Sommaren har definitivt inte givit slaget förlorat än, den saken är klar. Eftermiddagen och början av kvällen bjöd på kanonväder här i Malmö och jag kunde vid en runda upp till stan konstatera att det var knökat på stamstället Pickwicks uteservering. Jag funderade en stund på att slå mig ner och ta en stärkande pint innan det var dags att ta cykeln hem igen. Men så såg jag att där fanns inte en ledig plats och inte en människa jag kände igen (utom personalen). Så slog det mig: fredagkväll är ju amatörernas afton när det gäller att gå ut och dricka. Det är då kontorsfolket tar sin "after work" och blir fulla och galna och glömmer bort att de ska hem och vila upp sig. Jag unnar dem gärna detta nöje, men fredagar smyger jag mig nog hellre undan till lugnare platser och återkommer en annan dag.
Jag har blivit lite förtjust i det här sättet att bildblogga, att bara lägga in en bild utan någon egentlig kommentar till den. Nu hoppar jag på det tåg som kallas Fredagsfärgen och ger ett grått bidrag.Sedan får vi se om jag har något att komma med nästa fredag också. Faktum är, att i denna bild döljer sig också (delvis) namnet på ett obskyrt småländskt punkband. Den som fixar vilket det är, får en medalj.
Quiz i går och uppslutningen var väl inte den bästa, bara Ol´Hell och jag från ordinarie laget plus tillfällige inhopparen E som inte hittade någon i sitt lag på plats. Och så fick vi hjälp med en och annan fråga av R som ändå höll sig lite ifrån själva tävlandet. På något vis lyckades vi, trots att vi var så få, trassla till det och vi lyckades med klassikern att glömma fylla i svaret på en fråga vi kunde. Så vi hamnade på 17 eller 17,5 poäng (inte ens det har jag koll på), vilket innebar platsen efter de tre topplagen. Segrarna, som jag heller inte minns namnet på, hade 19,5 poäng vilket alltså var högst två och en halv poäng bättre än vårt resultat. Hänger ni med? Hade vi nu inte glömt att fylla i den frågan vi kunde men glömde att skriva svaret på samt valt ett par andra svarsalternativ vi hade uppe på ett par andra frågor, ja då hade vi haft de där 2,5 poängen som fattades. Det var barchefen Bryan som var quizmaster, och hans musikfrågor passade mig, som så ofta, som handsken. Sedan körde han lite i den gamla skolan med en fråga om James Bond (den vi kunde men glömde att svara på) och en om The Magnificent Seven, västernfilmen som bygger på De sju samurajerna, och som man tydligen borde memorera en del fakta om eftersom den lär dyka upp i quizsammanhang igen, precis som Agent 007. Vem sade något om bortförklaringar...?
Det går fortfarande att göra ett och annat fynd om man kollar tidningsannonser, den saken är klar. Vid mitt besök i Småland gångna veckoslut såg jag att en skobutik sålde ut diverse skodon till låga priser. Det var mest obskyra märken, lågpris i ordets rätta bemärkelse, men mitt bland glaspärlorna hittade jag ett par ädelstenar. Butiken låg i ett industriområde, på vägen söderut, så när jag skulle tillbaka till Skåne stannade jag till och köpte inte mindre än två par av dessa skor (och jag funderar på att i sann modebloggaranda lägga ut en liten post om dessa dojor senare). I går fick ett av paren den första testpromenaden i Malmö och när jag packade upp dem föll den lilla påsen på bilden ut ur kartongen. Den innehåller "Silica gel desiccant", någon typ av kristaller som ska se till att skydda skorna från eventuell fukt i kartongen. Det som fick mig att återanvända rubriken ovan, var varningstexten på den lilla påsen: "Do not eat. Throw away". Alltså, måste man tala om för folk att de inte ska öppna en pappersförpackning de hittar i en kartong med nyinköpta skor, riva upp den och sedan äta upp innehållet??? "Jamen titta vad som ligger här då. Det kanske gör sig gott till spaghettin!" Fast vem vet, man kanske skulle testa det i kaffet i morgon. Det kanske bara är en avledningsmanöver? Man kanske blir hög som ett hus.
Nu drar det ihop sig till quiz igen. Om ett par timmar ska jag vara på plats på Pickwick för att träffa Ol´Hell och quizza och höra hur han hade det i Dublin. Jag hoppas vi får förstärkning i laget, vilket inte är helt säkert, eftersom det inte är vår "ordinarie" vecka. Men det ordnar sig nog på något vis.
Vi klarar oss nog bättre än den ryske höjdhopparen som försökte hoppa när han var helt plakat. Det skulle man nog kunna påstå är dagens höjdarnyhet på sportfronten. Men när vi quizzar har vi, till skillnad från denne höjdhoppare, kanske en viss fördel av att dopa oss lite innan tävlingen börjar, och gärna under den också.
Ja, sedan måndag kväll är jag tillbaka i min ingrodda håla i Malmö. Märkligt nog tedde den sig inte så ingrodd, utan rätt hemtrevlig, efter några dagar vid Smålandskusten. Inte för att det är något fel på Smålandskusten, tvärtom, men det kändes som jag fått mitt behov tillfredsställt för den här gången. Jag hade huvudet fullt av uppslag till blogginlägg när jag var hemma i Malmö igen, men det var inte så enkelt att bara sätta sig ner och skriva det som fanns i skallen. Så nu går jag ut med en rätt enkel inläggsvariant och hoppas komma till de tyngre upplevelserna senare. Jag har varit ute på cykel i Malmö (det är jag rätt ofta) och ställdes då givetvis flera gånger inför övergångsställe-problemet. Jag tycker jag på något vis lyckades fånga det rätt bra på den här bilden från Kungsgatan där ett av stans mer trafikerade cykelstråk går. Stråket är också min vanligaste cykelväg upp till centrum. Parallellt med den dubbelriktade cykelbanan finns också en gångväg och det är mycket folk som rör sig på Kungsgatan; där finns skolor och hyreshus och kontor typ skatteförvaltningen längs denna lummiga gata, som för ett antal år sedan var känd som Malmös illa beryktade horstråk. Problemet med övergångsstället finns vid Exercisgatan där cykelbana och övergångsställe sida vid sida korsar sagda gata. Uppenbarligen finns det olika regler för cyklister och gående när de ska över en gata på sina respektive övergångsställen. Det är med andra ord upplagt för trubbel här. På bilden har ni ett gäng olika typer av trafikanter som ska ta sig genom denna korsning Kungsgatan-Exercisgatan. Så nu frågar jag er mina vänner: Vad tror ni händer efter att jag tagit den här bilden? Vem stannar och vem fortsätter förflytta sig, och vem gör egentligen rätt? Fundera lite.
Snart är jag halvvägs inne i min semester och ännu har jag inte tagit mig något längre stycke. Och någon utlandsresa lär det nog inte bli denna ledighet (OK, jag har ju alltid Köpenhamn på nära håll). Jag har helt enkelt för mycket att reda ut på hemmaplan för att finna ro att ge mig iväg någonstans. Kanske hade jag hoppats att jag vid det här laget skulle ha rett upp mer i den ingrodda oredan (i lägenheten och i skallen), men det går långsamt framåt. Just nu känns det lite som en ynnest att bara kunna ta det lugnt och att umgås med vännerna. Om en liten stund ska jag till exempel ge mig iväg och quizza på Pickwick. Inte speciellt orginellt kanske, men jag vill ut och träffa lite folk nu. Men i morgon bär det av på en liten avstickare norrut, till mina gamla hemtrakter i Småland. Första stopp blir Kvastastan, där jag ska hälsa på lillebrodern som fixat biljetter till Kalmar FF:s returmöte i Uefacupkvalet mot Gent. Sedan bär det av ytterligare en bit norrut mot mina gamla hemtrakter och ett besök hos min gamla mamma. Inte mycket till semesterresa kanske, men för mig känns det helt OK nu.
Jag hade planer på att gå och se MFF möta Trelleborg i ett skånskt hemmaderby den gångna kvällen, men eftersom ingen nappade och ville följa med fick jag kolla matchen via nätet medan jag pysslade med annat här hemma. Och lika bra var väl det, kan jag tänka så här i efterhand. För det är något som har gått allvarligt snett i MFF, trots att Roland Nilsson skulle bli en nystart och började prata om guld till MFF redan i upptakten till allsvenskan. Nu verkar det som hjälten från VM -94 kommer att få ta fram piskan för att se till att MFF åtminstone kan hamna på övre halvan i tabellen när säsongen är slut. Någon guldstrid har man inte längre med att göra. Hade man haft det, hade man väl spöat ett mediokert lag som TFF i stället för att som nu med nöd och näppe spela hem en poäng. Som det är nu, verkar det som om MFF:s motståndare ska satsa allt på att tjonga in ett tidigt ledningsmål. Sedan har MFF all möda i världen med att försöka ta sig upp för den uppförsbacke de då hamnat i. Derby var det även på Råsunda mellan AIK och Hammarby och i vanlig ordning numera när allsvenska lag möts i derbyn i Huvudstadsområdet blandar sig publiken i spelet på ett tämligen trist sätt. Det är nästan så man börjar hoppas att Kalmar FF verkligen ska vinna allsvenskan i år.
I dag är det slut-OS-at i Peking och det är dags för en, förmodligen pampig, avslutningscermoni. Och diskussionen om huvida det var rätt att låta Peking arrangera OS, och om det har lättat på de kinesiska ledarnas hårda grepp om sitt folk, eller förvärrat det, lär gå vidare. En sak är i alla fall säker: de kinesiska ledarna fortsätter att göra sig och sitt land till åtlöje genom en prydhet som man trodde tillhörde en förgången tid. Nu tar det sig uttryck i att man ska censurera bort en textrad när Jimmy Page och Leona Lewis ska spela Led Zeppelins gamla lite småslippriga Whole Lotta Love vid avslutningscermonin i OS-stadion, Fågelboet kallad. Raden som får kineserna att rodna är "I´m gonna give You every inch of my love". Ja, herre je, att en gammal rockklassiker (med minst halva texten stulen från gamla blueslåtar) kan uppröra så. Vad hade då hänt om 64-årige ungdomsförföraren Jimmy Page velat spela Led Zeppelins The Lemon Song? Där går texten: "Squeeze me, babe, 'til the juice runs down my leg Squeeze me, baby, 'til the juice runs down my leg The way you squeeze my lemon I'm gonna fall right outta bed..."
Jah Hollis
PS. Tidigare har gubbarna i Rolling Stones drabbats av den kinesiska förhandscensuren. När de spelade i Shanghai för några år sedan fick de av moraliska skäl ändra några rader i några av de klassiska Stoneslåtarna för att inte sprida fördärv bland ungdomen. Förvisso fick Stones ändra texten i sin Let´s Spend The Night Together när den var ny för cirka 40 år sedan och skulle framföras i amerikansk tv. Let´s Spend Some Time Together fick det bli då. DS.
Ja, OS i Peking går in på slutspurten och det drar ihop sig till avslutning och överlämnande av OS-stafetten till London som ska hand om spektaklet 2012. Ja, alla vet vi väl att OS 2008 inte var någon succé för Sveriges del. Men min personliga guldmedalj går till bordtennisspelaren Jörgen Persson, 42, som kämpade in i det sista för en medalj men föll mot bättre motstånd. Han kom i alla fall inte med löjliga bortförklaringar typ "det var inte min dag idag" och liknande man har hört från andra svenskar som trott sig kunna kvittera ut medaljer. Jörgen Persson var lite förbannad på sig själv för de där missarna han gjorde som utföll till hans nackdel. Han levde som sagt upp till devisen om att kämpa väl. Sen är det bara att konstatera att OS har fött ett par nya grenar inom idrotten: • Kast med värdelös medalj introducerades av vår egen Ara Abrahamian. • Spark mot skånsk domare introducerades av kubanen Angel Matos. Sedan har vi haft sådant som segling i annans båt, simning med trasig baddräkt med mera med mera. Det är kul med förnyelse.
Malmöfestivalen är över, jag såg från köksfönstret bokstavligen hur tivolit lämnade stan (det är som taget från en Dylan-låt) i dag på förmiddagen. Och arrangörerna kan väl glädja sig över att det inte regnat på det vis som det gör i dag, lördag, en enda dag under veckan även om det kommit några skurar. Jag var hemma hos BT avslutningskvällen, i går, och när det var dags för det traditionella avslutningsfyrverkeriet behövde vi bara ta en femminuterspromenad upp till Frihamnsviadukten för att kunna se raketerna som fyrades av ute vid Ribersborg. Och även om det stundtals var tjusigt, tycker jag det var lite mindre än det varit tidigare år. Hela festivalen tycks ha varit lite mer lågbuget, som om man medvetet velat att det kanske skulle bli lite mindre trängsel på stan under veckan. Gudbarnet var i alla fall nöjd, eftersom hon lockat med sig morsan in från landet sista kvällen så att hon fick se BWO. Det känns kul att hon, gudbarnet alltså, börjat få upp ett eget musikintresse nu, sedan får man tycka vad man vill om BWO. Efter fyrverkeriet stegade hur som helst BT och jag hem till honom igen och våra väntande öl- och whiskyglas. Vi kollade på lite OS-sammandrag (från nästan hela tävlingen, vilket var lite kul eftersom jag nästan inte sett något på tv). Så var det någon kommentator som nämnde att det skulle vara 204 länder representerade i 2008 års OS, vilket ledde till en smärre diskussion mellan BT och mig. Vi kollade i alla fall på nätet och kom fram till följande något märkliga siffror: • Jodå, enligt pålitliga källor ska det vara inte mindre än 205 nationer som deltar i OS i Peking. • Men, och nu kommer vi till det mystiska här, i hela världen finns det tydligen bara 192 länder, eller 195 beroende på vilka man räknar som länder. Är det någon som kan få detta att gå ihop? Såvitt jag vet deltar Storbritannien som ett lag, och inte uppdelat som i fotboll. Så vilka är de där länderna som är med i OS men som tydligen inte finns med i FN:s lista över länder i världen? Detta krävde lite mer whisky och ett par matcher boxning i OS-sändningen för att sjunka in. Sedan cyklade jag hem och i morgon är OS slut. Jag tror inte de båda sakerna hänger ihop.
Inspirerad av en kär kommentator på min blogg ställer jag frågan: Vad lyssnade du på för musik på 1970-talet. Ja förutsatt att du var med då förstås. Själv måste jag ha lyssnat på en miljon låtar under det decenniet och sett nästan lika många band och soloartister lajv. Nåja.
Skulle jag sammanfatta vad jag lyssnade på och gillade skulle det väl krävas en cd-box av gigantiskt format. För det hände en del under de där åren, musikaliskt och i samhället i stort. Men jag ger er tre exempel på låtar som har stannat i min skalle, som jag har ett personligt förhållande till och som jag fortfarande lyssnar till då och då. Något slags sammanhang finns det givetvis i detta. Vad minns du själv helst från vårt kära 70-tal?
Jah Hollis
PS. The I Threes, har någon någonsin haft tre bättre körsångerskor bakom sig? Nä, skulle inte tro det. DS.
Malmö- festivalen går mot sitt slut. I kväll, fredag, är det avslutning med det traditio- nella jättefyr- verkeriet och sedan återgår rikets tredje stad till vardagslunken. Själv var jag på Stortorget i går kväll tillsammans med säkert några tusen till och kollade in Flogging Molly, ett amerikanskt band med irländska rötter, inte helt olika Dropkick Murphys, ett band med i stort sett samma bakgrund och som spelade på samma plats i tisdags. Flogging Molly var helt OK och verkade ha en stor publik som hängde med i deras punk-folk-låtar med rätt typiska irländska harmonier och melodier. En irländare jag pratade med som sett båda banden tyckte dock Dropkick Murphys varit strået vassare. Men vi var helt överens om att båda banden lever i orginalets, The Pogues, skugga, en skugga det är rätt svårt att ta sig ur. Kvällen fortsatte sedan i det iriska spåret med quiz på Fagan´s där det givetvis blev överknökat efter konserten. Men vi hade plats för vårt två män och tre kvinnor starka lag och bara en halv poäng efter vinnarna hamnade vi på en delad andraplats. Det innebar tiebreak, eftersom Fagan´s generöst nog har priser även till laget på andra plats. Och det var undertecknad som föstes upp i rampljuset för att försvara lagets ära. Och det gick faktiskt vägen och jag fick göra segergesten och ta emot vouchers för en pint var till alla lagmedlemmarna. Inte så illa om jag får säga det själv. Det är tävlingsnerver i klass med Jörgen Perssons det! Inte!
Semester i Malmö (jo, jag är kvar i festivalstöket än) innebär att möjligheterna att quizza stiger med minst hundra procent. Dels kan jag, som jag gjorde i går kväll, gå på Pickwicks onsdagsquiz även den veckan då jag skulle jobba. Men det innebär också en möjlighet att gå på Fagans torsdagsquiz, som vi gjorde med acceptabelt resultat förra torsdagen. Resultatet av gårkvällens besök på Pickwick hämmades väl något av att vi satt utomhus och hörde Stephen ställa frågor på sitt hemlands (Nya Zeeland) vilda tungomål via högtalaranläggningen (till och med den ende engelskspråkige i vårt lag hade svårt att höra vad han egentligen frågade om). Han hade konkurrens av icke-quizzande festivalglada gäster, ett tivoli runt hörnet och en helikopter som av någon anledning envisades med att kretsa över innerstan. Som grädde på moset välte en av lagkamraterna en halv öl över mig och när vi gick in på puben såg jag ut som en nerpinkad uteliggare. Därinne satt också gästen på bilden (brukade det inte vara skära elefanter man kunde se?). Kanhända kontemplerade han det faktum att ölpriserna nu stiger raskt och av även stampuben tar 53 spänn för en pint. Men i kväll ska man "po det igen" och ge quizet på Fagans en ny chans. Kanske hinner jag se Flogging Molly på Stortorget innan. Hoppas dom hotfulla molnen över Malmö drar undan innan dess.
Jah Hollis
PS. En applåd till Jörgen Persson, bordtennisspelaren som i OS i Peking visade att gammal ofta är äldst. Ska det bli en medalj i sporten som asiaterna annars tycks ha monopol på? DS.
Att sälja kallingar och andra underkläder av eget märke tycks vara en populär affärsverksamhet för idrottsmän som har avslutat den sportsliga karriären. Men ni vet vad man brukar säga om folk som är specialister på något område: det är inte så noga för egen del på det området. Hemma hos bilmekanikern är bilen lagad med tejp och snören, hemma hos elektrikern funkar inte lamporna och det hänger livsfarliga tjuvkopplade ledningar lite hur som helst. Och om det är någon sanning i detta eller ej, vet jag inte. Men det verkar i alla fall stämma på kalsongkrängare Borg. Så här, Björn, får du ett tips i all vänlighet: Det är nog dags att byta nu! Eller snarare att lämna in dom till destruktion.
Det verkar inte vara någon hejd påeländet för de svenska deltagarna i OS i Peking. En efter en försvinner de, medan pytteländer som Jamaica håvar hem medaljer och världsrekord på löpande band. Nu talas det om att OS 2008 kommer att bli det sämsta Sverige har genomfört på över hundra år. Jag tror att problemet är, att vi har satsat på fel grenar i Peking. Vi skulle ha satsat på - gång! För enligt våra svenska sportjournalister, främst då våra kvällstidningsdito, så är det en himla massa svenska deltagare som ska "gå för guld och medaljer". Underligt nog är det som synes både bordtennisspelare och seglare som ska "ut och gå". Så jag fattar inte denna miss, att vi inte satsat rejält på gång.
En tjomme som heter Rickard Olsson (jag har rätt vaga aningar om vem han är) och som i SVT leder ett av dessa evinnerliga studiosnackprogram, som jag inte fattar att någon orkar bry sig om, har hamnat i blåsväder. Efter de tyska damernas förlust mot Brasilien i OS-fotbollen hade han tydligen skojat om att ingen tycker synd om tyskar och sedan dragit någon nazistskämt. I alla fall om man får tro Aftonbladet. Ja, de stackars tyskarna har fått lida på många sätt för det som Adolf Hitler en gång drog in dom i. Men ska man nu skämta om det, finns det väl ändå inget som slår utdraget ovan ur Fawlty Towers.
Knappt hade jag upptäckt den fantastiska sajt som kallas Muxtape och som gav folk chans att göra sina egna digitala blandband och dela med sig till omvärlden förrän den skakade amerikanska musikindustrin slog till. När jag i dag skulle sitta en stund vid datorn försökte jag via Muxtape hitta en bra blandning att lyssna till samtidigt. Döm om min förvåning när jag möttes av bilden ovan. RIAA, den amerikanska skivindustrin, känd bland annat för att sköta om utdelningen av guldplattor till artister med storsäljare, har tydligen stoppat Muxtapes verksamhet. De som står bakom Muxtape förklarar optimistiskt att deras service kommer att vara borta en kort tid medan man löser sina mellanhavanden med RIAA. Man försäkrar också att inga artister har klagat över de digitala blandbanden som Muxtape lägger ut på nätet. Nej, jag tror tvärtom att många artister ska vara glada att en stor publik får chansen att upptäcka dem via Muxtape. Dessutom finns det ju vid varje låt en länk till en sida där man kan köpa en mp3-version av låten om man vill. Men som så ofta verkar snålheten bedra visheten. Synd i alla fall om Muxtape inte skulle återuppstå.
Låt oss inte gotta oss i de svenska miss- lyckan- dena i OS i Peking. Det har vi redan proffs som sköter om åt oss. Låt oss i stället vara glada över att vi i alla fall tagit tre överraskande silvermedaljer hittills. Och att vi fortfarande har folk med som kan fajtas om guldmedaljer. I väntan på att dessa ska ge sig in i finalpassen kan ni söka svaret på vad det egentligen är för sammanhang som de brasilianska fotbollsspelarna Daniela och Marta (båda till vardags spelandes i allsvenskan) egentligen syns i på bilden här ovan. Jag vet det naturligtvis själv, och jag tycker det är så himla fiffigt att jag är omåttligt nöjd med mig själv efter att ha kommit på det. Kan ni komma på det rätta svaret?
Maten är, och har alltid varit, ett viktigt inslag i Malmö- festivalen. Där ska finnas käk från en massa olika länder och därtill en del exotiska svenska varianter. Malmöborna har alltid uppskattat detta och varje år finns det favoriter där köerna växer sig långa framför stånden, medan det är mer glest med kunder hos andra som serverar käk. Vegetariskt käk tillhör inte vanligheterna, men det brukar finnas och jag misstänker att det är lite politiskt korrekt att gynna den som satsar på vegetariskt. Sedan hänger det nog en hel del på medias betyg, i Sydsvenskan, i Kvällsposten och i Skånskan, om det ska bli en inkomstbringande vecka eller en mager inkomst för dem som kränger mat. I sällskap med gudbarnet och hennes mamma gjorde jag i dag, söndag, en runda bland stånden som huvudsakligen är koncentrerade till Gustav Adolfs torg mitt i Malmö (för den som nu inte känner staden redan). Till gudbarnets förvåning inledde jag vid det vegetariska stånd som sköts av folk från den vegetariska butiken Astrid och aporna (och jag var inte elakt vitsig nog att fråga vem som var vem). "Du är väl inte vegetarian?", konstaterade hon helt riktigt och hann med att hänga med morsan till muggen och dessutom återvända utan att jag fått maten jag beställt. Jag vet inte om det var ett resultat av att bra betyg i tidningarna gett fler kunder än vad man trott eller ren amatörmässighet, men det tog mer än tjugo minuter att få (den rätt snålt tilltagna, men goda) pk-maten. Gudbarnet gjorde en annan intelligent observation när hon såg en av de andra rätterna Astrid och hennes apor serverade: vegetarisk chorizo. "Hur kan korv vara vegetarisk?", undrade hon. Ja, man kan ju undra varför vegetarianer försöker att göra mat som liknar köttprodukter. Men sedan sökte vi upp gamla pålitliga Victor Jara-föreningen, de chilenska invandrarnas gigantiska rökosande grill, där korvar och lomitoburgare grillades i ett ständigt flöde, men med omsorg (se bilden ovan). Där blev man, trots ganska lång, och på något vis felvänd kö, snabbt serverad en jätteburgare, kryddig och perfekt grillad, med gott bröd, salsa, grönsallad och pfefferoni till. Det är vad jag kalla snabbmat med känsla och kvalitet. Sedan jag slukat min burgare, och större delen av gudbarnets (hon visade sig inte vara så hungrig) klarade jag mig resten av dagen. Jo, det var lite overkill. :-P
Helgens pris för planering av semesterresa går till min gode vän Ol’ Hell som var inställd på att flyga till Dublin i morgon, måndag, när han plötsligt upptäckte att det är först om en vecka han ska åka. Den som väntar på något gott och så vidare. Ja, det gäller då förstås inte maten på Malmöfestivalen.
Det blev en rätt festlig dag i Malmöfestivalens tecken i går, precis som det är tänkt att det ska vara. Jag menar det heter väl inte för inte festival.Vi började lite lätt med att värma upp hemma på Tompas balkong, och det var första gången jag hälsade på honom i nya lägenheten. Solen och vinet värmde och vi begav oss i exakt rätt tid ner till Möllepaltsen för att höra Pugh Rogefeldt och hans excellenta band dra igång sin föreställning ungefär en kvart för tidigt. Detta för att de tyckte att den timme de hade på sig enligt programmet var för lite för att ge publiken det de ville ge. Sympatiskt, och det vete tusan om jag hört talas om några andra musiker (undantaget The Clash som lär ha startat före utsatt tid på Olympen en gång i tiden) som gjort det. Det lät riktigt bra om bandet, inte på något vis mossigt eller töntigt nostalgiskt utan tajt och inspirerat. Men detta till trots hamnade vi i det inhägnade ölserveringsområdet innan konserten var slut (man hörde bra där med) och med alla som tillstött samlade blev det vår bas för resten av aftonen. Det blev någon utflykt till tältet som kallas Manegen, och där det bjöds musik för en mindre, sittande, krets. När jag var inne var det en kvartett hajpade finska munspelare, och som ofta när något hajpas kraftigt, blir man lite besviken. Visst, de var skickliga och så vidare, men för mej kändes det som lite musikalisk freak show. Jag må vara konservativ i den saken, men hade det varit den här mannen som spelat munspel i Manegen hade jag suttit mig igenom hela föreställningen. Kvällen avslutades med The Last Poets som jag mest hörde som smattrande congas, en mycket mullrande bas och några mässande röster från den stora scenen, och i det läget kunde det inte locka mig från diskussionen vid bordet där jag satt. Vid den tiden var sällskapet dessutom i upplösning och BT och jag tog snart våra bajkar och drog hemåt. Jag tror vi var rätt nöjda även om han skulle fortsätta en stund framför OS på tv. På tal om OS ja. Jag har ju inte tv, och har inte uppbådat något riktigt intresse för att ta mig hem till någon och kolla sändningarna från Kina. Men några saker tror jag mig kunna kommentera: • Usain Bolt vann, tydligen överlägset, finalen på männens 100-meterslöpning. Och han satte därtill nytt världsrekord på distansen. Man undrar ju var gränsen går för världsrekordet på den här distansen. För någonstans måste väl gränsen gå? • Den amerikanske simmaren Michael Phelps levde upp till sina landsmäns förväntningar om att han skulle vara främst i deras paradgren: Störst, bäst och vackrast. Visst, åtta OS-guld imponerar, men jag har svårt att hetsa upp mig för att två av dom togs på 100 och 200 meter fjärilssim, ett konstlat simsätt som jag aldrig sett någon använda i något annat sammanhang än vid simtävlingar. Att sedan tävla både 100 och 200 meter på det sättet verkar vara slöseri med medaljer. Sedan hade Phelps ju inte varit mycket utan goda lagkamrater i de många lagkapptävlingarna. Hade han sedan tävlat för till exempel Kina, hade man nog spekulerat i att det skulle ligga något fusk bakom. • Några ur det svenska simlandslaget (iklädda OS-landslagsklädseln) fick inte kolla dubbelfinalen i tennis klart eftersom de drack av den öl som uppenbarligen serverades i tennisstadion. Usla föredömen och fy och bu och usch och så vidare, lät det och så kördes de ut från matchen. Efter den usla insats de gjort i OS tycker jag att de, om några, skulle kunna få trösta sig med några bira.
Nej, nu väntar en ny semesterdag och snart ska jag hämta upp gudbarnet med vidhängande moder för en tur runt Malmöfestivalen. Och hej, jag är ledig i morgon också! Hela dagen.
Jag har hittat en ny favoritplats på nätet och även om många av er säkert redan känner till den kan jag inte låta bli att föra budskapet vidare. Jag vet inte om ni har upplevt den tiden då man gjorde blandband, kassetter där man spelade in en blandning av musik som skulle vara noga utvald. Kanske gjorde man sin blandning för någon speciell person, ja kanske var bandet till och med en kärleksförklaring till någon (blandband ansågs för övrigt, på den tiden de var vanliga, att utgöra samma hot mot musikindustrin som fildelningen i dag). Men med cd-bränningen och övergången till digitalt nerladdad musik blev kassetterna museiföremål och konsten att göra blandband dog ut. Eller? Behovet tycks finnas kvar, för nu finns Muxtape på nätet, ett ställe där man kan sätta ihop sitt eget digitala blandband, en Muxtape, och dela med sig till vem som helst. Jag har inte skaffat konto där än, men jag väljer ofta ut en spellista från Muxtape och lyssnar på när jag sitter vid datorn någon längre stund. Muxtapes blandband fungerar utmärkt i andra sammanhang också och denna sajt verkar dra till sig folk som har väldigt rolig och varierad musiksmak. Nytt och gammalt, gott och blandat i ordets bästa bemärkelse. Den gamla godingen ovan återupptäckte jag på en Muxtapeblandning. Rekommenderas varmt.
För drygt en timme sedan drog det som många, av vitt skilda anledningar, tycker är antingen en höjdpunkt eller något man undviker i Malmö varje år. Jag talar naturligtvis om Malmöfestivalen som började tidigare i dag, men som officiellt varje år inleds med det stora kräftkalaset på Stortorget. Sedan håller det på en vecka med matos, musik, massor av folk i rörelse och en mängd andra arrangemang. Somliga tycker hela festivalen är toppen, andra Malmöbor väljer att bege sig från stan när det är festival. Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan: ibland njuter jag av det jag kan hitta på festivalen, andra år vill jag knappt besöka festivalområdet. Intressant är, att Malmöfestivalen har överlevt Vattenfestivalen i Stockholm. Den enda gång jag har varit i Stockholm när Vattenfestivalen pågick, slog det mig att man hade plankat i stort hela konceptet från Malmö. Men man lyckades inte göra det till en stockholmsk fest och därför dog den nut. Men Malmöfestivalen är Malmö på gott och ont och den har rotat sig sedan över 20 år nu som en fest för främst Malmöborna. Själv har jag inga jätteförväntningar på årets festival, men frågan är om jag inte tackar nej till kräftkalaset jag är bjuden till i morgon och i stället går och kollar först Pugh Rogefeldt med Jojje Wadenius och Loffe Carlsson, som ju var med på Pughs stora genombrottsplatta Ja, dä ä dä. Lite senare dyker ett annat gäng veteraner, föregångarna till rapen och hip-hopen, The Last Poets, upp. På söndag blir det väl en sväng på festivalen i sällskap med gudbarnet och hennes mamma. Sedan vete tusan om inte jag flyr stan resten av veckan. Jag har ju semester!
Mina jobbtider och familjeförhållanden tillåter att jag i stort sett kan sova så länge jag vill på förmiddagarna, ja jag kan i alla fall normalt stiga upp när jag känner mig utsövd. Det medför också att jag skaffat mig frukostvanor som innebär att jag har svårt att äta före klockan tolv (alltså mitt på dagen). Det i sin tur innebär att jag oftast har Vetenskapsradion eller lunchekot som sällskap när jag intar dagens första mål. Just i dag behandlar Vetenskapsradion vattenklosetter och frågan om hur man världen över tar hand om det vi släpper ifrån oss bakvägen, bajset alltså. Jag anser mig inte vara speciellt äckelmagad, men det är ett ämne jag inte gärna har som sällskap vid frukostbordet. Död och elände i ekot är OK; bajs i Vetenskapsradion är det inte. För många år sedan, på en av mina tidigare arbetsplatser, var det en stor grupp av de yngre förmågorna som skaffat barn och livligt, när vi satt och käkade, kunde diskutera vad de hittat i småttingarnas blöjor. Jag har också suttit i fikarummet på en arbetsplats och hört hundägande kollegor diskutera vad deras älsklingar släppt ifrån sig när de inte mått så bra. Urk! Nej, för min del får alla gärna skippa skitsnacket i samband med maten. Visst "bajs är naturligt", men det gör det definitivt inte aptitligt för det. Nu börjar strax ekot med lite stilla krigsrapportering från Georgien. Till matbordet!
Sommaren har definitivt inte givit slaget förlorat än, den saken är klar.
