där ju Sportspegeln lånade temat som signaturmelodi). Hayes och Porter låg bland annat bakom fenomenala duon Sam & Daves hits, som till exempel Hold On, I´m Coming som de tillsammans med Booker T & The MG:s och The Mar-Keys förtrollar vita europeiska tonåringar med i videon här ovan. Historien om den låten är en klassiker: Hayes och Porter hade suttit och gnetat länge för hitta en ny hit när Porter var tvungen att gå på muggen. Just då kom Hayes på en melodi och ropade efter Porter som svarade ”Hold on (man) I´m coming". Tio minuter senare hade de sin hit med en titel och refräng som satt som gjuten.
En dag kvar att jobba, denna söndag, och klockan 00.30 i natt kan jag köra hem och veta att jag har fem lediga veckor liggande helt oplanerade (ja nästan helt oplanerade) framför mig. Jag hade ju tre veckor lediga runt midsommar tidigare, men de kändes mer som en andhämtning‚ det var som att samla kraft för att orka jobba hela juli och en bit in i augusti. Och nu kommer belöningen, även om det råder ett trist, regnigt väder för tillfället. Nu har jag som sagt nästan ingenting inskrivet i almanackan, utom ett besök några dagar hos min gamla morsa uppe i Småland. Det är ett stående inslag på semestern och brukar kombineras med någon smärre backanal tillsammans med några av de få gamla kompisar jag fortfarande har däruppe. I går kväll träffade jag också gamla kompisar, två styck som faktiskt hänger med sedan Smålandstiden och båda hamnat i Malmö. Det blev lite stilla prat runt några öl vid turistfällan Lilla Torg där en öl på 40 centiliter kostar en bra bit över 50 kronor. Och där man, som vi oturligt nog i går, kan hamna bredvid ett sällskap med en karl som efter några öl blir så högröstad och skränig att det blir olidligt och man föredrar att flytta till ett annat bord. Sedan har jag sovit och drömt, bland annat om en vacker ung tjej som det gångna året vikarierat på mitt jobb. Eftersom det var en dröm, svär jag mig fri från (det rätt romantiska) innehållet i den. Tom Waits ger mig alibi när han sjunger Innocent When You Dream här ovan. Helgens löjligaste uttalande står Håkans Hellström för. Jag har aldrig förstått mig på hans storhet, men inte trodde jag att han bar på så barnsliga fördomar som han tydligen har. För helgens riktiga idiotier står i alla fall de, som dragit igång ett krig i Georgien. Man upphör aldrig att förvånas över att så många karlar i ansvarig ställning här i världen fortfarande befinner sig på en grottmänniskonivå där våld är enda lösningen på de problem man har framför sig.
Du milde Moses. Jag har sett OS-invigningen (delar av den) på burken, ett par gånger på jobbet i kväll. Och när jag kommer hem i natt är det direktsändning på radion från de första tävlingarna. Sverige har en deltagare i fälttävlan i Hongkong. I väntan på hur det ska gå får vi höra Magnus Uggla. Jag borde lägga mig och sova. Men jag skulle hellre berätta om min romans med Radiohead.
Om cirka en timme, klockan åtta minuter över åtta (lokal tid) den åttonde dagen i den åttonde månaden år 2008, invigs de olympiska spelen i Peking. Kontroversiella är bara förnamnet på de här idrottstävlingarna och det protesteras och diskuteras, för och emot, över hela världen nu. En del av de organisationer som, naturligtvis helt legitimt, nu hörs i proteststormen tycker jag man ska passa sig noga för att omfamna alltför enkelt. Det finns anti-kinesiska rörelser som kanske inte har så rent mjöl i påsen själva. Men visst önskar man att Kina nu kunde ta tillfället och öppna sig mer mot omvärlden och sluta med sina märkliga aktioner mot yttrandefrihet och oliktänkande. Dock hoppas jag innerligt att de människofientliga våldsfanatiker som hotar med attentat inte ska få en chans att sabotera de olympiska spelen i Kina. Jag bifogar en vacker kinesisk låt och är samtidigt rätt glad att kunna se OS på tv här hemma. I dag var det 32 grader varmt, ångbastuluftfuktighet och smog i Peking. Det är inga omständigheter jag trivs med.
Lyssnade lite håglöst på dagens eländesrapport, lunchekot, medan jag intog en stärkande frukost för att klara av dagens arbetspass som med oroväckande hastighet närmar sig. Det stora numret var inflationen och den backande svenska ekonomin. Ekot hade kallat in någon expert, från någon bank givetvis, som skulle förklara vad dessa dystra inflationssiffror beror på. Och de beror (vilket jag själv med mina enkla kunskaper i ekonomi redan räknat ut) att priserna på bland annat boende och energi gått upp. Gått upp? Är det inte någon som har höjt dem? Inte f-n ökar väl priserna av sig själva? Tänk om personalen i livsmedelsbutiken kommer in en morgon och ser att mjölken plötsligt kostar tolv kronor litern. Oj, priset har gått upp av sig självt under natten! Nej, detta är ju en del av vårt hyllade kapitalistiska system, tillgång och efterfrågan. Någon vill ha mer betalt för det man säljer för att hålla sin vinst uppe och då höjer man priserna. Kalla en spade en spade, tack!
Jag har sagt det förr och jag kan gärna säga det igen: Aftonbladet måste vara den värsta journalistiska avskrädeshög man kan hitta i dagstidningssverige.Ingen tidning kan på samma sätt som Aftonbladet, hur de än försöker, gotta sig i andra människors olycka och i att människor beter sig svinaktigt mot andra människor. Typiskt är väl att de två rubrikerna (varav den ena handlar om kretinernas kretiner, bröderna Schulman) här finns på Aftonbladets webb under vinjetten "Nöje". Mobbning och hån är i Aftonbladets värld ett nöje. Jag kan tänka mig att pengarna lockar många att söka jobb på Aftonbladets nöjesredaktion. Men fy fan, rent ut sagt, jag skulle heller skyffla grisdynga dagen i ände än att jobba med det de gör. Skillnaden är väl hårfin, till grisdyngeskyfflandets fördel. Och doften av grisdynga är som parfym jämfört med den stank Aftonbladet sprider nuförtiden.
Marcus Allbäck har återvänt till den svenska fotbollen och till det Örgryte han föddes in i. Om avslutningen i det svenska landslaget inte blev någon höjdare - han fick (tyvärr) inte spela mycket i EM och hela lagets insats var väl under deras förmåga - så lämnade han FC Köpenhamn som en hjälte som i sina bästa stunder lyfte det danska laget till nya höjder. Så nu får vi se om han kan vara med och föra sin gamla moderklubb mot de fotbollens höjder där de en gång befunnit sig. Dock förvånar mig uppgifterna härintill, från en av våra stora Stockholmstidningars hemsida, att Allbäck och hans Örgryte nu tydligen tampas i den spanska ligan. ¿Como, eh?
Kollade på Sydsvenskans webb och såg att den nya veckan i Malmös undre värld inletts med att några klantiga idioter försökt råna ett av Swedbanks kontor i Malmö och skändligen misslyckats. Det går inte en dag nuförtiden här i Malmö utan att det är någon av dessa misslyckade figurer som ger sig på att försöka råna en bank eller en butik eller någon annan rörelse där de tror de kan göra sig en hacka. Det är knappast några höga odds på att det handlar om killar (de flesta tjejer är väl för klarsynta för att hålla på med sådant här trams) som tittat några gånger för mycket på Scarface och som tror sig kunna bli gangsterkungar. Samtidigt kan dom på vägen förstöra livet för en massa människor utan att de verkar skänka det en tanke. Nej, se till att få stopp på det här skiten innan det går helt över styr. Skaffa er ett jobb i stället killar. Visa era medmänniskor verklig resepekt.
I dag följde jag i stort sett Sommar i P1 från början till slut. Det var Pia Johansson som höll i programmet och det var helt klart ett av de bästa jag hört denna sommar. Det var roligt och allvarligt och genomtänkt och tänkvärt och så innehöll det en Lindeman. Det var snudd på full pott för Pia Johansson och det vara väl bara musikvalet och användningen av musiken som inte till hundra procent föll mig på läppen (var kommer det uttrycket från?). Jag gillade programmet så bra att jag knäppte på radion för att höra reprisen klockan 22 då jag ändå skulle pyssla en stund i köket. Lite förvånad blev jag när jag inte alls kände igen programmet, fastän det helt klart var Pia Johansson som var värd. Jag började undra om jag blivit senil på något vis eller om jag bara inbillade mig att jag hört programmet när det gått tidigare på dagen. Så gick det upp ett ljus: någon på SR hade lyckats plocka fram Pia Johanssons Sommarprogram från 2005 till reprisen. Det roliga var att i det programmet handlade det till en del om att kunna erkänna sina misstag. Vilket någon på SR fick göra en låååång bit in i programmet då man upptäckte felet. Rätt pinsamt, tycker jag, men det gamla programmet var rätt OK det med. Pinsamt var det också, tycker jag, när konstnären Karin Mamma Andersson hade Sommar häromdagen. Hon lovade att hon skulle spela "ovanligt bra musik". Tja, så uppseendeväckande ovanligt bra var det kanske inte. Det tyckte nog egentligen inte "Mamma" heller, eftersom hon tonade i Nirvanas Smells Like Teen Spirit strax innan solot, när det är nästan halva låten kvar. Så gör man väl inte om man tycker det är en "ovanligt bra låt"? Vad skulle konstnärinnan (som säkert har många kvaliteter i sin utövning) säga om en gallerist täckte över hälften av en av hennes målningar? Det skulle väl inte vara så populärt, kan jag tänka. Men Nirvana hade väl inte så mycket att sätta emot när hon täckte över en halva av deras musikaliska konstverk. Här ovan har ni i alla fall låten i sin helhet.
Det sägs att ner- ladd- ningen har tagit död på skiv- utgiv- ningen och skiv- försälj- ningen, men ibland undrar jag. Ända sedan senaste julen har jag haft ett presentkort från Folk å rock i Malmö liggade utan att jag lyckats omsätta det. Sedan min favoritbutik Jukebox i Malmö slog igen har det bara blivit skivköp via nätet. Laddar ner gör jag knappast alls, och jag äger faktiskt inte ens en ipod. Däremot lyssnar jag flitigt på skivor när jag kör bil till och från jobbet. I går, lätt omskakad efter whiskykonsumtionen kvällen före, tog jag mig i alla fall upp till Folk å rock vid Lilla Torg i Malmö City. Jag har faktiskt inte varit inne där sedan de gjorde om en del av lokalerna till fik, men frånsett detta nytillskott tycker jag det var sig likt. De hade fortfarande ett stort skivutbud och sedan den hjälpsamme expediten hjälpt mig att snoka fram The Hold Steadys nya platta, Stay Positive, började jag bläddra i skivställen och fick lägga band på mig för att inte förköpa mig. Och det var gott om kunder därinne, och det ska väl tilläggas att man numera också har ett stort dvd-utbud att locka med. Jag vacklade till slut ut i solskenet med Stay Positive plus ett par inköp till, varav åtminstone det ena ska få ett eget blogginlägg är det tänkt. Sedan kanske någon vill veta om The Hold Steady lyckas leva upp till förväntningarna jag hade med tanke på hur bra deras förra skiva, Boys and Girls in America, är. Jag säger än så länge: säg det. Det är inte en sådan där omedelbar skiva som fastnar direkt. Men de brukar ju också vara de som man tröttnar på snabbast. Jag skulle kunna tänka mig att Stay Positive är en skiva som växer och jag får väl göra bilåkningstestet när jag ska till jobbet i morgon. Helt klart är väl ändå att det är svårt att förnya det rockformat The Hold Steady gör sin musik i, samtidigt som man ska vara rotad i sin tradition. Just nu känns det som den här recensionen sammafattar hur det känns. Men jag är långt ifrån att lämna mitt definitiva omdöme, och nu gäller det att utverka ledighet när The Hold Steady kommer till våra nordliga breddgrader i höst. De är ett av de bästa livebanden jag sett på mången god dag.
Gamle vännen BT har återvänt till Malmös jord efter ännu en arbetsresa på de sju haven. Efter ett par dagar, i fredags kväll, hörde han av sig och berättade att jetlaggen lagt sig såpass att han tyckte jag kunde titta över och kolla hans senaste whiskyinköp som gjorts vid hemresan från Seattle Airport. Han förklarade att han ännu inte var inne i vår dygnsrytm här hemma, men att han väl skulle kunna hålla sig uppe ett par timmar till så att vi kunde ta "en whiskypinne eller två". Inköpet visade sig vara en mild och lättdrucken femtonårig Dalwhinnie, en ny bekantskap för mig (om jag nu inte testade den på whiskymässan i Malmö för ett par år sedan, jag är inte hundra). Eftersom vi hade mycket att dryfta - det hade hänt oss båda en del omvälvande saker medan han varit borta - blev det både en och två och tre pinnar och till det en och annan öl. Sedan ville BT ställa Dalwhinniens lite sötoljiga inställsamhet mot gamla favoriten Talisker som han hade inskaffat här hemma i vårt kära systembolag. Och det blev nog både en och två pinnar även av denna välrökta smakupplevelse. Jag vinglade hem på cykel på småtimmarna och rafsade ihop tvätten jag hade i torkrummet och lade mig sedan upplivad på soffan för att lyssna på någon skiva jag inte lyssnat på på länge. När jag sedan vaknade var det bara att släpa sig in i sängen och sova vidare. På lördagsförmiddagen lyckades jag ta mig upp till ett soligt Malmö city och bland annat köpa ett par skivor (som jag ska återkomma till i ett nytt inlägg). Men efter frukosten gick luften ur ballongen och det var med möda jag kunde ta mig hem till BT för att se andra halvleken av MFF:s misslyckade insats mot Blåvitt, äta en räkmacka och skölja ner den med vatten och släcka efter med läsk. Och då hade jag denna lördag erbjudanden om att åka ut till landet och grilla i stilla ro, eller att komma till gårdsfest i stan och grilla - kanske inte i fullt lika stilla ro. Men av detta blev det ju intet. Whisky är en nyckfull dryck. Den kan vara lika hård när den slår tillbaka, som den är upplivande när man njuter den.
Jag var på, ett icke utsålt, KB i går och kollade Mavis Staples, en gång en klippa i Staple Singers, men på äldre dagar en fram- gångsrik solostjärna med en gudomlig röst i bra behåll. Hon var på samma plats vid ungefär samma tid förra året och gjorde succé, så förväntningarna nu var stora, både hos mig som skulle se henne för första gången, som hos flera som sett henne förra KB-konsert. Kanske var förväntningarna lite för högt uppskruvade, eller så har nu 69-åriga Mavis börjat känna av lite mer av sin ålder. Alla förutsättningar var egentligen de rätta: hon har ett strålande band, hon är en glad och öppen scenpersonlighet med bra publikkontakt och hon har, som sagt, en gudomlig röst. Men någonstans under konserten var det som om luften gick ur den färgglada konsertbadbollen: efter en strålande inledning planade det ut i ett antiklimax i en korsning av Allsång på skansen och amerikansk medborgarrättsrörelse på 50-60-talet. Synd på så rara ärtor skulle man kunna säga, men jag är ändå glad att jag var där. En tanke som dock slog mig under kvällen var denna: trots att Mavis Staples är en av de stora svarta soulsångerskorna och en kvinna som befunnit sig mitt i den amerikanska medborgarrörelsen och kände Martin Luther King, så såg jag inte en enda svart människa på KB i går. PS. Läs här vad en annan som var där tyckte. DS.
Efter min brors begravning den senaste heta onsdagen skulle jag hem igen. Jag fick skjuts av min yngre bror och sällskap på färden av hans pojke och en av våra kusiner som är bosatt i järnvägsknutpunkten Nässjö där jag skulle borda ett tåg mot Malmö. Jag hade, för en mycket billig penning, skaffat en biljett. Inte till en resa med X2000, utan till en resa med ett Intercity-tåg. Intercitytågen framställs väl i en rätt god dager på SJ:s webbsida, men denna heta dag kändes det lite som att stiga in i ett inferno när jag klev på Malmötåget. Det kändes som en klar klasskillnad mot X2000 och jag tror jag förstår varför det var så billigt. Fanns det någon slags luftväxling i vagnarna, så var det via öppna fönster, någon slags luftkonditionering kunde jag inte känna av när jag letade upp min reserverade plats. Den, platsen alltså, hade givetvis någon satt sig på, en ung tjej som bänkat sig bredvid sin kompis och som bönade att jag skulle ta hennes plats i stället, en handikapp-plats som stod ensam lite för sig själv. Jag orkade inte dividera om saken och ville inte hamna bredvid en purken ung dam som skulle ha fått skiljas från sin vän. Jag satt ett par minuter i handikappstolen innan jag reste mig och gick, genom en familjevagn där barn i mängder klättrade omkring och gastade och härjade medan föräldrar försökte hålla ordning på dom och kanske njuta något av resan. Mellan ett par av vagnarna luktade det marijuana som om någon smygrökt på muggen eller kanske när tåget stått stilla på någon station. Under hela vandringen förstärktes intrycket av lågpriståg och väl i bistrovagnen (som det så flott heter) var det inte mycket som förändrade det intrycket. Jag hittade i alla fall en Mariestad starköl i kyldisken och blev förvånad att den bara kostade fyrtiofem kronor. I bistroavdelningen var det lite lätt ostädat och det verkade som om flera som satt där flytt dit för att slippa de heta kupéerna. I bistron fläktade det i alla fall lite så länge tåget var i rörelse. Vid ett av borden låg det en man och sov på sittplatserna och en av tågvärdarna ringde flitigt och kollade spelresultat. Ingen brydde sig överhuvud taget om att kolla min biljett under resan som jag helt och hållet tillbringade i bistron. Det var rätt avkopplande att sitta där ifred med mina egna tankar (det satt en kille vid samma bord som jag med han var långt inne i musiken han lyssnade på), och den lite slumsurrealistiska stämningen förstärktes av att solen var på nergång och kastade guldfärgat ljus in i vagnen. Där satt jag och drack två Mariestad i lugn och ro och kände det som om jag trots allt hade det rätt så bra. Men det var skönt att få kliva av i Malmö. Och nästa gång blir det nog X2000 igen.
Det verkar inte vara någon hejd på eländet för de svenska deltagarna i OS i Peking. En efter en försvinner de, medan pytteländer som Jamaica håvar hem medaljer och världsrekord på löpande band.
