Varför allt detta krånglande, Telia?

Köpte för ett par veckor sedan en ny mobiltelefon i födelsedagspresent till gudbarnet. Den gamla hon har är i och för sig rätt väl fungerande ännu, men hon ville gärna ha en surfport och Bluetooth, vilket det inte finns i den gamla.
Så vi skramlade ihop de nödvändiga pengarna, och undertecknad gav sig till Teliabutiken för att inhandla en lämplig telefon. Inga problem: jag fick all hjälp jag behövde, och bestämde mig för en telefon som skulle passa.
Den var inte extravagant, men funktionell och snygg och priset var bra.
Jag försäkrade mig om att det nu bara skulle vara att byta sim-kortet från den gamla telefonen och att köra igång. Ja man skulle ju ansluta sig till surfporten också och när expediten registrerat numret på gudbarnets telefon (med kontantkort) skulle det bara vara att skicka ett sms för att komma igång och surfa.
Det visade att så enkelt var det inte alls.
Det gick inte att ansluta telefonen.
Det blev inget svar på sms:et.
Så det var att ge sig tillbaka till Teliabutiken, nu med både den gamla och den nya telefonen (vilket betydde att födelsedagsbarnet inte hade tillgång till någon mobil alls).
Där provade man den nya telefonen för att försöka hitta vad det var som var fel. Och man kom fram till att den nya telefonen inte var registrerad!
Jag undrade då varför jag fått beskedet att den var det när jag köpte den (jag stod ju faktiskt bredvid expediten när hon gjorde det).
Det visste naturligtvis ingen och så skulle dom registrera den åt mig.
Då skulle man helt plötsligt ha personnummer (gudbarnets), vilket man inte bett om när jag köpte telefonen. Jag hade inte det med mig och allt slutade med att jag, skitförbannad, fick åka hem igen med oförättat ärende.
Två veckor har vi haft telefonen nu utan att kunna använda den.
Och än en gång fick jag anledning att fråga mig varför det så ofta ska vara så mycket krångel när man har med Telia att göra.
Någon som kan förklara?
Är det så att den ena handen inte vet vad den andra gör?
Är det gamla Televerket som sitter i väggarna?

Jah Hollis

Hur vet man att Telia har uppgraderat?

Jag nappade för ett tag sedan på ett erbjudande från min internetleverantör, vårt kära Telia, om att uppgradera min bredbandsanslutning. Det blir ju mer och mer filmer och musik som jag hanterar från min dator och det har ibland känts som om det gått lite segt.
Själva beställningen av uppgraderingen var det inte några problem med och jag fick snabbt bekräftelse från Telia att uppgraderingen var gjord. Jag ska ärligt säga att jag inte lagt på minnet från vad och till vad jag uppgraderat (jag är ingen tekniker), men bättre prestanda skulle det bli, så mycket vet jag.
Det är bara det, att det känns inte alls som om det har blivit det.
Tvärtom känns det ibland ovanligt segt när jag bloggar och kollar på filmer från Youtube.
Och så skulle det ju inte bli.
Inte för att jag har några bevis för att det inte fungerar som det ska.
Men å andra sidan, hur ska man kolla att det verkligen gör det?

Jah Hollis

En röd tröja mot förtryck och dödande

I dag har alla chansen att på ett enkelt sätt visa vad man tycker om den förhatliga militärjuntan i Burma. Bara genom att bära en röd tröja eller en röd skjorta, eller vad man nu väljer, i dag den 28 september kan man visa sitt stöd för alla de som med fara för sina liv demonstrerar för att i sitt hemland Burma få de rättigheter som vi här i Sverige väl närmast tar för givna.
Rött är väl annars inte min favoritfärg när det gäller kläder, men jag har faktiskt en röd t-tröja med hockeyklubben IK Oskarshamns märke på. Och även om de inlett säsongen helt kasst så kan man väl bära deras tröja med stolthet i dag.

Jah Hollis

Det välbekanta ljudet från en replokal

Jag var tvungen att ge mig ut på en cykeltur till en sista minuten-brevlåda tidigare i kväll för att posta en födelsedagshälsning som ska fram i morgon. Den stora postterminalen ligger en bit ut från stan i något slags, på kvällstid rätt ödsligt, industri- och företagsområde.
Så jag fick mig en välbehövlig färd på cykeln, det blir annars väldigt lite av den varan nuförtiden.
På vägen hem fick jag trängas med en och annan jättelångtradare på väg till någon varuterminal och sopbilar som varit och tömt resterna efter vårt överflöd ute i avfallsvärmeverket.
Vid viadukten över Centralens spårområde hörde jag det, som jag hört det där förr, i den mörka kvällen. Genom bruset från alla bilarna på viadukten hördes musik från en replokal i någon företagsbyggnad.
Det är trummorna som hörs mest, men när jag stannade till kunde jag höra bas och gitarrer, men inte någon sång. Där inne stod några och övade på låtar jag antar att de hoppas få spela inför publik.
Vilka minnen som väcktes från alla de lokaler jag varit med och repat i, från rivningskåkar man på nåder fick tillgång till via någon tjänsteman på kommunen till musikhus som sköttes av något bildningsförbund och där man kunde stöta på Mikael Wiehe i korridorerna.
Alla har vi stått där och malt, vi som spelat i band, antingen vi varit på humör för det eller inte, från Beatles till Arctic Monkeys. Från Opel Rekord till Edit & The Deadliners.
Allt i förhoppningen att få komma ut och möta publiken.
Det är något magiskt med replokaler.

Jah Hollis

Tvättstugeeländet - ett olösligt problem?

Jag har för vana att tvätta varannan torsdag, de torsdagar jag är ledig från jobbet. Och när jag har tvättat, ja då bokar jag alltid tid för torsdagen två veckor framåt.
I dag när jag kom ner var det låst till tvättstugan och torkrummet, där fläkten gick för fullt, och nyckeln var borta.
Jag kunde väl ha sökt upp den person som bokat tiden före mig, men dels kändes det under min värdighet, dels kan det ju vara någon annan som snott min tid. Så jag lämnade ett meddelande på dörren till torkrummet och bad vänligt men bestämt den som hade nyckeln att hänga den i nyckelskåpet.
Nu kan jag riktigt höra mumlet om "tvättstugefascister" och liknande.
Men är det någon som är fascist så är det väl den som helt fräckt snott min tid? Och jag förstår inte att det skulle vara mitt jobb att försöka leta upp den människan.
Nu är det för sent att tvätta, jag har annat att göra och jag får väl offra fredagseftermiddagen som jag tänkt använda till annat.
Det förvånar mig inte det minsta att tvättstugan är orsak till så mycket stridigheter människor emellan.

Jah Hollis

Sortera under: Tveksamma comebacker

Ett av mina favoritmusikmagasin, The Word, har i sitt senaste nummer listor över de minst lyckade och de mest succéartade comebackerna (heter det så?). Det handlar om artister, tidningar, tv-program och annat som har väckts till liv efter att ha legat i träda en längre tid.
Och det är ju inte bara i England och USA vi ser den här trenden med artister och annnat som försöker hitta en väg tillbaka till publiken de en gång hade.
Och det är inte bara i England och USA man kan göra uppdelningen mellan comebacker vi klarar oss utan och dem vi gärna omfamnar.
För egen del hade jag nog klarat mig utan denna.
Men i gayvärlden är de väl inte direkt kända för sin goda musiksmak, eller?

Jah Hollis

Världens mest baktalade låt

Den är favorit bland coverband och gatumusiker av högst varierande kvalitet och kunskap. Det är väl få som undgått att höra någon version av Lynyrd Skynyrds Sweet Home Alabama.
Vad man glömmer är ofta att denna baktalade och sönderspelade låt i original med Lynyrd Skynyrd är en fantastisk rocklåt, en slags essens av den redneck-white trash-sydstatsrock som The Allman Brothers Band banade väg för.
Historien om Lynyrd Skynyrd (som trots att flera originalmedlemmar är döda fortfarande spelar), är också prima rockmytologi. Mitt i denna mytologi har de också lämnat efter sig ett antal mycket hörvärda plattor.
De hade ett eget sound där inte minst tre knivskarpa gitarrister drog ett tungt lass.
Och så hade de en trummis som heter Artimus Pyle.
Bara det.

Jah Hollis

En patetisk nazist steg på bussen...

Jag tog lokalbussen ner till Centralen i dag för att ta mig vidare med pågatåg till sista jobbdagen före en välkommen långledighet.
Bussen var knökfull, förmodligen delvis beroende på att det hällregnade ute. Men en vänlig äldre kvinna frågade mig på lätt bruten svenska om jag ville ha platsen som var ledig innanför henne.
Jag tackade för vänligheten och slog mig ner och vid nästa stopp, Värnhemstorget, steg det på ännu mer folk. Bland dom en skinntorr, kanonfull snubbe som hade problem med att få ner busskortet i kortläsaren och som käftade direkt med den invandrade busschauffören.
När han väl tagit sig in i bussen började han högljutt kritisera alla "utlänningar" som var på bussen och inledde provocerande ordväxlingar med dem som stod närmast.
Längre fram såg han en svart man på tottoaren utanför bussen och började gasta om "gaskammare" och fan vet vad. Kvinnan bredvid mig gav honom en dräpande avhutning innan hon steg av, men den skinntorre malde på.
En stackars kille försökte föra någon slags dialog med honom men det var så obehagligt att lyssna på, så när bussen stannade vid Centralen bad jag den skinntorre att sluta trakassera folk och frågade "Är du nazist?"
"Ja det är klart jag är nazist", svarade idioten och vände sig om efter mig.
När jag just stigit ner på trottoaren såg jag hur han, i ett försök att hinna ifatt mig, föll rakt ut ur dörröppningen med händerna och huvudet (förmodligen hans minst sårbara kroppsdel) före rakt ner i marken.
Benen var kvar inne i bussen.
"Där kan du ligga", sade jag.
För dom som stod vid busshållplatsen och hörde detta framstod jag väl som en okänslig skurk. Dom som var inne i bussen fattade, hoppas jag.
Han hade säkert en trist historia bakom sig, men det finns gränser.
Yttrandefrihet, ja! Men det gäller också att häva upp sin röst mot galenskaper.

Jah Hollis

Så får man en nästan tömd plånbok åter

Det låg ett brev från Polisen i Skåne och väntade på mig när jag kom hem efter jobbet i natt. Först fruktade jag att det skulle vara någon gammal fortkörning registrerad av någon hastighetskollarkamera i somras.
Men vid närmare eftertanke skulle det inte kunna stämma, utan jag anade att det hade med stölden jag drabbades av på krogen för snart ett par veckor sedan.
Mycket riktigt var det så. Precis som BV, jag och Ol’ Hell snackade om när det just hänt, kanske man skulle kunna få den förlorade plånboken tillbaka.
Med största säkerhet då länsad.
Och så var det. Plånboken finns på hittegodsavdelningen och alla kort är kvar i den, men givetvis inte stålarna. Alltid något som fan sade…
Men jag hoppas svinet som bestal mig får vad han (ja, jag tror det var en han) förtjänar på något vis.
Jag är inte en våldsam man, långt därifrån.
Men fick jag chansen att ge denna snyltare en fet höger i nyllet skulle jag ta den.
Med glädje.

Jah Hollis

En tyst minut för Marcel Marceau, eller?

En hård dag i mediefabriken är över och det är strax dags att gå hem till övernattningslägenheten.
Jag ska bara göra några snabba reflexioner över några saker som dykt upp här i textflödet idag:
• Mimartisten Marcel Marcaeu har dött, 84 år gammal. Det känns som han alltid funnits med så länge jag kan minnas, även om man inte hört (häpp!) så mycket av honom på senare år. Men han är ju generationskamrat med min morsa, så det är väl inte så märkligt. Frågan är nu om man ska hålla en tyst minut för honom, eller kanske en minut där alla pratar på så mycket de kan. Förlåt mig Marcel, hoppas du inte tar illa upp i mimarnas himmel, jag tror du hade humor.
• Oftare och oftare hör man nu röster i diskussionen kring Lars Vilks och yttrandefriheten säga: Visst, vi har yttrandefrihet...och så kommer det:...men... Vadå men? Antingen har vi väl yttrandefrihet, eller så har vi det inte. Vadå men…?
• Svenske Alex, 20 år ung, har pekat ut som ny boyfriend till Paris Hilton. Han berättar om detta i Expressen/Kvällsposten. Han berättar att hon är "väldigt smart". Må dä! Jämfört med vad? En amöba?

God natt!

Jah Hollis

Texasgubben inte mycket till cowboy

Cowboyen, kofösaren och gunslingern, är ju en bild som är väldigt stark i den amerikanska kulturen. Westernfilmen är en helt egen genre och många tuffa stjärnor har gjort sig ett namn den vägen.
Inte undra på då att cowboyen är en bild som förknippas med amerikanska presidenter, som till exempel den nu sittande, allas vår George W Bush, som ju anklagats för att föra cowboy-politik.
Dessutom är han ju en riktig Texas-gubbe, och det borde ju lägga ett visst ansvar på honom att leva upp till cowboy-idealet.
Men enligt Mexikos förre president Vicente Fox lär det vara skralt med cowboyandan hos Bush, det avslöjar Fox i sina memoarer.
Låten på videon ovan, I Wanna Be a Cowboy’s Sweetheart, gjordes för övrigt i original av Patsy Montana och var den första miljonsäljande skivan med en kvinnlig countryartist (1935).
Och personligen föredrar jag cowgirls framför cowboys, men jag är väldig förtjust i westernfilmer.
Så nu vet ni det.

Jah Hollis

Några uppmuntrande ord till söndagen

Religionen tar sig onekligen många uttryck här på jorden. Söndagen brukar vara en dag för ruelse och ångest för somliga av oss, så jag tänkte jag skulle bidra med några uppmuntrande visdomsord från en religiös man (och ett gäng härliga musiker).
Detta kommer från inledningen till Rockers som kom i slutet av 1970-talet. En av de allra bästa musikfilmer som gjorts, alla kategorier. Den är lika sevärd (och hörvärd) som genrens klassiker, The Harder They Come.

Jah Hollis

Snart kommer marsianerna och tar oss

Det är mer och mer som tyder på att Orson Welles var före sin tid när han satte upp HG Wells Världarnas krig i radio. Nu har man hittat grottor på Mars, så snart dyker väl marsianerna upp också och visar sitt rätta ansikte.
Här hade jag ju kunnat länka till David Bowies Life on Mars, men det känns på något vis lite för lättköpt.
Nej, dags att ta sig an den bistra verkligheten igen.

Jah Hollis

Pierre Schori vidgar inte några vyer

Så har då en av de gamla överklass-sossarna, en av Palmes polare, kastat sig in i debatten om Lars Vilks och hans numera världskända rondellhundsteckning (undrar vad han ska ha för originalet?).
Jag tänker inte gå i någon polemik med honom, han är ju en proffspolemiker. Men man kan inte undgå att notera några saker i det han skriver.
Han drar givetvis fram Palme och Palmehatet och Palmefonden och hela baletten.
Olof Palme mördades för över 20 år sedan, men ändå drar sossar ständigt fram honom som om det inte hänt något sedan dess. På sitt sätt säger det mest något om sossarna själva: vilken slagskugga de hamnat i under Palme.
För det andra kan man känna föraktet Schori känner mot svensk undergroundkonst (han vet till exempel inte att Sture Johannesson heter just så, utan kallar honom för Sune – SvD korrar givetvis inte).
Och så tycker Schori att vi ska hålla igen här i Sverige för att några arabiska diktatorer kanske då kan tillåta lite mer yttrandefrihet i länderna de styr med järnhand.
Märkligt att han inte bifogade några råd från idolen Fidel om hur man vidgar demokratin och yttrandefriheten.

Jah Hollis

Det här uppskattade danskarna också

Jag har jobbat som sören i afton och jag har väl inte så mycket att förmedla nu. Jag ska strax till lägenheten och på tv är det bara skit rentut sagt.
Därför nöjer jag mig att lägga in ovanstående klipp av en gammal sketch som jag faktiskt tycker är rätt kul. Och jag vet att många danskar uppskattade de här båda kockarna också.
Faktum är, att det finns danskar med självdistans och som uppskattar svensk humor. Jag tror rent av att Preben & Preben bidrog en del till att smälta isen i det stundtals ansträngda umgänget mellan danskar och svenskar förr i tiden.

Jah Hollis

Detta är en vecka med åtta dagar

Bloggtoppen. Visst tittar jag där. Jag gör det av nyfikenhet och fåfänga: jag vill veta om det är några som gjort sig besväret att titta in på min blogg och om det är några som varit där flera gånger.
Ibland blir man glad, när den grafiska kurvan pekar uppåt, som på ett företag som går för högvarv.
Ibland blir man besviken, när kurvan segar sig uppåt som en utschasad och uppgiven på väg uppför ett motlut.
Ibland blir man helt enkelt förvånad.
Som idag när jag noterade att vi har två stycken onsdag den 19 september den här veckan. Vad hände med den andra onsdagen?
Nej, det är dags att få lite sömn.

Jah Hollis

Någon som kan försvara detta...?

Kanhända blev jag extra känslig sedan jag blev bestulen av några okänsliga typer den gångna helgen. Men när jag får läsa att några givit sig på en 91-åring för att komma åt den ensamma gamla människans pensionspengar, ja då blir jag heligt förbannad.
Tre stycken var dom för att få ihop samlad hjärnkapacitet och styrka för att överlista den gamle mannen.
När sådant här händer brukar det alltid dyka upp folk med sociologiska och kriminologiska ursäkter som går ut på att förövarna också är offer på något vis.
Jag säger: Piss off!
De här människorna saknar något i skallen, de saknar medkänsla. Och de väcker mycket obehagliga känslor hos mig.
Jag har vissa önskemål om, att om någon fick tag i dom först för vad de gjort, så skulle det inte vara lagens långa arm.
Utan någon med mer fria händer.

Jah Hollis

Vilks rondellhund fritt villebråd nu?

Tidigare i år byggde nu världskände Lars Vilks en rondellhund i Trellborg och placerade den i en av stadens rondeller. Trelle kallas hunden och Vilks byggde den tillsammans med elever från gymnasiet i Trelleborg.
Sedan tecknade Vilks en rondellhund och ställde ut, och då blev det ett herrans liv. Teckningen skulle föreställa Muhammed som rondellhund och sådana teckningar får man inte göra.
Som någon bloggare tidigare konstaterat är det märkligt att man kan anklagas för att ha tecknat Muhammed. Just därför att man inte får avbilda Muhammed och att då ingen kan veta hur Muhammed ser ut.
Det kanske är den islamska motsvarigheten till Brian i Life of Brian som Vilks har ritat.
Det må vara hur det vill med det, men nu har några småtalibaner vid flera tillfällen försökt bränna ner rondellhunden som byggdes i Trelleborg med Vilks hjälp.
Det om något är väl att skjuta bredvid målet (om man vågra säga så efter dödshoten mot Vilks), men det visar också vilken nivå en del av motståndet mot Vilks och hans teckningar befinner sig på.

Jah Hollis

Internet verkar ha fått spatt i natt

Tillbaka på jobbet och tillbaka till att kolla något obegripligt CSI-avsnitt medan jag avslutar dagens värv. Samtidigt rekar jag lite för att skriva ett blogginlägg innan jag drar mig tillbaka.
Men det verkar problematiskt.
Försökte kolla på bloggportalen.se hur snacket (eller skrivandet) går just nu, men det är helt omöjligt att komma in på den sajten. Tidigare försökte jag posta en kommentar på en blogg, men fick bara något mycket märkligt felmeddelande som tack för det.
Så det verkar som om det bästa vore att dra till övernattningsrummet jag inte varit i på veckor nu, och som jag förhoppningsvis snart kan lämna.
För gott.
Jag får ta det där om mina tankar kring att bli bestulen vid ett annat tillfälle.

Jah Hollis

Vad är egentligen ett döshot?

Jag läste i SvD att ett "döshot" har fått säpo att höja säkerheten kring Lars Vilks, konstnären som somliga av guds högsta företrädare på jorden visst vill ta livet av (de litar väl inte på att gud fixar det själv, verkar det som).
Men vad är egentligen då ett "döshot"?
Kan det ha något med de gamla historiska dösarna att göra? De anses väl vara någon form av gravmärken och där finns ju en anknytning.
Kanske ett hot om att man ska hamna i en dös?
Ja, ja. Även på de stora drakarna kan det slinta i korrläsningen ibland.
Helt klart.

Jah Hollis

Sopranos och Piaf orsaker till att kolla tv

Efter en ganska slö söndag där jag sov till närmare tolv är det dags att ladda upp med sömn inför den första långveckan efter semestern. Som början på slutet på dagen for jag till BT:s lägenhet där jag har tillgång till tv.
Själv har jag inte haft en fungerande tv på månader nu och jag saknar det egentligen inte. Det finns inget jag måste se förutom Sopranos och i kväll var det fjärde avsnittet i den sista omgången.
Jag ska inte avslöja något för den som ännu inte sett det avsnittet, bara konstatera att serien håller fortsatt hög nivå på det mesta vad gäller dramatik och skådespeleri. Och musik: både Nancy Sinatra och gamle Southside Johnny var med i dagens avsnitt.
Sedan hade jag tänkt stänga av och gå hem, men jag fastnade framför en dokumentär om den franska sångerskan Édith Piaf. En sådan där dokumentär som är så välgjord att man måste se den till slutet.
Jag har inget speciellt förhållande till Édith Piaf. Hon var den där franska tanten som sjöng Milord och som dog när Beatles började ta över världen. Tanten - hon var 47 år när hon dog.
Dokumentären var fransk och berättade osentimentalt om ett dramatiskt öde och utan de där lite efterkonstruerade hyllningarna som det ofta är gott om i amerikanska dokumentärer om stora artister.
Tv som mer än underhållning, något man lär sig något av och som ger nya perspektiv.
Jag cyklade hem i den sena kvällen visslande på La vie en rose.
Jag måste nog skaffa tv snart igen.

Jah Hollis

Käkar folk mer under ramadan?

Den islamska fastemånaden ramadan har inletts och rättrogna muslimer äter, dricker och röker inte så länge solen är uppe över horisonten. Vi har ju kunnat läsa om hur svenska butiker hakat på detta, och laddat upp med speciella ramadan-varor.
Det finns tydligen beräkningar som man gjort inom handlens organisationer som säger att det finns mellan en halv och en miljard att håva in för branschen tack vare ramadan.
Men hallå! Vänta nu lite.
Är inte ramadan en fastemånad? Jovisst.
Borde inte det då betyda att folk håller igen på matintaget och att handeln borde förlora på att det firas ramadan? Visserligen avslutas fastandet med en stor festhögtid, men det kan ju inte vara hela förklaringen.
Tydligen är det så, att när man har fastat en hel dag är man hungrig som en varg och då är risken stor att man stoppar i sig för mycket mat, helt enkelt. Så många går tydligen upp i vikt under fastemånaden, vilket ju låter lite som en oxymoron.

Jah Hollis

Busschaufförer i Malmö som kör som dårar

Hörde från en välunderrättad källa att Skånetrafiken nu startar en kampanj för att deras busschaufförer ska bli mer serviceinriktade. Det inkluderar dem som kör stadsbussarna i Malmö, och i vissa fall kommer det nog att kräva en del jobb.
Jag kan säga med en gång att det inte alltid lär vara det lättaste att köra stadsbuss i Malmö.
Dels får bussarna ofta trängas med en helt oförstående, eller ovillig att förstå, armada av privatbilister. Dels lär de ha rätt tajta tidtabeller som gör att det inte får dyka upp oväntade hinder på vägen.
Alla busschaufförer är inte några charmknuttar/knuttor, men de flesta är vänliga och tålmodiga och trevliga.
Och det är väl lite där kampanjens mål ligger: man ska ge och ta.
Chaufförerna ska ge sina resande ett leende och vänligt bemötande och förhoppningsvis ska de resande i sin tur ha sina kort och biljetter redo och bidra till att det går lite snabbare i dörröppningen än det gör i dag.
Men så ska tydligen chaufförerna också lära sig köra på mesta miljövänliga sätt.
Den jag åkte med in till Centralen för ett tag sedan var nog inte med på dom noterna riktigt. Han körde i raketfart och det var väl bara tur att han inte välte i någon kurva eller behövde göra någon häftig inbromsning.
Då hade kunnat gå riktigt illa.

Jah Hollis

Kanske den vackraste hitsingel som finns...

Det är synd att det inte finns någon video där man kan se sångaren som sjöng på Jimmy Webbs MacArthur Park när låten kom ut 1968 (utan denna lite malplacerade naturfilm).
Det var nämligen den ärrade skådisen Richard Harris som visade dramatisk talang även inom musiken.
Låten är nog en av de tidsmässigt längsta som givits ut på 45-varvssingel (en bit över sju minuter), och den blev dessutom en jättehit. Jag ägde den själv på en singel som jag nära nog nötte ut.
Jimmy Webb är för övrigt en kompositör man ska kolla in om man inte redan gjort det. Den som gjort de flesta (och ofta bästa) tolkningarna av Jimmy Webbs låtar är Glen Campbell, också en sångare och gitarrist man ska kolla upp.
För många är kanske MacArthur Park känd via Donna Summers discoversion av låten. Den har sin charm den med, och Donna Summer är definitivt snyggare än Richard Harris.
Det är hur som helst en fantastisk låt, kanske den vackraste singel som någonsin givits ut.

Jah Hollis

PS. Vad MacArthur Park är? En park förstås :-D. I Los Angeles, Kalifornien. DS.

Ja, då blev man ett brottsoffer igen

Det började ju så bra i fredags.
Var hemma hos BV när han kommit hem från jobbet och bjöd honom på vad som måste vara i det närmaste säsongens sista slåtteröl.
Jag hade lyckats spara ett par från inköpet i somras just med tanke på att han skulle få smaka den. Sedan stämde vi träff med Ol’ Hell och bestämde att vi skulle käka på gamla hederliga Möllevångskrogen Möllan.
På vägen dit åkte jag dessvärre och tog ut pengar i bankomaten, vilket skulle visa sig vara en miss.

För när vi druckit ett par öl och ätit färdigt (maten var väldigt god som oftast på Möllan) upptäckte jag att min plånbok saknades i väskan som hängt på stolen där jag suttit och käkat. Därmed var pengar och kontokort och diverse andra kort borta, liksom en digitalkamera jag haft i väskan.
Någon fräck djävla usling, förmodligen någon av dem som satt vid bordet närmast bakom mig, hade under kvällen lyckats öppna väskan och obemärkt sno dessa grejor.
Personalen på restaurangen kunde inte annat än beklaga och ingen hade sett någon som betett sig misstänkt. Det var bara att ringa banken och polisen och berätta vad som hänt (och spärra kontokortet).

Polisen hade något centralt anmälnings-löpande band och jag förstår att det inte finns ens ett mikroskopiskt hopp om att dom ska försöka reda ut vad som hänt.
Men ska jag kunna behöva blidka mitt försäkringsbolag (vilket blir allra första gången) behövs en polisanmälan.
Och jag hamnar väl i brottsofferstatistiken, förmodar jag.
Enda gången jag gjort det tidigare under dryga 20 år i Malmö var när någon nattvakare varit flitig och slagit ut ena sidorutan på en hyrbil jag hade stående en bit härifrån där jag bor.
Bilen var redan av mig själv tömd på allt utom instruktionsboken och några gamla musikkassetter som låg i handskfacket. Där hade den nattvakne rivit runt utan att hitta något att ta.
Inte ens en kassett med blandade Motörhead-hits föll den tjuvaktige i smaken (vilket ju bevisar hans, jag jag tror det var en han, kassa smak).

Anmälan gick på löpande band i ett garage på Jägersro, där en massa andra drabbade köade och där en polis gjorde några pliktskyldiga anteckningar och en försäkringstjänsteman tog hand om försäkringsdelen.
Fredagen nu var förstås förstörd efter stölden (även om jag satt kvar med mina mycket deltagande vänner och tog ännu en öl) och det sitter i än i dag.
Det som retar mig mest är kanske att sådana människor som stjäl från sina medgäster håller till på Möllan.
Det finns väl speciella slubbhål för sådana figurer.
Och jag är fortfarande tillräckligt förbannad för att hoppas att den som snodde mina grejor ska råka väldigt illa ut i exempelvis en bilolycka (och få ligga länge på sjukhus).
Det vore ett lämpligt straff nu när polisen ändå inget kan göra.

Jah Hollis