Jag tog en tur ut till Malmöfestivalen i går kväll, söndag alltså. Samtidigt som Lars Winnerbäck var det stora dragplåstret uppe på stora scenen på Stortorget valde jag bluestältet vid Altonaparken. Där spelade en av de ännu aktiva gamla bluesgudarna, Eddie Kirkland, som fyllde 87 år den 16 augusti. Kirkland har ett cvsom få, bland annat gitarrist hos Little Richard (ett jobb även Jimi Hendrix haft) och ledare för Otis Reddings turnéband. Inte fel att det påstå att det var en levande legend som mötte en jublande publik när han, kompad av suveräna finska bluesbandet Wentus Blues Band (en ny bekantskap för mig), gav järnet, elektriskt och volymstarkt, i bluestältet och till och med fick arrangörerna att ge tillåtelse till ett inofficiellt extranummer när tiden gått ut. En av de där överraskningarna Malmöfestivalen alltid kan bjuda på om man lusläser programmet och inte bara går på det alla andra ska se. Inget fel på Winnerbäck, han var säkert bra, men honom lär vi få många chanser att se igen, medan Eddie Kirkland vid sin ålder (som han själv sade) får vara glad för varje gång han får en ny chans att möta publiken. En annan som jag fått för mig skulle sjunga på sista versen är min gamle favorit Johnny Winter, som det ryktats om att han skulle vara svårt sjuk (bland annat på grund av sin albinism, snacka om vit bluesman). Men nu låter KB i Malmö meddela att 66-årige "Johnny Guitar" (rena ungdomen jämfört med Eddie Kirkland) återvänder och spelar i november. Det är väl bara att fixa en biljett.
PS. Bilderna från Eddie Kirkland-konserten är lite suddiga och korniga (det går att klicka upp dom i storlek), men tagna på fri hand utan blixt (som vanligt) med Iphone och Canon Ixus. DS.
Låt mig säga det med en gång; folk kan i grund och botten inte rå för hur de pratar och vilken dialekt de råkat få (även om det finns coacher (naturligtvis) och medvetna sätt för att förändra även detta). Därför blir jag något putt på folk som kan säga att de gillar Socialdemokraterna, men inte vill rösta på dem för att Mona Sahlin talar "söderdialekt". Det låter för mig mer som en undanflykt för att rösta på något borgerligt parti utan att anse sig behöva skämmas för det (vilket jag tycker man ska skämmas storligen för). Men inga regler utan undantag. Ett av dem heter Leif Silbersky, de råa brottslingarnas favoritförsvarare. Jag hörde honom i ett inslag på Ekot om den pågående rättegången om det stora helikopterrånet. Det var en hätsk ordväxling mellan åklagaren i fallet och Silbersky som är advokat för den misstänkte helikopterpiloten. Silberskys ettriga, på gränsen till infantila, sätt att prata och tjata kan driva vem som helst till vansinne. Det ska till en stark motståndare eller ett starkt vittne för att inte kasta in handduken när han går loss, vilket naturligtvis kan vara en tillgång för en advokat. Hans like inom politiken måste vara Centerledaren Maud Olofsson. Inget ont om kvinnor i politiken eller kvinnliga partiledare, tvärtom, men när Maud Olofsson går igång rejält och närmar sig falsettstadiet då längtar man efter en ljudisolerad cell att få gömma sig i. Att hamna i en diskussion med Maud och Silbersky samtidigt, en mardröm i den högre skolan, utan tvekan.
PS. Bilden ovan mitt inlägg har inget som helst samband med texten. Jag bara väntade på ett bra tillfälle att få visa grisarna från Ystad Djurpark. DS.
Natt mot söndag och Malmöfestivaldagen har börjat mattas av. Från ett fönster i ett av grannhusen här hemma fortsätter någon festa och det sjungs Staten och kapitalet så det står härliga till. Temat för veckans fototriss är kort och gott något på bokstaven R och jag gjorde ett försök att hitta något nytt i eftermiddags, men det gick inte som jag ville, och kvällen och natten så här långt har jag varit på grillfest och där blev det inte en enda bild tagen. Men jag har relativt nya bilder, tagna för en dryg vecka sedan, när jag var på besök uppe i Oskarshamn och de passar som handsken denna söndag: jag väljer R som i renoveringsobjekt. För vad är båten med det vackra namnet Karma, om inte ett stort renoveringsobjekt för den kunnige och tålmodige? Fler bilder på veckans tema finns här. Nu ska jag sova och i morgon ska jag kolla in de övriga bidragen.
Reggae är väl av många sedd som en lättsam musik man lyssnar till mest på sommaren, men för mig är den vare sig lättsam (om än ofta glädjefylld) eller speciellt anknuten till någon viss årstid. Men just i dag hade jag tänkt mig att använda lite högklassig reggae just bara för att hålla tag i sommaren ett tag till och för att pigga upp oss alla som ska stiga in i, eller redan stigit in i, den grå vardagslunken igen efter sol och semester. Låter det motsägelsefullt? Ja, sådan är jag nog. Lite motsägelsefull. Men håll till godo och känner ni att ni inte kan sitta stilla när ni lyssnar på detta så är det som det ska. Känner ni inget alls ska ni uppsöka en medicinman för att ta reda på vad som är fel med er.
1. Mixerbordets magiske mästare, Lee Perry, alias Scratch, alias The Upsetter: Croaking Lizard
2. Kingston´s Finest, The Gladiators, som på sin tid kunde ta upp kampen med The Wailers: Hearsay
3. Den magiske melodicamannen, Augustus Pablo, som skapade en egen genre inom reggaen: Skanking Easy
Låt mig till att börja med säga att det inte blev något av med den efterlängtade quiztrippeln den här gången heller. Det ville sig inte riktigt i avslutningen på Fagans på torsdagskvällen och vi hade en bit upp till vinnarna. Men från och med nu är det annat som gäller och sista semesterveckan sammanfaller med Malmöfestivalen 2010. Det älgwokande gänget är på turné och har som vanligt checkat in på billighetshotellet jag har inpå knutarna. Nu drar festivalen igång med full kraft och håller på i en vecka full med mat, musik och annat mer eller mindre skoj. Som vanligt går diskussionen igång om folklighet kontra finkultur, langos kontra gourmetmat, fylla kontra trevlig samvaro och så vidare i all oändlighet. Få saker tycks engagera som Malmöfestivalen och dess utformning och innehåll (även i år har man flyttat på en del av festivalområdet och närmat sig hamnen). Själv tycker jag som von Trier, man får ta det goda med det onda om alla ska kunna ta del av festivalen. Det finns bra musik att kolla in varje dag och det finns mat som passar alla (jag har själv aldrig ätit langos, men har heller aldrig gått hungrig en festivalkväll). Det behöver inte vara så krångligt att gå på festivalen och ha kul, själv tänkte jag spana in danska bandet Efterklang nere vid Posthuset i kväll, träffa vänner och kanske ta en öl eller två. Sydsvenskan verkar bli mer och mer insyltad i festivalen (det finns två stycken Sydsvenskanscener vid Posthuset) och jag vet inte vad det betyder för deras journalistiska bedömning av densamma. I dagens tidning lovar man i alla fall att "guida till det mest spännande du kan se och höra de närmaste åtta dagarna". Hur man kan veta i förväg vad som ska bli det mest spännande är mig en gåta, men det är naturligtvis några skribenter på tidningen som tipsar om vad de tror kan vara se- och hörvärt. Men inte ens de är ju synska, eller?
Så var det fredag igen och till helgen dyker det alltid upp några fototeman jag gärna deltar i. Hos Sinneskatten/Carina finns ett sådant, och temat där denna fredag är "Njut av livet" ett tema som det lär finns gott om variationer på. Själv har jag denna sommar njutit av en lång semester som nu går mot sitt obevekliga slut. Och från en relativt stressfri tillvaro blir åter ett ganska (ofta i alla fall) stressladdat jobb en stor del av vardagen. Jag har till största delen varit semesterfirare i min egen stad, Malmö, och njutit av vad den här staden faktiskt har att erbjuda. Som till exempel att gå ut med goda vänner och slå sig ner vid ett bord och bli serverad mat och dryck som det är en njutning att i lugn och ro inta. Här ska jag hugga in på The Green Lion Inns läckra fish & chips medan BV börjat på sin burgare. Traditionellt "pub grub" och ack så gott! Fler sätt att njuta av livet finns här.
Den som en gång tagit sig upp i de politiska toppskikten verkar alltid ha sitt på det torra på något vis, men verkar heller inte skämmas för att ta chansen att plocka till sig ännu mer. Två exministrar är på tapeten för tillfället; den ena är Margareta Winberg som fått ut 22 000 kronor för mycket för det säkert oerhört betungande jobbet som styrelseordförande i Svenska spel. För Winberg, den gamla sossen som tydligen har ett eget företag som tog hand om inkomsten, är väl detta småpotatis som säkerligen gör vare sig till eller ifrån i den personliga budgeten. Men går det så går det ju (fast det tydligen inte gjorde det nu), och lite extra fickpengar kan man ju alltid försöka ordna fram. Den andre är Sven Otto Littorin, mannen som tidigare predikade Moderaternas arbetslinje, som nu kan kassera in 112 000 kronor i månaden ett år framåt utan att ens anmäla sig på Arbetsförmedlingen (och efter att ha sagt upp sig själv). Allt i enlighet med den svenska lag som säger att det är skillnad på folk och folk. Herren ger och herren tar, men det verkar som om det oftast är den som redan har som ska vara given mer.
En av sommarens hittills härligare behållningar är att det varit tid till extra mycket quizzande. Och även om ett par av ställena vi brukar gå till haft kortare sommaruppehåll så har det blivit fler tillfällen på stamlokuset The Pickwick Pub, i princip varje onsdag i stället för normalt varannan. Den här veckan, mot slutet av min välbehövliga semester, verkar det som om quizzandet kommer att nå sin höjdpunkt. Vi ställde upp på Syltan i tisdags. Konkurrensen var väl inte direkt mördande och vi vann klart med en mycket hög summa poäng i protokollet. I går, onsdag, cyklade jag i strilande regn till Pickwick där uteserveringen var stängd och folk skakade sina paraplyer i entrén innan de steg in i värmen (se bilden ovan). Här var quizkonkurrensen däremot mördande i ett svårt quiz sammansatt av kvällens quiz master, Neil (som fick en stor applåd när han vädjade till alla att lägga undan sina quizdödande mobiler och bara använda sig av sina egna kunskaper i tävlingen). En svår omgång var det, och topplagen var där, men vi lyckades i alla fall nå en delad förstaplats med ett följande tie break som Old Hell kammade hem åt oss. Nu står vi alltså ännu en gång inför chansen att ta en quiz-trippel: vinst Syltan tisdag, vinst Pickwick onsdag och så finns chansen till vinst på Fagans i afton. Det lär inte finns någon som lyckats med denna insats fullt ut ännu. I kväll kan det finnas ett par som gjort det. Jag noterar för övrigt att våra politiker blir allt mer spendersamma ju närmare valet vi kommer. Kanske skulle vi ha val en gång om året i stället? Tänk så himla bra vi skulle få det då.
Well, vad är väl en helg i Småland mot en resa till NY? Sent omsider skickar jag i alla fall mitt fönster på temat Lantligt. Mitt i skogen uppe i Småland, av en ren händelse. Läsk med varje mål! Fler lantliga fönster här.
Hemma igen efter en tur upp till Småland, de gamla hemtrakterna. Jag skulle lagt in min Fototriss: Tema Blank redan innan jag gick ut i kväll, men det blev trångt med tiden och nu gör jag det, mot bättre vetande (jag kollade upp temat på en av Oskarshamns biblioteks datorer innan jag återvände), sent på natten efter en tur i Malmönatten. Uppifrån och neråt: 1. Den blanka skylten till en av Oskarshamns sevärdheter (?). 2. Fotografen själv speglas i ett oskarshamnskt konstverk. 3. Konstverket: Clown, som en gång stod inne i Folkets hus (Forum), men som nu står ute i det fria. Ja, det var det det. Mer på temat Blank hittar ni här.
Jag var på quiz på mitt stamställe i Malmö, The Pickwick Pub, i onsdags och det gick sisådär. Vi hade ett bra resultat, men några hade bättre och vi hamnade precis utanför prispallen. Onsdagarna är, frånsett helgerna, Pickwicks stora publikdag och den gångna onsdagen var inget undantag, det var knökfullt. Torsdagar brukar det vara ett annat gäng som samlas där, och förr i alla fall spelades det mycket dart på torsdagarna. Hur det var med tillströmningen den nyss gångna torsdagen vet jag inte, men det lär finnas risk för ett kraftigt inkomstbortfall för Pickwick den här helgen. Ett stort gäng stammisar, quizzare och dartspelare och sådana som bara gillar att hänga där har dragit iväg till ett bröllop modell mer omfattande, i Dalarna. Själv ska jag dra till Småland för att hälsa på min gamla mamma och träffa någon bekant någon kväll. Så det finns risk för en viss ebb i kassan på Pickwick under några dagar nu. Ebb i kassan verkar det också ha varit när Moderaterna slängde ihop sina valaffischer. "Framåt till sam mans", står det på någon av dom. Uppenbarligen hade man inte råd med några bindestreck, eller kanske var det skolminister Björklund som konsulterades? Ebb i den ideologiska kassan är det väl också när ett högerparti börjar kalla sig "arbetarparti". Min morfar, som var varvsarbetare, var en hängiven socialdemokrat och jag undrar vad han hade sagt om att det parti som under alla år försökt hålla arbetarna på plats nu börjar kalla sig arbetarparti. Nej, kalla ett högerparti för ett högerparti. Det är i alla fall ärligt.
The Joshua Light Show och Liquid Len and The Lensmen i all ära men det är alltid naturen själv som kan bjuda på de mest fantastiska ljusshowerna. En stadigt återkommande sådan är meteorregnet Perseiderna som har sin höjdpunkt just nu, under några nätter i augusti. Tyvärr var det molnigt och regnigt (och åska som ju i sig kan bjuda fantastiska ljusshower) över södra Skåne i går, så meteorregnet syntes inte på himlen. Men för den som befinner sig där det är molnfritt blir det en ny chans framåt midnatt, och det är ett skådespel man inte ska missa. Det lovar jag efter att ha sett såväl Perseiderna som Leoniderna fara fram över himlen ett antal gånger. Här finns en blogg som ger all information ni behöver ha om detta himlafenomen.
PS. Jag behöver väl knappast tillägga att det är guldläge för den som tror att man får önska sig något om man ser ett stjärnfall. DS.
Vi var två själar och en tanke den här gången när det gäller Sinneskattens fredagstema. När jag föreslog temat Väder, sommarens stora samtalsämne skulle jag tro, hade Carina som håller i fredagstemat redan bestämt sig för just det ämnet. Nu, i natt, har det åskat och störtregnat över Malmö och det har varit kvalmigt som tusan. Tidigare i dag var jag ute vid brofästet och fick några bilder på paraplyförsedda turister som kollade bron i det tilltagande regnet. När det blev för ymnigt hoppade jag in i bilen och tog det nedersta fotot. Fler väderbilder hittar ni här.
Tisdagen tillbringade jag i sällskap med gudbarnet och hennes mamma och på gudbarnets förslag besökte vi Ystad Djurpark, ett mål som tidigare funnits på gudbarnets önskelista. Efter en resa genom ett sommarfagert Mellanskåne närmade vi oss detta, visade det sig, synnerligen populära utflyktsmål nästan nere vid Sydkusten. Och populariteten ligger väl i att det är ett ställe som är som gjort för barnfamiljer och som ligger inom räckhåll för en massa människor som befinner sig i södra delen av Skåne. Djurparker är ju ett känsligt kapitel, men här kändes det som om djur som zebror, antiloper, jakar, wallabykängurur och en lång radda andra djur (inga rovdjur eller djur som kändes helt malplacerade) hade gott om utrymme att sträcka ut på ett stycke skånsk savann (om än en rätt kuperad sådan). Gudbarnet fick gott om tillfällen att utöva det senaste intresset, fotografering, och så fick hon gulla lite med djurparkens livligaste invånare, lemurerna. På vägen hem stannade vi till vid Smygehuk så att gudbarnet för en stund fick vara Sveriges sydligast belägna människa. Vi hade, kort och gott, en fin dag tillsammans.
För ett antal år sedan, när skärmen på min tjock-tv började rasa och Jarl Alfredius blev mer och mer lik Hulken för varje gång han läste nyheterna, beslutade jag att slänga tv:n och att inte skaffa någon ny. Jag har ännu inte funnit någon större anledning att ångra mitt beslut och fördelarna med att inte ha tv är för mig större än de eventuella nackdelarna. Jag ska med en gång säga att jag inte på något vis är fördömande eller nedlåtande mot den som tycker det är kul med tv. Men själv tycker jag det är övervägande skräp som skickas ut i etern. Till exempel läste jag om den nu pågående serien Sommarkväll med Anne Lundberg där programledaren sitter på Ystad Saltsjöbad och (av det stora antalet gäster i varje program att döma) intervjuar mer eller mindre kända personer på löpande band. För det första har jag själv väl aldrig varit speciellt intresserad av den här programformen, om det inte varit någon längre intervju med någon person jag verkligen är genuint intresserad av. För det andra verkar det handla om rena inaveln om man ser på vilka som bjudits in till programmet, bland annat en lång radda programledare och journalister inom radio och tv. Jag läser hellre veckogamla dagstidningar eller ligger på sängen och studerar mönstret på väggen än jag bänkar mig framför burken för att lyssna på intervjuer med Annika Lantz och Peter Settman. Huga buga!
PS. Såg just att trumpetaren Håkan Hardenberger kallas "trumpetvirituos" i programpresentationen. Virituos. :-P DS.
Det är natt mot måndag den 9 augusti och regnet skvalar oavbrutet ner över Malmö. Jag satt uppe alldeles för länge föregående natt, eller rättare sagt sov jag för lite i dag och jag känner mig rätt slut. Eftersom det är återstart för Fototriss efter ett kort semesteruppehåll hade jag tänkt ta mig ut tidigare i dag för att ta nya, fina bilder på veckans tema som är Symmetri. Men när jag tagit mig ut började det regna mer och mer och det var inte alls kul att cykla runt och leta motiv. Och, som sagt, det skvalar än och nu tänker jag, trots tröttheten, att lägga in mina bilder: en gammal och två, lite halvdana, nytagna. Så, Fototrissvänner, uppifrån och ner ser ni: 1. En lykta på en av broarna över floden Liffey i Dublin, med en del symmetriska dekorationer. 2. En vy över Lundavägen som går ut från centralare delen av Malmö och genom stadsdelen Kirseberg där jag bor. Symmetrin ligger väl mest i gatlyktorna mitt i vägen och lite grann i järnvägsbron som går över vägen just här. 3. Två hyrbilar som står parkerade vid Statoil intill Lundavägen (där jag uträttade ett ärende innan jag for hem igen och sökte skydd för det tilltagande regnet). Symmetrin består väl i att bilarna är närmast likadana och att varje bilfront i sig är symmetrisk. Mer bilder på temat Symmetri hittar ni här.
Dags för ett nytt fönster till Susannes fönsterteman, och den här gången är förutsättningarna för att vara med goda eftersom temat är Valfritt. Egentligen hade jag tänkt lägga in mitt bidrag redan i natt, när jag kom hem efter en afton på stan (Green Lion Inn och stamstället Pickwick), men så blev det nu inte. Fönstret finns på Green Lion Inn som nu i snart ett år funnits på plats nere där Flygbåtarna en gång lade till i Malmö hamn. Fönstret ligger mot uteserveringen där vi satt och käkade och drack ett par öl ur pubens digra sortiment. Det som speglar sig i fönstrets nederkant är den stora byggnaden Orkanen som tillhör Malmö högskola och som ligger på andra sidan hamnbassängen. Fler valfria fönster hittar ni här.
Fredag kväll och jag har en känsla av att nya semesteräventyr väntar inte alltför långt borta. BV börjar sin semester 2.0 i dag och det är tänkt att vi ska börja aftonen, för omväxlings skull, på Green Lion Inn. Och jag fick ett plötsligt behov av att ladda upp med lite gammal god kvalitetsmusik medan jag förbereder mig för aftonen. Eftersom läget för att lyssna på musik här hemma är detsamma som det varit de senaste veckorna, blev det att göra en ny djupdykning i de gamla kassettlådorna. Där hittade jag blandband som jag trodde nötts upp redan på den tiden de gick varma i bilen medan jag pendlade mellan Oskarshamn och Hultsfred för över 20 år sedan. Döm om min förvåning när det låter kanonfint ur högtalarna. Och vilken musik sedan!!! Sex Pistols, Stones, Dennis Brown, Bob Marley och, hrm, Steve Miller Band (jo för f-n!). Som grädde på moset några låtar med Stiff Little Fingers, punkbandens punkband (Clash och Ramones och Sex Pistols i ett enda band). Ni som tror att Green Day är ett punkband, välsigne er, men kolla in videon ovan och förundras. Så ska det låta.
"They take away our freedom In the name of liberty Why don't they all just clear off Why won't they let us be They make us feel indebted For saving us from hell And then they put us through it It's time the bastards fell..." SLF, Suspect Device
Fredag igen och denna gång är fredagstemat hos Sinneskatten, Carina, "Konst". Inget konstigt med det skulle man kunna säga och gå ut och fota något av Malmös många officiella eller inofficiella offentliga konstverk. Eller jag kunde bege mig till Konsthallen, där det var skamligt länge sedan jag var, och hålla mig till konstbegreppet som vi väl vanligtvis definierar det. Men jag ska tänja på definitionen för konst och ta ett foto jag tog när jag häromkvällen var på restaurang Syltan och quizzade. En sval och nyupphälld öl av det tjeckiska märket Staropramen. För i Tjeckien kan de verkligen konsten (och det är en konst, tro mig) att göra öl, eller pilsner som det kallas efter ursrprungsstaden Plzeňdär Urquell (urkällan) bryggs. Staropramen får dock sin vackra färg i Prag. Ett konstverk, sannerligen. Fler bilder på detta tema hittar ni här.
OK. Jag har gått och dragit på det hela dagen, men nu ska jag skriva lite om Leonard Cohens konsert på Malmö arena i går, onsdag den 4 augusti.Låt mig direkt konstatera att det knappast går att skriva om den utan att nämna att Leonard Cohen fyller 76 den 21 september i år. Jag menar, vad väntar man sig av en 76-åring som stiger upp på en av de många scener som han fortfarande (i en andra karriär som kom igång på grund av ekonomiska problem, men som nu tycks drivas av kärlek till musiken och publiken) reser mellan, och möter runt 10 000 förväntansfulla åskådare? En radda hitlåtar, förnyelse, rock´n´roll eller något totalt oväntat? Jag skulle tippa att de flesta väntar sig Leonard Cohen-låtar spelade rätt så likt det sätt som gamle Lenny en gång framfört dem på när han spelat in dem på skiva. Och det är väl något ditåt som vi serveras i Malmö arena. Mitt sällskap, två damer (som redan är Cohen-fans sedan länge, är helnöjda och vad jag kunnat läsa mig till (och märkte på publikreaktionerna i Arenan förstås) är de inte ensamma. Omdömena varierar från perfekt till att man konstaterar att Cohen är i fin form. Det andra omdömet är från DN där recensenten också tycker att Cohens band med tre körsångerskor (som gör en betydande insats för helheten) och sex musiker i mångt och mycket är en "såsig men kompetent underhållningsorkester". Det instämmer jag inte i, utom att det faktiskt ibland blir lite just - såsigt. I den andra halvan av konserten, efter pausen (allt som allt var det dryga tre timmar musik, bra valuta för den ganska dyra biljetten) kommer det ett sjok sånger där jag börjar tänka på varför jag aldrig gillat Cohen så mycket att jag faktiskt köpt någon skiva med honom, men äger Jennifer Warnes skiva med Leonard Cohen-covers. Låtarna går i ett segt, lunkande tempo som vid något tillfälle håller på att stanna av helt och hållet, och melodierna i de olika låtarna blir stundtals förvirrande lika varandra. Men så kommer bland annat First We Take Manhattan och i och med extranumren blir det lite tempovariationer och dynamik över det hela. Systrarna Webb, två tredjedelar av kören, får också göra en egen cover på Lennys If It Be Your Will, med änglalika stämmor, harpa och gitarr. Det bryter av härligt mot Leonard Cohens numera mycket, mycket mörka och väderbitna (lägg märke till att Sydisrecensionen inte är skriven den 3 augusti, en dag före konserten som det faktiskt står i webbversionen) stämma. Jag är sammanfattningsvis nöjd med kvällen, men kanske saknade jag det lite ruffigare framförande som Leonard Cohen och hand band The Army (med bland andra, den numera superblåe patrioten, Charlie Daniels på fiol) släppte loss på Isle of Wight 1970. Men det var ju 40 år sedan. Vi var nog alla på mer festhumör då.
PS. Cohens konsert lyckades i alla fall bidra till trafikstockning kring Malmö arena. Det är väl inte alla artister som fixar det. Han lär även ha gått runt likt en Fantomen (en vanlig man) i Malmö på dagen före konserten. Och att han fortfarande är en kvinnornas man, det hördes på jublet när han under konserten drog I´m Your Man. Man blir lite avis. DS.
Om en dryg månad är det 40 år sedan sedan Jimi Hendrix, gitarrist av guds nåde och en rockstjärna med ikonstatus dog bara 27 år ung (den ålder där en lång radda av populärmusikens kända namn har gått bort). Jimi Hendrix anses fortfarande i stora kretsar vara oöverträffad på att hantera rockmusikens paradinstrument, elgitarren och även om han haft många efterföljare (som lärt hans tricks) finns det nog ingen som lyft elgitarren till de höjder som Hendrix gjorde (och få som eldat upp sin elgitarr på scenen med sådan elegans). Den som vill njuta av hans musik och samtidigt komma lite närmare mannen bakom musiken, rekommenderas att kolla in STV2 i kväll, torsdag 5 augusti, klockan 23.55. Då visas dokumentären Jimi Hendrix från 1973, gjord av bland andra skivproducenten Joe Boyd och som är en utmärkt introduktion till Hendrix för den som vill veta mer (filmen går för övrigt i repris den 11 augusti, men då mitt på dagen). Själv tillhör jag den lyckliga skara som sett Jimi Hendrix i levande livet, på Isle of Wight-festivalen 1970 (då för övrigt även Leonard Cohen, som var i Malmö i går, medverkade).
Uppslutningen var kanske inte så grandios när Syltan hade höstpremiär för sin quiz i går kväll. Men det innebär inte på något vis att motståndet skulle vara försumbart, för det lag som brukar vara våra vassaste konkurrenter på Syltan var där. Och för att göra en lång historia kort, så vann vi, men det skedde (förutom då genom våra eminenta kunskaper) genom ett rent och skärt misstag från detta lag (som till och med fick till en omrättning av våra svarslappar). Men det var vi som vunnit även efter omräknade svar och vi fick vinstchecken på 300 spänn som kom väl till pass när vi betalade aftonens intag av delikata isterband (quizterband som vår lagmedlem BV så vitsigt fick till det) med stuvad potatis och några svala öl till. Om några timmar är det dags för Leonard Cohen, som fyller 76 år i september (han skulle fylla 36 senast jag såg honom) och hans musiker att inta scenen i Malmö arena. Jag finns med sällskap på rad 11 på golvet och jag ska erkänna att jag kommer att bli lite besviken om jag inte får höra denna låt. Vi kanske ses där.
Det känns lite konstigt att säga att en höstsäsong inleds redan den 3 augusti, men Syltan i Malmö har till skillnad från exempelvis Pickwick ett sommaruppehåll i quizzandet. Och i kväll är det sommaruppehållet över och det är åter dags för ett av de pubquiz som huserar på Öster i Malmö att dra igång. Vi kommer att ha minst ett lag med vid premiären och vi siktar givetvis på vinst. Det gör vi alltid när det handlar om quiz, men på Pickwick har det de senaste månaderna varit i det närmaste som förgjort, med en massa andra- och tredjeplaceringar, men inga vinster, för oss. Om cirka en och en halv månad är det höst på riktigt och då är det dags för val här i vårt land, ett val som kan bjuda på obehagligaöverraskningar. De fyra åren efter valet riskerar att bli extra långa och tunga.
Det har just gått över från måndag till tisdag och det är rätt kvalmigt i Malmö som om det är åska på gång. Under natten mellan lördag och söndag den gångna helgen, då vi satt uppe några stycken och filosoferade till långt inpå morgonkvisten, var Facebook ett av ämnena som diskuterades. Alla då närvarande, utom jag, är med på Facebook (en del sedan länge, någon sedan bara några månader), men exakt varför har jag inte blivit riktigt klok på. Jag kan inte riktigt inse finessen. Men de är ju knappast ensamma; en halv miljard människor lär ska vara med på Facebook nu (fast hur många, precis som i bloggvärlden, som verkligen är aktiva är väl osäkert). Själv fick jag en inbjudan, jag lades till som vän, till Facebook redan för tre år sedan (2007) av en vän (även i verkliga livet), men tackade av någon anledning nej. Jag hade ju redan då bloggat ett tag och tänkte väl att det skulle räcka för att hålla mig sysselsatt inom de sociala mediernas värld. Men jag ska erkänna att jag är lite vacklande nu, mest för att jag har fått för mig att jag kanske missar något, även om jag tror att det är höga berg och djupa dalar på Facebook, precis som det är vin och vatten bland det stora utbudet av bloggar. Sedan ska ju tiden räcka till också, och det känns just nu som det största problemet. Det vore intressant att höra andras erfarenheter av fenomenet Facebook.
En dryg kvart kvar av denna söndagen, den första i augusti 2010, den sista den här veckan. Min semester går in på en ny vecka och på agendan finns en enda sak inskriven: onsdagen den 4 augusti ska M och jag och en av hennes goda vänner (som även är en bekant till mig) till Malmö arena och kolla in Leonard Cohen. Jag är inte någon av Cohens största fans, men jag inser klart hans kvaliteter och när jag fixade biljett på M:s begäran köpte jag en till mig med. Samma kväll spelar förövrigt en lätt försvenskad variant av Jason & The Scorchers på Sankt Gertrud i Malmö. Dem hade jag gärna också sett, men hur gärna jag än ibland vill det, kan jag inte dela mig i två. Jason Ringenberg är för övrigt den enda sångare jag sett utföra konststycket att mitt i en låt ta ett pantersprång från scenen på KB upp på den stora bardisken där han stående sjöng färdigt låten. Sankt Gertrud besökte jag och ett gäng vänner och bekanta gångna lördags kväll när Andi Almqvist med band spelade där. Trots att han är en av Malmös mer etablerade musikstorheter nu har jag inte sett honom live förr, men jag kan nu bara konstatera att det var på tiden och jag kan rekommedera den som gillar egensinniga låtskrivare och musiker att spana in honom om era vägar korsar hans. Lördagen gjorde vi också det som så många pratar om: vi tog tillbaka natten och staden Malmö (fast ingen av oss nog egentligen förlorat vare sig det ena eller det andra än). Grillfest i gassande eftermiddagssol hemma på Old Hells gård (inklusive quiz konstruerat av undertecknad), Sankt Gertrud med Andi Almqvist, eftersläckning på Pickwick och sedan tillbaka till Old Hells gård där vi satt till det blivit ordentligt ljust igen och diskuterade livets mysterier. Strax efter klockan sex stöp jag i säng och just innan jag slocknade kände jag mig lite grann som ung på nytt. Vad vore väl livet utan vänner att luta sig emot?
Jag tog en tur ut till Malmöfestivalen i går kväll, söndag alltså.
