Kittlas vi alla lite av att leka med döden?

Som jag berättat tidigare var gudbarnet och jag i Danmark tidigare i veckan och då bland annat på Köpenhamns nöjesfält numero uno, Tivoli. På barnets begäran höll vi oss till endast två av attraktionerna som finns där inne (och jämfört med de stora nöjesfälten ute i världen är det väl inte så många).
Vi åkte med radiobilarna ett par gånger och vi åkte den gamla berg- och dalbanan, Rutschebanen kallad på infödingarnas ibland svårbegripliga språk. Den senare lockades jag själv upp i fyra gånger medan gudbarnet åkte dubbelt så många gånger.
Och hon tyckte det var lika roligt varje gång. Själv hade jag inte direkt tråkigt heller: det är med någon sorts blandning av ångest och glädje man låtar sig kastas runt längs med banan.
Men det finns andra, i mitt tycke, betydligt värre attraktioner på Tivoli.
Den modernare varianten av berg- och dalbana, Demonen, verkade få alla som åkte den att skrika i dödångest. Rätt ljudligt lät det också från en en annan variant på sådan bana, Odinexpressen.
Men priset tar nog Himmelskibet, som ska vara världens högsta slänggunga (se bilden). Man kommer upp på 80 meters höjd och kastas runt i gungorna med en hastighet av 70 kilometer i timmen.
Varken gudbarnet eller jag hade en tanke på att ge oss upp i den, men det var inte långt ifrån att vi satsade på Odinexpressen.
Det kommer.
Men jag kunde inte låta bli att fundera lite på vad det är som lockar upp oss i dessa anordningar. Vi vet att det kan inträffa mycket svåra olyckor (och jag menar inte bara att man kan fastna och bli hängande upp och ner och liknande), och att det gör det också.
Är det kanske så att vi alla, mer eller mindre, kittlas av att leka med döden?
Att vetskapen om att det faktiskt kan gå riktigt illa, fast risken är mycket, mycket liten, ger en extra dimension till de här attraktionerna.
Eller vill vi bara se om vi fixar det utan att lunchen kommer upp?

Jah Hollis