Kolla på bilden av reklambladet här. Det kommer inte från något engelskspråkigt land. Nej jag har fått det ifrån smörgåsförsäljarkedjan Subway vars reklammakare uppenbarligen tror att vi pratar engelska i vardags- lag här i Sverige. Varför skulle man annars uppmana mig att "Start your morning fresh!"? Den här osäkerheten för det egna språket, alltså svenska som faktiskt är det officiella språket i Sverige även om många inte verkar tro det, är i bland löjeväckande. Tror reklammakarna att det låter tuffare eller mer imponerande om man uttrycker sig på ett annat språk? Själv känner jag bara att jag vill ta avstånd från företagen som inte är hemma i sitt eget språk utan i stället förlitar sig på hemsnickrad engelska. Ett av de mer tramsiga exemplen såg jag i en tidningsannons i dag. En sydskånsk bank presenterade "Din Private Banking-rådgivare", alltså en privatekonomirådgivare som man tycker vi ska kalla Private Banking-rådgivare. Den banken kommer aldrig i närheten av mina pengar om jag får bestämma.
Just nu har dagens hetta här i Malmö gått över i rätt kvalmig åskvärme framåt aftonen. Det har mullrat en del, men det har inte brakat loss så där riktigt ordentligt.Men det är en väderlek där man inte gör alltför hastiga rörelser utan tar det mer i slow motion. Det perfekta soundtracket till detta väder är något med Gregory Isaacs, mannen som kallas The Cool Ruler och närmast skapat sig en egen genre inom reggaen. Reggaen brukar ofta framhållas som sommarmusik, vilket ju inte stämmer. Reggae är året runt-musik även om det finns varianter av den som kanske bäst avlyssnas det varma halvåret. Men låt er inte luras av alla dess samlingsskivor med "sommarreggae" som kommer ut nu. Visst det finns guldkorn på de där samlingsplattorna, men det finns också väldigt mycket utfyllnadsmaterial. Nej leta upp något med Gregory Isaacs i stället till att börja med: samlingen på bilden ovan hittade jag för 60 spänn vid mitt senaste Stockholmsbesök. Den har gått varm i bilen ända fram till att Bob Dylan fastnade i cd-spelaren.
Kvinnan som sjunger tillsammans med The Cool Ruler på Feeling Irie är för övrigt Carlene Davis, en av många duktiga sångerskor som sällan får det utrymme de är värda inom reggaen.
Har ni någonsin undrat över hur sköldpaddorna får till det när de ska göra småsköldpaddor? Frågan kom upp när vi besökte Malmö Folkets park den gångna lördagen och bland annat tog en titt på känguruerna och de rätt stora landsköldpaddorna som har en utegård vid terrariet. Ett par av de stora sköldpaddorna utförde någon märklig ritual; de verkade nästan vara i slagsmål och snurrade runt varandra med en vighet och hastighet som var förvånande. Vi spekulerade i om det verkligen var något bråk, eller om det kanske var någon slags hårdhänt uppvaktningsritual. På vägen ut från parken fick vi svaret: inne i det utrymme som ligger närmast uteplatsen hade den ena sköldpaddan hasat sig upp på den andra bakifrån, och det var ingen som helst tvekan om vad de höll på med. De gjorde småsköldpaddor. Men de tog inte av sig sköldarna innan de satte igång. Ja man kan se lite av det hela på bilden ovan.
Det har blivit sommar och det har blivit ordentligt varmt i hela landet verkar det som. Det innebär också att man måste ha fönster och balkongdörr öppna när man befinner sig i lägenheten. Får man ingen rörelse i luften blir det olidligt varmt inomhus. Men det innebär också att man får höra mer (o)ljud utifrån kvarteret när man är inne i sin lägenhet. Och som vanligt (ja, jag vet att jag har tjatat om det förr) är det en massa mentalt bortkopplade figurer som är är ute och tutar med sina bilar så det ekar mellan husväggarna och in i alla lägenheter. Tänk att det ska vara så besvärligt att stanna bilen, lyfta på ändan och gå fram och ringa på en porttelefon om man ska ha tag i en person. Eller varför använder man inte sin mobil och ringer? Jag funderar på att skaffa ett basebollträ och gå ner och slå ut vindrutan på nästa bil som det sitter någon och brölar i här ute på gatan.
Eftersom det är jobbhelg för mig har jag inte haft en vettig chans att ta några nya bilder till veckans fototriss. Men eftersom det samtidigt är ettårsjubileum för Fototriss, och tävling, vill jag gärna vara med. Så det blir tre ganska nytagna bilder från årets midsommarfirande. Och det blir bilder på S som i Svensk sommar. Nerifrån och upp: 1. Sommaräng 2. Sommarväder/Spöregn 3. Solsken som ju oftast följer på regn Alla bilderna är dessutsom tagna i Skartofta, Sjöbo kommun i Skåne. Fler Trissbidrag med tre bilder antingen på S eller E hittar ni här.
I dag är det lördag, och det innebär att jag har en ledig dag i mitt intensiva arbetsschema, ett andningshål att pusta ut i innan det är dags att ta nya tag i morgon. Och för en gångs skull känner jag mig inte helt utarbetad när den här lediga dagen infaller. Tanken på att det nu bara är nio arbetsdagar kvar till min riktiga semester kan också göra det hela lite lättare. Om en stund ska jag träffa gudbarnet och hennes föräldrar som är på besök i storstan. Hon ringde och frågade om jag hade tid att "hänga" lite innan de skulle åka hem igen. Ja så pratar man på landet i Skåne nuförtiden. Senare ska jag vidare till M:s sommarfest som hon har inför sin stundande födelsedag och där ska jag umgås med gamla och nya vänner och avhålla mig från för mycket alkohol eftersom jag ska köra till jobbet i morgon. Hmmmmm, om jag skulle ta och ringa vår sommarvikarie som ju ska köra från Malmö och till jobbet och åter i morgon? Han kan väl inte neka sin gamle chef att hänga med i bilen? För övrigt kan vi notera att ett gammalt kärt sommarproblem i Malmö åter är på tapeten.
Fredag, och om en timme ska jag vara på väg till jobbet för att sedan inte vara hemma förrän vi gått över tilll lördag.Så jag väljer den enda aprikosfärgade (rätt svårdefinierad färg, eller?) bild jag hittar vid en snabb koll i arkivet. Vitt finns det också i den, så det får duga för i dag. Vill ni kolla in fler bidrag till veckans Fredagsfärger, så klicka här.
Michael Jackson har dött. Det hörde jag nyss på nyheterna på Sveriges radio, eller i alla fall att någon har sagt att Michael jackson är död. Uppgifterna kommer från den amerikanska skvallersajten TMZ som hänvisar till "en källa" som sagt detta sedan Michael Jackson hastigt förts till sjukhus tidigare under torsdagen. Hurvida det är sant eller inte undgår min bedömning, eftersom jag varken känner till TMZ:s trovärdighet eller deras "källa". Men i dessa webbtider finns det ingen inom den journalistiska världen som vågar vänta på en oficiell bekräftelse av dödsfallet. Alltså sitter seriösa (?) journalister på seriösa (?) publikationer världen över just nu och lägger ut en uppgift de inte vet ett piss om sanningshalten i. Just som jag skriver detta bekräftas tydligen uppgifterna officiellt (eller?) Men ingen kunde tydligen stå emot trycket att publicera enbart ryktet som om det var en absolut sanning. Sådan har dessvärre en del av dagens journalistik blivit: det är viktigare att vara snabb än att försäkra sig om att det man rapporterar är sant.
Något vi fått vänja oss vid, antingen vi gillar det eller ej, är alla dessa ringsignaler vi ständigt hör från alla mobiltelefoner som ständigt (nästan i alla fall) finns runtomkring oss. Helst ska man ju ha en ringsignal som avviker från mängden och vad jag har förstått har det blivit big business att sälja ringsignaler eftersom, speciellt yngre, människor gärna också vill byta ringsignal titt som tätt. Själv har jag en standardinställning som låter som, ja en ringsignal från en telefon som jag känner igen den. Enligt guddottern, som är på sitt trettonde år, är den t-r-å-k-i-g. På jobbet finns det folk med alla möjliga varianter på signaler: hårdrocksriff, skira klockspelsmelodier, världsmusiksmarimbor, dunkande techno, hela låtar med Roky Erickson, Ring of Fire med Johnny Cash och naturligtvis de där gamla t-r-å-k-i-g-a. En kille, en yngre vikarie, har en som jag, och tydligen flera, tycker skiljer sig från mängden. När det ringer till honom drar riffet från Iggy Pops The Passenger igång och det verkar ha en positiv verkan på folk. För strax hör man folk vissla och nynna på detta närmast perfekta låtintro. Det piggar upp helt enkelt. Och det är egentligen inte Iggy som ska ha all credit för detta. Musiken till The Passenger skrevs nämligen av den skotskfödde gitarristen Ricky Gardiner.
Det finns en sorts kriminella som väl de flesta anser vara av den värsta sorten. Likt fega hyenor söker de upp offer de tror är svaga och lätta att klara av. Jag talar förstås om åldringsrånare, sådana som specialiserat sig på att stjäla gamla människors sparpengar och egendom. Ett fenomen som tycks blomma upp speciellt sommartid. Så roligt då att få läsa om en gammal man som inte lät sig luras av ett par av dessa parasiter. Han gav dem i stället vad de förtjänar när de försökte nästla sig in i hans bostad för att plocka för sig av hans egendom.
Ja, den gode Bob Dylan sitter, sedan snart ett dygn, stadigt fast i min bil som står på parkeringen här utanför huset. Naturligtvis är det inte Bob personligen som sitter där, utan en cd med honom som fastnat i min kära cd-spelare. När jag skulle stiga ur bilen på parkeringen vid jobbet i går vägrade cd-spelaren att mata ut skivan jag lyssnat på. Hur jag än tryckte och lirkade och vädjade och svor stannade skivan kvar i spelaren. Och där är den än, när det är dags att ge sig iväg till nästa arbetsdag. Jag har inget emot John Wesley Harding, skivan som fastnat, det är ett av Dylans mest fascinerande album. Men tanken på att jag bara ska kunna lyssna på just den skivan för all framtid i bilen driver mig till vansinne. Inte nog med det: jag har hela bagageluckan fylld med kassar med förpackningar och annat skit från vår överflödslivsstil som jag tänkt köra till återvinning. Men det verkar som om ingen orkat tömma de överfulla containrarna efter midsommarhelgen för på vissa återvinningsstationer ser det mer ut som en sopstation. Jag avskyr när saker och ting jag betalt dyra pengar för plötsligt bara slutar fungera, eller när samhället tjatar om att vi ska vara duktiga och tänka på miljön och sedan inte gör det lätt för oss att göra det. Jag kommer att dumpa skiten på en p-plats på väg till jobbet. Jag kommer att bli som Michael Douglas rollfigur i Falling Down om alla dessa småmotgångar fortsätter att staplas ovanpå varandra.
Åh, vad det känns jobbigt att ha (i teorin) sju timmars sömn framför sig och sedan vakna alldeles för tidigt. Värre blir det när man legat och vridit sig och försökt somna om så länge att man nästan ger upp. Då somnar man till slut, lagom till att väckarklockan tar en tillbaka till den bistra verkligheten bara en liten stund senare. Förbannade måndag! Åh vad det känns långt till semestern!
Tidigt söndag morgon hade vi den exakta tidpunkt då årets sommarsolstånd inföll och det vände mot den mörkare årstiden igen. Jag vet att det kan upplevas som lite elakt och misantropiskt att få det kastat i ansiktet på sig, men man får ta det som en del av tidens eviga gång. Och än har vi många ljusa, och förhoppningsvis sommarfina, nätter framför oss innan det där annalkande mörkret börjar kännas på allvar. Själv var jag ute och jagade rutiga mönster denna kväll som avslutade årets ljusaste dag, bilder jag skulle använda i min fototriss. Av en ren slump hamnade jag vid Scaniaparken, där det finns en ljuvlig utsikt över Öresund, exakt när solen sjönk i havet. Den försvann, glödande, ner i havet rakt inför mina ögon och jag hann precis med att ta ett par bilder innan den var borta. Solnedgångsbilder riskerar alltid att bli lite kitschiga, men jag tycker faktiskt att min blev ganska fin. Den är lite dramatisk och den innehåller ett och annat att upptäcka. Och så är det det där med sommarsolståndet och tidens eviga gång.
Sent omsider denna årets ljusaste dag här i landet kommer jag med mitt bidrag till veckans Fototriss. Temat är Rutigt och jag hade väl utan problem kunnat skrapa ihop en en hygglig triss från mitt arkiv, men sent på söndagskvällen tog jag en tur ut i Malmö och fick ganska enkelt ihop en färsk och, tycker jag själv, ännu bättre triss. Inga ekologiska rutor här inte, bara stadsmiljöns hårda mönster. ;-) Hur andra har tolkat detta tema kan ni se om ni klickar här.
Hade ni en bra midsommarafton i går? Det hoppas jag verkligen, för det hade jag. Och det fastän jag inte drack en endaste droppe alkoholhaltiga drycker. Men det är inte för att vara duktig, eller att skryta som jag berättar det. Jag ställde helt enkelt upp som chaufför för att vi skulle kunna ta oss till BV:s chateau på den skånska landsbygden och sedan ta oss hem igen under natten. Men jag kunde utan problem njuta av det trevliga sällskapet och den goda maten utan vare sig öl eller snaps till (hade nu omständigheterna varit annorlunda hade jag definitivt inte tackat nej till det). Det är i alla fall lite speciellt att spik nykter uppleva en midsommarafton, inklusive förflyttning till grannar där diskussionens vågor går höga runt köksbordet framåt natten, med allt en riktig svensk sådan innehåller. Våran innehöll även ett jätteåskväder (översta bilden), störtregn och en rejäl hagelskur som kom efter att vi suttit ute och käkat. Nej det är skönt att man kommit ifrån (kanske växt ifrån) böket och stöket där folk blir svinfulla och i värsta fall har ihjäl varandra när de påstår sig vilja fira något.
Midsommarafton och Fredagsfärgerna är denna vecka tre: Gul, blå och vit. Eftersom det inte är läge att ge sig ut och fotografera nu, letade jag upp två bilder i arkivet. Båda är ganska nytagna, den ena så sent som i tisdags kväll den här veckan. Så ni får det svenska U21-landslaget i fotboll i gult och blått, just när de gjort mål på vitklädda Vitryssland på Malmö nya stadion där de möttes i tisdags kväll. Sedan får ni som en midsommarbonus vackert gul-blå-vita blomsterdekorationer från sommarstaden Ystad. Glad midsommar och titta gärna på vad andra åstadkommit med veckans färgtema på Fredagsfärger!
Det var quizafton i vanlig ordning på Pickwick i går kväll och vi kunde mönstra ett litet, men rutinerat, lag. Det gick också väldigt bra, tyckte vi i alla fall, och när alla 24 frågorna var ställda var det inte många som vi inte kände att vi säkert klarat. Men det var naturligtvis med några gissningsfrågor och med dom ska det mycket till för att man faktiskt ska vara säker på det rätta svaret. Men trots allt detta räckte det inte till seger, utan ännu en gång blev det en andraplats för oss. Vårt fall blev det lilla ordet "be" (alltså det engelska ordet be). Frågan var helt enkelt vilket motto scouterna (alltså ur-scouterna) har, och alla vet väl att det är "Alltid redo" på svenska (ja Var redo! - Alltid redo!, lär det vara i sin helhet). Men vad tusan heter det då på engelska? Vi skrev Always prepared! Men det skulle varit (Always) be prepared! Så med avsaknaden av det lilla ordet rök vår chans att i alla fall få till ett tie break. Vilket ju känns lite surt. Och vad det har att göra med Pink Floyds Welcome to the Machine? Ja, det får ni faktiskt försöka fundera ut själva.
I går kväll, tisdag, stod valet mellan Sverige-Vitryssland i U21-EM på Malmö nya stadion och Orchestra Baobab i Pildammsparkens amfiteater ett (långt) stenkast därifrån. Inget lätt eller givet val, men eftersom min gode vän BV så frikostigt erbjöd mig en av fotbollsbiljetterna han skaffat i förköp blev det Stadion. Först. Mitt första intryck av Malmös nya fotbollsarena blev positivt, både för att det är en riktig fotbollsarena där man kommer nära händelserna på planen och där det finns alla förutsättningar för en riktigt god stämning när det är fullt, vilket det märkligt nog inte var i går. Positivt var ju också att Sverige vann matchen så klart. Jag hade tippat 3-1 till Sverige, men som synes på bilden ovan sprack det resultatet när det var mindre än tio minuter och till slut blev det hela 5-1. Som grädde på moset hann vi sedan att se slutet på konserten i Pildammsteatern och det svängde minst lika bra som fotbollen. Bra publikuppslutning var det med (konserterna där är förvisso gratis) och det blev en smärre sceninvasion när musikerna spelade upp till dans i den svala sommarkvällen. Sedan hann vi med att se matchen Serbien-Italien på storbilds-tv och dricka ett par blaskiga öl i den tillfälliga EM-restaurangen på Gustav Adolfs torg innan BV och jag avslutade med var sin riktig öl på Pickwick innan vi for hemåt i natten som aldrig riktigt ville bli natt. Jah Hollis
I kväll är det dags för min del att göra ett premiärbesök på Malmös nya fotbollsstadion. Den som i typisk förvirring och märklig svengelska kallas antingen Swedbank Stadion eller Malmö New Stadium. Det är U21-EM som går i Sverige nu och i kväll hoppar det svenska landslaget in i elden genom att möta Vitryssland i nybygget intill Malmös gamla fotbollsstadion. Det ska bli kul att få se laget som har spelarna som förhoppningsvis ska kunna tillföra lite nytt blod i vårt A-landslag i fotboll. Hoppas nu bara vi får se dem från deras bästa sida och slipper lidande av den typ vi utsattes för när Sverige mötte Danmark i VM-kvalet på Råsunda nyligen. Nej jag förväntar mig offensivt svenskt spel och kanske seger med 3-1. Ola Toivonen gör minst ett mål.
Ja, så värst mycket hetta har det inte blivit denna sommar, ännu får man väl vara optimistisk nog att säga i alla fall. Och hoppet om att jag ska hinna ge mig ut och ta några "heta" bilder (veckans tema är ju Hett) innan jag drar till jobbet söndag förmiddag är nog inte så stort. Så jag letar fram lite ur arkivet som jag tycker passar in i temat. Nerifrån och uppåt: 1. En infravärmelampa på uterserveringen på mitt stamställe, Pickwick Pub, i Malmö. De behövs denna svala försommar och de kan faktiskt sprida riktig hetta. 2. Den rullande bratwursten ska vara både het och läcker. Ja det står ju så på korvvagnen, så det måste ju vara sant. 3. Hett kan det gå till när man spelar dataspelet Wii, ja så hett att man numera gör reklam för det som ett motionsspel. Fler varianter hittar ni på Fototriss webbsida, alltså här. Ha en fin söndag, alla!
I Pildammsparkens amfiteater i Malmö kör man om somrarna en radda intressanta konserter under det gemensamma namnet Sommarscen. Inslaget av afrikansk musik har genom åren varit stort och det finns anledning att hålla koll på de här konserterna av bara den anledningen. Det vet jag av erfarenhet eftersom jag själv varit där och kollat in afrikansk musik som jag haft stor behållning av (och då missade jag faktiskt mina gamla favoriter Tinariwen när de var där för ett par somrar sedan). Redan i kväll, söndag, är det dags för ett besök jag kan rekommendera alla att ta chansen att kolla in. Det är det kongolesiska bandet Konono No1 (som syns på videon ovan), en grupp som gjort inbrytningar i den västliga rockvärlden med musik på elförstärkta tumpianon. De lär vara smått sensationella och jag tror den som beger sig till amfiteatern får uppleva en ljud- och rytmfest. Själv missar jag det hela eftersom jag jobbar. Dock får jag chansen igen på tisdag där Orchestra Baobab från Senegal kommer till Sommarscen i Pildammsparken.
Grått hade varit en bra färg här i Malmö denna fredag. Här är det rena höststämningen och det blåser och regnar utav bara den. Men jobbet kallar och snart måste jag ta bilen och ge mig ut i detta elände. Innan dess lägger jag ut en bild i veckans Fredagsfärger: Orange och lila. Kanske är inte kombinationen på mitt bidrag solklar, men nog var det lite orange och lila över Pete Perrett och hans The Only Ones när de spelade på KB i Malmö för ett tag sedan. Fler bidrag i denna lite udda färgkombination finns här.
Det är natt mot fredagen den 12 juni 2009. I morgon är det en vecka till midsommarafton, denna betydelsefulla dag i vårt avlånga land. När jag åkte hem från jobbet för en stund sedan vräkte regnet ner, i stort sett hela vägen från Ystad till Malmö. Det var som en blöt gardin framför vindrutan och vägen höll på att svämma över. Och tydligen är detta bara början på det oväder som ska plåga oss sol- och sommartörstande stackare ett dygn eller så framåt. Finns det några högre makter (fast jag tror ju inte det) så är dom elaka.
Vägen till jobbet är vanligtvis rätt ospännande, även om den är vacker, och i ordets rätta bemärkelse en transportsträcka. Fördelen är att jag kan lyssna på musik i lugn och ro eller snacka lite med någon arbetskamrat om jag har någon sådan med i bilen. Så lite förvånad blev jag igår när jag svängde ut på E65 mot Ystad och tryckte spiken i botten bara för att upptäcka att det var packat med bilar som körde väldigt sakta framför mig. Förklaringen syntes då och då, lite guppande upp och ner, mellan de främst liggande bilarna. Det var en travhäst i full karriär, med sulky bakom sig men utan någon människa i sulkyn. Den hade rymt från närliggande Jägersro travbana och var nu i väldig fart på väg mot Ystad. Det dröjde inte länge förrän en drös polisbilar kört i fatt den, spärrat av vägen och stoppat trafiken (var är de annars när man behöver dem?). Folk från Jägersro fick stopp på pållen och tog hand om den medan polisen dirigerade oss tvåbenta trafikanter vidare på vår färd. Kanske skulle man ta reda på vad hästen heter. Den verkade ha vinnarskalle.
Det förvånar mig inte det minsta att man brukar använda uttrycket "att vara tillbaka i selen igen" när man kommer tillbaka till sitt jobb igen (om man nu har något) efter en lite längre ledighet. Jag har nu jobbat två dagar efter tre veckors uppvärmningssemester och känner redan hur jag kommer efter med mit privata liv på något vis. Förvisso har jag väl extremt långa arbetsdagar (och kompenseras av längre sammanhängande ledighet efter ett jobbpass), men det känns som om jobbet slukar väldigt mycket tid. Men kanske blir det ändring på det nu, när Piratpartiet inlett sin erövring av de politiska institutionerna. Nu har vi väl fått ett parti som jobbar för en drägligare tillvaro för oss alla, på alla fronter? Eller? Jag är fortfarande lite förvånad över att en avdankad folkpartist och en ultrakapitalist (som tigger ihop till sin maltwhiskykonsumtion) lyckats få folk på vänsterkanten och antikapitalister att lägga sina röster på ett parti som vägrar tala om hur vi ska uppnå den nya, sköna värld de säger sig vilja ha.
Efter en rätt sen ankomst hem från Stockholm på söndagen hann jag inte lägga upp något bidrag till veckans Fototriss: men det kommer nu i stället. Temat påminner mest om Fredagsfärger (som jag missade i fredags), och för en gångs skull är jag lite skeptisk. För vad är det egentligen för konst att trycka på den knapp som nuförtiden finns i alla fotobehandlingsprogram och som gör en färgbild svart-vit? Veckans tema hade nog varit en större utmaning på den tiden då man fick välja mellan färgfilm och svart-vit film. Nåja, här har ni mina bidrag, nerifrån och uppåt: 1. Livet efter detta, eller ljuset i slutet av tunneln? 2. Kanske är det svarta inslaget inte så kolsvart, men det var det kanske en gång? 3. Metodistkyrkan i Oskarshamn, en udda skapelse med mycket svart och vitt i. Samtliga bilder är tagna under semestern jag haft de senaste tre veckarna, Stockholmsbilden så sent som i går, söndag. Fler bilder på veckans tema hittar ni här.
Ja, det är söndag kväll, eller snarare natten mot måndag, och jag är tillbaka hemma i Malmö igen efter min utflykt till Stockholm. Det har varit några händelserika dagar: jag har träffat gamla vänner jag inte sett på alldeles för länge. Jag har varit nära att frysa ihjäl vid en av Bruce Springsteens konserter på Stadion i Stockholm. Jag har lidit svårt under en tv-kväll då Sveriges fotbollslandslag skull spöa det lag som så många danskar kommit till Stockholm för att ge sitt stöd, och som tackade med att vinna på ett sätt som var fruktansvärt pinsamt för oss svenskar. På det hela taget var det, trots kylan och den kassa fotbollen, några fina dagar att ha i ryggen nu när jag ska tillbaka till jobbet. Och så får man ständigt nya upplevelser med SJ. Det var resa både upp och ner med X2000 och på uppresan hamnade jag i en stol som var knäckt på något vis och lutade obekvämt mycket bakåt. På vägen tillbaka körde man ett långt tåg där bara två av fyra motorer fungerade och de tog väldigt lång tid att komma upp i fart efter varje stopp. Så en massa folk som skulle med anslutningståg längs med sträckan fick vänta länge på att resa vidare eftersom förseningen blev allt längre och längre. Det hördes på tågvärdar och förare att de tycker allt sådant här strul börjar bli mer än lovligt besvärande. Och så har EU-valet klarats av (jag lade min röst i förväg innan jag for till Stockholm) och inte oväntat, med tanke på opinionsmätningarna, kom Piratpartiet in i Europaparlamentet. Det är bara att gratulera. Nu är det upp till bevis och det ska bli mycket intressant att se om partiets representanter i parlamentet ska kunna leva upp till de Messiasaktiga förväntningar deras väljare tycks ha på dem. Dags att börja träna på att gå på vatten.
Jag nu ska det andra projektet på min kortsemester genomföras: jag ska till Stockholm och kolla på lite stadiumrock och träffa gamla vänner jag inte sett på alltför länge. På något vis blev det så att jag sitter på några biljetter till Bruce Springsteens konsert på Stockholms stadion i morgon fredag (är någon intresserad så har jag någon som inte är tingad än). Fråga mig inte varför, för jag är inte överdrivet intresserad av Bruce (även om jag trivdes den enda gång jag sett honom hittills). Men så är det, och det ska bli kul eftersom Stockholmsbesöket också innebär, som sagt, kära återseenden. Lika kul är det kanske inte att jobba på Expressen nu. Det verkar som om somliga på lönelistan gör vad de kan för att sänka förtroendet för tidningen ytterligare. Nej, mot ett väntande X2000!
Ett av alla tiders bästa rock´n´rollband, i ordets bästa bemärkelse var brittiska Mott the Hoople, med bland andra den karismatiske sångare Ian Hunter bland medlemmarna. Själv fastnade jag för bandet redan från start, innan det var så värst många som brydde sig. När de väl fått låten All The Young Dudes av David Bowie fick de också en världshit som i ett slag gjorde dem jättestora, ett faktum som inte tog ifrån dem att de fortfarande var mycket, mycket bra. Well, för att göra en lång historia kort: I dag fyller Ian Hunter 70 år! Jag kan bara säga grattis och kanske skulle jag valt en låt från den verkliga storhetstiden, men även om Brian May sabbar en del här, så vill jag visa att Ian Hunter (han var 65 när den här låten spelades in) har det i sig än. Och jag önskar jag hade haft möjlighet att åka över till England och se Mott The Hooples återförening på scen i oktober. 70 år eller ej, det kommer att svänga och det är naturligtvis redan utsålt.
Ja, det har blivit den 2 juni innan jag kunde ta mig an denna utmaning som inte alls är enkel. Den kräver nog lite mer utlämnande än att visa ett spetsigt kyrktorn: hur mycket vill man visa av sig själv och sina nära och kära? Jag börjar med en fråga: kan man älska någon annans barn som det vore ens eget? Jag säger definitivt ja, för att det är så jag känner för mitt kära gudbarn (nedersta bilden). Tryggt är det för mig att ha goda vänner (mittbilden) att tävla tillsammans med när det drar ihop sig till quiz på The Pickwick Pub. OK, de duger i andra sammanhang med. Varmt, ja närmast hett, är det när det är Quiz Off, årsfinal, i quizet på The Pickwick Pub. Och en riktigt varm stämning (fast man är bittra konkurrenter), inte att förglömma. Här hittar ni fler tolkningar av veckans tema.
Jah Hollis
PS. Alla temaorden passar in på vilken bild som helst av mina. DS
Kolla på bilden av reklambladet här. Det kommer inte från något engelskspråkigt land.
