I dag, torsdag den 30 september, är det exakt tio år sedan sista exemplaren av den socialdemokratiska morgontidningen Arbetet kom ut och tidningen gick i graven. Dödsorsaken var konkurs och sedan fanns det bara en stor morgontidning kvar i södra Sverige familjen Bonniers Sydsvenskan. I borgerliga kretsar var det väl många som var glada att konkurrenten till deras språkrör (Arbetet hade en kort tid på 80-talet högre upplaga än Sydsvenskan) till slut hade fått ge upp andan. Vad Arbetets undergång berodde på diskuteras det än i dag, men klart var att sossarna med Göran Persson i spetsen uppenbarligen tyckte att man klarade sig bra utan någon S-tidning i södra Sverige. Kanske hade det politiska landskapet inte varit särskilt mycket annorlunda i dag även om Arbetet funnits kvar. Men min övertygelse är, att mordet på Olof Palme, Arbetets nedläggning och mordet på Anna Lindh är tre bakslag för Socialdemokratin, som alla i större eller mindre omfattning lett fram till den totala förvirring som nu tycks råda inom partiet som blev valets stora förlorare.
Han kunde väl ha frågat något om några obskyra brittiska 60-talsband (Vilken gitarrist som varit med i både Rolling Stones och Pretty Things, eller vad The Who kallades sig innan de bytte namn till The Who? kanske) när det blev tie break, quiz master Bryan. Det stod mellan vårt lag och de regerande mästarna Spitfire Psychopaths (som det gjort flera gånger förut) som båda hamnat högst i onsdagens resultatlista vid Pickwicks quiz och som fick skiljas åt med utslagsfråga. Det var min tur att gå upp och försöka, men så ställde Bryan frågan om vilka skådisar som spelar huvdrollerna i filmen As Good As It Gets. Jack Nicholson visste jag ju att det var, men sedan sket det sig med hans kvinnliga motspelerska och min motståndare visste givetvis snabbt svaret. Surt! Sedan kom någon från ett annat lag långt efteråt och påstod att de haft en poäng mer än vad SP och vi haft, fast den som rättat glömt att lämna in deras frågeformulär. Jag är skeptisk, minst sagt. Videon ovan hänger ihop med svaret på en av frågorna under kvällen. Svaret var Bauhaus och det fick Old Hell och jag fram i ett klassiskt quiz-samarbete.
Snart går vi över till fredag den 1 oktober och det är dags för ett nytt fredagstema hos Sinnesskatten. Det hade ju varit rätt enkelt för mig att plocka fram någon bild på någon bekant Malmöbyggnad, Turning Torso är väl det mest givna exemplet, men jag tar en, eller två, byggnader från Ystad i stället. Den moderna är Bornholmstrafikkens (jepp, det är danska) terminalsbyggnad i Ystads hamn. Och i detta glasiga byggnadsverk speglar sig Ystads stationshus som är av betydligt äldre datum. Fler exempel på byggnadsverk hittar ni här. Ha en fin helg, den första i oktober.
Fredag den 1 oktober (om ett par timmar när jag skriver detta) är det slutbetalat i kronor och ören här i landet. Då blir våra små 50-öringar värdelösa ute i handeln (jag förmodar att banker kan lösa in dom ännu en tid) och allt kommer att kosta minst en krona. Jag kommer inte att sakna de små kopparbruna slantarna. De har ofta, sedan lång tid tillbaka, hamnat i en speciell burk här hemma och antalet har växt genom åren. Nu tog jag denna burk med 50-öringar, plus flera sådan småslantar som låg och gömde sig här och var, med mig till en bank vid Värnhem och tömde rubbet i en insamlingsbössa de hade där. Pengarna går till en av de välgörenhetsinsamlingar som dragits igång för att samla in 50-öringarnu när de tas bort ut handeln. Jag skulle tippa att jag bidrog med runt en hundring. Och många bäckar små...
Det har varit lite upp och ner med det mesta sedan jag började jobba igen efter semestern. Till exempel har det varit riktigt illa med quizandet, och just nu känns det väldigt länge sedan jag på allvar deltog i ett quiz. Eller så är det helt enkelt så att mitt minne håller på att fördunklas snabbt. Men i kväll är det dags igen och så fort jag har skrivit detta klart ska jag bege mig uppåt stan med The Pickwick Pub som mål. Jag vet i alla fall en till i laget som ska komma, annars vet jag dåligthur det står till med quizlusten nu. Videon ovan kommer från Neil Youngs senaste platta (är det någon mer än jag som säger så nuförtiden?) Le Noise (som ju skulle kunna vara en ordvits på Daniel Lanois som producerat plattan). Jag hittade Le Noise (det finns ingen låt på den som heter så) på Spotify och har lyssnat på en ett par gånger. Något omdöme vill jag inte fälla än, men andra har redan gjort det. Det är en soloplatta med Neil och hans gitarrer, somliga akustiska och somliga elektriskt uppskruvade, och med lite ljudtrixande från Lanois. Som sagt, jag väntar med mitt omdöme. Jag bara noterar att en av låtarna (den på videon ovan) påminner väldigt mycket om hans gamla Like An Inca (från Trans) och att han till och med återanvänder lite text från den. Nu, som sagt, väntar en omgång quiz.
Ur dagens nyhetsström fiskar jag fram två nyheter som är av kategorin "vad var det jag sa?". För det första: Hälften av bilisterna på våra vägar och gator använder av någon anledning (slöhet? barnsligt uppror? ren dumhet?) inte blinkers för att visa vart de ska svänga när de ska svänga. Eftersom jag själv befinner mig ute på vägarna rätt ofta kan jag bara konstatera att denna undersökning har kommit fram till vad jag redan kände på mig. För det andra: Det var taktikröster som räddade Göran Hägglund och hans kristdemokrater kvar i riksdagen. Samma gäller tydligen i stort för Maud Olofsson och Centern. Sedan lär många ha taktikröstat på SD. Vad det nu ska vara för taktiskt med det. Nej, nu är det dags att ge sig ut bland de icke-blinkande medtrafikanterna igen.
Jag hittade några svampar i gräsmattan när jag stannade till på en rastplats utanför Ystad på väg till bilbesiktningen för ett par veckor sedan. De var vita och runda i formerna och vitheten var så stark att det nästan lyste ett magiskt sken från de här svamparna som bara väntade på att plockas. Eftersom jag har en och annan rottråd i den gamla hippietiden tog jag med några svampar hem, rostade dom i ugnen och käkade upp dom. Sedan dess har inget varit sig likt. Valet som följde strax därefter utvecklade sig till en hallucinatorisk snedtripp där folk röstade på det mest mystiska vis. Och som inte det var nog blev hela efterspelet till valet en mardröm man inte trodde kunde utspela sig i vårt välordnade lilla land. Nu hoppas jag bara att jag ska vakna upp ur detta svamprus och att det ska visa sig att allt var just, ett svamprus.
Men allvarligt: Någon som vet vad det är för svampar på bilderna?
Och jag har förstås inte ätit av dom. Jag bara önskar den politiska mardrömmen i Sverige kunde vara just en mardröm vi ska vakna upp ifrån. Eller en kollektiv snedtripp vi kan komma tillbaka från.
Så var det söndag igen och av september återstår mindre än en vecka. Det är höst i luften och det är dags för en ny Fototriss med temat: I luften. Inget svårt tema såtillvida att vi ju alla har luft omkring oss. Frågan är ju bara hur man ska gestalta temat fotografiskt. Mitt bidrag är följande, uppifrån och neråt: 1. Moln över Skåne en dag med klar och hög luft. Jag kunde inte motstå frestelsen att trixa lite med bilden i mitt simpla redigeringsprogram. 2. Trafikstockning på Inre ringvägen i Malmö. Jag hade oturen att komma ut på vägen just när det varit en trafikolycka några kilometer längre fram. Spår av kondens uppe i luften och avgaser från hundratals stillastående bilar nere vid marken. För trots allt snack om miljöbilar släpper de nästan alla ut mer eller mindre avgaser så länge de drivs av förbränningsmotorer. 3. I den klara nattluften över Malmö syns fullmånen och en liten bit snett nedanför den även aftonstjärnan som ju är planeten Jupiter. Lite spöklikt, va? (Musik som passar temat: Tomas Andersson Wij: Det ligger i luften, Phil Collins: In the Air Tonight. Fler bilder på temat finns här.
Veckans fredagstema hos Sinneskatten är sport, och det är verkligen inte min starka sida vad gäller foto. Dessutom har dagen gått åt till annat (fast var skulle man fota sport en fredag?), så några nytagna bilder blir det inte. På min bild hittar ni, om ni tittar ordentligt, fyra roddare (klicka på bilden så blir den i alla fall lite större). Två av dem har just givit sig iväg i ett lopp kvinna mot kvinna på kanalen i Malmö. Ytterligare två, som syns i högerkant, är på väg tillbaka efter att ha mötts i ett lopp. Roddtävlingarna var en del av SM-veckan som arrangerades i Malmö i somras Jag råkade av en händelse cykla förbi när de tävlade och jag ägnade det hela (till skillnad från en del av publiken som var väldigt entusiastisk) ett ganska förstrött intresse. Därav också den ganska förströdda bilden. Fler sportiga bilder finns här.
I dag, torsdag den 23 september, infaller höstdagjämningen och en tid framöver kommer den mörka delen av dygnet att vara längre än den ljusa. Det är tidens gång och nu verkar sommaren då vi pustade i rekordvärmen vara rätt avlägsen, även om det varit jättefint och soligt i Skåne hittills den här veckan. Men jag hade tänkt vara förberedd inför regnets och blåstens och de regnvåta vägbanornas tid och installera mig i min övernattningslägenhet i stan där jag jobbar. Jag har insett att det inte går att ligga och köra sammanlagt 20 mil dagligen fram och tillbaka för att jobba, och nappade redan före semestern på en lägenhet. När jag var där för att kolla läget i går möttes jag av ett berg av reklam innanför dörren; nu blir det att sätta upp en Reklam - nej tack-skylt och sen att skaffa en basuppsättning möbler. Det kan kosta på att upprätthålla ett arbete i dagens Sverige, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, den saken är klar. Men i dag ska jag strax ut på vägen igen bland alla stressade människor som verkar ha så bråttom i sina bilar. Till vadå? Vi kan för övrigt konstatera av vi fick ett val som avgjordes på marginalerna (eller är det inte avgjort?) och att vi har ett valsystem som, för åtminstone mig, verkar smått obegripligt med alla utjämningsmandat och märkligheter hit och dit. Borde det inte går att göra rakare och enklare, för demokratins skull?
Hur många är det egentligen som blev förvånade över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i valet i söndags? Inte jag i alla fall, även om deras framgångar i många kommuner var oväntat stora. Det låg i luften på något vis efter deras resultat i så många opinionsundersökningar, och varför skulle vi i Sverige (som styrts av egoismens förespråkare i fyra år nu) vara förskonade från det som drabbat nästan alla andra europeiska länder? Jag känner med alla som är besvikna, ledsna och förbannade nu, och värst känns det att man tycks leva i hjärtat av SD-land när man bor i Malmö (även om det finns SD-enklaver här och var över hela landet, som till exempel i delar av Hässelby i Stockholm och i småkommunerer i norra landet). Tro nu bara inte att malmöiter, eller skåningar i gemen, är några hopplösa fall som köpt SD-politiken rakt av. Precis som i Stockholm, visade massor av folk i Malmö i måndags sitt missnöje med SD-framgångarna (märk väl också att Skånepartiet, som väl lätt kunde tävla med SD när det gällde att så misstro mellan människor, efter valet tycks ha raderats ut). Och jag hoppas att kampen mot alla partier som arbetar för att bygga upp denna misstro mellan människor ska fortsätta att föras på ett smart och värdigt sätt, inte med våld och odemokratiska medel. Visst kan det låta trist att påpeka det, men vi lever i en demokrati och då kan det gå som det nu har gått i Sverige. Vi kan inte förbjuda folk att tänka eller rösta på ett visst vis, det gör man inte i en demokrati. Däremot kan man uppmuntra folk att välja bättre alternativ. Jag tror inte att alla de som nu röstat på SD är några slags neandertalare som plötsligt kommit ur sina grottor och som hatar allt och alla som inte är som dom. Det måste gå att få många av dem att välja andra alternativ. Förutsatt då att vi har bra alternativ att erbjuda alla. Det tror jag är utmaningen.
En andra variant på veckans tema i Fototriss: Var så god och sitt! Denna består av svartvita bilder tagna i Skåne, i Köpenhamn och på Louisiana. Fler bilder på temat hittar ni här.
Jag har söndagen fulltecknad på jobbet så jag lägger in min Fototriss på temat Var så god och sitt! (färg) här innan jag ska sova några timmar. Alla bilder är tagna i södra Skåne. Andras bilder får jag titta på (och kommentera) på måndag när jag är ledig. Fler bilder på temat finns här.
Nu tycker jag vi har fått nog av vallöften och debatterande, och det ska bli skönt att valdagen äntligen är här i morgon, den 19 september. Fredagskvällen avslutades väl valrörelsen på något vis (även om jag såg många valarbetare ute på stan i Malmö idag) med den stora partiledardebatten i SVT. Och det verkar som om det ännu inte är avgjort vem som ska gå segrande ur detta. Oddsen verkar vara för alliansen, och tar de hem det kan det ju bland annat tacka en stor och stark borgerlig (läs främst Bonniers) press som ju tagit ställning för alliansen, och det inte bara på ledarplats. Det värsta exemplet är nog Expressen som under valrörelsen visat prov på en riktigt politiserad skitjournalistik. Siffrorna talar för sig själva. Ett praktexempel är en artikel på nätet efter fredagens tv-debatt. Först har Expressen beställt en av dessa eviga opinionsundersökningar (där tv-publiken ska välja "vinnare" i debatten) och slår sedan fast att "Reinfeldt vann - trots allt". Trots vadå? frågar man sig. Jo, trots att de rödgröna vågade ifrågasätta den politik Reinfeldt och hans lydpartier i alliansen står för. Eller det handlade enligt Expressens ordvrängare om "rödgröna attacker" på Reinfeldt personligen när man valde att lyfta fram exempel på människor som drabbats, på riktigt som Moderaterna gillar att säga, av alliansens i stora stycken diskriminerande politik där det bara är pengarna som styr. Expressens journalister borde skämmas för att sätta sina namn under sådana partsinlagor. Man kan ju tro att de skriver på uppdrag ev Reinfeldt själv.
Veckans fönstertema på Susannes fotoblogg är: Politiskt. Politik har det handlat mycket om de senaste månaderna. Och i morgon, söndag den 19 september, smäller det. Då ska vi få besked om, förhoppningsvis, vilka som ska få vara beslutsfattare i riksdag, kommuner och landsting/regioner de kommande åren. In i det sista pågår kampen om oss väljare (fast jag har redan röstat eftersom jag ska jobba hela långa dagen i morgon, med något som har en viss anknytning till valet) och det var mycket politiska aktiviteter runt Värnhemstorget i Malmö i dag. Där såg jag denna buss med den socialdemokratiska rosen lite diskret placerad i ett av fönstren. En bit därifrån förklarade våra nyaste kärnkraftskramare, Centern, att man ska jaga utsläpp och inte bilister. Ett påstående man kan diskutera riktigheten i, även fast jag själv är ägare till en bil som jag måste ha för att hålla fast vid mitt jobb. Fler fönster med politisk anknytning hittar ni här.
I onsdags var jag ute på en liten tur till bilbesiktningen i Ystad. Jag har en gång köpt min trogna bil i Ystad och första gången jag skulle testa den, jobbade jag fortfarande i Ystad. Jag fick en tid hos besiktningen i Ystad då och sedan fick jag det även den här gången. Så jag tog en dagsutflykt och hade dessutom tur med vädret. Och bilen, den vassa Silverpilen gick igenom besiktningen som ett skott, inte en enda sak att anmärka på hittade den trevlige killen som hade förtroendet att kolla bilen. På kvällen blev det senare flera anledningar till glädje. MFF slog HIF i det stora Skånederbyt på Malmös nya stadion (fast i efterskott förstår man att det skulle ha kunnat sluta riktigt illa på stadion). Nu har i alla fall MFF goda chanser att vinna allsvenskan. Även damallsvenskan kan ju vinnas av ett Malmölag. Det kan bli en riktig guldhöst i Malmö. Det kan denna lite stukade och baktalade stad behöva.
I dag, fredag, fyller mitt älskade gudbarn 14 år. Hon har börjat bli en stor tjej och går i åttan i skolan fast jag tycker det inte var så länge sedan hon var en liten unge som kom hit med sin mamma och hälsade på och hoppade och studsade på madrassen i min säng så jag fick hjärtat i halsgropen. Hur som helst var jag i går, alltså torsdagen som nyss slutade, tvungen att posta en hälsning för att hon skulle få den till födelsedagen (kalaset blir först något senare). Jag gav mig iväg till Hemköp vid Värnhem för att köpa ett gratulationskort, och på vägen in i affären (som också leder vidare till Entréhuset) stod som vanligt några mobilabonnemangsförsäljare och häckade i väntan på lämpliga offer. Naturligtvis hoppade en av dem fram med sitt framkrystade hurtiga "Hej!" (jag ser kanske lättlurad ut) och jag blev lite småförbannad och sade: "Nu har ni väl hoppat på mig minst 20 gånger när jag gått förbi här. Nu räcker det!" Han backade genast och tyckte väl jag var otrevlig. Men jag fattar inte varför just dessa telefonabonnemangsnasare har fått något slags frikort att hoppa på vem som helst som råkar gå förbi inne i ett varuhus. Vad har de för speciell rätt att på ett sådant sätt erbjuda folk varor som de flesta ändå inte är intresserade av? Nej, sätt stopp för den här handeln som verkar gå ut på att lura på folk saker som de köper i en ren stundens ingivelse utan att tänka efter. Jag skulle aldrig i mitt liv köpa något, vad det än vara månde, av någon som hoppar på mig i en gång i ett varuhus (eller för den delen på Malmö Central där det brukar stå sådana med). De har väl affärer de kan hålla till i med sin bissniss och där folk som är intresserade av telefonabonnemang kan hitta dem? Som om inte detta var nog, var det sedan någon granne som lämnat tvättstugan outsägligt skitig och ostädad när jag skulle ha den. Grrrrrrrr!!!
Torsdagen blir fredag precis i samma ögonblick som jag sätter mig ner och skriver detta. Sinneskattens fredagstema har redan legat ute några timmar, och det är: Frukt. Hösten är väl skördetid för mycket svensk frukt, jag tänker på äpplen, päron och plommon, men jag måste medge att jag har dåligt med fruktbilder. Och fredag är ännu en intensiv, och lång, arbetsdag, så det blir nog inte tid att ta några nya bilder. Förtvivlat har jag letat i arkivet efter fruktbilder jag inte redan visat i andra sammanhang, och jag hittade en. Inte världens bästa bild, men den är full av en sorts frukter som jag är väldigt förtjust i: oliver (ja det hänger ett knippe chilifrukter som bonus ute till höger). Bilden är tagen på den ekologiska matmarknaden på Temple Bar i Dublin. Andra, säkerligen fräschare, fruktbilder hittar ni här.
Bättre sent än aldrig, även om det är för sent att medverka i tävlingsdelen av veckans Fototriss med temat: Hårt. Jag hamnade i någon slags "knäppkramp" och senare tidsbrist när jag försökte få till en triss tidigare i veckan. Men i dag har jag varit ute på en liten tripp till Ystad där jag besiktade bilen (felfri) och sedan tog en avkopplande fotosafari i Sydskåne på vägen hem. Resultatet blev, uppifrån och neråt: 1. Det blåste hårt i Ystad i dag, vilket fick denna lite udda samling av flaggor att sträcka på sig lite extra. 2. Det är hårt att vara manet och spolas upp på sandstranden vid Ystads Saltsjöbad. Eftersom man består av nästan bara vatten torkar man bort på land. 3. Detta stackars trädet var nästan helt dött där det stod vid vägen mellan Smygehuk och Trelleborg. Dessutom hade det använts som anslagstavla och hade mängder av häftstift instuckna i stammen. Hårt! Ja, det var det hele. Den här gången lär jag nog inte hinna med att kolla alla bidrag (en del i alla fall), men det ska bli spännande att se vilka som går till final. Samtliga bidrag finns här.
De kallar sig de Nya Moderaterna och har mage att kalla sig ett arbetarparti. I grund och botten är de samma gamla högerparti med samma gamla ideal som går ut på att i första rummet värna överhöghetens privilegier och välstånd. Vill ni se vad Moderaterna gör i verkligheten när de får oinskränkt makt så kolla in Vellinge, en liten kommun utanför Malmö, där bland annat Skanör och Falsterbo ligger. Där har Moderaterna en bedövande egen majoritet i fullmäktige och en fullmäktigeordförande som numera kallar sig borgmästare (och i mer självgoda lägen "kung"). Göran Holm heter han och han har sett till att få sin beskärda del av medborgarnas skattepengar för att leva gott. Se det är en riktig moderat det, i en riktig moderat kommun, och inte någon fjant som håller på och svamlar om att Moderaterna är ett arbetarparti och sådant trams. Tänk på det nu när det är dags att rösta.
Klockan är över ett natten mot måndagen den 13 september 2010 och om en stund måste jag sova om jag ska orka med att jobba i morgon. Vart den här helgen har tagit vägen vet jag inte riktigt. När jag kom hem natten mot fredagen före helgen var jag så trött att jag slocknade ovanligt tidigt för att vara en natt då jag är ledig dagen efter (alltså före 03). Fredag gjorde jag en rivstart, uträttade snabbt en radda ärenden och hann till och med att gå och rösta i förtid. Jag ska jobba söndagen då det är val och jag visste redan säkert vad jag skulle rösta på, så det var en ganska enkel sak. På skoj gjorde jag några dagar tidigare en test i ett par av tidningarnas valbarometrar på nätet, de där man genom att svara på ett antal frågor ska kunna få svar på var man står partipolitiskt. Till min stora förvåning hamnade Feministiskt initiativ överst på ett av mina testsvar. Och till min ännu större förvåning hamnade hela alliansen efter Sverigedemokraterna (som jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på). Att Centern kom sist förvånar mig egentligen inte; jag tycker det är ett otidsenligt parti som inte hör hemma i politiken i dag och som dessutom sålt den lilla själ man har kvar i kärnkraftsfrågan. Om en vecka vet vi hur det har gått i valet och jag har på många vis onda aningar. Alliansen verkar ha lyckats slå i folk att det är prima ställt i gamla Sverige och att det är viktigare att man får lite mer pengar att konsumera sig lycklig för (ja det gäller ju först och främst dem som har jobb då) än att man har ett samhälle där a-l-l-a får chans till ett anständigt liv. Det känns som om Moderaterna och dess lydpartier redan tagit ut segern i förskott och som om Socialdemokraterna och deras samarbetspartier måste förlita sig på ett smärre under om de ska vinna valet. Och vad hände då under resten av helgen? Inte mycket. Hela fredagskvällen tillbringade jag framför tv:n i lägenheten hos en god vän som är ute på resa. Såg den lite småtrevliga svenska filmen Offside, men i övrigt var det inte mycket på burken som fick mig att längta efter en egen tv. Lördag låg jag under sängen och väntade på terroristattacker. Inte! Söndag misslyckades jag med att ta bilder till veckans Fototriss. Jag drabbades av den fotografiska motsvarigheten till skrivkramp. Jag tror det är tanken på det kommande valet som ställer till det. Och hur jag röstade? Inte på Feministiskt initiativ i alla fall. Även om de säkert har sina goda sidor.
Jah Hollis
Uppdaterat måndag förmiddag: Det var ett program på tv i fredags där Elvis Costello intervjuade Bruce Springsteen och där de spelade en del live (och där den formidable Nils Lofgren var med i bandet) och det var bra. Ville bara ha det tillagt.
Vi är allt längre inne i årets första höstmånad och det mesta börjar återvända till det normala. Det innebär att fototemat Veckans fönster på Susannes fotoblogg har börjat igen. Själv var jag inte med riktigt där, och hann inte lägga in något bidrag i går, utan väntar till i dag (det lite olycksbådande datumet den 11 september). Jag behöver inte gå långt för att hitta ett fönster till veckans tema: Ruffigt. Tyvärr har husägaren (eller butiksinnehavaren om det finns någon sådan nu) låtit detta nödtorftigt lappade fönster här i Kirseberg se ut så här länge nu, inklusive förra årets julskyltning. Fler ruffiga fönster finns här.
Äntligen fredag! Så kanske man skulle kunna utbrista nu när man är ledig resten av veckan. Å andra sidan har nästan hela fredagen gått nu utan att jag fått så värst mycket vettigt gjort. Jag har inte ens lagt in ett bidrag till Sinneskattens fredagstema, Fågel, fisk eller mittemellan, så då tar jag och gör det nu. Bilden är från Statens museum for kunst i Köpenhamn, där (kanske inte helt obekante) Bob Dylan just nu ställer ut målningar. Jag har redan bloggat om detta, men jag tycker bilden passar bra till ämnet, eftersom diskussionens vågor om huruvida den gode Dylan är en bra eller dålig konstnär (målare) går höga nu. Är han fågel, fisk eller mittemellan? Gå gärna in på mina länkar och skriv en kommentar om ni har någon åsikt i frågan. Och vill ni se fler bilder på fredagstemat, så gå hit.
På måndagskvällen knep Malmöpolisen två killar som man misstänker har skjutit med någon form av vapen mot bussar i Malmö. Skjutandet mot stadsbussar i Malmö har ju pågått en en tid nu , och den här kvällen tog det ny fart. Nu var det i mina trakter och jag vet inte om det var stadsbuss 7 som jag brukar åka med ibland eller någon av regionbussarna som också passerar på synhåll från min balkong som attackerades (eller båda två) bara en bit ifrån där jag bor. Inte mindre än tre larm om skott mot bussar fick man denna kväll. Nu kunde polisen hugga två figurer i övre tonåren och dessutom lägga beslag på ett par vapen som kan ha använts mot bussarna. Det är bara att hoppas att de tagit de rätta halvfigurerna som sysslar med de här vansinnigheterna. Samtidigt kom det också larm om att andra bussar utsatts för stenkastning från någon/några typ(er) med en perverterad uppfattning om vad det innebär att leva tillsammans med andra människor omkring sig. En trevligare sida av Malmö visade sig under tisdagskvällen på Malmös nya fotbollsstadion där Sverige mötte San Marino i kvalet till fotbolls-EM. Jag var en av många som inte lyckats få biljetter till matchen; de gick som smör så fort det blev klart att Malmös store fotbollsson, Zlatan, skulle spela med landslaget. Han fick också en hyllning som hette duga av publiken på stadion och tackade med att stå för två av de sex mål som Sverige gjorde. Tänk om alla Malmöbor ville samlas kring sådana upplyftande glädjeyttringar i stället för att ställa till djävulskap för sina medmänniskor.
Bob Dylans utställning av målningar på Statens museum for kunst i Köpenhamn vållade som sagt debatt redan innan den öppnades i helgen. Och när man nu kollar recensionerna framstår det som om en enhällig kritikerkår sågar utställningen jäms med fotknölarna: den är dålig och målningarna är amatörmässiga och det är populism att visa Dylans konst på ett sådant aktat museum. Det är i alla fall vad man kan tro om man läser en kort notis som något som heter TT Spektra har skickat ut och som nu återges i en lång radda svenska tidningar. Då ska man betänka att: 1. Det där med populism är ju ett evigt problem. Man kan fråga sig om det är fult att locka mycket publik att se konst på ett stort museum (där Dylan-utställningen i detta fallet bara upptar en liten del av den enorma byggnaden, som är full av annan konst). Louisiana visar nu en inte speciellt upphetsande utställning med Andy Warhol som dragplåster. Är det populism? Eller är utställningar med stora namn som exempelvis Picasso det? 2. "Kritikerkåren" som sågar utställningen finns i några av de stora danska tidningarna, bland annat citeras en konstprofessor som tycker att Dylan är en amatörmålare. Ja, det får han väl tycka, men läser man de (mycket långa och ordrika) recensionerna i de danska tidningarna ordentligt så hittar man faktisk uttalanden om att Dylan är "en glimrende maler" och han recenseras i alla fall (utrymmesmässigt) som om han vore en av de stora mästarna. Det är inte för att försvara målaren Bob Dylan som jag skriver detta, jag kan inte säga att utställningen är vare sig enbart bra eller enbart dålig. Snarare är det för att påpeka att man ska ta en sådan liten TT-text som nu finns i så många svenska tidningar (som alla köper in kulturmaterial från just TT Spektra) med en nypa salt. Man kan faktiskt hitta kritiker som tycker att Dylans målningar är mycket sevärda och intressanta. Och själv ångrar jag inte att jag åkte och såg utställningen; jag kan till och med tänka mig att åka över sundet och kolla en gång till. För som han sjunger, Bob:
Don´t follow leaders, watch your parking meters...
Det bästa är nog att bilda sig en egen uppfattning om man får tillfälle. Det var för övrigt förbjudet att fotografera på utställningen; kollegan F fick en bild på vaktens hand som snabbt kom upp framför hans mobilkamera. Hur målningen Politician här ovan fastnade i min Iphone har jag inte en aning om.
Jah Hollis
PS. Det sägs nu att Dylan ska komma till Köpenhamn för att titta hur utställningen av hans tavlor ser ut. Det lär givetvis ske under största sekretess, men hör ni något när det är dags, tveka inte att tipsa mig. DS.
Det har varit diskussioner om Bob Dylans utställning, målningar, på Statens museum for kunst i Köpenhamn långt innan den öppnade. Frågan är naturligtvis om musikern Dylan verkligen också är en stor konstnär när det gäller bildkonsten och om han är kvalificerad nog för att få ställa ut på ett prestigefyllt danskt museum. Eller har museet i fråga tagit en chans att få dit ett välkänt namn bara för att dra ännu fler besökare? Nu kan var och en som kan ta sig till Köpenhamn de närmaste månaderna själv bilda sig en uppfattning. I går, lördagen den 4 september, öppnades utställningen Bob Dylan The Brazil Series på museet i fråga. Jag och min vän och kollega F från min förra arbetsplats, båda stora Dylan-fans, var givetvis där (men såg inte till Bob själv). Var det då värt besöket? Vi tyckte båda att det var det (det var dessutom en strålande dag i Köpenhamn med läge för andra aktiviteter också). Jag lovar att återkomma i ärendet. Nu kallar jobbet.
