Ja, här rasar fotoutmaningarna in så fort man bänkar sig vid datorn. Så inte kommer man ut i det fina (nåja) sommarvädret. Jag ska ge mig ut, men först ska jag lämna mitt bidrag till Veckans fönster 43. Och det är en bild jag tog för inte så väldigt länge sedan här hemma i Malmö. Jag skulle ju kunna åka ut och ta en helt ny bild på samma ställe, men frågan är om det ser likadant ut nu. Detta är nämligen den nya stora entrén till Malmö centralstation som man bygger nu samtidigt som man bygger Citytunneln. Gott om fönster är det i alla fall i denna entré och på en del ställen är det öppet in i glashuset, man har av någon anledning lämnat några luckor. Övriga bidrag till veckans fönstertema hittar du om du går in på Susannes fotoblogg.
Tänka sig vilket sammanträffande! För en liten tid sedan var jag på gratiskonsert på Mölleplatsen i Malmö och såg Little Feat. Utanför stannade jag och en kompis till inför ett par riktigt fina choppers som stod parkerade bland alla trampcyklarna på cykelparkeringen. Jag tog naturligtvis ett par bilder på de fina hojarna. Och tittar man efter så är ju den här ovan i stora delar silverfärgad medan däckssidorna är gräddvita. Voila! Veckan bild till Fredagsfärgerna, silver och gräddvit är redan hemma. Ja jag har använt en bild på denna båge på bloggen tidigare, men inte just exakt denna bild. ;-) Fler exempel på denna udda färgkombination finns här.
Det blir tätt mellan quizen nu när jag har semester. I onsdags var det dags igen och den här gången med lite mer av den vanligast förekommande besättningen i vårt lag. Kanske inte så där väldigt mycket folk, men värsta konkurrenterna, Spitfire Psychopaths, var i alla fall där, också med ett starkt lag. Svårt var det dessutom, quizet som quizmaster Bryan (tydligen under viss tidsnöd) hade satt samman. Döm om vår förvåning när vi, som redan på förhand räknade oss som icke-vinnare, utropades som segrare med klara en poäng. Välbehövligt, med tanke på den kommande finalen, och naturligtvis väldigt roligt. Själv är jag väl mest nöjd med min insats som Bowieknower (det var faktiskt en kille i Malmö som hade den titeln i telefonkatalogen - minns ni telefonkatalogen? - en gång i tiden): jag visste ju att den kände konstnären respektive sångaren som nämns i låttitlar på Hunky Dory är Andy Warhol respektive Bob Dylan. Dagen efter, torsdag, gjorde förkylningen en inbrytning igen och jag fick tacka nej såväl till musikquiz på Casino Cosmopol som allsvensk match mellan MFF och AIK på nya stadion. I den senare återföll visst MFF i gamla synder och kunde inte rida vidare på senaste vinsten mot Halmstad. Det blev oavgjort och mållöst igen. En liten besvikelse, ja.
Jah Hollis
PS. Klarar ni denna quizfrågan (det gjorde jag :-): What have pope John Paul II, Julio Iglesias, Vladimir Nabokov, Albert Camus and Arthur Conan Doyle all saved? DS.
Nu känns det som om den saffrans semesterförkylningen är på väg att ge med sig. Man ska visserligen inte ropa hej och så vidare, men det verkar som om det är läge att gå på quiz i kväll, även om det finns risk att eländet kommer tillbaka. Annars är det inte mycket med semesterkänslan nu. Fyra veckor som jag hade kvar (och där en och en halv snart är avverkade) känns som om de inte räcker till på långa vägar. Vad jag skulle ha behövt är en time out på ett halvår. Men jag får väl se fram emot december då den brittiska popens enfant terrible, Pete Doherty, ska gästa Malmö och KB med sitt band. Jag kan inte låta bli att känna sympati för denne stundtals ooganiserade men mycket talangfulle musiker och låtskrivare. Dessvärre har hans privatliv ofta överskuggat hans musikaliska insatser. Men han lär ha skärpt till sig och gjorde av allt att döma en bra spelning på Peace & Lovefestivalen nu i sommar. Jag kan se honom lite som en underskattad arvtagare till Ray Davies och hans Kinks. Det kan bli något det när decembermörkret närmar sig bottenläget. Biljetterna är redan fixade.
Sverige är ett förbudsland, det har vi fått lära oss, inte minst av våra bröder och systrar i Danmark som ju bor i ett land där man kan köpa öl, vin och sprit i livsmedelsbutiker. Och det är väl höjden av frihet, eller? Det må vara hur det vill med den saken, men då och då stöter man här i Malmö på en och annan förbudsskylt som kan få en att fundera. Som denna "Cykelparkering förbjuden"-skylt som jag fick syn på häromdagen utanför ett bankkontor nära Värnhemstorget. Jag kan med en gång säga att det är min cykel vars pakethållare ni ser till vänster, så min inställning till detta "förbud" är väl rätt klar. Men vem har satt upp skylten och varför? Det kan man undra. Är det banken, eller husägaren (om det nu är någon annan än banken)? Då undrar man om de inte vill ha cykelburna kunder, eller att man ska kunna ställa ifrån sig cykeln en stund medan man tar ut pengar i bankomaten som ligger några meter därifrån. Om jag inte fått allt om bakfoten är det väl dessutom kommunen som äger själva trottoaren (just denna ligger för övrigt på en liten bakgata). Och jag tillåter mig att tvivla på att Malmö kommun skulle sätta upp en sådan skylt. Jag bara undrar hur den som satt upp skylten har resonerat: Ska cyklar ställas på gatan och ta parkeringsplats från bilisterna eller ska man leta upp närmsta cykelställ några hundra meter bort innan man använder bankomaten? Och vem är det som ska se till att detta "förbud" efterlevs? Frågor, frågor! Någon som har ett vettigt svar att komma med?
Jag hade, på grund av min trista semesterförkylning, inte möjlighet att hänga med kamrat BV ut på lokal i kväll och kolla MFF:s bortamöte mot Halmstad i Allsvenskan. Hade jag varit kurant hade jag väl kunnat tänka mig att haka på, men med en viss skepsis efter att ha sett samma två lag spela oavgjort och mållöst på Malmö nya stadion för en tid sedan. Det blev till att kolla lite håglöst på text-tv i stället, och efter 0-0 i halvtidspausen kändes det som om det skulle kunna bli en repris av Malmömatchen. Men så var det som om den berömda ketchupeffekten slog till på slutet och MFF spöade Halmstad med hela 3-0. Jag vågar ju inte ta ut något i förskott, men ska man kunna hoppas att den lite trista trenden ska vända för MFF nu? Kanske är det dags att göra rycket mot toppen? För de som söker sig till Söderstadion när det är hemmamatch där ser det väl inte lika kul ut. Efter måndagskvällens "bottenmöte" (som DN så lyriskt beskriver det) är det frågan om ens besvärjelser hjälper.
Det började den gångna helgen med rossel i luftrören, hosta och ont i halsen. Jag insåg att jag, mitt under pågående semester var på väg att bli sjuk. Och vad tänker man då på i dessa tider? Jo, tänk om det är svininfluensan som har slagit till? Fast hur skiljer man egentligen denna omtalade influensa (som experterna kallar den nya influensan) från en vanlig omgång förkylning med de symptom jag nämnde ovan? Ska man tro killen som berättar i ett filminslag här, så behöver det inte vara någon skillnad alls. Nu har min semestersjuka i alla fall gått över i rinnande näsa-stadiet, Jag ska inte trötta er med detaljer, men jag kan säga att det går åt ganska mycket hushålls- och dasspapper för att ta hand om det kroppen så flitigt producerar. Fast just nu retar det mig mest att det ska slå till när jag är ledig Det enklaste vore om det hela kunde ge med sig så snabbt som möjligt. Helst till i morgon.
Jah Hollis
PS. Uppdatering: Jag nös just för den miljonte gången i dag. Också en effekt av detta jag dragit på mig. DS.
När jag gav mig ut på fredagskvällen för att kolla in Möllevångsfestivalen och träffa lite folk, hade det fortfarande inte kommit upp några nya fredagsfärger. När jag sedan kom hem på natten, hade jag inte riktigt energi nog kvar att lägga in någon bild, fastän jag såg att det nu skulle vara svart, vitt och rött i bilden; en färgkombination som säkert passar in på ett antal fotbolls- och hockeylag (Malmö Redhawks till exempel). Men nu när jag piggnat till(?) på lördagen blir det en bild på Kenny Håkansson, supergitarristen som nyligen under en vecka var och spelade två gånger i Malmö: först med Kebnekaise och sedan med Dag Vag. Bilden är från Dag Vag-konserten och det lär inte vara så svårt att hitta såväl svart som rött och vitt i den. Fler bilder på detta färgtema hittar ni via Fredagsfärger.
Fredag och första semesterveckan går in på upploppet. Jag är kvar hemma i Malmö, utan några som helst fasta planer på att ge mig iväg längre än till Smålandskusten så småningom. Problemet är att det redan känns att semestern kommer att vara för kort. Och det beror väl på att jag redan tidigare mer eller mindre tvingats ta ut en del av den. Och att vintern och våren varit långa och jobbiga och att det inte finns mycket som tyder på någon lättnad i arbetsbelastningen i höst. Vad som däremot inte tycks avvika från den vanliga lunken är mitt semesterväder. "Typiskt svenskt sommarväder", förklarar en meteorolog för Sydsvenskan. Jotack, det har både gassat på, varit kvalmigt, åskat och spöregnat. Och det är änsålänge endast denna fredag. Man får väl drömma sig bort till The California Sun. Och då till The Rivieras "originalcover" som i alla fall jag gillar bättre än Ramones sönderspelade variant.
Det finns inget försvar för att med våld ge sig på någon medmänniska vare sig det handlar om politiker på yttersta högerkanten/vänsterkanten och deras närstående eller några människor i största allmänhet. Undantaget är om man gör det för att försvara en människa som blir överfallen av någon. Att försvara sig själv och sina medmänniskor i nödsituationer är givetvis befogat även om det kräver våld. Så var det sagt. I spåren efter överfallet på Sverigedemokraternas pressekreterare och hans flickvän, och domen mot tre av de misstänkta för överfallet, diskuteras det nu våld från höger- respektive vänsterextremister. På Svenska Dagbladets webb skriver en Ola Mårtensson ett klichéfyllt inlägg om saken på ledarplats. Han har rätt i mycket, men det blir svårt att ta honom på allvar när han till exempel kallar folk på vänsterkanten för "rödskägg": för eftersom det var tre unga kvinnor som dömdes för överfallet får man väl anta att det då var Skäggiga damen och hennes systrar det handlade om. Sedan kan man ju undra hur mycket vapen det krävs för att man ska säga att det var vapen en masse? Som sagt, inget försvar för extremister och överfall på folk. Men kanske ska man passa sig för att dra ett löjets skimmer över debatten.
Ännu ett försök att bärga hem en quizvinst misslyckades i går kväll, onsdag. Efter mat utomhus fick vi till att börja med flytta in i inomhuskvalmet för att kunna höra frågorna, eftersom högtalarna utomhus tycks ha givit upp andan. Vi var tre av de gamla veteranerna i vårt lag plus ett par laglösa som fick bidra med förstärkning. Meghan höll i ett quiz med mest kunskapsfrågor och en och annan gissningsdito. Vi zickade i vanlig ordning några gånger när vi skulle zackat och slutade en halv poäng efter två vinnarlag som fick göra upp i tiebreak. Och som vanligt när jag kollar frågorna i efterhand undrar jag vad det är som fattas oss. Och varför jag inte fixade den där sista poängen som fattades. Nåväl, här är en fråga vi karade. Klarar ni den: What do the countries Burkina Faso, Liechtenstein, Bolivia and Paraguay have in common? Sug på den ni (fast det var nog en av kvällens enklare frågor).
Sommar i P1 tuffar vidare regelbundet, som ett tåg, varje dag med samma avgångstid. Och jag lyssnar när jag kan och även om jag inte sitter klistrad vid radion i en och en halv timme, så brukar radion stå på så jag kan höra om det sägs något som låter intressant. Jag vet inte hur man väljer ut värdarna för Sommar, men det verkar som om det står högt i kurs att kunna berätta en framgångssaga. För av de program jag har hört i år har det varit mycket av den varan. Folk av olika kategorier som berättar hur de nått succé och blivit framgångsrika på något i livet. Kanske är det meningen att det ska vara en positiv grundton i Sommar, men de här framgångssagorna börjar stå mig upp i halsen nu. Och det är rätt trist att höra samma grundupplägg gång på gång (som en medelmåttig gymnasieuppsats). I dag kunde vi höra kläddesignern Johan Lindeberg (jag ska erkänna, att modeointresserad som jag blivit med åren kände jag inte till honom alls) orera om vilka fantastiska insatser han gjort för mänskligheten och vilken föregångsman han varit på modets område. Och om vilka otroligt (det är ordet på modet nu) fantastiska människor och kändisar han har jobbat med och hur otroligt cool han är. Naturligtvis lever han också tillsammans med en helt otroligt fantastisk kvinna och har en dotter som är världens åttonde underverk. (El gäspo grande!) Allt berättat utan ett spår av humor eller självdistans. "Osvenskt", tycker säkert de som gillade programmet. Tyck gärna det, men jag har svårt att se denna överdrivna självhävdelse som något positivt. Gå in på Sommars webb och bilda er en egen uppfattning om ni inte hörde programmet. Där finns de hittills sända programmen kvar att lyssna på.
Jah Hollis
PS. Musiken han spelade var till stora delar helt OK. DS.
Det känns som år och dag sedan jag var och såg Malmö FF spela allsvensk fotboll live.Och jag har inte varit och sett dem sedan de började spela sina matcher på Malmös nya stadion (Va, är inte Skoog och Ijeh med längre? ;-). Så nu när jag, semesterledig, hade tillfälle fick jag med mig alltid fotbollsintresserade BV för att se måndagens match mot Halmstad. Symptomatiskt nog började det åska och regna när vi cyklade till stadion och vi var rätt blöta när vi väl kunde sätta oss på våra platser. Regnandet och åskandet fortsatte till och från under matchen och stundtals var vädret ett större skådespel än det som hände på planen. Kort sagt fick MFF inte till det, trots ett synbart överläge i stort sett hela tiden. Trots regnet var det måltorka och trots klara målchanser, skott i stolpen och en situation som nog skulle gett hemmalaget straff ville det sig inte. Det som borde varit, och behövt vara, en solklar MFF-seger slutade i sura 0-0. BV (som är betydligt mer fotbollskunnig än undertecknad) fick bränsle till sin teori om att MFF behöver en mental tränare för att komma över sin osäkerhet. Jag säger inte emot, men skulle vilja påstå att det också finns en hel del ren och skär orutin i det unga laget (Jeffrey Aubynn kändes som en frisk fläkt när han byttes in och hade närmast till att avgöra med sitt skott i stolpen). Kanske är det ändå en tröst att det finns de som borde ha ännu mer att tänka över. Visst kan "gamle" Allbäck än.
Detta var sannerligen ingen enkel uppgift. Min första tanke var att ta bilder från några ställen här i Malmö, men frågan är om de kunde stämma in på veckans tema i Fototriss: Smultronställe. Det är ju här jag rör mig i vardagen, ja den mesta delen av min tid. Jag har mina favoritställen här; men att kalla till exempel The Pickwick pub för ett smultronställe, nja. Fast jag rekommenderar oreserverat alla som kommer till Malmö ett besök där! Sedan ratade jag, av olika anledningar, Ven (inga riktigt bra bilder), gudbarnets och hennes föräldrars hem på landet (för personligt) och en radda platser som jag gillar men inte besöker speciellt ofta. Så jag var på väg att lägga ner mitt deltagande i Fototriss den här veckan. Tills jag kom att tänka på Dublin, ett ställe där jag varit många gånger och hämtat kraft och inspiration och haft väldigt roligt. Nu är det några år senast (men jag tror inte jag varit där för sista gången än) så bilderna är inte purfärska. Och en och annan kanske inte tycker en sådan relativt stor och känd stad kan kallas smultronställe. Men det tycker jag. Och det är sannerligen inte lätt att välja ut tre av alla de bilder jag har tagit i denna stad. Men det blev, uppifrån och neråt: 1. Människor på väg över ett övergångsställe vid O´Connell Bridge, bron över floden Liffey i Dublins hjärta. Ett ställe jag har passerat otaliga gånger och där det nästan alltid är massor av folk i rörelse. Ett ställe där man kan känna stadens puls. 2. Mulligan´s Pub. I Dublin lär det finnas över 1 000 pubar där folk träffas och dricker och umgås och diskuterar och lyssnar på musik. Mulligan´s med sin vackra fasad ligger inte direkt i det populära Pub District (runt Temple Bar) utan på en bakgata en bit därifrån. Ändå är det alltid gott om folk där och antingen du vill sitta för dig själv eller slå dig i slang med någon är du välkommen. 3. Musiken. Här är den livliga och vida musikscenen i Dublin representerad av statyn av Thin Lizzys legendariske, för tidigt döde, basist och sångare Phil Lynott. Den finns på Harry Street i Dublins centrum och den visar rätt tydligt vilket värde man sätter på musiken i Irlands huvudstad (och i resten av landet). Ja, många fler smultronställen hittar ni om ni klickar in er på Fototriss.
Ja, här kommer mitt fönster. Bättre sent än aldrig heter det, och jag hoppas det inte är för sent för att någon ska se mitt bidrag till veckans fönsterutmaning på Susannes fotoblogg. Min tanke bakom denna bild är, att alla (nästan i alla fall) försöker hitta något rätt så estetiskt tilltalande när de presenterar ett fönsterbidrag. Så jag visar något som väl knappast kan kallas estetiskt tilltalande, men som är en del av stadsbilden. Skånepågarnas lågpris ligger inte så långt ifrån där jag bor, i Kirseberg i Malmö, och från början var det nog ett par Skånepågar som öppnade jourbutiken. Då var filmen över butikens fönster grön, men en av de senare ägarna valde att ändra till rött och lite gult, färger som väl associerar mer till den skånska flaggan, kanske. Någon speciell "lågprislinje" har jag för övrigt aldrig noterat i denna butik. Fler, och säkert mycket vackrare, röda fönster hittar ni här.
Enligt alla väderrapporter skulle det ha regnat i Malmö i kväll, den 18 juli, när Dag Vag skulle spela på S:t Gertrud. Själv var jag därmed rätt tveksam till att ge mig av till konserten. Det kändes mer som om det skulle vara en hemmakväll i timmerkojan på gång. Men så hörde jag att goda vänner skulle dit och eftersom det såg ut som om de dåliga väderprofetiorna skulle komma på skam tog jag bajken till S:t Gertrud och köpte mig en biljett. Och det blev en fin kväll i goda vänners lag. Jag fick se Kenny Håkansson och hans Malmberg-gitarr i aktion för andra gången på åtta dagar. I sällskap med Stig Vig och dom andra i Dag Vag heter han Beno Zeno men är som alltid suverän på att skapa musik. Dag Vag är väl till viss del nostalgi, men när de väl klarat av en lite trevande startsträcka visar det sig att mycket av deras musik håller än i dag. Tjockhult och Snorbloos och flera av de gamla dängorna från förr fungerade suveränt och när de ger sig in på den tyngre varianten av reggae (inklusive lite dub) låter det mycket, mycket bra. Bäst var nog Ronny du e rå, den svenska översättningen av The Slickers Johnny Too Bad, där faktiskt Kenny Håkansson sjöng. Och han kan sjunga också, karl´n.
Denna sommar ägnar jag programmet Sommar i radions P1 ett ganska förstrött intresse. Dels har jag, mest på grund av arbetstiderna jag har, inte haft möjlighet att lyssna på så många program än, dels tycker jag faktiskt att kvaliteten på många av de jag hört varit ganska medelmåttig för att inte säga låg. Och jag vet att man kan lyssna på programmen på webben och så vidare, men jag är nog lite gammalmodig där eftersom jag helst vill höra den första sändningen i radion eller kanske reprisen senare på kvällen. I dag var det en "coach" som höll i programmet, denna yrkesgrupp som verkar vara på väg att ta över världen. En yrkesgrupp som jag själv är mycket skeptisk mot. Kvinnan som höll i Sommar gjorde inte mycket för att ändra på den skepsisen och diskvalificerade sig själv totalt när hon tonade musiken i Rolling Stones Sympathy for the Devil just som Keith Richards solo började. Jag skulle aldrig få för mig att låta mig coachas av en sådan person, som dessutom hade mage att säga att hon tyckte Stones och den här låten är underbara. Tycker man det så tonar man inte musiken efter mindre än halva låten. Så denna frau coach ljög oss rakt upp i ansiktet där. Hon gillar inte alls Rolling Stones. Ja, det finns mycket att säga om coacher och om årets Sommar, men jag sparar det. Njut i stället av dessa båda versioner av Sympathy for the Devil (från Beggars Banquet och live från Rolling Stones Rock´n´Roll Circus) och betänk att det nu är 40 år sedan Brian Jones dog. Denne multiinstrumentalist som i slutet av sin tid i Stones reducerades till att stå och skaka maraccas.
Mitt i natten dök veckans fredagsfärger upp. Och nu ska jag vara en sådan där tråkig en som inte väntar till i morgon och går ut och snokar upp nya bilder (fast jag kan ju göra det ändå). I stället väljer jag ett motiv ur mitt numera digra arkiv. Och den här gången tror jag inte någon kan säga emot mig när jag säger att veckans Fredagsfärger, lila och gul, finns med i bilden. De är så att säga en del av själva definitionen av detta välkända motiv. Flera bilder med lila och gult hittar ni om ni klickar på denna länk.
I går var det quiz igen, men jag var (något förvånanade) den ende av de mest quizande medlemmarna i laget som var där. Till min glädje var det andra som ville vara med och tävla, ett par numera mer sällsynta lagmedlemmar och ett par ur deras släkt som var och hälsade på i Malmö var på plats på Pickwick. Nu gick ju inte själva quizet så bra; vi hamnade i klungan efter vinnartrion. Men vi hade trevligt i alla fall och kunde sitta ute i den varma kvällen och diskutera en radda mer eller mindre intressanta ämnen och en och annan överraskande nyhet. Dessutom dök en annan bekant upp och försökte få mig att ta upp basspelandet igen för att dra igång någon musikalisk idé som jag känner att jag nog måste tacka nej till. Även om tanken på att lira lite igen inte känns helt fel i sig. En lurig quizfråga vi inte klarade: Where on a woman´s body do you find a bindi? Försök svara utan att googla! På tal om kvinnor. Jag cyklar så gott som alltid på mina färder inom Malmö stad Något sådant här har jag aldrig råkat ut för, men jag skulle kanske kunna vara ett tänkbart byte på mina ensliga turer hem från quizet. Huga!
Jah Hollis
PS. Den ovanligt snygga HD:n på bilden stod parkerad bland hundratals cyklar vid Mölleplatsen när Little Feat spelade i tisdags. DS.
Inför gårdagens gratiskonsert med Little Feat värmde jag upp på balkongen hemma hos T i gassande solsken och med några glas trolldtryck: vin och cider i en rätt svalkande blandning. Det innebar att vi missade båda förbanden på Mölleplatsen. Rag-and-Bone hörde vi inte alls, och av Richard Lindgren hörde vi bara avslutningslåten. Helt klart måste det varit ett riktigt drag att flytta ut konserten från KB denna sköna sommarkväll och förlägga till gamla festivalområdet på Mölleplatsen. För det var väl ett par tusen som hittat dit och det liknade mest ett jättemingel inne i den väl tilltagna ölserveringsdelen och för all del även utanför den. Folk njöt av musiken och rörde sig lite runt och här och var stötte man ihop med bekanta ansikten. Själv träffade jag en hel del, bland annat någon det var år sedan jag såg senast. Och musiken då? Jo, jag tycker Håkan Engström i Sydsvenskan rätt bra sammanfattar det hela i den recension han skrivit.
Så har då långledigheten som på måndag kommer att övergå i en äkta semester inletts. Samtidigt har värmen återvänt och det är nästan lite hett här i Malmö nu. Ännu hetare kan det bli när Little Feat ger en gratiskonsert på Mölleplatsen här i Malmö i kväll. Meningen var från början att de skulle spelat på KB, men jag tvivlar på att de lockat in mycket folk dit en sådan här dag. Och det insåg man nog tidigt på KB för de skaffade sponsorer och förvandlade det hela till en spontan gratiskonsert. Naturligtvis kommer jag att vara där och jag hoppas det är många fler som nappar. Visst, det finns nog en och annan som anser att Little Feat upphörde att existera när Lowell George lämnade bandet för över 30 år sedan (och dog bara en kort tid senare). Men de har, lite mot alla odds kanske, kört på och har på ett fint sätt fört Lowell Georges arv och musik vidare (plus att de sedan dess gjort massor av egen musik). Två medlemmar ur originaluppsättningen är dessutom fortfarande med i bandet och av det lilla jag hört håller de ännu fanan högt. Dessutom sjunger de och spelar själva live, vilket verkar vara mer än vad betydligt större stjärnor mäktar med.
Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag tillsammans med T gick och kollade Kebnekaise på S:t Gertruds utescen här i Malmö i går. Jag har i stort sett bara goda minnen från den tiden de var stora, 70-talet, och bland annat spelade hemma i min gamla hemstad ett par gånger. Då handlade det mest om svensk folkmusik framförd med elektrisk förstärkning, en total förnyelse av en musik som ansågs museal och lite knätofstöntig. Kebnekaise var svensk rock med ett öppet sinne både mot traditionen och mot omvärlden. Ett unikt band skulle jag vilja påstå, även om det var fler som spelade vad man skulle kunna kalla svensk folkrock. Till min glädje hade inte så mycket förändrats när en något nedbantad version av bandet nu åter stiger upp på scenerna. Visst, det låter bättre rent ljudmässigt, men därmed kanske också lite för polerat ibland. Men när det lossnar och Kenny Håkansson går lös på sin vackra Malmberggitarr och Mats Glenngård på sin elfela, samtidigt som två basister, en slagverkare och den formidable trummisen Pelle Ekman manar på dem allt vad de kan, ja då är det magiskt (Horgalåten är fortfarande en rent underbar musiktripp). Det är inte nostalgi, utan en musik som ligger helt rätt i tiden och som skulle göra sig på vilken europeisk festivalscen som helst denna sommar. I Malmös monopolmorgontidning, Sydsvenskan, har jag inte hittat ett ord om Kebnekaises konsert än. Däremot kan den som är lagd åt det hållet läsa en minut för minut-redovisning av Britney Spears spektakel på Parken i Köpenhamn samma kväll. :-P Det är inte utan att man undrar hur man kan lyckas med att gå på scenen en och en halv timme försenad när konserten planerats månader i förväg. Publikförakt, någon?
Egentligen orkar jag inte vara med i förmånga fotoutmaningar och för många fototeman. Men jag gillar mycket av det man får se på Susannes fotoblogg och denna veckan ska jag skicka in ett bidrag till hennes fönstertema som är Ett grönt fönster Ja, det är så att jag har haft en bild liggande några veckor utan att veta hur jag ska få in den på min blogg. Jag tycker själv den är ganska fin - det är ett spontanfoto jag tog under en promenad - och vill inte slösa bort den i något sammanhang där den inte hör hemma. Men det finns ett (ja, flera om man tittar närmare) grönt fönster på huset. Och vill ni se flera gröna fönster ska nu klicka här.För övrigt är min bild tagen i en stad där det finns många små puttinuttiga kvarter. Kan någon gissa vilken det är? Ja, det är en skånsk stad.
I kväll ska jag gå på konsert i S:t Gertud (varför heter det inte Sankta Gertrud?) i Malmö och kolla in ett gammalt favoritband från den baktalade svenska proggeran. Det är de gamla folkrockkpsykedelikerna Kebnekajse som återuppstått efter runt 30 års vila och som gör stan den äran. För mig är Kebnekajse mer progg än till exempel Hoola Bandoola Band. All heder åt Mikael Wiehe & Co för deras insats, men som redan Peps kunde konstatera: det svängde inte mycket om dom. Det gjorde det, och lär göra än, däremot om Kebnekajse som blandar svensk folkmusik med fräsande rock. Det är ursvenskt, men långt, långt i från all unken sverigedemokratism, och det är världsmusik på samma gång. Och det är samma musiker, minus några som slutat, som utgör Kebnekajse i dag som det var på 70-talet. Ett stycke levande svensk musikhistoria med bland andra den eminente Kenny Håkansson (alias Beno Zeno i Dag Vag), Göran Lagerberg, vars historia sträcker sig tillbaka till Tages och Pelle Ekman som spelade trummor på Peps första platta. Vi kanske ses där?
Jah Hollis
PS. Kolla gärna in detta klipp med. Det var av någon anledning omöjligt att få i ett format som passar i bloggen. DS.
Jag skulle kunna ta en ny bild bara genom att sticka ut kameran genom fönstret just nu: gröna träd och lite gråaktig himmel skulle fastna på minneskortet. Men jag har lite bråttom eftersom det är en jobbfredag och i stället får ni se vad jag ser varje dag när åker till jobbet. Den grå E65:an och de gröna fälten vid sidorna om (den här årstiden i alla fall) och så en grön långtradare (det kan vara andra färger på dom med :-) som man får ligga och masa bakom till det kommer ett omkörningsfält. Hå-hå, ja-ja! Ha en fin helg! Och fler bidrag till Fredagfärger hittar ni här.
Jah Hollis
PS. Stön! Jag lade in bilden i för litet format och hinner inte ändra tillbaka tillbaka det nu. Men ni kan klicka på den så blir den större (hoppas jag). DS.
Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning. Och många fina bilder förstås. Det stora numret är en intervju med Bob Dylan. Ja, det är amerikanske rockjournalistens Bill Flanagans långa intervju som tidigare i delar funnits att läsa på Dylans hemsida. Nu är den sex sidor långa konversationen samlad på papper (vilket ju fortfarande är överlägset en dataskärm när det gäller att läsa på ett bekvämt och behagligt vis) och den rekommenderas. Dylan, som krävde att man inte fick tala om var intervjun ägde rum eller inte fick ha några beskrivningar av de rent fysiska omständigheterna (inga "Bob ler under sin cowboyhatt") vid tillfället, utan bara ett rent fråga-svarupplägg, är tämligen frispråkig och lättpratad. Det hela är intressant läsning och sträcker sig över ämnen som hans senaste skiva, Hitler och Rolling Stones. Som sagt: den rekommenderas. Jaha, nu verkar vädret ha slagit om rejält: det är friska och ganska kalla vindar som sveper in genom balkongdörren. Mot jobbet!
Det verkar osvikligt: varje år vid den här tiden sätter den stora nyhetstorkan in på den svenska nyhetsfronten. Tidningar, och numera webbsajter, tv och radio fyller sitt utrymme med rätt ointressanta och krystade saker. Det är nu de som normalt inte skulle fått speciellt mycket uppmärksamhet kan få det i media. (Det borde vara guldläge för alla konspirationsteoretiker som säger att "media bara döljer den stora sanningen för oss alla". Kom igen nu och lobba för de stora sanningarna bara ni känner till.) Vill man vara lite cynisk, och det kan man med gott samvete när det gäller mycket av våra media, kan man säga att Michael Jacksons död kom i det rätta ögonblicket. Den Skånska tidningsjätten Sydsvenskan toppar just nu sin webbsajt med den sensationella nyheten att var tionde student "super för mycket". Min första tanke var: Å, tusan inte fler! Sen började jag undra, "för mycket"? Då borde man också kunna "supa för lite" eller kanske "precis lagom". Ja, det gäller ju att hitta en balans i tillvaron. För övrigt har jag nu fem arbetsdagar kvar till semestern.
Dagens datum är den sjunde juli. 0707. Nej det har inget med James Bond att göra även om det inte är helt omöjligt att Ian Fleming kan ha hört talas om den symbolfyllda sjuan när han satt på Jamaica, i huset Goldeneye, och skrev om sin hemlige agent. För Joseph Hill, sångare i reggaebandet Culture, var det något av en uppenbarelse när han kom på att 770707, alltså den sjunde juli 1977, skulle en väldans massa sjuor dyka upp på en gång. Fast han tyckte att det räckte med att "Two sevens clash", och så skrev han en klassisk låt, som fick ge namn åt en minst lika klassisk LP med Culture, om detta datum som rastafarianerna fruktade. Det yttersta domen kom inte den 7 juli 1977, men den 7 juli lär fortfarande vara ett datum då många väljer att ligga lågt på reggaens hemö. Låten Two sevens clash kan man lyssna till vilken dag som helst.
I fredags var jag på stranden på bilden ovan, nedanför Stenshuvuds nationalpark på Österlen, och badade tillsammans med mitt gudbarn.Sedan for vi genom det sommarfagra Skåne hem till hennes föräldrar och hade en sådan där härlig grillkväll med god mat och uppesittning i värmen utomhus ända till efter midnatt. Nu är det måndag och dags att dra till jobbet igen. Värmen har dämpats något, men det är ju inte så man längtar till sitt arbete när det är så här. Men detta är det sista arbetspasset för min del innan den riktiga semestern börjar. På kvällen nästa måndag kan jag åka hem från jobbet och veta att det dröjer fem veckor innan jag ska tillbaka. Men nu tänker jag också på alla de stackars kineser som blir offer för sina egna paranoida politiska ledare. Det är märkligt att dessa ledare och deras hantlangare inte klarar av att ge sitt folk den frihet de har rätt till, utan i stället väljer att ta livet av sina egna medborgare. Avskyvärt är bara förnamnet.
Alex Schulman är i farten igen och sågar, ett ett debattinlägg i DN, hela bloggvärlden jäms med fotknölarna. Jag kan säga direkt att jag aldrig tålt den mannen (eller för den delen hans lika osympatiske bror) och sedan han dök upp har jag inte hittat något sympatiskt drag hos honom som skulle kunna få mig att ändra uppfattning. Från att ha varit bloggande fyllerist gick han på ett par år till att skriva en snyftbok över sin gamle far och fick vara med och bli intervjuad i kyrkans tidning Amos (där han såg ut som en sibirisk lägerfånge på omslagsbilden). Det är svårt att ta den killen på allvar och det gäller även nu när han söker uppmärksamhet (och får det, till exempel hos mig) genom att hacka på alla bloggare. Uppenbarligen lider han av något mycket sjukligt behov av uppmärksamhet.
Värmen håller i sig, i alla fall här i sydligaste Sverige. Det var 20 grader här i Malmö nyss, mitt i natten. Nu sägs det att värmeböljan är på upphällningen och det ska återgå till mer normala sommartemperaturer. Jag tror det när jag ser det. Jag har väl inget emot värmen, men den inbjuder inte till några mer ansträngande aktiviteter som att ge sig ut och fotografera eller sitta framför datorn i en varm lägenhet. Så jag passar på nu i nattens relativa svalka och lägger in tre bilder på veckans tema i Fototriss: Se upp. Ett av motiven är en kär gammal favorit, men den känns rätt given som en Se upp-bild från Malmö. Bussen man ska se upp för finns i Dublin och gränden med den blå himlen i Stockholm. Fler tolkningar av detta tema kan ni hitta här.
I all hast slänger jag in mitt bidrag till veckans Fredagsfärger. Värmeböljan håller i sig, i alla fall här i Skåne, och jag ska hämta gudbarnet för att åka en dagstur till stranden, troligtvis en strand på Österlen någonstans. Jag hoppas jag själv inte är röd och vit när vi kommer tillbaka. Om nu någon orkar kolla fredagsfärger i värmen, så hittar ni fler bidrag här.
Det var quiz i vanlig ordning på stamhaket Pickwick Pub i går kväll. Det är faktiskt väldigt få onsdagskvällar det inte är quiz; det skulle vara om julafton infaller på en onsdag eller något liknande som det är inställt. Vi mönstrade ett riktigt järngäng och det borgade ju för att det borde gå bra. Varmt var det också och vi bänkade oss utomhus där det ibland med nöd och näppe gick att uppfatta vad det var quizmaster Eric ville ha svar på. Men vi tog oss igenom hans frågor, som var lite enklare än vad ett genomsnittligt Eric-quiz brukar vara, och tyckte vi hade vettiga svar på det mesta. Vi fick ihop 24,5 poäng och det hade även ärkerivalerna Spitfire Psychopaths. BV gick ädelmodigt upp i tie breaket och förlorade. Definitivt inget att gräma sig för; jag tvivlar på att någon annan av oss klarat det bättre. Dock kan jag gräma mig lite över att jag inte tog någon längre diskussion om frågan där det fanns 71 rätta svar. Den om att nämna ett av de år då Marco Polo levde. Kanske kunde vi fått rätt på den (nu var vi ganska långt ifrån det rätta svaret) om jag huggit mig fast där. Men det är lätt att vara efterklok.
I dag tar Sverige över ordförandeskapet för EU för det kommande halvåret. Det sker naturligtvis inte i tysthet. Hela EU-kommissionen fanns på plats i Stockholm på onsdagen och togs emot av vår statsminister, Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt själv får samma dag en slags programförklaring inför ordförandehalvåret publicerad i Moderaternas husorgan Svenska Dagbladet. Där skriver han att "Nu är det dags att svara upp". Svara upp? Vad är det för sätt att uttrycka sig? Jo, längre ner i hans inlägg står det att det nu är "dags att svara upp mot alla de frågor som Europa – och världen – står inför". Jaha!? Jag har inget större förtroende för Reinfeldt och det blir väl inte större av att han tycks ha en debattinläggsskrivare som inte kan uttrycka sig på begriplig svenska. Svara upp?!
Ja, här rasar fotoutmaningarna in så fort man bänkar sig vid datorn.
