Stones har varit på Ullevi och spelat, till blandat mot-tagande från recen-
senterna (denna kallar till och med Stones legender som om han sett spöken), men någon riktig höjdare verkar det inte ha varit.
Och de är väl en sak att vara där som recensent och se och höra bra.
Men står man på innerplan, är det ju djungelns lag som råder. De starkaste och snabbaste kan ta sig fram längst fram, men hur kul är det att stå längst bak på gräsplanen här?
Jag har själv erfarenheter av detta och det värsta var nog när jag "såg" U2 på Lansdowne Road i Dublin för ett tiotal år sedan. Det var mer som att vara på ett megadiskotek, av artisterna på scenen såg jag bara skymtar.
Sedan har jag ju varit på gigantiska rockfestivaler som numera legendariska Isle of Wight -70, men då var jag dels betydligt yngre och upplevde alltihop som ett underbart äventyr och det gjorde inte så mycket att man inte kunde se Jim Morrison direkt i vitögat.
Jah Hollis
8 kommentarer:
I vitögat hade du nog inte kunnat se honom om han så satt mitt framför dig. I rödögat, kanske?
Möjligen, men The Doors var hyfsat skärpta. Problemet var att dom av någon anledning hade nära nog nersläckt på scenen. Dom kanske ville spara på strömmen. Vad vet jag?
Jaha, vad ska man säga, recensenterna är där för att göra ett jobb, fansen för kärleken till musiken.. och nej, jag är inte objektiv men jag tycker att de levererade precis det man gick dit för (okay, ingen Ruby Tuesday den här gången, men man kan aldrig få allt man vill ;)
Det är kanske det som är lite trist: de levererar det man förväntar sig (i stort sett). Inga direkta överraskningar.
Fast You can´t always get what you want spelar de väl på den här turnén?
;-)
Med tanke på publikens snittålder är väl några överraskningar inte direkt att rekommendera.. utan fri nitrotilldelning i alla fall ;)
Men allvarligt, inte är det väl någon som idag går och ser Stones och förväntar sig höra något nytt precis? Man går nog dit för att nostalgifrossa och för att höra de gamla klassikerna - och helst så som de lät i original.. det är nok!
(Visst, "You can´t always get .." fick man höra!)
Jo, Stones har väl blivit ett nostalgiband till slut. Och gillar man nostalgi, OK för mej!
Men jag föredrar nog min gamle vän Bob Dylan, som fortfarande kan överraska i låtval och framförallt i framförandet av låtarna (och som byter bandmedlemmar lite då och då).
Och som på senare år har gjort nya låtar som ännu inte nått sitt bäst före-datum.
Jag har hört honom spela Not Fade Away, Buddy Hollylåten som väl blev Stones genombrott. När spelade Stones den senast?
Jo, Dylan förmår att skapa nytt fortfarande. Men på min första Dylan-konsert för två (?) år sen i Globen var ljudkvalitén så undermålig att det förstörde hela upplevelsen, synd. Ändå var det kul "att ha sett honom", jag älskar ju hans musik.
Det var ju synd att få Dylankonserten förstörd av dåligt ljud. Men du fick i alla fall se honom, vilket man knappt gjorde vid hans ökända konsert på Christinehof i Skåne 1989.
Men jag har sett honom många gånger, och när det är bra, ja då är det bra.
Skicka en kommentar